St Petersburgs pederasters sista demonstration
Redan 1928 kom de första reaktionerna på denna syn. Dr Nikolai
Pasche-Oserskij kallade homosexualitet en "samhällsfara" - uttrycket i
sig var främmande för bolsjevikerna, men lika populärt hos borgerskapet
som hos den växande byråkratin kring Stalin. Efterhand utvecklade
stalinismen en hel mytologi kring sexualpolitiken. Homosexualitet
ansågs t.ex. vara "en produkt av dekadensen i samhällets borgerliga
sektor" och en "fascistisk perversion".
I januari 1934 påbörjades massarresteringar av homosexuella i Moskva,
Leningrad, Charkov och Odessa. De arresterade anklagades för
delaktighet i "homosexuella orgier" och dömdes till flera års fängelse
eller till exil i Sibirien. I mars samma år antogs den lag som
straffade homosexuella handlingar med upp till åtta års fängelse.
Uppgifter om homosexuell kamp i Sovjetunionen är få, men inte
obefintliga. Ett något udda exempel finns från 1928.
I centrum för händelsen står poeten och kompositören Michael
Alexejevitj Kuzmin (1872-1936), som under århundradets första decennium
utgjorde en av den ryska litteraturens förgrundsgestalter. 1906
debuterade han med Kryl'ja (Vingar) - den första romanen i världen som
öppet försvarade homosexualitet. Strax därpå kom Alesandrijskie pesni
(Alexandrinska sånger), hans första homoerotiska diktsvit.
St Petersburg hade under seklets första år, precis som Berlin, en
avancerad homosexuell subkultur, inte minst i stadens konstnärs- och
bohemkretsar. Trots lagstiftningen var klimatet inte värre än att
kontakter lätt kunde knytas, såväl promiskuitet som parförhållanden var
vanliga bakom glansen av de många skenäktenskapen. Kuzmin levde helt
öppet som homosexuell - i litterära kretsar var han också känd som "St
Petersburgs Oscar Wilde". Men bortsett från homosexualiteten och en
långt driven estetik hade de två inte mycket gemensamt.
Till skillnad från många ryska intellektuella välkomnade Kuzmin
revolutionen och hyllade den i sina dikter - trots att han politiskt
måste betraktas som tämligen oskuldsfull. Tillsammans med bl. a.
Vladimir Majakovskij valdes han 1917 till en kommitté som skulle
vägleda den nya regimens hållning till olika konstarter. Mellan Kuzmin
och Majakovskij rådde ömsesidig beundran och respekt. Kuzmin ansåg dock
att konsten måste vara fri och vägrade ansluta sig till de olika
skolorna på modet - symbolism, akmeism, futurism osv.
Men det unga Sovjet hade en mängd problem att brottas med, ekonomiska
och ideologiska. För författare blev t. ex pappersbristen i början av
tjuotalet högst kännbar. Och även i den ideologiska kampanjen kom
Kuzmin i kläm. 1925 attackerades han t. ex. av V Percov för att hysa en
"stilla glädje att leva ett privatliv". Kuzmin kritiserades för att ha
publicerat dikter på "lyxigt papper", vilket ansågs vittna om en
"fullständig själslig bankrutt". Percov uttryckte t.o.m. förvåning att
Kuzmin fortfarande var vid liv. Också Trotskij angrep i Litteratur och
revolution bl.a. Kuzmin. Visserligen mer nyanserat, men inte mindre
oförmögen att uppskatta hans dikter. Denna typ av dikter hade en viss
konstfärdighet, erkände han, och bar eko av känslor som funnits en
gång, men de var ändå "helt överflödiga för en modern Oktober-människa,
på samma sätt som en glaspärla för en soldat på slagfältet".
Kampanjen mot Kuzmin ledde så småningom till att han förlorade sin
plats som teaterkritiker i dagspressen. Eftersom han hade tre personer
att försörja - sin älskare, älskarens hustru och mor - de fyra levde
under samma tak - blev hans ekonomi hårt ansträngd. Under återstoden av
sitt liv var Kuzmins huvudsakliga försörjningskälla
översättningsarbeten.
Den händelse som av ett ögonvittne kallats "St Petersburgs pederasters
sista demonstration" inträffade 1928. På litteraturinstitutionen i
Leningrad var Kuzmin ett legendariskt namn. Han var den siste av sin
generations större författare som fortfarande levde i Leningrad.
Studenterna hade hört att Kuzmin ännu skrev poesi och ville bjuda in
honom för en lyrikafton. Från institutionens ledning var man mycket
skeptisk till förslaget. Man var rädd att få dåligt rykte. Kuzmins namn
kunde tänkas locka till sig en "oönskad" publik - dvs representanter
från intelligentian och framför allt Leningrads homosexuella
befolkning. Till slut gavs ändå tillstånd. Villkoret var att
studenterna inte annonserade om mötet och att man enbart släppte in
särskilt inviterade personer.
Kuzmin anlände i släde, dragen av en häst. Trots vinterkylan var han
klädd i sommarrock som hade fler lappar än helt tyg. Eftersom han
räknade sig till kategorin bortglömda poeter, misstänkte han att mötet
skulle få dålig uppslutning. Farhågan visade sig vara obefogad - salen
var fullsatt. Varenda stol var upptagen, folk hade slagit sig ner på
golvet och radat upp sig utmed väggarna, och fler försökte pressa sig
in.
Förtjust över intresset började Kuzmin läsa. Kläderna han bar
härstammade från före revolutionen - han hade inga andra - och de
gammalmodiga glasögonen höll han som en monokel. För varje dikt blev
den unga publiken allt mer entusiastisk, och Kuzmin själv blev rörd
över det varma mottagandet.
Men på grund av trycket vid dörrarna hade biljettsystemet brutit
ihop, allt fler ville in, Bland dem fanns just den grupp som ledningen
minst av alla ville ha där. På något sätt hade Leningrads homosexuella
- som ännu inte var så osynliga som de snart skulle bli - hört talas om
mötet, och sedan systemet med biljetter helt kolapsat flödade de in i
salen. Framför allt var det medelålders och äldre män som nu trängde sig
mot scenen, många med blombuketter i hand. Under ovationen som följde
sedan Kuzmin läst färdigt rusade de mot podiet och hyllade den
förtjuste poeten med ett regn av blommor.
För Kuzmin var "pederasternas demonstration" den perfekta avslutningen
på en stor personlig och artistisk triumf. "Skandalen" som följde
medförda att organisatörerna hotades stoppas i sina vidare karriär. Till
slut lyckades man dock försäkra ledningen om hur omöjligt det hade
varit att förhindra det som inträffat.
Michael Kuzmin dog 1936 - i lunginflammation. Får man tro Kuzmins
krönikörer var han vid slutet av sitt liv inte särskilt medveten om
förändringen av sexualsynen i Sovjet. Man kan dock inte säga annat än
att han dog i rättan tid. Två år efter hans död greps hans älskare -
Jurij Jurkun, också poet - och avrättades med en kula.
Det är ingen tvekan om att Kuzmin, om han varit vid liv, gått samma
öde till mötes.
I väst räknas Kuzmin av många i dag till ett av den sovjetryska
litteraturens största namn - större än t.ex. Achmatova, Mandelstam och
Pasternak.
Greger Eman
Källor:
Kuzmin, M A: Sobranie stikhotvorenij C.12.3, med inledning av John E
Malmstad och Vladimir Markov, München 1977
|