Vingar - världens första homosexuella roman

Den första romanen i världen som försvarade homosexuell kärlek var rysk och författad av Michail Kuzmin (1872-1936). Den trycktes i St Petersburg så tidigt som 1906. Engelsmannen E M Forster hade då visserligen redan satt sin roman Maurice på pränt, men denna blev inte tillgänglig för offentligheten förrän efter författarens död.

Att Michael Kuzmins debutbok Krylja (Vingar) i så många år varit bortglömd (liksom för övrigt allt annat han skrev), kan dock varken skyllas på tillfälligheter eller på att Kuzmin skulle ha varit en dålig författare. Oviljan i väst att ge honom en mer framträdande plats i litteraturhistorien har exakt samma orsak som att han i dagens Sovjet, ända sedan sin död, är "icke-existerande". Kuzmin var helt öppen om sin homosexualitet och till med ständigt redo att försvara den, ett faktum som var och en som befattar sig med hans litteratur får mycket svårt att ignorera.

Från sekelskiftet, över revolutionen 1917 och fram till trettiotalet var St Petersburg/Leningrad, precis som andra europeiska storstäder - Berlin, Paris, London - ett socialt och kulturellt centrum för homosexuella. Kulturlivet behärskades av smakriktningar från väst, vilket också återspeglas i Kuzmins verk. Precis som Oscar Wilde kom han att omfattas av en kring sekelskiftet inflytelserik filosofisk esteticism, i vilken skönheten var vägledande princip och där moral och politik sattes på undantag.

Kuzmin tog inte avstånd från revolutionen, tvärtom hyllade han den i några dikter. Men att därmed kalla honom socialist vore felaktigt. När han tillsammans med den store ryske poeten Majakovskij engagerade sig i uppbygget av det unga Sovjetunionen, var det uteslutande med syftet att vägleda den nya regimens hållning till olika konstarter.

Vingar publicerades 1906 i tidskriften Vågen, där flertalet av Petersburgs ledande modernister medverkade.Boken, som snabbt kom ut i flera upplagor, blev det årets stora litterära skandal. För några kritiker markerade den en ny öppenhet, andra såg den som det första symptomet på modernismens förfall. Både för Kuzmin själv och för tidskriftens redaktörer måste publicerandet ha varit förknippat med vissa risker. Lagarna mot homosexualitet var hårda och avskaffades inte förrän 1917 (för att återinföras av Stalin 1934).

Berättelsen inleds med att den unge Vanja kommer till storstaden för att studera. Här träffar han Larion Dmitreivitj Stroop, en av alla beundrad estet med bildning och förfinad smak. Till en början lockas också Vanja av mannen och en varm vänskap utvecklas mellan dem. Bokens vändpunkt kommer när en av Stroops kvinnliga beundrare under mystiska omständigheter dör. Här börjar Vanja också ana den verkliga karaktären av Stroops känslor för andra män. I bokens andra del skildras Vanjas förvirrade flykt undan Stroop - eller möjligtvis jakt på klarhet om sig själv. Han reser till Volgatrakten och bor ett tag hos en familj av gammeltroende ortodoxa,och därifrån vidare till Italien.Båda dessa resor har enligt Kuzminkännare självbiografisk bakgrund.

Av de två avsnitten ur Vingar som nedan finns återgivna, utspelas det första i den gammeltroende familjen. Marja Dimitrijevnas monolog är ett av författarens många försvarstal för kärleken; i boken har den också syftet att leda fram till Marjas försök att förföra Vanja, något som den senare dock reagerar på med fasa och avsky. I det andra avsnittet är det Stroop som i en grupp av homosexuella ställer den "hellenska kärleken" mot juden- och kristendomens syn på kärleken som underordnad fortplantningen.

Greger Eman

Ur Vingar

- Tänk dig, Vanja, så märkligt - en främmande person, fullständigt främmande, med en främmandes ben, en främmandes ögon, en främmandes hud, och han är din, helt och hållet din, att se på, att kyssa, att röra - de gyllene fjunen på armarna, varenda liten fläck och skråma på huden och överallt på den ljuvliga kroppen. Och du vet allt om hur han går, äter, sover, hur rynkorna löper över ansiktet när han ler, hur han tänker, hur han doftar. Och det känns som ditt jag och hans jag blir till ett: ni uppgår i varandras kött, för ett liv i kärlek är den högsta lyckan på jorden, Vanja, men ett liv utan kärlek är outhärdligt, outhärdligt! Och jag skall säga dig, Vanja, att den som bara har sin kärlek har det bättre än den som bara har sin rikedom. Äktenskapet, äktenskapet! Det är inte prästens välsignelser som gör det heliga sakramentet, eller att man får barn - katten därborta får ungar fyra gånger om året - utan att själen flammar upp i längtan att få ge sig hän åt någon annan och ta honom till sig helt och hållet, om så bara för en dag, och om båda själarna förtärs av samma eld, har Gud förenat dem. Synden består i att älska med kallt hjärta eller med beräkning, men den, som har slagits av kärlekens ljungeld, kommer att stå ren inför Herren, vad han sen har gjort. Han må göra vad som helst, han blir förlåten, för han är besatt, han är salig, hänryckt... Och Marja Dimitrijevna, som i sin upprördhet hade rest sig, gick från äppelträd till äppelträd och satte sig igen bredvid Vanja på bänken, varifrån man kunde skymta Volga, ändlösa skogar på andra stranden, och en vit bykyrka långt till höger utanför floden. - Men det är hemskt, Vanja, när man drabbas av förälskelse; det är en fröjd men ändå hemskt; det är som att falla medan man flyger eller vara döende, som man kan drömmma ibland; och överallt skymtar något i den älskades ansikte, något som etsat sig fast i minnet: ögonen kanske, eller håret eller gången. Visst är det märkligt: vad finns det i ett ansikte? En näsa i mitten, en mun och två ögon. Vad är det som upprör och fängslar? Det finns ju både många och vackra ansikten att se, man glädjer sig åt dem som åt en blomma eller ett stycke brokad, men så är det just detta ansikte, som kanske inte ens är vackert och ändå lyckas det förvrida hela själen, fast inte för alla, utan bara för dig, bara detta ansikte. Varför är det så? En sak till - fortsatte hon tvekande - män älskar ju kvinnor och kvinnor älskar män; men det förekommer, sägs det, att en kvinna älskar en kvinna och en man en man; det händer, sägs det, jag har till och med själv läst om det i helgonbiografierna: den heliga Jevgenija, Nifont och Pafnutij Borovskij; och dessutom om tsar Ivan Vasiljevitj. Det är inte svårt att tro på sådant, för varför skulle inte Gud kunna utså också den taggen i människans hjärta? Men vad som är svårt, Vanja, är att stå emot detta utsådda, det kanske rent av är syndigt. Solen hade nästan gått ned bakom de avlägsna barrskogarnas ruggiga rand och Volgas vattenspegel, som skymtade i tre flodkrökar, skimrade i rosa och guld. Marja Dimitrijevna betraktade tyst de mörka skogarna på andra sidan stranden och aftonhimlens alltmer bleknande purpur. Även Vanja förblev tyst, med halvöppen mun, som om han fortfarande lyssnade andäktigt på henne, och plötsligt sade han en smula sorgset och förebrående: - Men det händer att människor syndar av nyfikenhet eller av stolthet eller av girighet. - Visst är det så, javisst; men de syndar frivilligt, medgav den orörliga Marja Dimitrijevna ödmjukt, vänd från Vanja: men de som har taggen i hjärtat har det svårt, fruktansvärt svårt! Jag klagar inte; för andra må livet vara lätt att leva, men vad är deras liv, om inte som kålsoppa utan salt, det mättar, men smakar inte.

Vi är hellener: vi står främmande för judarnas oförsonliga monoteism, deras förkastande av bildkonsten, deras hängivenhet för det lekamliga, för släktets fortbestånd, för avkomman. Ingenstans i Bibeln finns minsta antydan om någon tro på en hinsides salighet, och den enda belöning som nämns i budorden (nämligen för hedrandet av dem som gett oss livet) är att "du må länge leva i ditt land". Ett ofruktsamt äktenskap är en skamfläck och en förbannelse, som till och med innebär förbud att delta i gudstjänsten, det är som om de hade glömt att barnafödande och arbete enligt deras egen legend är syndastraff och inte tillvarons mening. Och ju längre människorna fjärmar sig från synden, desto längre fjärmar de sig från barnafödande och fysiskt arbete. De kristna har en föreställning om detta när kvinnan renar sig med böner efter barnsbörden, men inte efter giftermålet, medan mannen inte är underkastad något liknande. Kärleken har inget ändamål utom sig själv, likaså är naturen berövad minsta skymt av avsikt. Naturlagarna är av fullkomligt annat slag än de så kallade gudomliga lagarna och de mänskliga. Naturlagarna innebär inte att ett träd måste bära frukt, utan att det under vissa omständigheter bär frukt, men inte under andra, och till och med dör lika riktigt och enkelt som om det hade burit frukt. Hjärtat slutar slå om det genomborras av en kniv, det vinns inget av avsikt i detta, inget ont och inget gott. Och bryta mot naturens lagar kan bara den som kan kyssa sina egna ögon utan att slita dem ur sina hålor, och utan spegel se sin egen nacke. Och när någon säger "det är onaturligt" skall ni bara betrakta den blinde dåre som talat och gå förbi utan att bära er åt som sparvar som flyr en fågelskrämma i ett trädgårdsland. Människor går omkring som blinda, som döda, när de skulle kunna skapa sig den mest hektiska tillvaro, där all njutning vore lika spännande som om man just hade fötts och genast skulle till att dö. Det är med sådan livstörst man måste insupa allt. Vid varje steg vi tar kan vi se mirakel: muskler, senor i den mänskliga kroppen, som man inte kan se utan att darra! Och de, som förknippar begreppet skönhet med manenns uppfattning om kvinnlig skönhet, visar bara upp simpel lusta, och är så långt de kan från skönhetens idé. Vi är hellener, dyrkare av det sköna, den gryende dagens backanaler. Liksomi Tannhäusers syn i Venusgrottan, liksom i Klingers och Thomas uppenbarelser, finns det ett ursprungligt rike, fyllt av solsken och frihet, med vackra och modiga människor, och dit, argonauter, dit skall vi färdas över hav och genom dimma och mörker! Och i det hittills icke hörda skall vi få veta våra äldsta rötter, och i ett ännu icke skådat skimmer skall vi förnimma vårt fädernesland!

Översättning: Gunnar Linnaeus

(Reporter nr 8 1987)

greger.eman@swipnet.se

Tillbaka till register