Berömmelsens bojor
"Att en kurragömma-lek med dessa motiv alltid naggar det konstnärliga resultatet - därom råder nog föga tvekan. Något av urvattning och förfalskning följer ju gärna med alla försök att blanda bort korten. Men jag förstår så väl Din betänksamhet och jag tror att Du - åtminstone tills vidare - gör klokast i att helt undvika motiv, som blir tvetydiga genom bristande uppriktighet."
Det var emellertid med "dåligt estetiskt samvete" som Elis Andersson gav detta råd. Han var själv homosexuell, och var en av dem som schavotterats offentligt under häxjakten på homosexuella i Göteborg några år tidigare. Och han visste att ämnet var av stor betydelse för Jascha, som hade en stark homosexuell identitet. För en författare vars litterära produktion nästan helt bygger på egna erfarenheter, är det förstås ett dilemma att av "hänsyn" till sin publik tvingas tiga ihjäl en viktig del av sig själv.
Men Golowanjuk lyssnade inte på Elis Andersson. Golowanjuk sjunger halvkvädna visor om homosexualitet i roman efter roman. Han vill så gärna, men vågar inte ta steget fullt ut. 95 % av hans läsare bestod av äldre damer; han vet vad han talar om när han i ett brev till författarkollegan Nils Hallbeck utbrister:
"Vad tror du de skulle säga om jag gav ut en h-sex roman? Då skulle jag väl gå med tiggarpåsen resten av mitt liv." (19 juni 1961)
Jascha Golwanjuk föddes i en fattig rysk-judisk familj i Samarkand. Som 14-åring adopterades han av en dansk affärsman - Georg von Lutken - som upptäckte hans musikaliska begåvning. Jascha fick utbilda sig till violinist på konservatoriet i Moskva.
Golowanjuks romaner, som nästan alltid har förankring i hans eget liv, gör ofta ett splittrat intryck. Han går som katten kring het gröt. En romanfigur kan plötsligt bli "befriad från sina hämningar", utan att läsaren får veta vad hämningarna bestått av. Han gör långa utvikningar om vänskap mellan män, som saknar samband med romanen i övrigt. Han tappar tråden, byter både tema och berättarperspektiv halvvägs i en roman och så vidare.
"Nu såg Josef att Franz var mycket äldre än det föreföll vid första ögonkastet. Det fanns en mängd små överpudrade rynkor vid ögonen, den lite spotska munnen var omgiven av två skarpa veck och när han log lyste hans tänder med död glans. Och när han böjde ned huvudet... såg Josef att hans hår var tunt över hjässan och att det hade en underlig rödaktig skiftning."
Schablonbilden förstärks av överklassmiljön, Franz' pimpinetta turer mellan spegeln, sina smycken och Josef, som han försöker kyssa.
"Hon sade också att hon tyckte det var löjligt att tänka sig att jag var homosexuell, det fanns ingenting varken i mitt utseende eller karaktär och i synnerhet humor som var feminint."
I böcker som Drömhandlaren (1948) och Svansjön (1950) finner vi beskrivningar av relationer mellan män som förmodligen ligger närmare Golowanjuks ideal.
"Jag vet, sade hon, och det vet förresten hela staden. Ni lever ihop som man och hustru, så vidrigt. Jag skulle förstå det bättre om du var fjorton år, en vanlig batschi som behöver förtjäna pengar på sin kropp..."
Sagoberättaren Jussuf får kritik för sina berättelser om kärlek, som anses bleka och oengagerade så fort de skall beskriva kvinnor. I Jussufs genmäle till kritikerna finns, får man förmoda, mycket av Golowanjuks egen programförklaring. Kärlek, åtminstone heterosexuell sådan, och författarskap är ett nollsummespel. Företeelserna upphäver varandra, menar han. Den som får kärleken tillfredsställd saknar bränsle för författarskapet.
"Hur ska historien sluta? Folk kommer inte att tycka om en berättelse där hjälten inte hör änglavingarnas sus och känner alla sinnens berusning i den första kyssen. Nej, Jussuf kunde omöjligt hitta på ett slut till historien."
Golowanjuk låter emellertid de två männens historia sluta lyckligt. De somnar tryggt in sida vid sida i öknen, efter att ha flytt skvallret i stan. Slutscenen hör kanske till något av det mest inlevelsefulls som Golowanjuk åstadkommit.
Homosexuella författare har tillgripit olika medel för att slippa obehaget att skriva om kvinnors behag. Golowanjuk säger i ett brev till Hallbeck:
"Personligen mår jag illa när jag läser om venusbergen och svällande lår och bröstvårtor och höfter och blygdläppar, men karlarna njuter av det. Varför skall 'vi' inte kunna njuta av samma sak.?" (19 juni 1961).
För att ändå kunna underhålla en heterosexuell läsekrets tillgriper han de olika medel som många andra homosexuella författare i modern tid gjort. Han skriver från barnets oskulsfulla perspektiv, även flera barnböcker. Männen blir "rena" dyrkare av estetiken och platoniker; deras ointresse för kvinnor förklaras ibland av någon försmådd eller död ungdomskärlek.
"Du behöver ett litet rapp över din härliga kropp, ett rapp som lämnar en svag röd strimma efter sig och som jag ska utplåna med tusen kyssar".
I Ende sonen (1966), som är ytterligare en av Golowanjuks smyghomoromaner, konfronteras den modersdominerade och impotente Peter med en pervers dam, som anser att "En aning perversitet är ju som saltet i den annars ganska fadda kärleksakten..."
"Du är alltså en sån där, ett sådant förbannat svin... Fy fan, om jag bara vetat det innan, skulle jag inte tillåtit dig komma över min tröskel."
Man får intrycket att det är först halvvägs i denna roman som Golwanjuk kan bestämma sig för att göra Peters förträngda homosexualitet till tema. Detta antyds emellertid bara av undertexten. När Peter löser sina problem (och Golowanjuks) genom att hänga sig, står man som läsare något undrande inför motivet till dådet.
En särställning i Golwanjuks författarskap har Vägen till stjärnorna (1959), vars innehåll Golwanjuk i ett brev till Hallbeck, själv förtydligar. Den handlar om en lesbisk stumfilmsskådespelerska, säger han, som skall ha levt i verkligheten och som han personlige känt mycket väl. "Den här boken gick eländigt", skriver han, "och jag fick en del anonyma brev samt förlorade en del av mina läsare".
"Ulla tyckte att hon hade kvinnor runt omkring sig och tätt inpå sig och att de vill röra vid henne. Plötsligt kände hon hur en av dem kysste henne på halsen, och när hon rasande vände sig om, mötte hon ett par sminkade, simmiga ögon och ett leende. Kyssen brände som ett hett strykjärn, och när Ulla försökte dra sig ifrån kvinnan, stötte hon ihop med väninnan och kunde inte undgå att se hur denna for med tungan över sina torra läppar".
Ulla får uppleva hur
"långa apliknande armar sträcktes efter henne, hennes armar och ben fick skråmor efter klor som grep tag i henne, och innan hon lyckades ta sig ut på gatan kände hon sig avklädd in på bara kroppen".
Måhända skall denna beskrivning betraktas ett uttryck för Golowanjuks behov att smeka konvenansen medhårs. Själv hade han inget emot homosexklubbar. Från Florens, dit han 1955 rest med sin danske fosterfar (som kallas Jura), skriver han till Friedländer att
"Jura är väldigt road av att göra bekantskaper på restaurangerna. Nu skall jag hitta fikusrestauranger, så jag också kan få lite glädje av!" (2 november 1955)
I samma brev säger han sig vara
"så förb. trött på kvinnor och alla karlar jag träffar som inte är fikusar att jag längtar bort från Florens till Rom, där Bagge kan föreställa mig för våra egna. Det är det enda som roar mig."
1971 skriver Jascha Golwanjuk till sin förläggare Per Gedin på Wahlström och Widstrand:
"Vissa saker - i synnerhet när det gäller ens kolleger - bör man ju helst hålla käft med och framför allt inte ge svart på vitt på det. Men nu får jag göra det så diskret som möjligt i alla fall. Det har i Stockholm kommit i allt fyra böcker med homosexuellt ämne, alla halv- och helpornografiska och i eländig miljö. Alla vördsamt behandlade av pressen. Jag har i tjugo år längtat att skriva en bok om samma ämne och jag tror, att "Främmande värld", som jag skickar dig är det mest engagerade och laddade, jag någonsin skrivit. Och boken är skriven med en smula sidoblick på den publik, som läser mig. Det är en angelägen sak, utan samlag, pissoarbekantskaper med brännvinspluntan i bakfickan. Och angelägen är boken, därför att den ger den rätta bilden av ämnen i en helt annan miljö än sådant brukar skrivas."
Golowanjuks "sidoblick" gäller förstås samhällets kulturbärare - de paranta damerna, som tidigare tjusats av hans i högsta grad fjollbarocka eller "exotiska" miljöer. I Främmande värld är det Florens, Zürich och Wien, som presenterar det mesta av sitt tingeltangel; lavendel, förgyllda pendyler och gamla aubussonmattor. Helt säkert var detta den bok som Golwanjuk själv bedömde som den viktigaste i hela hans produktion. För första gången skulle han tala i klartext. Och var och en som hade en inblick i Golowanjuks eget liv, kunde dra slutsatsen att det här fanns mycket som är självupplevt.
"Om han varit en vanlig hantverkare, vad som helst, en obemärkt person, då kanske hans liv hade gestaltat sig annorlunda".
Romanen är ett enda långt försvarstal för homosexualitet, men med ett ursäktande tonfall, med vädjanden om tolerans och förståelse. Homosexualitet är en ej självförvållad olycka, homosexuella är "olycksbröder". Golowanjuk skriver:
"Vem hade sått det ödesdigra fröet i hans själ. Var det miljöns fel som somliga påstod, eller hormonerna? Var det hans kärlek till modern och skräck för fadern som var orsaken? I så fall borde han väl älska kvinnans mjukhet, hennes värme och smekningar".
Golowanjuk föraktar visserligen fjollorna. Men i Främmande värld beskriver han dem samtidigt som de enda homosexuella som mår riktigt bra. På en fjollfest låter han oss träffa bland andra grevinnan Maritza, barnoessan Lisette von Breitschwanz (en lång ståtlig man), slaktaren Lena, banktjänstemannen Erika och Bidea, som är försäljningschef för hygieniska artiklar. Det är ingen tvekan om att Golowanjuk själv haft roligt när han skrivit kapitlet.
citat
"Klaus råkar vända sig i sömnen och hans hand hamnar nära Franks ansikte. Och nu tar han handen med båda sina och lägger dem på bröstet. Han hör sitt hjärta slå genom hans hand, det slår hårt, han känner halsen snöras ihop, häftigare och plågsammare. Till slut gråter han stilla och tårarna rinner mellan Klaus fingrar som ligger över Franks ögon".
Golowanjuk hör idag inte till de efterfrågade författarna. En stor del av hans läsekrets är utdöd, men flera av hans romaner förtjänar att återupptäckas.
"Jag har aldrig varit där och ämnar inte sticka näsan dit. Det skulle säkert väcka sensation av att se en pervers herre ett svin och allt vad de där rena änglar tänker om en".
I den självbiografiska romanen Paradiset (1956) finns en passus, där Golowanjuk preciserar sin syn på sig själv:
"Jag är ingen författare... Jag menar att jag först och främst är berättare, sen kan man kalla mig vad man vill. Men någon författare med filosofiska och sociala problem och långt hår och stirrande blick, det är jag inte. Och allra minst förstår jag mig på politik. Ja, det är mycket jag inte förstår."
Heterosexualiteten höll Golowanjuks skapande ande som gisslan under hela hans liv. Man bör ändå göra tillägget att Golowanjuk - när han är som bäst - är en stor och god underhållare.
Outgiven dikt
Hans ben var som runda trädstammar
Dikten skrevs under direkt inflytande från Nils Hallbecks diktning.
Kom Ut nr 1 1991
|