Rafael utan händer
Ensam kvar låg Klara - i begrundan över vilken specialångest en dag som denna kunde ha på lut.
Hur skulle man kunna stiga upp med ett sådant ok på axlarna? Tredje rikets inkorporering av Goethe var ungefär det värsta i hela tyska historien.
Bland morgonens post låg ett brev tillställt "Förf. Klara Johanson". Handstilen gav inga ledtrådar om den fräckas identitet. Men antingen led avsändaren av pur senilitet eller också - vilket var mer troligt - hade vederbörande ett utvecklat sinne för giftigheter. Senast någon använt den titeln i samband med hennes namn hade det varit för att chikanera henne med upplysningen att hon blivit Urgrosstante.
Omsorgsfullt stoppade hon brevet i de hopvikta nyheterna och kilade ner alltsammans bakom sängen. Men för att slippa dricka te ensam vecklade hon ut en två veckor gammal tidning somhon garanterat visste inte innehöll något mer upprörande än en känd kåsörs lysningsannons. Den genomlöjliga nyheten väckte en road blidhet hos henne som hon sannerligen kunde behöva för att orka möta dagen.
Det var när hon klädde sig som ingivelserna brukade fladdra förbi. Kunde hon bara lära sig hur man använde en pincett för att plocka tankarna en och en och lägga dem i säkert förvar, samtidigt som hon knäppte, hakade och hyskade, så skulle hon snart ha ett digert råmaterial för eftermiddagsstunden vid skrivbordet. Idg lyckades hon bara gripa den sista i vingbenet, och en sådan liten raritet vore det impertinent att fjättra i ett manuskript. Helt visst skulle hon behålla den i hjärtat.
På postkontoret skulle blanketten till den senaste makalösa folkräkningsinkvisitionen avlämnas. Där hade hon på heder och samvete uppgivit sina lyten i den ordning hon kunnat erinra sig dem: bibliomani, agorafobi, insomnia och intelligens. Choice hade skrattat åt hennes omsorgsfullhet och vägrat lämna förslag på ytterligare konstigheter. Och frågan var väl vad någon alls hade med dem att göra. Men dylikt skulle man inte undra över. Vid vite.
Kontoret var blankt, avrundat och karaktärslöst. Desto varmare lyste postfrökens leende mot henne.
- Och så den här. Kommunalskatten som ska betalas.
Flickans runda nacke smyckades av en flätkrans. Hon återlämnade växeln med några ord på en välljudande småländska. Men det var på tok för mycket.
- Sex kronor?
Det uppstod en liten älskvärd dispyt om summan och hon blev allt säkrare på sin sak. Kassörskan log förtroendeingivande i det gula lampljuset. Man tvingades fixera henne med en stadig blick för att lägga tyngd bakom orden:
- Fröken får ursäkta, men varsågod och ta nu tillbaks det där. Den här kronan behåller jag. Men femman har jag inte samvete att stoppa på mig. Se så.
Flickan skrattade uppgivet, men krävde att få anteckna namn och adress i händelse av att kassan trots allt skulle visa sig innehålla för mycket vid dagens slut. Det var en kompromiss som man naturligtvis böjde sig för. "Klara Johanson", uppgav hon lydigt, "Drottningholmsvägen 76".
Flickan tittade upp igen. Den här gången eftertänksamt och med en rodnad som tycktes växa från en ömtålig punkt i själen.
- Klara Johanson? sa hon. Förlåt inte... författaren Klara Johanson väl? Den kända K.J.?
- Men snälla ni...
"Författaren" gjorde en reflexmässig sidoblick, men där var det nästan tomt, ingen hade hört.
- Tänk! utbrast flickan skoningslöst. Min mor brukade läsa er i Tidevarvet. Hon beundrar er för att ni är så... ursäkta... så okvinnlig. Hon har en eller två av era böcker. Som... som jag faktiskt bläddrat lite i jag också.
En lång tystnad uppstod. Förmodligen var det i ren distraktion som flickan pressade lappen med adressen mot det grönblå klänningslivet.
- Fast jag förstod nog inte så mycket. Ni är ju så kvick och så rysligt intelligent. Och Goethe... o, han är så romantisk!
Förr hade hon varit ganska snabb att fånga en kastad boll av det här slaget. Men det var i en annan identitet, i ett annat liv. Nu blev hon närmast chockerad av att höra sig själv buktala med oigenkännlig stämma:
- Så roligt... Och så tråkigt att ni inte...
Resten uttalade hon någonstans i sitt troligtvis fullt läsabara ansikte. - Tack snälla ni, ljög hon slutligen med ett strävt leenden som klippte av banden med vilka flickans uppfordrande blickar sökt snärja henne.
På gatan hann hon kvarteret runt innan hon måste ta stöd mot en husvägg för att få lite ordning på myrsvärmen som virvlade i huvudet.
Gud skulle veta att det inte var av ärelystnad som hon ännu placerade sig som en automat vid tortyrbordet varje eftermiddag. Det enda uppsåtet var att betala lite för sin existens och för att inte de som stod henne nära skulle behöva skämmas när eftermälet en gång skulle skrivas.
Att också lyckas fästa något på papper skulle visserligen vara en moralisk seger. Men en annan fråga var om man verkligen måste behöva trycka det också. Och på så sätt utsätta sig för allt det affärsmässiga och vulgära som tycktes vara själva lockelsen för nutidens skriftställare. Riskera att få klappar på hjässan och bli behandlad som kollega av dilettanter och diverse nationella fyllbultar som invisade med att exponera sina råa själsliv i tryck.
"Skottpengar på belletrister", hade en gång varit hennes stolta stridsrop. Men för henne själv var den devisen meningslös. Hon besteg schavotten frivilligt och avrättade sig själv varje dag.
Men postflickan hade rätt. Då hade hon varit förnämt unik. I sin tystnad var hon det kanske ännu. En Rafael. Nu utan händer visserligen, avhuggen alla organiska sammanhang som hon var. Men det fanns väl ingen som invärtes målade så fulländade konstverk som hon. Var det hennes fel att publiken saknade telepatisk mottagningsförmåga?
Fortfarande kunde författare som hon i egenskap av "kritiker" en gång berömt höra av sig med önskemål om att än en gång få höra hennes "sympatiska" stämma. Och de hade goda skäl, det kunde inte förnekas. Men det var det som gjorde kritikersysslan så outhärdlig. Lika motbjudande som villkoren på Fredrika Bremerförbundets tidning "Dagny" hade varit under - ja Herregud - förra seklet. Där hade systrarna Adelborg unanhållit henne litteratur som man ansåg kvinnorörelsen gjorde bäst i att inte angripa för hårt. Snusförnuftiga dumt moraliserande äktenskapsromaner. Lagda i hennes hand var de nämligen dömda på förhand. Men hon var inte kvinnokönets samlade kellektiv från fruktbarhetsgudinnan till Kerstin Hesselgren. Hon var bara märket K.J. Varför skulle hon behöva känna trohet för andra ideal än sina egna?
VAd hon däremot inte haft klart för sig den gången för trettio år sedan då hon lämnat sitt sista manuskript till Stockholms Dagblad, var att ett organ som inte användes snart förslöades och blev obrukbart. Denna dyrköpta erfarenhet hade hon förstås inhämtat på skrivorganet.
Hon lyfte blicken några våningar över hustaken. Solen bröt fram ur ett moln, smekte ömsint över tegelmassan på andra sidan gatan, sögs upp av de violetta skuggorna i övre radens bågfönster. Det artade sig till en dag stt slå dank i. Hade man en smula sinne för realism kunde man å andra sidan se det som en dag då man halkade och bröt lårbenshalsen.
Men solen! En sådan kritiker ville hon vara om hon nu inte kunde undslippa den förhatliga sysslan. Solen som avslöjade alla lyten utan att håna, framhävde det vackra och fula med samma enkla metod: bara genom att titta på det.
Och alla dessa moln med silverkant! I poesin tillhörde de ju den elementära rekvisitan. Idag såg de infernaliskt ilskna ut i sina pockande krav på lättja. Men slå dank! Vara upprymt lycklig! Hon visste inte ens hur man bar sig åt.
- Leva kan jag inte, uttalade hon högt och bestämt, borrade blicken i modden och pilade vidare.
Hon förströdde sig en stund med att formulera böneformulär för restaurangens gäster, som idag tycktes bestå mest av goodtemplare. "Må denna måltid arta sig till en andens sköna och glada seger över materien!", var en åkallan som kunde vara lovlig. En kort sekund löste den åtminstone henens dag i något hon kände igen som ett leende.
Vid bordet intill uppställde ett par högljudda karlar jämförelser mellan svensk och tysk industriproduktion; inte heller höll de sig för goda för att berömma tyska ingenjörer som jobbade i Sverige. Tigern på affsichen i garderoben måtte inte ha rutit tillräckligt högt. Hon bara skickade en och annan kritisk blick till grannarna. Bara för några dagar sedan hade hon med egna ögon sett flygmaskiner med brandbomber och kulspruteeld sväva över stan.
Servitrisen som infann sig vid hennes bord för att ta betalt visade med en bister ögonrynka samma missnöje över samtalets ogenerade ljudnivå.
- En del tänker sig inte för, kunde hon inte låta bli att konspirera när hon lade pengarna på bordet.
- Den där duger inte, svarade den unga kallt och sköt med ett lillfinger tillbaka Reichsmarken som hon råkat ha i portmonnän och av misstag lagt fram.
Dödligt generad bytte hon valutan mot en adekvatare. Reichsmarken hade hon tiggt till sig av en av de tyska flyktingar som råkat komma i hennes väg genom Choices kommittéarbete. Det skulle förefalla besynnerligt att förklara den omständigheten för en person som inte hade med saken att skaffa. Flickan skulle väl för övrigt inte tro henne.
Utan dröjsmål hade hon väl i stället försvunnit med svansen mellan benen om hon inte hejdats i dörren av en välkänd uppenbarelse som också var på väg ut.
När ett ansikte som hon en gång tyckt om att se ungt och strålande plötsligt röjde linjer av oåterkallelig ålderdom, då brukade hon ömka sig själv för den förlust hon lidit. Med Lydia Wahlström var det så att man alltid mötte henne i en sällsam blandning av förflutna stämningar och nutid. Den gången tillsammans md Lydia för mer än fyrtio år sedan hade hon varit lycklig, det visste hon historiskt. Nu skulle hon förstås inte med all kraft i världen kunna återkalla känslan.
Lydia var en av dem som stått henne närmast. En av dem som hon i stunder av vemod ville sträcka ut handen efter och sluta tätt intill sig, helt stumt, absolut fordringslöst. Men i verkligheten vore något sådan omöjligt. Lydia skulle vilja spela med, och - om än bara av konvenans - lägga sitt strå till stacken av ömhetsbetygelser och försäkringar om trohet till de minnen de delade. Och då skulle allt vara förstört.
Lydia sjöd av vitalitet:
- Så härligt!
Utbrottet syftade väl snarast på meteorologiska iakttagelser, inte på detta oförutsedda möte med en hjälplös stackare i en främmande värld. Men det kunde naturligtvis också gälla hennes egen person. I alla händelser var hon utomordentligt nöjd med sig själv, sina böcker, sina 35 föreläsningar fram till påsk, sina36 cykelturer i 37 norska fjäll, sitt spännande umgänge.
æ Du verkar inte riktigt lycklig, Klara, fortsatte hon utan att lämna plats för några skiljetecken. Du skulle börja gymnastisera.
Det sista kunde man slå ifrån sig med ett krax. På det förra svarade hon med sin allra torraste stämma:
- Nej, men i dag slår jag dank.
- Är det sömnen som krånglar nu igen? Är det sant att du verkligen kopplar av som jag ordinerat dig? Du måste koppla av när du lägger dig, Klara.
- Det räcker inte med att bara koppla av, kära Lydia. Man måste koppla in något också. Och sedan de tredubbla doserna phanodorm slutade verka har jag prövat samtliga tänkbara kopplingsgrepp. Jag är emellertid inte särskilt tekniskt lagd, som du vet. Men jotack, i natt sov jag som om jag vore Sven Stolpe. Den skrävlande innehavaren av världens bästa sömn. Jag hade nämligen glömt stänga fönstret och i morse hade bädden en behaglig likhet med en översnöad grav.
Lydia iakttog henne med en bister min, men idag var hon glad i Gud och hela världen. Inget skulle ha fått henne att avhålla sig från nästa utlåtande: hennes åsikter on en blekfet kåsör som nyligen hållit föredrag om en tysklandslustresa. "Ett folk göres om" hette föredraget.
Klara kämpade med fysiska och psykiska kväljningar.
- Blut und Boden, Rasse, Volkgemeinschaft! stötte hon fram. - Det vidriga snuskiga packet!
Klara blev förvånad själv. Och hon skyndade sig att skamfullt muttra något som genast förtog ordens kraft. Förr skulle hon aldrig ha klätt sitt tal i dylika uttryck. Den sortens hetta avslöjade de personliga motiven i en diskussion. Inte så att hon ansåg personliga motiv på något sätt felaktiva. Tvärtom var det alltid personliga motiv som bildade grunden till alla världens vissheter och övertygelser. Men det fanns råa och obearbetade personliga motiv, som människor omedvetet upphöjde till allmänna principer.
Hennes egna personliga motiv bestod vanligen i äckel och otåligheter gentemot debattörerna, Inte som individer, utan som symboliska representanter för dumhet, ondska, kälkborgerlighet. Det var krigets fel att orden "jag tycker" under de senaste åren allt oftare halkat över hennes läppar. Men hon fick inte tycka något, och hon fick inte tycka något. Den sortens sysslor var förbehållna världen barn. Hon som dagligen umgåtts med de högre andarna i snart 70 år hade andra resurser.
I senaste valet hade hon för första gången i sitt liv till och med besökt en vallokal. Och hon hade både skämts och i hemlighet gillat denna handling. Syftet hade ju varit gott: att avsätta diktaron Hacha Hansson. Faktum var att hon strukit inte bara hans namn på den socialdemokratiska listan, men samtliga. Ruth Gustavssons undantaget förstås. Nästa dag hade tidningarna gastat om nationens totala uppslutning bakom fosterlandsförrädaren. Hon hade mått gruvligt illa.
Lydia gjorde henne sällskap upp mot Engelbrektskyrkan. Ur de smårutiga fönstren i tegelpalatsen lyste rött sken från en och annan lampa. Staden längre ner tonade bort i violetta slöjor. Alltsammans tycktes lätt och ljudlöst.
- Jag undrar om nassarna kan njuta av en sån här dag, sa Lydia. En dag utan stöveltramp och trumvirvlat.
- Nej, det kan de inte. Alla njutningar är intellektuella, Lydia. De andra beror bara på slarvigt språkbruk. För att kunna njuta måste man ha tillägnat sig världens bästa lyrik och tränat sig till kritisk urskillning. Det behövs en filosofiskt hyfsad världsåskådning för att kunna uppfatta skönhetsnyanserna i klimatet. Nazister kan inte njuta. Och det kräver de hämnd för.
- Åh Klara! Lydia stack armen under hennes. - Men kan du själv verkigen njuta, handen på hjärtat?
Hon gav henne en plågad blick. Lycia borde väl veta. Hon hade njutit av himlens dagrar och tingens former. Av eldslågans fladder i en spritlampa, av morgonsolens skimmer i vattenglaset på nattygsbordet. Hon hade haft ögonblick av översvinnlig kärlek, lycka och trygghet då världen försvunnit och hon badat i ljus. Hur mycket hade hon inte erfarit av sinnesinitryck och lärdomar? Men om hon räknade upp allt skulle Lydia skratta och kalla alltsammans för ordinära ting som hon själv kanske till och med redan formulerat i skrift.
- Ibland händer det faktiskt att jag griper ett ögonblick, svarade hon.
Sedan Lydia tagit farväl vid Odengatan försänkte hon sig i en stilla inre monolog med Johannes Wolfgang.
Det var mer än 20 år sedan hon sista gången besökt mästarens hem i Weimar, och det hade varit ett ögonblick som hon sannerligen gripit för att aldrig, aldrig förlora igen. Nu hade det närmast varit Thomas Manns roman om Lotte i Weimar som återkallat henne till denna hennes andliga hemstad i det fysiska livet. Den gången hade hon, precis som Lotte, bott på Elefanten, och när hon vandrat genom det kära huset vid Frauenplan hade Goethes ande i egen osalighet följt henne upp och ner i trapporna och visat henne runt. Av en anledning som var oklar för henne själv hade hon sparat ett återbesök till detta litterära centrum av världen som en sista godbit på livets höst. Men nu hade Nazi-Deutschland så bittert satt P för den drömmen. På den marken kunde hon inte sätta sin fot igen, och att överleva gaphalsen därnere vågade hon inte hoppas på.
Men Thomas Mann var Goethes ståthållare på jorden och med hans hjälp hade mästaren ånyo frambesvärjts. Om man spetsade örat - kunde man inte till och med höra hans lätta fotsteg i gruset några meter strax bakom? Som gjrode halt när hon själv gjrode halt. Och ökade farten när hon gjorde så.
Vid ett boklådefönster stannade hon för att begrunda det brokiga utbudet av titlar och namn, de flesta fullkomligt obekanta och intetsägande. Hennes förhållande till samtiden var ömkligt. I huvudsak kände hon till nutidens litteratur från de olustiga förlagsannonserna i morgontidningen. Ibland brukade hon pliktskyldigast bläddra med fingertopparna i en och annan "bok för dagen" som de i reklamen så tragikomiskt och - för all del - träffsäkert kallades. Hennes egen ståndpunkt var att man utan betänkligheter kunde hoppa över den nutida litteraturen - utom den vetenskapliga förstås - eftersom den i alla fall serverades genom luften man andades och på hundra andra sätt redan utgjorde ens egendom. Själv hörde hon hemma i ett annat sekel. I Goethes, Kierkegaards och Lessings sällskap. Amiels, Fredrikas och...
Det smygande ljudet av skosulor. Nu var det där igen.
När hon lyfte blicken från titlarna noterade hon spegelbilden av flickan några meter bakom, över huvudet hade hon dragit en svart huva som hjälpt av den uppstickande halsduken i en grå nyans dolde halva ansiktet. Men det var ingen tvekan om vem ögonen iakttog.
Det var alldeles omöjligt att tyda blicken, huruvida den var vänligt eller illvilligt stämd. Men att flickan väntade på något framgick med all tydlighet av de rastlöst trampande pjäxorna, de ängsliga sidoblickarna. Mend den mörka huvan kunde hon ha varit bilden av själva Döden ur något gotiskt romanstaffage. Den danske författaren Johannes V Jensens gudom hade överraskande och behagfullt nog visat sig vara ett kvinnligt väsen. Varför skulle inte Döden lika gärna kunna ta gestalt av en ung flicka i pjäxor? Den bleke liemannen och andra spöklegender anstod knappast en tid som överlevt Selma Lagerlöf. Tanken tilltalade henne hursomhelst, och när hon på nytt började röra sig blev hon inte förvånad av att åter höra de mjukt kippande stegen som ett troget eko av sina egna. I sitt stilla sinne kunde hon inte undantränga möjligheten att förföljelsemani var ett lyte som hon inte fick glömma vid nästa folkräknng.
Döden förresten. Kunde man kalla det annat än dumt okynne, sättet på vilket man omspunnit den med gastkramande skräckhistorier? Eller som nu i krigstider, gjort en barbarisk kult av den. hade kriget i själva verket någon annan anständighet än döden? Om man tog bort döden, vilken värvningsfaktor skulle krigshetsarna ha kvar? När man hörde pacifisternas tirader kunde man tro att döden tvärtom var det som ingav olust för kriget.
Det var i korsningen Fleminggatan-St Eriksgatan, när hon sneglade i ett fönster för att konstatera att flickan inte för ett ögonblick ämnade låta henne undkomma, som hon ovarsamt nog tog klivet rakt ut i gatan mitt framför en ung man på cykel. Den här tiden på året var det ljudet från bilar och spårvagnar som hennes öra vässat sig på. Ingen kunde väl drömma om att någon ville riskera liv et på en cykel i snövallarna.
"Nu får jag kanske dö", hann hon tänka. Och om sanningen skulle fram var hon inte alls ohågad. Cykelstyret gav henne också en mycket hård knuff i sidan när hjulet slirade i snögröten. Men i stället för att dö fick hon helt trivilalt den unge mannen över sig och föll baklänges. Armbåben fick en törn av övergångsställets papperspelle.
"Livet är verkligen händelsefattigt", konstaterade hon sedan hon hjälpts på fötter och med bultande hjärta lämnat olycksplatsen bakom sig. "Så opersonligt lever man, så kvietistiskt, att man gitter fästa avseende till och med vid dylika incidenter. Och det i tider som dessa!"
Och Choice? O, Choice! Nej, inte hade hon rätt att klaga, hon som genom Choice fått en mer än rimlig ranson av lycka. I treårtionden hade hon fått andas i hennes atmosfär och levt i tryggheten under hennes vinge: friden, möjligheterna och alla gyllene minnen. Före Choice hade hon aldrig sett gatorna, himlen, solen. Hon hade varit fri och övergiven, och aldrig ägt sig själv mindre än då. Numera gjorde hon varje kväll en inventering av sina tillgångar. Choice var den enda, hennes omätliga privilegium, den utvalda. Och lyckans galosch skulle ha varit biff om hon bara haft något att ge henne också.
Nu lyste hennes tunna och rena ansikte dunkelt vitt i skymningen. Men när deras blickar möttes förvandlades den deltagande rösten till ett hastigt avvisande mummel. Med en faslig skräll slängde hon luren i klyckan.
- Men hur ser du ut!
Förmodligen var det hennes ansikte som "såg ut". Att se Chocie bragt ur fattningen fick tankarna att stelna av skrämsel. Hon började leta i sitt förråd av lugnande ord.
- Det blev en reva i pälsen, var det enda som sammanhangslöst slank ur henne.
Vilket var nog så tragiskt. För att ha råd att köpa en ny skulle hon tvingas låna av Choice eller - hemska tanke! - skriva ett par nya böcker. Det förra vore ännu en bekräftelse på hennes kompletta oduglighet. Det senare var egentligen bara skrattretande. Men kanske fanns det pälsreparatörer.
Efter omplåstringen fattade hon slutligen post vid skrivbordet. Som vanlit med en stilla, mörkt hånleende förvissning om det fullständigt meningslösa i företaget. Hon doppade pennan, som hann bli svart och tjock av stlnat bläck utan att ett ord flutit fram ur den.
Detta var bokrummet. Där allt var hennes och där allt hade smekts av händer. Men i ömheten blandades alltid denna blodsmak. Förmodligen var all beprisning av arbetet humbug och teori. Arbete gjorde människor uppblåsta, trångsinta och envetna. Henne kostade det gikt i hjärnan, värk i nakcen och bakhuvudet. Hade man inte rätt till skadeersättning för sånt?
När spårvagnen skramlade förbi lät hon blicken glida över den mörkblå snön, och vidare längs staketet, där den abrupt hejdades av en oväntad syn. Där stod flickan med huvan!
Hon hämtade sig nästan genast. Flickans läppar hade nu befriats från halsduken. I gatlyktans sken tycktes de rött svällande. Hon skulle ha kunnat gå ed på att det var servitrisen på Norma! Hur skulle man i så fall rubricera den här sortens förföljelse? "Intresserat deltagande"? Var flican medlem i en antinazistiskt sammansvärjning med syftet att eliminera fosterlandsförrädare?
Från tamburen hörde återigen Choice i ett av sina många samtal. Den här gången på svenska, och mot sin vilja slets hon från visionen på gatan för att tjuvlyssna.
- Det var Elin Wägner. Choice stack in huvudet genom dörrspringan. - Som hälsade och gratulerade. Vi får besök till middagen i kväll. Ett par flyktingar igen. Klockan sju om du kan hålla dig så länge.
Hn försvann ut i köket, sonort gnolande något om "gullregn över stan". Hade hon också noterat eldeffekterna från skorstenen?
- Gratulerade?
Ett kort stillestånd uppstod i tankarna. Som en bil som stod och puttrade på stället.
Med bägge händerna knutna för munnen gick hon ett varv utmed bokraderna, kastade en sporadisk blick ner på gatan där den mystiska flickan äntligen gett upp och avlägsnat sig. Så slet hon upp dörren och rusade över till sitt sovrum.
Hon lade sig på magen över sängen, stack handen bakom kanten, men endast med påföljd att den inkilade tidningen föll i golvet. Tydligen kom den åt sladden därbakom. Sänglampan hälsade henne med en smäll i hjässan på sin väg i samma riktning. Hon tvingades krypa ner på alla fyra och åla sig in under sängen, hala fra mlampan, för att slutligen få grepp om tidningen med det instuckna brevet.
Elin Wägner som ringde och gratulerade?
Brevet visade sig vara från Svenska Akademin. Och att hon inte känt igen handstilen berodde på att det i stället för med den snälle professor Schücks fördvärgade piktur hade författats av Per Hallström.
En apanageförhöjning! Man ämnade uppehålla hennes värdelösa liv ytterligare ett år och hade därför höjt hennes pension.
Meddelandet både rörde och upprörde henne, men hon blev glad för Choices skull. Hon betraktade lappen lite skyggt på håll, som något hon inte hade del i och som därför var vackert och välkommet.
När dörrklockan skakade om hela huset låg hon ännu raklång på golvet. Hon fick brått att resa sig och damma av klänningen. Choice ropade med en lite animerad stämma åt bokrumemt till att det var en ung dam som sökte henne.
En dam! En ung dam som sökte henne?
Kunde det vara rättvist? Att bli likviderad bara för att hon av misstag råkat lägga en tysk riksmark framför en servitrissnärta på Norma? Kanske hade en medhjälpare smyglyssnat vid dörren och uppsnappat Choices tyska glosor, sett sig ställd inför ett fait accompli och nu skickat exektuinspatrullen för att utmäta rättvisa. Ett litet melodramatiskt slut var det kanske, men bättre det än att gå omkring så här som en liten hund som äter upp sig själv inifrån.
Jo, vid nogare eftertanke var det rättvist. Allt tillfogat kval hon lidit i sina dar hade alltid svarat mot en korresponderande förbrytelse från hennes sida i det förflutna. Frågan var bara om hon med all världens vedergällningar någonsin skulle tvättas syndfri.
Nej, detta resonemang var naturligtvis mystiskt nonsens. Men det fick väl duga som ersättning för det livsmod som var henne strängt förmenat.
Flickan i tamburen hade en mörkblå tweeddräkt, pälskrage och hatt. Hon neg. Smålänskan klingade glatt.
Kassan innehöll fem kronor för mycket. Så ni kan hämta pengarna i morgon när det passar. Jag tänkte... att kanske om jag tog med mig mammas böcker då, att ni ville vara så vänlig att signera dem...
Och så neg hon igen. Sannerligen. Varifrån kom denna nymodighet?
Sedan huset åter sjunkit i tystnad fattade hon på nytt pennan:
"Idag när jag skulle erlägga kommunalskatt på posten till en vänlig och troligen småländsk fröken..."
Greger Eman
(Hjärnstorm 1988 nr 33)
|
Den enerverande drömmen hade hon ännu inte återhämtat sig från, och på tidningens förstasida talades det om tolvhundra Führer och Unterführer som slagit läger i Weimars heliga park för att på kommande ett-tu-tre insupa den nazistiskt omfriserade Goetheandan.