Häxan och häxmästaren

Irriterad över den bristfälliga litteraturkritiken lekte på sin tid Klara Johanson, en av våra första betydande kvinnliga journalister i Sverige, med tanken att sammanställa en antologi med kända kritikers mest undermåliga recensioner av kända verk. Bakläxa skulle den kallas, detta kollage av slarv, missförstånd och inkompetens, myser och skrockar hon i sin dagbok.

Om något ambitiöst förlag fick samma idé idag är det väl inte utan att KJ själv riskerade en oförtjänt plats bland dilettanterna. För den som tagit del av Hjalmar Bergmanforskningen skulle åtminstone hennes anmälan av Chefen fru Ingeborg i Tidevarvet den 6 december 1924 framtvinga ett lyft ögonbryn. Där slår KJ hårdnackat och metodiskt fast att Bergman är en "häxmästare", som leker och trixar med vadhelst han behagar, och att romanens karaktärer och stämningar därför inte det minsta kan anses vara kalkerade på hans egna erfarenheter: "Detta är verkligen dikt för diktens skull", hötter hon strängt - men beundrande - med fingret, och upprepar så denna besvärjelse i en rad variationer: "Den har således icke till uppgift att spegla författarens fysionomi, åsikter och utvecklingsfaser."
Men vad hade KJ egentligen för täckning för det?

Ingen alls, blir väl svaret. De fem brev som Bergman tillställde Klara Johanson 1912-13, i samband med att hon privatrecenserade ett par av hans böcker, saknar i och för sig inte klipp ur författarens själsliv: där finns stänk om ensamhet, om svårigheterna att vara uppriktig, om människoskygghet. Men att Hjalmar Bergman, precis som luffaren Lazarus i Chefen fru Ingeborg, var osams med spritdjävulen och att han liksom Ingeborg Balzar själv stod i konflikt med den borgerliga sexualmoralen på grund av sina erotiska preferenser, kunde hon knappast ha känt till annat än på skvallervägen.

Men man misstänker att KJ ändå anade något om Bergmans homosexualitet, och måhända var det just därför som hon så envist hävdade motsatsen. Kanske ville hon förekomma andra kritiker som kunde tänkas ha färre skrupler. Inte bara var det så att KJ själv fann umgänget med kvinnor mer "eggande" än med män, som hon uttrycker det i ett brev till Marika Stiernstedt, och därför hade tränat sina känselsprön att känna igen en likasinnad på blotta vibrationerna. Rent allmänt hyste hon också den största sympati för och solidaritet med manliga homoerotiker, och då särskilt förandligade sådana av Vilhelm Ekelunds och Viktor Rydbergs sort. Och nästan undantagslöst prisade hon deras litteratur (undantaget skulle i så fall vara Marcel Proust, som hon betraktade som en dagslända). 1912 skriver hon i dagboken t ex:

"Meredith och Raabe - tvåkönade diktare, liksom Goethe och kanske mer, detta senare dock snarast en tidens gåva. I nästa sekel (eller det därpå följande eller det därefter) skola de enkönade betraktas som inkompletta och gärna som möjligtvis intressanta abnormiteteter istället för mänsklighetens tolkare och domare".

KJs oförbehållsamt subjektiva litteraturkritik kom henne att inte avfärda bara Joyce och Proust. Hon kunde också ställa en medelmåtta som Anna Maria Roos på Selma Lagerlöfs nivå. Det var nämligen inte litteratur hon recenserade, utan människor (sådana de avspeglades i litteraturen, får man förmoda). Hennes apoteosering av det anarkohomosexuella vänparet Ivar Conradsons och Gustaf Otto Adelborgs litteratur 1906-08 var i det sammanhanget det som väckte störst uppmärksamhet under hela hennes kritikerkarriär. De två, vars homoerotik knappast någon kritiker kunde blunda för, kallades t ex av Karl Erik Forsslund för "perversa" och "ett degenerationssymtom". Men detta bekom inte KJ. I hennes ögon var Adelborg visserligen en högst självgod och antipatisk figur, men han hade ändå grundanlagen för ett Kristusväsen, trodde hon, och därför var hans litteratur också värd ett elegant kryss i marginalen.

Ett bra exempel på KJs vilja att skydda privatlivet hos de författare hon engagerade sig för, är det urval av Dante-översättaren Arnold Norlinds efterlämnade dagböcker, som hon hjälpte Norlinds änka, Emilia Fogelklou, att fingranska och ge ut. Flera anteckningar i dessa pekar på en önskan hos Norlind att vara kvinna, ett faktum som KJ ansåg man gjorde bäst i att undanhålla läsaren:

"Särskilt en liten passus i Arnolds naket uppriktiga bekännelse om det manliga och kvinnliga i sitt väsen var jag tveksam om, och jag tror det är bäst att utelämna den för mänskornas grovhets skull".
(Brev till EF 7 augusti 1930).

Om Hjalmar Bergmans homosexualitet visste KJ som sagt inget. Men efter hans död på nyårsdagen 1931 ökade hennes lust att få veta. Och den munkavle hon i olika sammanhang brukade lägga på sig själv fick hon nu svårt att fördra hos andra:

"Jag för min del skulle gräsligt gärna vilja veta något om Hjalmar Bergmans person och leverne, även om hans död. Varför antydes och förtiges och smusslas det så högviktigt hemlighetsdigert?"
(Dagboken 13 januari 1941)

Det är väl inte uteslutet att det var just KJs anmälan av Chefen fru Ingeborg, som fick Hjalmar Bergman att strax efter sin död klä ut sig och spöka för den kända litteraturkritikern. Den 3 januari 1931 skriver KJ att "Choice", dvs hennes livskamrat Ellen Kleman, kommit till hennes säng på morgonen med beskedet att Hjalmar Bergman dött i Berlin nyårsdagens afton klockan elva. Hon fortsätter:

"Jag kom just från en fantastisk hemsk dröm om en man som hade rest bort från sitt hem före jul och dött utan familjens vetskap. Mig tycktes han inte stå nära, men jag ensam hade reda på saken och bar hans kvarlevor i något slags liten träbox, vilken jag ett tag i en järnvägskupé förvarade i ett paraply. Plötsligt stod miniatyrlikkistan på schäslongen i Choices rum, under det mannens intet anande gemål och döttrar förde glatt sällskapsliv i salen kring julbordet. Jag gick in till min ruskiga hemlighet och fann något ändå gräsligare: liket uppkrupet ur lådan, stympat eller snarare hopklämt som ett foster men levande i den sista agonin. Förvridna drag, munnen öppen som till skrik, svart helskägg under den vita masken... Denna skräckdröm var ny för mig.

Igår morse, medan jag gick och klädde mig, fastnade mina tankar utan någon påtaglig anledning vid Hjalmar Bergman. Jag sökte formulera mitt intryck av hans författarskap men stannade vid upptäckte att hans "originalitet" är lika ogripbar som ovedersäglig. Var blottar sig hans maner, var kan man lägga fingret på hans signatur? Varken hans uppfinning, hans komposition eller - och det allra minst - hans stil går det att parodiera".

KJ var en stor beundrare av Hjalmar Bergman och efter hans död skyndade hon att repetera hans verk. Vid ett tillfälle beklagar hon att Thomas Mann aldrig fick tillfälle att möta sin svenska kollega. Säkert skulle de två ha funnit varandra, menar hon, vilket kanske inte är en oriktig gissning. Inte bara hade de två intresset för vackra unga män gemensamt.

Man bör i rättvisans namn påpeka att KJ i sin närmast besvärjelseliknande anmälan av Chefen fru Ingeborg har gjort en liten reservation för sina ståndpunkter: att någon framtida litteraturhistoriker en dag skulle lyckas peta fram något av personen ur häxmästarens arbeten: "Ty man vittnar ju alltid lite mer än man egentligen avser", erkänner hon. Men när hon därefter på nytt upprepar att verket är lösgjort från sin skapare, kan man ändå inte låta bli att undra om det inte är KJ själv som är den verklige häxmästaren av de två - konstutövaren som tar ledigt från kritikerkallets högtidliga allvar och släpper resurersna lösa i sympati och en något missriktad solidaritet. Och för den som har Bergmanforskningens facit i fickan blir det väl i så fall inte svårt att i gengäld rekonstruera häxan ur den bastanta och smått skrämmande hybriden Ingeborg Balzar/Hjalmar Bergman som möter döden i en snödriva en kall vinternatt.

Greger Eman