Stum min kärlek föddes

Om man idag nämner namnet Viktor Rydberg, är det några som lägger pannan i förbryllade veck. Så småningom hör man en strof: "Snön lyser vit på taken". En annan utbrister triumferande "Singoalla!" En tredje får kanske stjärnlyster i ögat och nynnar andra stämman på "Gläns över sjö och strand".

Även om Rydbergs stora idéromaner med den tidstypiska tillrättalagda moralen måhända känns lite träaktiga för en nutida läsare, finns det anledning att intressera sig för honom. Inte bara med anledning av Rydbergs påtagliga intresse för unga män, men också för att vi hos honom så tydligt kan studera de identifikationsmöjligheter en homoerotiker hade innan vår moderna homosexuella subkultur växte fram. Hur bar man sig åt för att inte bli helt galen av isolering och självförakt i en tid då kontaktannonser och särskilda träffställen saknades? Då vi inte ens hade ett eget ord att bespegla oss i?
Oftast gjorde man förmodligen ingenting. Man gifte sig och hycklade religiositet för att undkomma sina äktenskapliga förpliktelser. I värsta fall hycklade man inte ens, utan trodde att det liv man levde var det enda riktiga, och blev ibland till och med nitiska sedlighetsivrare. Man skall också hålla i minnet att synen på äktenskapet var annorlunda. I åtminstone borgerliga kretsar hade det mer karaktären av ett socialt och ekonomiskt kontrakt än en bekräftelse på två hjärtans förening.
Men för den intellektuella konstnären fanns andra vägar. Bortsett från konstnärsskapets traditionella rätt till personlig individualitet, kunde den kulturintresserade homoerotikern söka sina rötter och sin gemenskap genom konst, litteratur och i historiska studier. Särskilt viktig var förstås den antika gossekärleken; där ställdes kärleken till det egna könet i ett förklarat skimmer. Men även Michelangelo, da Vinci och Shakespeare spelade en icke föraktlig roll.
Låt oss titta närmare på just Viktor Rydbergs gossar, hur han löser (eller misslyckas lösa) dilemmat att vilja älska i en tid som förvägrar honom det.

Viktor Rydberg och Pontus Wikner
I ett brev till Pontus Wikner år 1877 skriver Rydberg

[jag] känner [...] det [...] som en otur att jag icke fick vara dig nära i dina gosse- och ynglingadagar och sjelf vittna det sköna skådespelet af en skönhets- och sanninsträngtande själs utvecklingsgång. Jag ville med din hand i min ha vandrat "längs bäckarnes skuggande lopp" och sett och hört dig drömma och svärma.
(Brev från Viktor Rydberg 1855-1881, Stockholm 1925)

Djupt rörd svarar Wikner att han i sin ungdom redan vandrat hand i hand med den äldre Rydberg. Andligt och litterärt - då han läste läromästarens bok Den siste atenaren.
Varken Rydberg eller Wikner kan naturligtvis - enligt våra tids sätt att definiera ordet utifrån en identitetstillhörighet med bestämda ramar - ha varit homosexuella. Själva ordet skapades så sent som 1869 och kom i allmänt bruk i Sverige först i början av 1900-talet.
I det pryda 1800-talet var sexualiteten tabubelagd. I litteraturen får vi vetskap om två personers könsliga intresse för varandra genom det barn som föds nio månader senare. Om inget barn alstras kan de sexuella passionerna vanligtvis mätas genom antalet omfamningar, kyssar, graden av kroppslig intimitet vid t ex nakenbad, eller i symbolerna och metaforerna.
Men det är ett misstag att tro att den moral som i litterär form förpackades till den bildade befolkningen är identisk med verklighetens moral. Michel Foucault har i Sexualitetens historia visat hur prostitutionen under viktorianismen blomstrade som aldrig förr. I Sverige är Pontus Wikner ett utmärkt exempel på hur litterär och verklig moral söker sig olika uttrycksformer. I sina dagböcker berättar han hur han som informator på den uppländska landsbygden inte bara attraheras av minderåriga pojkar, men också har könsligt umgänge med dem. Ordet "pedofili" ligger nära till hands av flera skäl, men frågan är om inte upprördheten över ett offentligt avslöjande av dylika förhållanden väcker ännu större bestörtning idag än det skulle ha gjort i mitten av 1800-talet, då "gossekärlek" var synonymt med "platonsk idealism" snarare än som idag "sexuella övergrepp".
Pontus Wikner attackerade "den judaiserande kristendomens omänsklighet" och ställde frågan "skall den tid någonsin komma då den natur jag bär i min barm [...] får sin religiösa och rättsliga frigörelse och befrias från skam och nesa?" Men Wikner kanaliserade medvetet sin sexualitet i svärmisk kristendom, i hopp om förlossning i ett liv efter detta. "Hade Kristus varit en kvinna", skriver han vidare, "hade jag aldrig kunnat älska honom."
(citaten från Dagböckerna berättar).
Viktor Rydberg är emellertid inte Wikner och äger inte dennes rebelliska sinne. Man får dock förutsätta att de två haft möjligheten att utbyta åsikter i frågan. Av deras brevväxling kan utläsas hur de genom hänsyftning till varandras litterära verk och till konsten fullständigt förstår varandra. I Wikners "Naturens förbannelse" känner Rydberg igen sig själv. Kärleken till "Mantegnas ängel" har de gemensam (Christus von Zwei Engel betrauert, målning av Andrea Mantegna på Berlins museum. "Mantegnas ängel" är titeln på en novell av Wikner).
Wikners siste älskare kallades "Antinous", vilket också är titeln på en dikt och en uppsats av Rydberg (Antinous var namnet på kejsar Hadrianus unge älskare).

Verklighetens gossar
Rydbergs brev, tillgängliga för forskning på Kungliga Biblioteket i Stockholm, är avskrifter gjorda av hans änka. Vid författarens död brände Susen Rydberg stora delar av samlingarna, och de brev som återstår är i flera fall censurerade.
Några öppenhjärtliga kärleksbrev existerar sålunda inte. De som kommer närmast en sådan kategori är den svärmiska brevväxlingen mellan Rydberg och hans forne elev Rudolf Ström.
1854-55 var Rydberg informator hos kaptensfamiljen Ström i Senäte i Västergötland. När han 1855 fick anställning på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, blev skilsmässan svår för Rudolf Ström. Rudolf är vek, fysiskt bräcklig och har svårt att få vänner. Brevväxlingen skimrar i sentimentalitetens färger. Det första brevet från Rudolf efter skilsmässan avslutas: "En tår skymmer mitt öga då jag skriver dessa rader och den föll på brevet, det innehåller äfven den varmarste Harmosan". "Harmosa" (eller "Spormosa", ordet är svårläsligt och har uttolkats olika) är en familjär benämning för kyss. Även i det följande brevet återkommer ordet, och Rydberg svarar: "Tänk på mig dagligen, min bäste vän Uda! Och gör med detta brev, vad du berättat att du gjort med mitt förra". Rudolf har "många gånger gifvit brefvet en innerlig Harmosa".
I november 1859 skriver Rydberg:

Men ännu hellre dröjer jag vid bilden av min lille spenslige mörkhårige gosse, vars anletsdrag fotografien du skänkte mig, bevarat och den jag ofta med en känsla af vemod betraktar. Hvarför den just skulle vara med en sådan känsla, det vill jag just icke försöka att utreda, jag ville icke hafva hela den tiden, då vi voro tillsammans, åter, men en timme af den tiden ville jag återuppleva och ega dig då vid min sida, precist sådan du då var, en liten blek, mager men i mitt tycke mycket vacker gosse. Det var något i ditt anlete, som intog mitt; tänk om det nu, tillika med barnauttrycket, hvarmed det var innerlig förenadt, vore alldeles försvunnet när jag finge återse dig. Dock, det betydde intet. Jag vet dock, att det är samma Rudolf, och det är mig nog [...]Klockan är nu närmare 1 på natten [...] jag går nu att lägga mig för att kanske drömma om dig [...]

Rudolf svarar i december:

Mitt andra skäl till dessa rader, var en lindrig påminnelse om att det fanns en uppriktig vän, hans innterligaste önskan i 4 år varit att få sluta sin bäste vän i sina armar. Dock, om tiden ej tillåter denna omfamning, så vill jag ej att den skall ske, ty jag har skjelf kommit under fund med hur dyrbar du är.

Slutet på Rydbergs svar lyder:

Nu en kyss till min fordna lille Rudolf och ett hjärtligt handslag till min i mustaschsprickningen stadde skarpskyttekamrat. Begge äro lika kära för VR.

Rydbergsforkarna har haft olika åsikter om hur erotisk denna brevväxling egentligen är. Victor Svanberg ser breven som obestridliga bevis på Rydbergs homosexualitet, och konstruerar teorier om "starkare manlig homosexualitet" som har vuxna män som objekt och "svagare" dito som riktas mot gossar. Axel Forsström bortser inte från vänskapens erotiska komponent, men påpekar hur kyssar och omfamningar förr tillhörde umgängeslivets ceremoniel inom de högre klasserna. Men man får näppeligen känslan av att det är sällskapslivets konventioner som brevskrivarna här sysselsätter sig med - tvärtom talar ju Rudolf om en omfamning som "tiden ej tillåter".

År 1874 företog Rydberg en italienresa som förnyade hans kärlek till antiken. Den förste romare som möter honom när han stiger ut från hotellet är en tolvårig gosse som blir hans ledsagare.

Jag frågade honom efter en gata. Han å sin sida frågade hvad klockan var, och när jag upplyste honom därom, sade han "al vostro servizio! jag har tid att följa er".
(Blyertsteckningar från Rom, i Skizzer, sägner, berättelser, Stockholm 1900).

I sina dagböcker från museivandringarna gör Rydberg många kommentarer. Om Vatikanens antinoushuvud skriver han:

Evig kärlek! Sfinx! Den Antinous fäster sig vid fäster han sig vid för evigt. Ej lik de andra mer än i det försmältande och grubblande. Annars närmande sig en drömmande Amor.

Icarus har en "härlig hållning" och Hermes har "en bland de vackraste kroppar i världen". Om den vatikanske Apollo sägs:

Han som alla andra appoller, en andlig hermafrodit [...] Ljuvaste hänförelse, sann profetism i anletsdragen.

Om Rydbergs beundran för ung, manlig fägring blomstrar fritt som aldrig förr, så är tonen snävare inför kvinnostatyerna. En Leda är "otäck". Minerva de Velletri är "Ren, frisk, kylig, god, i undervisande ställning. Den temligen stora, kraftiga munnen visar att det fins tyglad lidelse". Och den neapolitanska Venus Kallipyge är "franskt koketterande". Hon "lyfter manteln, blottar rumpan [...] Rumpan ej stor. Hennes uttryck hetärens. Musen bar [...] (Samtliga citat från Svanbergs artikel "Viktor Rydbergs lyriska genombrott", i Samlaren, 1937).

Viktor Rydberg gör liknande iakttagelser av renässanskonsten. I Florens har Fiesole av Fra Angelico enligt ett brev till Wikner, varit hans "käraste vän".

Victor Svanberg var den förste Rydbergforskaren som satte fingret på Rydbergs homosexualitet. På tjugotalet väckte detta naturligtvis våldsamma protester. Olle Holmberg, som avhandlat Rydbergs dikter, skriver:

Tanken är orimlig. Även om Rydberg hade varit biseuxell till sin natur och t o m om han varit det medvetet, så hade han i Sverige på 1860-talet inte ens kommit att tänka på att skriva kärleksdikter till gossar. Det finns i en litteratur inga på det sättet fristående företeelser (Viktor Rydbergs lyrik, Stockholm 1935).
Svanberg menar att detta påstående faller på det faktum att Rydberg känt och uppskattat den tyske romantikern August Graf von Platen. Homosexuell kärlekslyrik på 1800-talet är inte något så fristående som Holmberg förmodar. Goethes dikt "Erlkönig" var definitivt inte okänd för Rydberg.
Men hur gestaltades då gossekärleken i Rydbergs egen diktning?

Diktens gossar
Nakenbad är något av det erotiskt mest upphetsande en 1800-talsförfattare kan skriva om. Rydberg vidtar dock mått och steg innnan han låter dikten "De badande barnen" publiceras, och försäkrar sin förläggare att han först presenterat den för ett antal ärbara damer och konstaterat att de alls inte blivit echaufferade. I artikeln "Om nakenhet och klädessätt", försvarar han Oscar Björcks frismålningar i Operakällaren, som beskylldes för att vara sedligt fördärvande. Rydberg menar att det är klädesdräkten som i sina försök att dölja är det sedligt fördärvande, och i sina egna dikter tillåter han sig alltså ett frossande i vattenplask och solbrynta kroppar. Med farbroderlig smeksamhet plockar han plagg för plagg från barnen; gossens byxor "visa ännu, där de ligga, rundningen av piltens lemmar" ("De badande barnen").
I "Prometeus och Ahasverus" heter det bland annat:

Där ser jag ynglingar och gossar leka
och ser en liten pilt betänksamt tveka
att vada i det friska böljesvall.
Då kommer ynglingen som är hans vän
och simmar ut på djupet med den lille
och bär till stranden åter liten sven
och ser med fröjd, hur han, som nyss ej ville,
nu längtar ut i böljors dans igen.

I Vapensmeden, Rydbergs sista bok, förekommer en scen där tolvåriga Gunnar badar med två äldre flickor, varav den hedniska Dagny, 17 år, beslutat sig för att gifta sig med gossen och med honom avla barn.
Scenen har föregåtts av Rydbergs enda "lesbiska" skildring, den mellan Dagny och Margit: det första ögonkastets förälskelse, som han emellertid i vederbörlig ordning låter ebba ut.
Men gossens renhet, hans ungdom och oskuldsfullhet, är förgänglig. Och hellre än att låta piltarna fördärvas av vuxenlivets osundheter föredrar Rydberg att - ofta brutalt - avliva dem. Gunnar genomborras av spjut, Sorgbarn får riddar Erlands kniv i bröstet. "Det döda barnet" är dött från diktens början. I fallet med Dexippos i dikten med samma namn, blir döden närmast en erotisk akt. Och i "Harpolekaren och hans son" skaldar Rydberg hängivet:

Kraftig växt och ädel död
ber jag Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

I Fribytaren på Östersjön dör den förfallne studenten Felix Ligelius' vän med ett skämt på läpparna. Belysande för Rydberg vilja att förpassa gossarna till idéernas värld är följande utdrag:

O att dö som han - ung, glad, obefläckad av den syndiga världen, efter ett pojklif af sagor och äfventyr, lekar och drömmar!

Att bära gossen i sina armar, helst levande naturligtvis, är ett kärt tema. Att bära, hjälpa fram, undervisa; åtbörden anknyter symboliskt till den grekiska kärlekens pedagogiska och beskyddande komponent.

Passionerad vänskap mellan könsmogna män förekommer i Rydbergs verk. Redan i romanen Positivspelarne (1851) skildras gemenskapen mellan ynglingar, och i De vandrande djäknarne (1856) har vänskapen fördjupats, blivit mer fysisk. Djäknarne - Adolf och Göran - gråter i varandras armar och håller varandra i handen. När de två skiljs åt genom att Göran väljer äktenskapets trygghet - Adolf karriären och studierna, är det Adolf som drar nitlotten. Efter tjugo år återses de två. Adolfs livliga pojklynne och rosenkinderna har då utbytts till den evige vandrarens härjade och dystra drag. Vuxenlivet är ett uselt gyckelspel, mänskligheten en krälande myrhop.

I Fribytaren på Östersjön känner ynglingen Adolf Skytte "en dragningskraft" till Felix Ligelius, och vill ingå fostbrödralag. Men Ligelius avslår erbjudandet med motiveringen att han redan haft en vän, en präktig indiangosse, med djärva strålande ögon. Den unge har dock, som nämnts, dött utan knot. Efter bekännelsen kastar sig Ligelius på sin säng och döljer ansiktet i händerna.

Dikten "En blomma" handlar om Narcissos-myten, ett tema som också återkommer i Den siste atenaren. Narcissos, gripen av olycklig kärlek till sig själv, tynar bort och förvandlas till en blomma. Holmberg ställer frågan huruvida Rydberg själv var en yngling för vars skull en flicka med brustet hjärta gick i graven. Med den utgångspunkten förmår han inte ens snudda vid tanken är flickan kan stå som symbol för kvinnokönet och Narcissos vara en symbol för det egna könet.
Rydbergs benägenhet att sudda ut diktfigurernas könstillhörighet framträder på många ställen, t ex i den i hans diktsamling icke ingående "Det är för sent", där versen "Jag ingen maka ser emot mig ila" i slutversionen ändrats till "Jag ingen, ingen ser emot mig ila".
Av Rydbergs dikter är flera av dem som idag finns att läsa averotiserade varianter av tidiga utkast. Den enda dikt som enligt Holmberg fått behålla sin öppet erotiska prägel är "Det döda barnet till det levande". Han anser det därför viktigt att bevisa att dikten handlar om en flicka och en pojke, och att pojken är identisk med Rydberg själv. Men i den mån Rydbergs person alls skall tolkas in i dikten spelar han snarast den trötte skaldens roll, till vilken det döda barnet kommer från en idealvärld för >att skänka tröst. Det döda barnet glider omkring och utdelar drycker ur livets källa, till alla som behållit barnasinnet, till alla som strider för det goda, till alla som lider för sin kärleks skull.

Kön
Rydberg är panteist, naturen är besjälad. Som symbol för naturen står kvinnan. Singoalla, skogsrået, Snöfrid, Elin, Dagny m fl är snarare naturväsen och i mindre grad verkliga kvinnor av kött och blod.
Verkliga kvinnor förekommer visserligen, men fungerar snarast som kontraster. Skogsrået är ett exempel på hur kvinnan agerar i rollen av naturväsen:

Men den hvars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.

Kvinnan är den yttre symbolen för naturen, men bakom henne finns naturligtvis naturens innersta nerv: Barnet. Gossen är oförstörd, ren, obefläckad, och enda möjligheten att kvarhålla honom i ett sådant tillstånd är att förhindra att han utvecklas till man. Han måste räddas över till en ideal värld. Hans död får ofta karaktären av en offerhandling. Det är förbjudet att älska honom som han är, kärleken till gossen måste förbli en idé. Men Rydberg vill också rädda honom undan den vuxne mannens plågor.
Mannen är fången i den köttsliga verkligheten, i jordiska begär. På grund av en otillfredsställd längtan fylls hans liv av ständig oro, som utkristalliserar två karaktärer: Vandraren/Drömmaren och Den fjättrade.
Hos Erland (i Singoalla) lever de två i en schizoid enhet, den fångne riddar Erland (Erland beskrivs som en vilt djur, hans maka heter konsekvent nog Helena Ulvsax) förvandlas genom barnets hypnosdryck till nattvandraren Erland. I dikten "Prometeus och Ahasverus" står de två typerna i tydlig kontrast mot varandra, och förlossning nås möjligtvis genom Messias. I dikten "Kyssen" är det läpparnas möte som befriar den fjättrade. I "Den flygande holländaren" erbjuds vandraren befrielse en gång vart hundrade år, då han finner "den famn, den mun, hvartill han trått i oskuldsfullt begär".

Stum kärlek?
Efter många påtryckningar från sina vänner Sven och Stina Hedlund ingick Viktor Rydberg år 1879 ett kamrat- och konvenansäktenskap med Susen, född Hasselblad. Olle Holmberg skriver i en artikel i Svensk Litterär Tidskrft 1948, att Rydberg levde i asketism i första delen av äktenskapet.

Hustrun förstod inte detta, och trodde det sammanhängde med hans skaldskap. Då han senare önskade närma sig henne var hon trött på att vänta och ville inte; tyckte det kunde vara bra ändå. Hon hade velat ha barn och att maken inte ville detta var hennes sorg.

Rydbergs förhållande till sina erotiska känslor tycks ibland något kluven. Han förtvivlar över sin ensamhet, över omöjligheten att förverkliga sina drömmar. Med vemod ser han livet rusa förbi utan att någon gång riktigt få älska. Men han låter inte sin kärlekstörst stå ofruktsam.
Gossekärleken väcker hans antikdyrkan och i stället för att ödmjukt tiga still, gjuter han sin längtan i en socialt accepterad form, som sammanfaller med - eller utvecklar - hans filosofiska inställning: platonism och natursvärmeri.
Rydberg var ingen rebell, och hans situation var så gott som omöjlig. Det var inte bara samtidens fördomar han tvingades kämpa mot, men också mot sin egen rädsla. Större var dock inte kvalen att han förmådde göra sig förstådd av sina medbröder i samtiden. Den viktigaste av dessa är Pontus Wikner, som kunde så där föregångaren röjt mark, för att låta eftervärlden skörda. Rydbergs inflytande på Wikner är märkbart på många områden: i språkbehandlingen, i filosofin. Och i skildringen av gossekärleken går Wikner ett steg längre. För att ingen skall missförstå honom författar han också sina bekännelser och öppnar sina dagböcker för var och en som vill läsa.
Rydberg tvingades tala med två tungor. Han försvarade sedligheten för att kunna sjunga den nakna kroppens lov. Han hyllade kyskheten för att desto innerligare kunna låta ynglingen kyssa gossens läppar.
Så även om Viktor Rydbergs kärlek föddes stum, kan man med fog påstå att han lärde den tala.

Greger Eman

Kyssen
Räck mig de väna läpparnas kalk, fast drycken han ger mig,
städse i ljuvaste fröjd blandade saknadens kval!
Aldrig du närmat din mun, förrän gripen av trånad, min ande
slet i de känsliga band, stoftet på honom har lagt.
Liksom en fånge vid vinterns slut, när en smekande vårfläkt >
spelar från blånad sky in i hans fängelsevalv,
trycker mot gallret sin kind och andas och njuter men känner
dubbelt i njutningens stund tyngden av bojan han bär;
så när din kyss, så frisk som västan på blommande ängar,
skön som en ros i sin knopp, kom till min fängslande själ,
spratt hon i bojan upp och trängde mot läpparnas stängsel,
ivrig att svinga sig bort, svinga i frihet och ljus
hän till den värld, där ditt innersta jag, du älskade, dväljes,
där, för att, död för mig själv, evigt få leva i dig.

Ut vidi, ut perii, ut me abstulit error
Dig jag såg, och häpnande blicken dröjde,
dröjde, mystiskt fängslad, i ljuv förtrollning,
vid din kind, din panna, din mun,
ditt ögas strålande skönhet.

Stum jag blev, orolig... I varje åder
göts med blodets sjudande ström en flamma,
och av dödlig smärta, av salig vällust
skälvde mitt väsen.

Lik en husvill ande, som boning plötsligt
fått i stenen formad av konstnärns mejsel
utan makt, trots känslornas eld, att
röra lemmarnas marmor

så jag var. Du gick, men ur barmens fängsel
i en suck befriad min själ dig följde,
och ännu osynlig, i namnlös trånad
sträcker han famnen

var du är, o älskade, dig till mötes,
dricker evigt törstande ur din skönhets
källa, ack, ej svalka, men hopplös >
kärleks tärande lågor,

dricker girigt dödande giftes nektar
till dess sista skimret av ungdomspurpurns
bleknat, kraften domnat och livets flamma
slocknat i natten.

Stum kärlek
Stum min kärlek föddes, dess dolda lågor
sjuda våldsamt, vill sig en krater spränga,
vill, men kan ej gjuta ord sin lavas
sjudande strömmar

Viktor Rydberg 1828-95, författare, publicist i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1855-76. Ledamot av Svenska Akademin från 1878. Började som följetongsförfattare i Jönköpingsbladet, och kom så småningom att betraktas som en av 1800-talets främsta diktargestalter, för att inte säga den största. I sitt förenande av liberala samhällsidéer, religiös mystik och romantik blev han en förbindelslänk mellan århundradets början och slut. Han var en inflytelserik förkämpe för humanism och tolerans. Vid sidan om sitt skönlitterära författarskap bedrev han relgionshistorisk och mytologisk forskning, översatte Goethes Faust och rensade svenska språket från utländska lånord.

greger.eman@swipnet.se

Tillbaka till register