Pontus Wikner i kjol

När den 19-åriga Lydia Wahlström i september 1889 anlände till Uppsala, hade Pontus Wikner redan varit död några månader. Men i den lilla universitetsstaden levde filosofens ande vidare på många sätt. Den flöt på skummet av hans berömmelse och personliga popularitet. Den klirrade vid kafferepen hos prästänkorna, som staden av någon anledning hade en överrepresentation av. Och inte minst gjorde sig Wikners namn påmint i skvallret och mytbildningen kring hustrun - den nu mer än någonsin vilsekomna Ida Wikner.

Lydia hade stiftat bekantskap med Wikners skrifter året innan. Det var Tankar och frågor inför människones son, som först lagts i hennes händer och som inneburit en pånyttfödelse av hennes religiösa liv.
Under det första halvåret i Uppsala tillgodogjorde hon sig också Wikners predikningar, hon läste Elisabeth Kjellbergs (Pontus Wikners biktmoder) lilla tribut Minnesteckning af en tacksam vän (Uppsala 1888), och på olika möten fick hon tillfälle att förundra sig över den bemärkta änkan.
Lagom till jul hade hon bestämt sig. I ett brev till kamraten Alice Thunborg låter hon meddela sitt livs mål och mening från och med nu: Hon skall bli den kvinnliga Pontus Wikner.
Ambitionen kan tyckas hastigt påkommen. Kamraten uttryckte förhoppningen att väninnan bara måtte besparas Pontus Wikners alla lidanden.

Lydia Wahlström skulle aldrig komma att acceptera en roll av "kulturens sannskyldiga offer", som Pontus Wikner ansett vara "gränsvarelsernas" oundvikliga öde, men bortsett från detta kan man kanske säga att hon lyckades med sitt uppsåt. 1945 - 76 år gammal - satte hon sig till och med ner för att författa sina egna psykologiska självbekännelser.

Lydia Wahlström (1869-1954) var historiker, författare, rösträttskvinna med mera. År 1900 blev hon studierektor vid Åhlinska flickskolan i Stockholm. Hon växte upp på Barkarö prästgård i Västerås. Moderns religiositet var av den gammaltestamentliga sorten, medan fadern snarare hörde till kategorin försoffade landsortspräster med större intresse för historia och geografi än för det kyrkliga arbetet.
Lydia revolterade tidigt mot biblisk bokstavstro och all slags trångsynt pietism som inte gav utrymme åt tvivel och avvikande tankar. Hos Pontus Wikner fann hon i stället en resonansbotten för sin längtan efter kristen humanism.
Birgitta Rengmyr har i sin avhandling Personlighetens sakrament. Lydia Wahlströms författarskap och tänkande i religiösa och kyrkliga frågor 1900-1925 mer ingående redogjort för orsakerna till den huvudroll som Pontus Wikner kom att spela i prästdotterns inte bara religiösa liv, men också på den personliga planet. En resumé:

1. Pontus Wikner var lika mycket vetenskapsman som kristen. I 90-talets Uppsala hade en förnuftets och realismens reaktion mot tidigare religiös obskurantism sett dagens ljus. Bland annat var det i den radikala kretsen kring Verdandi som den nya tonen slogs an. Lydia ville dock varken ge upp sin tro eller sin bildning. Pontus Wikner lärde att det inte heller var nödvändigt.
2. För den Wikner som på 60-talet brutit med filosofen Boströms tankar var Gud i första hand ett uttryck för Vilja. Viljan var också lika med människans verkliga personlighet. Till och med kärleken var för Wikner främst en fråga om vilja inte om känsla - en tanke som attraherade Lydia.
3.Tankar och frågor bröt med kyrkoläran och reflekterade Pontus Wikners konflikt mellan denna och det inre personliga livet i Gud. Samma konflikt upplevde Lydia, som hela sitt liv också kom att angripa den mer officiella kristendomen.
4. Pontus Wikners förhållande till Bibelns läror var odogmatiskt. Människan måste själv pröva Bibelns sanningshalt, menade han. Men slutsatsen som människan kom fram till var ytterst en angelägenhet mellan henne själv och Gud. Lydia Wahlström instämde.
5. Från Pontus Wikners panteistiska period på 1860-talet sympatiserade hon också med tanken att man aldrig kunde älska en vän för mycket. Åtminstone inte så länge denna kärlek strävade efter att tränga in till det innersta i personligheten, det oförgängliga i människan. Pontus Wikner bröt senare med denna ståndpunkt, men hos Lydia ger den tydligt återsken i hennes många kärleksförhållanden med kvinnor genom åren.

I Lydia Wahlströms självbekännelser, uppsatsen "Personliga erfarenheter av psykoanalys", som ingick i boken Pastoralpsykologi (Stockholm 1945) berättar hon hur lätt det var att i en tid, då så gott som alla saknade kunskaper i sexualpsykologi, glida in i en vänskapserotik "som kunde börja i anden och lykta i köttet". Hon kommer därpå genast in på sin andlige lärofaders långa kamp mellan kravet på vänskapsförhållandets "renhet" och hans längtan efter också en fysisk sammansmältning. "Fast hans anteckningar ännu inte äro tillgängliga", skriver Lydia Wahlström med hänsyftning på Wikners smak för unga män, "framgår dock tillräckligt därav både ur hans brev och hans båda förnämliga betraktelser 'Kulturens offerväsen' och 'Narkissossagen och platonismen'.
När man idag talar om homosexualitet gör man i allmänhet en disktinktion mellan homosexuella handlingar och en homosexuell identitet. I Sverige kan den manliga homosexuella identiteten sägas ha vunnit en större spridning under 1900-talets första år, men hos Pontus Wikner kan man konstatera ett tydligt embryo till denna identitet redan i "Kulturens offerväsen" och i självbekännelserna, som båda kom till år 1880. Det är i resonemanget om olika "naturer" som Wikner gör ansatser till att skapa definitioner.
Ordet "homosexualitet" användes visserligen redan 1894 för första gången i tryck på svenska, men kärleken mellan kvinnor, som då ingick som en grann färgklick i borgerskapets bukett av sociala konventioner, saknade officiellt begärets komponent. Inte förrän vid slutet av första världskriget brukar man tala om den kvinnliga homosexuella identitetens genombrott.
Trots att Lydia Wahlström knappast såg sig själv som "homosexuell" förrän tidigast 1918, då hon genom läkaren Alfhild Tamm kom i kontakt med Alfred Adler och psykoanalysen, var inte hennes tidiga kärleksrelationer a-sexuella. I stället för att omslutas av den skuldtyngda homosexuella avvikaridentiteten, stod hennes relationer med andra kvinnor på en solid grund av traditionella vänskapsideal och, vilket är inte minst viktigt, kvinnoemancipation.
I självbekännelserna är resonemanget om hennes kärlek till kvinnor omsorgsfullt inlindat i glosor av typen "farlig", "sjuklig", "normal", vilket åtminstone delvis måste ses som eftergifter åt tidens moralkodex. Pontus Wikner skrev för en postum publik och kunde välja sina ord fritt. Lydia däremot skulle ju konfronteras med sina läsare i detta livet.
Man förstår att det knappast var offertanken i "Kulturens offerväsen" som väckte intresse hos en som beskrev sig själv som maktmänniska, en som tyckte om att ha makt ("Makten har alltid varit mig kär", säger hon till exempel i ett brev till Kerstin Wall 1911). I stället bör det uteslutande ha varit uppsatsens senare resonemang om könsförhållanden och gränsmänniskor som fångade hennes uppmärksamhet. Förebilderna för erotiska känslor mellan två av samma kön var ju förhållandevis få.
Pontus Wikners diskussion om dessa spörsmål gav inga illustrationer från hans eget liv, och han talade klart om att han gjorde så "icke af fruktan att oskära mig utan af fruktan att få lida mer inom ett område, där jag, egoistiskt att tala, lidit nog förut". När han som exempel i stället lyfter fram kvinnan, som - på grund av en dragning till det värv som ansågs förbehållet det motsatta könet - behäftats med stämpeln "onaturlig", var det för Lydia, som i högsta grad tillhörde denna kategori, antagligen inte svårt att räkna ut att Wikners resonemang bara var en enkel form av könsbyte. I romanerna Daniel Malmbrink (1918) och Biskopen (1925) skulle Lydia Wahlström själv använda sig av samma knep för att skildra sina känslor för ett par av sina tidigare elever - Eva Raabe och Anita Nathorst.

Exakt vilket år Lydia läste "Kulturens offerväsen" är inte belagt. Med tanke på hennes passion för Pontus Wikner är det dock troligt att det skedde tidigt, gissningsvis senast 1893, och i alla händelser före november 1894 då Klara Johanson, senare känd litteraturkritiker, resolut steg in i hennes liv, krävde ensamrätt till hennes hjärta och gjorde henne till sin förtrogna under drygt fyra år.
Men redan 1889 tycks Lydia - med Pontus Wikners bistånd - ha upptäckt nya dimensioner av begreppet vänskap. Det romantiska flicksvärmeri hon idkat för bland annat barndomsvännen Hildegard Wennerholm, betraktade hon nu som barnslig omognad. I ett aldrig avsänt brev den 14 september 1889, skriver hon att Hildegard fäst sig vid henne "blygt o tillitsfullt som du skulle ha gj. lika väl om j. varit gosse", medan Lydia själv "i min öfversvallande känsla af styrka endast saknade ngn att stödja svärmade för dig som jag skulle ha gjort i fall jag ss en lång, klumpig gymnasist i slyngåldern kommit i din väg".
I flickdagböckerna hade Lydia anförtrott att hon aldrig var så lycklig som när någon misstog henne för pojke. När hon här på nytt lever sig in i mansrollen , ställer sin "kraftiga vilja" och "intelektuella begåfv", mot väninnans mera "veka och praktiska natur", lyfter hon dels fram det erotiska elementet genom att ge relationen samma valör som den konventionella relationen mellan man och kvinna. Men dels är hennes syfte också att avkyla väninnan. Att hon nu vill bryta med Hildegard beror emellertid inte på fruktan för erotiken - som alltid var anledningen för Pontus Wikner att bryta med sina förälskelser, utan på att hon hittat en annan flicka med vilken hon tyckte sig uppleva något av "den idealiska vänskapen". Trogen Wikner tillägger hon emellertid att "det band som förenar mig med äfven mina bästa jord. vänner är bräckl. i jämförelse med Kristi kärl.".
När Lydia Wahlström kring årsskiftet 1892/93 begav sig till Gävle för att i stadens kvinnoförening föreläsa över ämnet "Vad är vänskap?" var hon mån om att också denna gång packa ner filosofens ande i bagaget. Det långa anförandet var översållat med Wiknercitat. Lydia redogjorde bland annat för "idealbilden", viljan, "det oförgängliga väsendet" kontra "den ändliga varelsen" och anden såsom varande det egentliga jaget. Direkt efter stycket om Wikner övergick hon till en utläggning om vänskapen under antiken. Med tidstypisk nystavning sägs:

"Särskilt vill j. nämna Platon, Anakreon, o Sapfo, vilken sistn. stundom besjunger sina kvinnl. vänner med samma glödande svärmeri, som allt för åfta brukar tjänneteckna s.k. flickvänskap. J. erinrar om såd. uttryck som 'blått din blick mig möter. I hast vid blicken kväver mig rösten'."