Bakom maskerna...

Glasögonen åker hela tiden på och av. Armarna far i luften, fötterna dansar under stolen. När han vill understryka något, skjuter han ut underläppen, drar upp axlarna och slår ut med handflatorna.
Nej, författaren Bengt Söderbergh är, de franska manéren till trots, fortfarande svensk medborgare.
- Ibland önskar jag bara, säger han, att jag hade kunnat skriva öppet om homosexualitet långt tidigare.

Han är 66 år och har bott två tredjedelar av sitt liv i Frankrike. Det var 1984 som han senast besökte Stockholm och Rosa Rummet. Men eftersom det går lång tid mellan böckerna, är det svårt att få honom att minnas allt han frambringat.
Författarkollegan Pär Wästberg erinrade honom om ett och annat i ett stort hyllningstal i november, i samband med att Söderbergh fick Bernsstipendiet på 25.000 kronor för sin nyutkomna roman Ur sommarnattens famn. Priset fick han för årets bästa stockholmsskildring.
Till exempel det där med maskerna.
Endast genom att bära mask blir man fri, är en av de filosofiska trådar som löper genom Bengt Söderberghs romaner.
Men det som för en heterosexuell författarkollega kan framstå som filosofiska abstraktioner, kan för den homosexuelle läsaren bli begripligt och verklighetsnära.
- När jag debuterade 1948 skulle det ha varit i det närmast omöjligt att skriva en öppet homosexuell roman. Hos mig var det antagligen rädslan att klassas som homosexuell författare som gjorde att jag använde mig av det här temat med masker.
- När jag började översätta Jean Genet, blev jag mottagen med oerhörda sarkasmer. Stig Ahlgren sa bland annat att jag skrivit förordet med rodnande kinder.
När En livslång kärlek kom 1977, hade tiderna förändrats. Många homosexuella upplevde att Bengt Söderbergh äntligen tagit mod till sig och kastat masken.
- Ja, det har de naturligtvis rätt i. Även om maskspelet också finns med i senaste romenen. Fast i annan form.
Bengt berättar om sin skoltid, om upprinnelsen av tvånget att bära mask, och om bakgrunden till det långa resonemanget om frihetens villkor, som var ämnet i debutromanen Den förstenade.

Norra Real - nazistanstucket
- Jag gick i den hårda och oerhört nazistanstuckna skolan Norra Real. Vår tysklärare, som i den senaste romanen förekommer under namnet Dalarna, började våra lektioner med Horst Wesselsången på grammofon. Vi fick kalendrar från tyska turistbyrån med bilder av Hitlerjugend i lederhosen. Det var för övrigt under den här tiden som jag hade min första förälskelse i en pojke från Wiener Sängerknaben, som var på besök i Stockhol, och som vi elever skulle inkvartera i våra hem.
- Men i den här skolan, fylld av människor som skulle välja den tekniska banan, fanns en så liten skugga av humanism, så jag, som satt på mitt rum och skrev dikter, var tvungen att smyga med det. Så fort en kamrat kom upp på rummet slog jag igen mina dikthäften, annars skulle jag ha blivit kallad tjej. Det där med att skriva är fortfarande något hemligt och nästan lite skamligt för mig.
- Jag tror inte att masker som man påtvingats elvaårsåldern ramlar av så lätt. Tyvärr. Men jag har nästan alltid drömt om att skriva en verkligt erotisk homosexuell roman.
Skrivit om samlag har Bengt Söderbergh aldrig gjort, det är den svåraste genren, tycker han, och för honom - det är hans egen uppfattning - är det nu försent att försöka. För övrigt tycker han att antydningar är mer sensuellt än öppna sexbeskrivningar - "att det och det stick in i det och det", som han formulerar det.

Homosexinslag
Men homosexinslag fanns redan i debutromanen, och för den som kan läsa mellan raderna är det inte svårt att upptäcka var författaren har sina egna preferenser.
Vanligt är att han skildrar relationer mellan två män eller två pojkar, där den ene har övertaget i ett maktförhållande till den andre: stadsbons makt över skärgårdsbon, européens makt över nordafrikanen, den rikes makt över tjänaren. Men genom känslornas och sexualitetens spel förskjuts övertaget efterhand till den skenbart svagare.
Traditionella heterosexuella relationer mellan kvinna och man är däremot ovanligare i Söderberghs litteratur. Möjligtvis kan huvudpersonen - som i Stigbygeln - hamna i ett förhållande med den bleka systern till en blodfyllt skildrad yngling.
Bengt Söderbergh är fullkomligt ogenerad när han efter en kort tankepaus förklarar sitt intresse för maktrelationer mellan män med exempel från de långa och trofasta åren med livskamraten Marc.
- Om det alltid har varit så att Marc har varit erotiskt mer maskulin och dominerande än jag, så kanske jag på något sätt dominerar honom organisatoriskt i det dagliga livet. Marc är en galning, mycket bohemisk.
- Men jag tycker att de där polerna behövs för att skapa ett förhållande och göra allt intressantare.

Deckarförfattaren
En av de masker Bengt Söderbergh själv gömt sig bakom är namnet Joakim Bergman.
Han kommer av sig mitt i en klunk vin och skrattar frustande. I slutet av 60-talet gav han ut två deckare under pseudonymen Joakim Bergman.
- Men då skall jag berätta något förskräckligt, säger han med pekfingret i luften. - För första gången i går kväll berättade man på Norstedts för mig att det på den tiden kommit ett manuskript av en okänd person som kallades sig Bo Baldersson. På grund av att mina Joakim Bergman-deckare gick så dåligt refuserades Baldersson. Det betydde att man för min skull har förlorat miljoner och miljoner.
Det finns flera skäl till att Bengt skrev deckarna under pseudonym.
Dels ville ingen på den tiden erkänna att man gärna ville tjäna pengar på vad man skrev, något som Bengt Söderbergh för övrigt misslyckades göra med deckarna. Dels trodde han att deckarna kanske skulle göra det svårare för honom att bli betraktad som etablerad skönlitterär författare.
- Det är möjligt att jag bedömde saken fel, säger han.
Joakim Bergman är samtidigt en romanfigur, som beskrivs som en pensionerad lektor, som i början av femtiotalet fått avsked på grått papper - efter någon sorts intimiteter med sina elever. Han är ogift och förmår att uppskatta unga mäns företräden. Är Joakim Bergman helt enkelt den första homosexuella deckaren i svensk litteratur?
- Haha, skrattar Bengt Söderbergh. Den första deckarbögen! Ja, vi kan väl säga det då. Jag kommer inte ihåg så noga.

En livslång kärlek
Relationen mellan stumfilmsregissören Pierre André och den franske officeren Gerard i En livslång kärlek handlar i hög grad om honom själv och Marc. Även om hans egen personlighet, tvärtemot vad man kan misstänka, snarast finns fångad i Gerards gestalt. Men har förebilderna levt lika lyckligt och troget som paret i boken?
- Nej! Nej! säger Bengt Söderbergh. Jo, känslomässigt!
- Jag trodde ju aldrig att det var möjligt med ett förhållande utan otrohet. Men för oss har otroheten aldrig sträckt sig över en längre tid än 48 timmar. Men det är klart - vi skaffade ibland partner var för sig, och ibland delade vi på någon kille. Men där var aldrig fråga om svartsjuka.

En trilogi
Senaste romanen Ur sommarnattens famn är tänkt som den första delen i en trilogi. Den är självbiografisk, och handlar om Bengts barndom och uppväxt i Stockholm och skärgården - även om huvudpersonen har fått ett helt annat utseende och temperament än vad han själv hade.
- Ursprungligen kallade jag den "Vem? Jag?". Men i sista stund ringde min förläggare - efter ett sammanträde med försäljarna - och sa att en bok med en så dum titel kommer aldrig att sälja. Det var då jag tog det här Ekelöfcitatet "Ur sommarnattens famn". Andra delen var tänkt att heta "Vi" och tredje delen "Du".
Bengt Söderbergh har i en intervju berättat om den gången under värnplikten när han låg med en kille och de blev tagna på bar gärning. Kommer den episoden att finnas med i nästa del?
Han tvekar.
- I nästa bok tar jag ett stort hopp. Vi kommer att träffa "Polaren" och "En annan" ungefär 1950 i Paris. Den som läser första delen och är uppmärksam kommer att finna att det ändå finns ett kärleksförhållande mellan de två. Men de är då elva år naturligtvis.
- Men öppet om homosexualitet? Jag vet inte än. Kanske jag väntar till sista delen med att helt öppet tala i Bengt Söderberghs namn om homosexuell kärlek. I nästa del kanske jag fortfarande kommer att hålla de tvås homosexuella relation hemlig.

Elitistisk barockälskare
Bengt Söderbergh - man vill beskriva honom som en litterär aristokrat med ett stpårk lika distinkt som barockmusik.
Och musiken betyder mycket för honom - Couperin när han skrev De gåtfulla barrikaderna och Alban Berg när den senaste kom till.
Av den seriösa musiken är det just barocken med dess urskiljbara stämmor och deras växelspel, som framförallt inspirerat hans skrivande.
Det stora senromantiska känslosvallet hos Wagner, Brahms, Mahler och Tjajkovskij har han däremot svårare för.
- Jag är rädd för den skolan. Jag är rädd för att flyta bort i den - grovt uttryckt - bruna såsen i det där stora romantiska.
- Men aristokrat? Jag tycker bättre om ett helförbjudet ord: Jag är elitist. Med det menar jag att jag vill flytta fram tredje raden till parkett. Att erbjuda skräp är oerhört hycklande, det är ett förakt för människor. Endast det bästa är gott nog. Och det bästa är inte mer svårtillgängligt än det dåliga. Det är bara en fråga om träning.

Greger Eman

Bengt Söderbergh:
Den förstenade, 1948
De lyckliga öarna, 1950
Fem famnar djupt, 1953
Herr Selows resa till synden, 1954
Om tjänarens liv, 1957
Vid flodens strand, 1959
Stigbygeln, 1961
Regattan, 1963
Våren, 1964
Midsommarmord, 1967 [Joakim Bergman]
Nobelpris till mördaren, 1968 [Joakim Bergman]
Teresa, 1969
La culture et l'état, 1971
En livslång kärlek, 1977
De gåtfulla barrikaderna, 1983
Ur sommarnattens famn, 1991

(Kom Ut nr 6 1991)