Professor Svedelius förnekar sig inte

Tanken har vingar. När jag drar in ankaret till min egen tid slungas jag ut i rymden med ett svisch. Årtalen börjar smattra som vimplar efter mig.
Kring 1880 sänker jag farten. Ur skuggorna därnere stiger röster och brus, lukter av tjära och solstekt trä. Så dyker jag.
Och se där! Domkyrkan med sina torn, slottet och kullarna. Glittret från Fyrisån, inbäddad i ljusgröna lövdungar, de många röda taken. "Uppsala är ett fat kräftor fullt med dill", har någon sagt.
Där på S:t Eriks torg - kvastgummor, som tjuter och pekar, käppgubbar som bleknar. Men jag buklandar framför ett litet kaffestånd, försäkrar att det inte alls gjorde ont och att det inte heller varit min avsikt att skrämma dem.

Så här tidigt på morgonen är det fortfarande lugnt på torget.Fiskkommersen har knappt kommit i gång. En dam med fanatiskt utåtvända ögonvitor sträcker armarna efter mig.

Min entré tycks åtminstone ha gjort en viss effekt.

Utom på en förstås. En enda person har överhuvud taget inte blinkat. Men av honom hade jag faktiskt inte heller väntat något annat.

I ena handen har han en stor vit lermugg innehållande en grå sörpa. I den andra en mjuk hålkaka. Han sitter styv och tuggar, tittar forskande på mig. Tittar utan att se.

På huvudet har han stjälpt en ovårdad rödbrun peruk, som tycks ha varken fram eller bak, höger eller vänster. Trots årstiden är han klädd i en vinterrock, som dock inte har många strån kvar på kragen.

- Professor Svedelius! säger jag.

De stirrande pupillerna krymper. Därpå, som om han äntligen lyckats fixera mig och funnit något misshagande i min uppenbarelse, slänger han ur sig ett grötigt: "Å fy fan!" Jag stramar upp mig och bugar lätt.

- Jag har rest långt. Mer än hundra år.

- Det syns! Han ställer ifrån sig muggen och börjar gå, ilkset mumlande. Jag följer honom från stånd till stånd, tar små skutt över de trillande och rullande potatisarna som han av misstag river ner.

- Jag tänker bara be om ett litet samtal. Om professorn tillåter!

- Det går bra, säger han utan att göra halt. Kom på torsdag. Och glöm inte att man ska vara frackklädd. Eller kom när ni vill förresten. Men kom på slaget!

Wilhelm Erik Svedelius - han är född 1816 och bör sålunda vara sextiofyra år. Så vitt jag kan minnas från de gamla artiklarna i Statsvetenskaplig tidskrift, har han nio år kvar att leva.

- Jag hade tänkt mig här och nu, försöker jag och erbjuder honom armen. Ödmjukt fattar han den. Nu känner jag hans andedräkt, en amper sötma som vid den här tiden på dygnet bara kan betyda en sak: okonventionella spritvanor.

- Jag skulle fråga professorn lite om kvinnfolk. Om damer och sånt. Erotik!

- Håhå! Då ska han inte komma till mig. Jag är professor i historia och statsvetenskap. På mig har unga fruntimmer aldrig fått bukt. Jag har varit en oerotisk person, om jag så får säga. Jag har ägnat mig åt mina studier jag.

- Men visst måste det ha funnits...

Han gör halt och kröker läpparna i en ful grimas.

- Ha! Hellre skulle jag vattlägga alla vackra flickor på sjöbottnen än låta nåt flickekräk ställa sig i vägen för mig. Ser du, det är det som är felet med nutidens ungdom. De ägnar all energi åt fruntimmer. Och så går det som det går. De kan inte ens tala om vilka gränser staten Maine hade vid Nordamerikanska frihetskriget. Men jag har aldrig haft fruntimmerstycke jag. Varken aktivt eller passivt. Jag har helt enkelt ingen fallenhet.

Vid ett öppet fönster där en gryta står på svalning gör han halt och slår sig på knäna i en praktnysning. Prosit, säger jag. Han blundar med ena ögat och glor som en cyklop på mig med det andra.

- Varför säger ni prosit?

- Professorn nös.

- Nös jag? Jaså.

Han vrider peruken en fjärdedels varv.

- Men egentligen var det min mening att stöna och skrika. Jag har njursvikt. Ett par jävla njurar!

Han upptäcker grytan i fönstret och låter ett finger slinka ner. När det kommer upp är det klätt i vitt och medan han begärligt slickar fortsätter han:

- Nej, min bäste... När jag var ung, då längtade jag efter vänskap. Jag ville ha en vän, en förtrogen vän, förstår ni. Jag ville ha en vän som jag kunde arbeta tillsammans med. Hela livet skulle vi vara tillsammans, vi skulle verka för det ädla, det goda, för de svaga. Och jag... jag gick omkring och fantiserade för mig själv var uti vida världen den okände kunde finnas. Jag var ensam och nedstämd och drömmande. Och så en dag... så stod han framför mig. Precis så här: POFF!

Han gör ett luftsprång, kommer i obalans och tvingas ta stöd mot husväggen.

- Och det var Gustaf, inflikar jag ivrigt. Gustaf Leijonhufvud.

- Vaba?

I samma stund uppenbarar sig en kvinna i fönstret. På ett föga taktfullt sätt gör hon professorn uppmärksam på det skurkaktiga i att ha sitt finger i hennes blanc-mangé.

- Jag trodde det var bruna bönor, säger professorn skamset när vi tultar vidare.

Så gör han en paus igen, en ilsken rodnad växer över de vissna kinderna.

- Vad fan vet ni om Gustaf Leijonhufvud? Jag har aldrig berättat för nån... Ingen vet hans namn. Ingen utom jag.

- Jag gissade, säger jag. Men varför har professorn aldrig berättat om Gustaf? Vänskap är ju nåt fint och bra.

- Det fanns inget osedligt mellan oss! Inte! På den tiden var man ädel. Platonisk vänskap! Det är inget konstigt med det. Den gamla nordens kämpar hade ju fostbrödralag. Det var inte som nu. Inte som... som han där.

Professorn nickar över gatan, där en man stannar upp med en småleende bugning. Uppsala tycks vara befolkat av kufar. Den här är klädd i galoscher och paraply, trots försommarvärmen. Huvudet är något böjt åt sidan, anletsdragen är bleka och kring de fylliga läpparna har ett milt lidande uttryck stelnat.

- Lektor Wikner är en mycket ädel och god människa, fortsätter professorn, men hans uppfattning om vad som anstår sig är skandalöst! Han kysser sina unga vänner! Den ena efter den andra. Som ett dåligt fruntimmer. Men... å andra sidan är hela mänskligheten ett patrask. Vi bör vara fördragsamma mot varandra. Min egen svaghet har varit större än vad som kanske synts utåt. Så jag kastar inte första stenen.

- Och Gustaf dog? säger jag.

Professor Svedelius återfår den inåtvända blicken. Läpparna darrar och skvallrar om att något varmt börjat växa inom honom.

- Ja, 1837, säger han och suckar. Sexton år gammal. Vi fick vara tillsammans i tre månader, inte längre. Han var god. Men han läste för mycket. Vi hade så mycket gemensamt, det litterära intresset. Han läste grekiska och latin. Jag har i behåll en gammal latinkria som han skrev. Men vi var aldrig känslosamma. Aldrig sentimentala. Vi bjöd varandra bättre själaspis än så. Fy tusan!

Professorn stampar ilsket i marken.

- Ett glas punsch! Jag vill ha ett glas... Jag tror jag måste hem igen.

Vi vänder på klacken och stultar tillbaka i riktning mot torget. Professorn fortsätter:

- Den tionde december skulle Gustaf resa till sina föräldrar i Stockholm, medan jag stannade kvar i Uppsala. Och när han räckte mig handen till avsked den gången - då fanns det nästan något dystert i blicken. I februari först var det meningen att vi skulle återses. Och under tiden levde jag med mina böcker och tänkte bara på honom. Och en gång skrev jag ett brev - några tokroliga rader om vad som tilldragit sig i Uppsala sen sist. Men jag fick inget riktigt svar, bara något om ett par böcker och att han skulle skriva senare. Och så äntligen kom dagen då uppropet skulle hållas, och jag stod vid porten och tittade efter honom. Men ingen Gustaf kom. Och dagarna förflöt och jag började känna mig sviken.

- Och så en dag, det var den tolfte februari - så är det någon som kommer in på mitt rum och säger: "Vet du att Gustaf Leijonhufvud är död?" Han hade dött tre dagar tidigare. I nervfeber.

- Jag brukade skriva dagbok då, och fortfarande när jag läser sidorna från den tiden, så tycks det som om orden vore skrivna med blod från mitt sönderslitna hjärta. Det första som står där är en bön att Gud ska bevara mig från att bli vansinnig. Men sedan blev det inte mycket mer. Min vilda förtvivlan och sorg tog sig snart andra uttryck. Fram till 1844 handlar alla mina dagboksanteckningar om Gustaf. Och ännu idag är det som om den sextonårige gossen behärskar mig från sin grav. Även om det nu kan gå flera dagar utan att jag alls tänker på honom.

Han sneglar åt fönstret med efterrätten, men går den här gången förbi utan att låta sig frestas.
- Men kunde inte professorn ha skaffat sig en ny vän?

Han fnyser.

- Andra må göra annorlunda. Min levnadslära är att aldrig försöka ersätta det oersättliga. Gustaf Sebastian Leijonhufvud är död. Sedan dess har jag aldrig haft och aldrig velat ha en vän.

- För mig är det svårt att förstå att en enda människa...

- Jag begär inte att nån ska förstå. Jag gör det knappt själv. Men fortfarande, efter så många år! Tänk, om jag gick över hela jorden från norra polen till den södra, ingenstans skulle jag råka på honom. Det är svårt att begripa. Men vad skulle Gustaf säga om han fick se mig så här? Fast det är bra att vara gammal och förfallen... Man får vara ifred.

- Där jag kommer från skulle man kalla professorns känslor för sublimerad homosexualitet.

- Vaba? Homo...? Nej, nej... jag kan grekiska. Håmå uttalas det! Men ni har fel. Fel, fel! Det fanns inget osedligt... Det var ädel vänskap. Som fanns förr i tiden. Förr kunde man odla vänskapen här i Uppsala. Den ideala vänskapen var ett sätt att leva. I stället för att gifta sig skrev man brev till sina vänner och spelade piano i Malla Silfverstolpes salonger. Men nu... nu betraktas man som sodomit om man... Det är därför jag behållit Gustaf för mig själv. Ingen ska komma och påstå...

- Jag betvivlar inte att professorn talar sanning, avbryter jag. Och det var egentligen det jag ville prata om. I min tid finns bara två sorters förhållanden män emellan. Antingen är man... öh... sedliga med varandra eller också är man det inte. Och att det skulle finnas mellanstadieformer, det reflekterar ingen på. Man ser inte hela färgskalan, man ser bara ytterligheterna: kompisskap, som vi kallar det, eller erotik. Förstår professorn?

- ...

- Professerons kärlek till Gustaf Leijonhufvud är ett bra exempel på nåt mitt emellan tor jag. Och jag har länge funderat om inte... Professorn har kanske nåt förslag? Hur får man folk - både de sedliga och... host... de osedliga - att upptäcka hela... alltihop?

Vi har promenerat upp i en hagtornsomgärdad trädgård och är på väg in i en tvåvåningsvilla av trä. Han leder in mig i en sal möblerad med gamla stilfulla pjäser. Golvet är täckt av trasmattor som sytts ihop våd vid våd.

- Det där ordet, säger han medan han börjar rota i en spegellåda.

- Jaja, homo... håmåsexualitet.

Han får fram en näve begravningskonfekt och annat snusk som han påstår har samlats under åren och som han brukar bjuda sina studenter på.

- Det låter förfärligt, fortsätter han. Själv skulle jag... Jag kan förstå om man inte vill vara vän med nåt... nån som ägnar sig åt sånt. Men jag... jag älskar ungdomen jag. Och särskilt i brytningstiden. Deras unga, veka känslor.

- Hm.

- Men vad tusan vet jag. Det angår inte mig. Jag ska snart ruttna i min grav. Vill man komma ifrån de låsta begreppen måste man virra till det lite. Ibland räcker det med att man gör en ordentlig storstädning i sitt förråd av föreställningar. Att man nyser till. över det gamla invanda. Se på historien! Många misstag skulle kunna undvikas om man bara studerade sin historia. Men nu rynkar man på näsan åt fädernas arv. Här i Uppsala är det naturvetenskapen som för tillfället getts högsta prioritet. Och man diskuterar hur man ska förhindra att syfilitikerna eller de tuberkulösa stöts ur samhällsgemenskapen, man försöker hitta botemedel. Samtidigt som man föraktar de gamla döda gubbarna. När det i själva verket är så att de döda kanske besitter delar av de svar man söker.

Han avbryter sig och stirrar förvånat på mig.
- Men vad var det nu? säger han, river naglarna i peruken. Den glider ner en bit på nacken.

- Punschen, föreslår jag.

- Javisst punschen. Jag ska bara... ursäkta.

Väntan blir lång. Jag sätter mig ner. Efter en kvart tittar jag ut och ropar "hallå"?

- Professor Svedelius!

Trappan där han försvunnit knarrar lite. Jag smyger upp och över trapphallsgolvet, fram till en dörr som står lite på glänt.

Den rödbruna peruken hänger framför kakelugnen på en liten eldskärm. Professor Svedelius själv ligger tryggt nerbäddad under filtarna och snarkar. men jag låter honom vara. Jag tror jag har fått tillräckligt för den här gången.

Greger Eman

Fotnot: I den postuma Anteckningar om mitt förflutna lif (1889), har Svedelius skrivit om sin kärlek till Gustaf Leijonhufvud. Hans dagböcker finns idag på Uppsala universitetsbibliotek. Skildringar av professorns person har åtskilliga Uppsalastudenter från 1870- och 80-talet skrivit. E. Svenséns "Gubben Svéd" i Minnenas bok, 1916, är ett exempel.