Hamlet och Faust i Ludgo

Vitalis (pseudonym för Erik Sjöberg, 1794-1818) och Gustaf Otto Adelborg (1883-1965), två sörmländska författare, föddes båda i det lilla Ludgo socken norr om Nyköping. Det är en händelse som ser ut som en tanke och i sig värt ett litteraturhistoriskt utropstecken.

Men en närmare jämförelse mellan de två ger vid handen att det inte bara är 87 historiska år och det därmed sammanhängande valet av olika litterära genrer som skiljer dem åt. Romantikern Vitalis var fattigungen som hade alla odds mot sig: social klass, ekonomi, utseende, hälsa och självförtroende, medan den blåblodige Adelborg, essäyist och memoarskribent, redan vid födelsen tycks ha fått levnadsbanan spikrakt snitslad mot framgångar, ära och berömmelse.

För Adelborgs del gick det i verkligheten ändå inte riktigt så enkelt, och en orsak var hans politiska radikalism, ett av de drag som förenar honom med Vitalis. Den unge Gustaf Otto revolterade mot det sociala livets formstöpta roller i överklassmiljön på godset Öster-Malma, där han växte upp, för att i början av seklet i stället söka sig till Stockholms anarkist- och socialistsympatiserande konstnärskretsar. Och Vitalis hade en klassbunden stolthet, som gjorde honom till den mest gnistrande begabbare av samtidens litterära etablissemang. Hans ställningstagande för den då kontroversiella liberalismen, hans avsky för kungligt fjäsk och vilja att ta emot "allmosor" i form av kulturstipendier ledde också till hans fall. Utblottad dog han i tuberkulos, endast 34 år gammal.

Kärleken till Sörmland

En annan gemensam nämnare är kärleken till Sörmland. Adelborgs lyriska betraktelse över den sörmländska naturen ingick i boken Våga vedervåga. I Vitalis' diktning återspeglas Sörmland mot en allmän bakgrund av lummig och solbelyst grönska.

Även ett periodvist svärmeri för Kristusgestalten binder dem samman, vilket leder över till den fjärde länken, den som är den mest frapperande: homoerotiken.

Kopplingen Kristussvärmeri-homoerotik är inte långsökt. Både hos Vitalis och en av hans efterföljare, filosofen Pontus Wikner, är det lätt att konstatera hur kärleken till "den bästa vännen" - Jesus - blir ett surrogat för sinnliga upplevelser med andra män. Och hos skalden Ivar Conradson, Adelborgs älskare under 1900-talets första decennium och den som spelade störst roll för hans ideologiska och personliga utveckling, gick exakt samma typ av Kristussvärmeri i repris.

Både Vitalis och Adelborg odlade homoerotiken helt chosefritt och utan betänkligheter. Om de teg med sina känslor så var det endast som eftergifter åt tidens konventioner, knappast för att de själva för ett ögonblick betvivlade känslornas äkthet. I sin längtan stannade ingen av dem heller vid platonismens kyska ideal.

Homosexuella känslor har existerat i alla tider och i olika samhällen, men det var först 1869, då ordet "homosexualism" myntades av den ungerskfödde författaren Karoly Maria Benkert som "de homosexuella" i egenskap av en särskild människokategori besteg historiens scen. Tidigare sorterade homosexualiteten under samlingsordet "sodomi", som var en gemensam beteckning för all sexualitet som avvek från fortplantningsställningen mellan man och kvinna. I och med 1800-talets befolkningskoncentration uppstod möjligheten att leva anonymt i städerna, bilda kotterier och odla en identitet byggd på erotiska känslor. I Sverige är det först från sekelskiftet som synen på homosexuella som en särskild sorts avvikare börjar likna den vi idag känner.

Sodom hans "drömverld"

Vitalis självuppfattning präglades av förvissningen att vara "sodomit", något som han alls inte tycks beklaga, tvärtom talar han om Sodom som sin "drömverld". Särskilt tydligt blir detta i hans två så kallade Enslingsdikter, som Tore Hagström mer ingående har analyserat. I "Enslingens klagan" heter det bland annat:

Och röd som afgrunden, stod himmelens rund, Ack, det var af mitt hjertas blod! Af min drömverlds brand var han röd. Den stund Förstenades jag till stod.

Det sista ordet är en direkt anspelning på berättelsen i Gamla Testamentet där Abrahams hustru förvandlas till saltstod sedan hon sett tillbaka mot det brinnande Sodom. För Vitalis är ordet synonymt med "Enslingen" i diktens titel. I sina dikter klagar Vitalis vid upprepade tillfällen över att hans "drömmar om vänskap och kärlek på jorden blott vore drömmar". "Jag vet icke af hvad njuta är", skriver han i ett brev. Svårigheten att finna en vän som kunde besvara känslorna gjorde honom alltså ytterligt isolerad. Och analogt med det kan den nyss citerade strofen tolkas: "När jag insåg att jag var sodomit blev jag ensam".

Men förmodligen gjorde Vitalis sin sexuella inriktning orätt om han lade hela skulden för sin ensamhet på den. Tidsstämningarna medgav stort utrymme för åtminstone romantiskt vänskapssvärmeri mellan män, något som också en jämnårig med Vitalis - Adolf Törneros - framgångsrikt odlade som ett alternativ till det traditionella äktenskapet. För Vitalis var bekymret snarare hans fordringsfullhet, svartsjuka och kompromisslöshet. Det "brodersband" som han i 20-årsåldern slöt med den yngre diktaren Karl August Nicander fick åtminstone för Vitalis själv en närmast äktenskapsliknande prägel, och det behövdes inte mycket innan Nicander fick stämpeln "förbundsbrytare".

Adelborgs ideal annorlunda

Medan romantikern Vitalis sökte en enda trogen vän, såg Adelborgs ideal helt annorlunda ut. I Minnen från Tyskland och Ryssland 1909-1918 hyllar han "vänskapen mellan män", dess "gemensamhet utan gränser" och dess avsaknad av "kvava bitoner från den lättvindiga, uppstyltade, förljugna harmoni, som plägar förnedra och förgifta samlivet mellan hopkopplade makar". I Berlin, där Adelborg vistades året 1909-10 hade världens första utvecklade homosexkultur sett dagens ljus, med åtskilliga barer och kaféer i nöjeskvarteren kring Friedrichstrasse. Adelborg hade innan han lämnade Sverige blivit utkastad ur Ivar Conradsons liv. Enligt författarinnan Tora Dahl hade de två en tid sammanlevt "som två fosterbröder eller två älskande". Men i Berlin var naturligtvis möjligheterna att träffa män större, och i bland annat skalden Vilhelm Ekelunds umgänge sökte han även kontakt med prostituerade ynglingar: "Mitt sentimentala inlevelsebegär och min principiellt obegränsade lust att vara med på nästan vad som helst frestade mig till ett närmande", skriver han. I St Petersburg, där Adelborg levde fram till revolutionen, var han sammanboende med ytterligare en man, Boris Alexandrovitj Ko-sky, men i regel var det ett tämligen anarkistiskt och promiskuöst liv som förblev hans ideal, där "samspel i frihet och växelverkan" var refrängen och äganderätten hade avskaffats.

Hamlet och Faust

Om Vitalis är Hamlet, den handlingsförlamade intellektuelle, den som grubblar, beklagar sig och förtvivlar, nog så medveten om orsaken till sitt lidande, men i avsaknad av verktyg för att förändra situationen, så är Adelborg Faust: den som håller god min i elakt spel och utnyttjar nischerna för att trots samtidens inskränkta och bigotta moral finna svängrum för sin personlighet. Dels har olikheterna bakgrund i personliga läggningar, men också i de olika ideologier från vilka de två hämtade tröst, styrka och självförsvar. Hos Vitalis var det antikens efebideal som fick bidra med självkänslans byggstenar. Dikterna med antika motiv är många, och i flera fall är anspelningarna tydliga. Så t ex i dikten "Blomsterfesten", med temat lånat från en eklog av Virgilius, i vilken herden Corydon berättar om sin obesvarade kärlek till den sköne Alexis. Det är även med de antika författarnas hjälp som Vitalis överskrider den kyska platonismen. Sin första diktsamling dedicerade han till exempel till Fullmånen, detta som ett hån mot vännen Nicander, som tillägnat kronprins Oscar sin debutsamling. Månen tillhör den traditionella romantiska rekvisitan, men hos Vitalis har den också en djupt personlig symbolik. I "Tal till månen" ges en fingervisning om dess speciella betydelse. I ett motto på latin sägs att Caligula "när det var fullmåne och klart väder, regelmässigt inbjöd månen att omfamna honom och ha samlag med honom". Och i diktsviten till "Alwin" (som i verkligheten hette Hugo Hamilton) återkommer månsymboliken i titeln: "Sånger till mannen i månen". Även konststycket att uthärda lidandet och ensamheten lärde sig Vitalis från de antika filosoferna. Här var det närmast Cato d y och den ortodoxa stoicismen som blev rättesnöret.

För Adelborg var antiken och även den tyskt-romantiska skolan ointressant. Hans filosofi hämtade näring från helt annat håll: Sören Kierkegaard, den tyska filosofen Otto Weininger, sexologen Krafft-Ebing, som blev berömd för sin nästan utstuderat minutiösa kartläggning av könslivets mindre kända fält, samt den nya erotiska litteraturen - från 80-talets så kallade dekadenter (av vilka Ola Hansson räknas som den främste i Sverige; i hans Sensitiva Amorosa ingick för övrigt en novell med homoerotiskt motiv) till André Gide.

Av Kierkegaard lärde sig Adelborg att inte godta annat än vad han med egna krafter kunde fatta, att vinna översikt och klarhet utifrån sin egen specifika föreställnings- och känslovärld. I boken Afsides profeterar han om hur detta förhållningssätt leder till att människan "kommer att ha sin särskilda variation, och det gäller att vidkännas densamma, att i grund utbilda just sin variation". Adelborgs kärlek till andra män hade en stor barlast av kvinnoförakt, något som motiveras med teorier lånade från Otto Weininger, som var filosof på modet vid seklets början. "Den lägst stående mannen står...oändligt högt över den högst stående kvinnan", menar Weininger, "så högt att det knappat kan bli någon rangordning eller jämförelse mellan dem". Om Krafft-Ebings studie Psychopatia Sexualis skrev Adelborg att den hjälpte att öppna blicken för livets mångfald och att den hade en uppfriskande verkan. Och även om Adelborg tog klar ställning för arbetarklassen, kanske inte uteslutande utifrån erotiska preferenser, så förnekade han aldrig sitt eget klassursprung. Tvärtom tycks han i en berättelse som "Idag har händt mig något förtjusande" i boken Våga, vedervåga från 1908 frotttera sig med den. I berättelsen framställer han just klassmotsättningen som själva tjusningen mellan honom och en ung gatuarbetare. Det är här som dekadensens inflytande först gör sig gällande hos Adelborg, men än mer uppenbar blir den i memoarerna, där han lite von oben roar sig med att redogöra för sina erotiska erfarenheter från kaféer och badhus i Berlin och St Petersburg.

En het potatis Frågan om olika författares erotiska läggning har länge varit en het potatis i den svenska litteraturhistoriska debatten. Drottning Kristinas förhållande till Ebba Sparre är ett exempel, och ett än bättre är frågan om arten av Viktor Rydbergs intresse för unga gossar. I de fall där den erotiska läggningen återspeglas i författarens litteratur, vilket den ofta tycks göra, är väl frågan knappast ointressant. Men homosexuell eller ej - det är naturligtvis ytterst en definitionsfråga och det är alltid nödvändigt att göra en distinktion mellan homoerotiska känslor (som under romantiken kunde vara mer eller mindre sexuellt grundade) och en homosexuell identitet. Embryot till det senare kan sägas ha börjat utvecklas i Sverige i slutet av 1800-talet, då sedlighetsfrågan var som mest aktuell och gav effekt i undanröjandet av mycket av den tidigare aningslösheten i sexuella spörsmål. Vill man markera en mer strikt gräns för den homosexuella identitetens födelse i Sverige, är år 1880 en lämplig hållpunkt. Det var då Pontus Wikner höll sitt uppmärksammade föredrag "Kulturens offerväsen", där han i förtäckta ordalag talade om sin kärlek till män, dock inte så dunkelt att hans likasinnade kunde missförstå honom. Samma år tillkom skriften Psykologiska självbekännelser, en glödande appell för kärleken till det egna könet. Denna offentliggjordes dock först år 1971.

Och Ludgo då slutligen. Var kommer Ludgo socken in i allt detta? Ska man av jämförelsen mellan Vitalis och Adelborg dra slutsatsen att orten har ett särskilt gynnsamt klimat för odlandet av politiskt radikala författare med anlag för Kristussvärmeri och homoerotik? Knappast, eftersom Vitalis som helt nyfödd hamnade i Trosa och senare i Strängnäs, och inte heller Adelborg direkt blev någon bygdens son. Men kanske har Ludgo frambringat fler författare. Här krävs forskning och åter forskning, som någon har uttryckt det.

Greger Eman

(Södermanlands Nyheter 17 juni 1986)