Christer Kihlman, den finlandssvenska författaren är på besök. I 30 år har han irriterat det finlandssvenska borgerskapet med sin fräna kritik. Efter två diktsamlingar, Rummen vid havet (1951) och Munkmonolog (1953), slog han 1960 igenom med duner och brak med romanen Se upp salige. Han blev genast etablerad - om än inte utan problem. I Finalnd väckte boken mycket aggression.
Frågan om makten
En krisbok
Gerdt Bladh
Juan och José
Greger Eman
(Hallandsposten 3 januari 1989)
Men vem är han själv?
Christer Kilhman föddes 1930. Han är bosatt i Esbo utanför Helsingfors, gift sedan många år. I dag har han en växande grånad i hår och skägg. Han röker febrilt, talar långsamt, ler sällan. Jag är nästan säker på att det sistnämnda hänger samman med den blyghet som ofta framskymtar i böckerna.
Efter att ha tillbringat några månader i hans tankevärld, tycker jag mig känna honom: En intellektuell med borgerlig bakgrund och socialistisk övertygelse. Svår på whisky och unga grabbar. Jävlig ibland i sitt hänsynslösa utlämnande av närstående. Lustbejakande. Älskande sin personliga frihet, men ständigt sökande den konventionella tryggeten.
kanske känslomässigt tafatt. Mäktig och osårbar genom att ha frånsagt sig makten och utlämnat sig själv.
Nu ler Christer Kihlman svagt:
- Inte har jag något att säga emot det. Det stämmer väl. Det är möjligt att mitt privata jag är mycket aggressionshämmat. Kanske är jag känslomässigt hämmad. Jag får utlösning för mina aggrressioner när jag skriver. Därför kommer ilskan ut på ett lite våldsammare sätt än vad den normalt skulle göra.
Efter romanerna Den blå modern (1963), Madeleine (1965) och artikelsamlingen Inblandningar, utmaningar (1969) kom ett nytt genombrott 1971 med Människan som skalv, en självbiografisk bok, där Christer Kihlman skriver om sin alkoholism, sin homosexualitet och sitt äktenskapstrassel. Boken väckte uppståndelse och beundran i både Sverige och Finland. Fast egentligen var dessa ämnen knappast några nyheter i hans författarskap. I Den blå modern är t ex bokens huvudperson homosexuell, och i Madeleine handlar det om spritens lycka och olycka. Varför fick då just Människan som skalv ett sådant gensvar?
Kihlman tänder en cigarett innan han svarar:
- Nu försökte jag inte längre gömma mig bakom fiktiva gestalter. Det var då inte så vanligt att man skrev i denna dokumentära form. Det var rätt nytt.
- Jag ville inte kalla boken "bekännelse", eftersom jag associerar det ordet med någon skuld som man vill avbörda sig. Och jag upplevde och upplever fortfarande inte t ex homosexualitet som något man bör känna skuld inför. Avsikten var att visa att så här kan livet också vara. Vilket man själv och omgivningen måste acceptera.
- Jag fick många reaktioner på boken. Nästan bara positiva. Jag var väldigt rädd innan boken kom ut, men den sorts reaktioner jag väntat mig uteblev. Tvärtom kunde folk identifiera sig med allt jag skrev. Jag insåg att man inte är särskilt unik om saker och ting.
Men är boken inte väldigt mycket en produkt av sin tid? Håller de politiska analyserna idag? "Människan som skalv" hade t ex underrubriken "En bok om det oväsentliga". Varför det?
- Detta var alltså sextiotalet, svarar Christer Kihlman. Då tyckte jag att "det väsentliga" var fråga om politiskt förtryck och klasskillnad. Men jag har ändrat mig. Och det är den politiska sidan i boken som jag idag upplever som föråldrad. Jag har levt i tjugo år sedan boken skrev. Bilden av spriten, homosexualiteten och äktenskapet har förändrats av naturliga skäl.
- På det hela taget skulle jag ändå vilja skriva boken på samma sätt idag. Rent ut. En dokumentär.
Christer Kihlman kallar sig dock fortfarande "vänster".
- Men den politiska vänster jag identifierade mig med på sextiotalet finns inte idag, tillägger han. Så jag känner mig ganska hemlös.
Christer Kihlman har i sitt författarskap visat stort intresse för maktfrågan. Om det i de första böckerna mest handlade om den politiska och ekonomiska makten, så har begreppet vidgats från och med "Människan som skalv", där han ger sig in på de personliga maktförhållandena, hur rädslan att leva, rädslan att visa sitt rätta jag skapar skuldkänsla och hur skuldkänslan utnyttjas av en härskande klass i dess politiska maktutövning.
I "På drift..." handlar det om författarens makt att utnyttja och kontrollera sin omgivning, och känslan av maktförlust när omgivningen visar sig leva ett liv som han inte har del i.
Kihlmans intresse för makten kulminerar i "Livsdrömmen rena" (1982), som också har underrubriken "Bok om maktlöshet". I skildringen av relationen med José får Christer Kihlman tillfälle att vrida och vända på maktutövandets alla aspekter - från de ekonomiska motsättningarna mellan den rika västerländska nationen och den fattiga latinamerikanska, till maktkampen på känslornas plan - mellan José och honom själv, och t o m inom en enda männsika. Människan slits i en mångfald av yttre och inre paradoxer och dialektiska samband.
- Jag har blivit mycket medveten om mitt intresse för makten under de senaste åren, säger Christer Kihlman. Maktuutövning förekommer i alla sammanhang, alltid och på alla nivåer. För närvarande är det ett huvudtema i mitt författarskap.
- Frågan om makt blir ett problem som man ofta skjuter ifrån sig. De flesta vill inte erkänna att de har makt. Det räcker med att lyssna till ministrar, politiker, riksdagsmän. Besluten fattas i demokratisk ordning säger de.
- Mitt författarskap har varit ett försök att ur min egen personliga erfarenhet belysa hur makten fungerar. Men på sextiotalet var jag inte medveten om det. Intresset för makten har jag fått på egen hand. Jag har t ex inte läst Michel Foucault.
Om skillnaden mellan det privata jaget och författarjaget har han skrivit senast i boken "På drift i förlustens landskap", av många uppfattad som en "deprimerande"bok.
- Ibland vet jag inte var författaren börjar och privatpersonen slutar. Det är väl så att mitt privata liv har bestämts ganska långt av vad jag bedömt vara viktigt för mitt författarskap. Jag har levt för att få erfarenhet att kunna skriva.
- "På drift..." var en krisbok. Den är inte särskilt rolig. Jag kände mig låst när den kom till. Slut som författare. Och då började jag leka med ord för att få utlopp för situationen. Boken är så oerhört tung att jag skämdes för att publicera den. Från början hade jag tänkt den som nån sorts monolog som skulle kunna gå i TV. Det blev inte så. Däremot dramatiserades den av Frej Lindqvist och gick i Sveriges Radio våren-88. Det var min förläggare som övertalade mig att ge ut den som bok. Själv hade jag aldrig den avsikten.
Christer Kihlmans senaste bok "Gerdt Bladhs undergång" kom 1987. Huvudingredienserna känner vi från tidigare böcker. Här är det Gerdt Bladh, en medelålders varuhuschef i Helsingfors, som står i centrum. Gerdt Bladhs ljusskygga erotiska äventyr med pojkar utomlands utnyttjas i kampen om varuhusets ledning. I hemmets hägn undergrävs hans tidigare självklara ställning av att hustrun skaffat sig en yngre älskare: de våldsamma uppgörelserna varvas med ömhet och förtvivlan.
Familjen Blads öden och äventyr har Christer Kihlman tidigare skildrat i "Dyre prins" (1975). Blir det en fortsättning?
- Gerdt Bladh dog i slutet av boken, men jag har försökt göra en direkt fortsättning. Det skulle handla om Donald Blad. Men just nu känns det som om det är något som fattas i själva projektet. Jag har försökt, men misslyckats.
- Donald Blad är en helt fiktiv gestalt som jag har ett mycket egendomligt förhållande till. Det är konstigt med romangestalter. Han är helt uppdiktad, men han står mig själv väldigt nära. Jag upplever att jag kan föra dialoger med honom, och han svarar. Han vågar uppträda i sociala sammanhang på ett sätt som jag själv aldrig vågat göra. Det är en bullersam och rätt vulgär person. För mig är han bra, han kompletterar mig.
Men närmast har Christer Kihlman planer på att ge ut en samling artiklar, som tidigare inte publicerats i Sverige. Artiklarna härrör frånhans år som kolumnist i den stora finska morgontidningen Helsingin sanomat.
- Jag tänkte förse artiklarna med en inledning. Men nu har inledningen blivit så omfattande att den nästan utgör en bok i sig. Boken innebär att jag nu återgår till den dokumentära formen.
Vi pratar lite om Latinamerika, om José och Juan, den senare som drabbade Christer Kihlman med kärlekens hela kraft i "Alla mina söner" 81980). Hur gick det för de två grabbarna sedan?
- Den som jag kallar Juan har det bra nu. Han har en liten son och ett ganska bra jobb. Som handelsresande. Han har fått telefon också, så vi har pratats vid, vilket är bra, eftersom jag själv är en så dålig brevskrivare. Men jag har inte haft möjlighet att åka till Latinamerika på tre år.
- För José har det inte gått lika bra. Han har försökt komma ttill Europa eftersom han tror det finns arbete här. Han har haft tillfälliga arbeten i Sao Paulo och Mexico.
Christer Kihlman skall strax iväg till bokhandeln Rosa Rummet för att signera böcker. Innan jag släpper honom låter jag honom signera mitt eget exemplar av "Gerdt Bladhs undergång". Han sätter läsglasögonen på näsan, och tar pennan i ett krampaktigt greppmed vänster hand.
- Så du är vänsterhänt,kanjag inte låta bli att kommentera, och Christer Kihlman svarar med huvudskakning.
- Ja, allt, allt!