Pianolärarinnans hemliga kärleksbrev

När litteraturkritikern Klara Johanson dog år 1948, hemligstämplades ett antal brev ur hennes kvarlåtenskap - däribland pianolärarinnan Erin Blix' tjugonio kärleksbrev.
Först 1973 blev samlingen åter offentlig, men låg bortglömd och okatalogiserad på Kungliga biblioteket i Stockholm fram till 1985.

Grefgatan 41. Söndag kväll. d. 25 Sept 1910.

Mein lieber, lieber Wanderer, jag saknar Er så gränslöst! Ack, kom då till mig någon gång, gör det, gör det! Kom någon gång, när Ni är trött och hur humör och det är "cirkus i hufvudet", och jag skall ha någon välgörande musik till hands att spela med half ton, för der Wanderer att hvila sig vid, och så kanske jag en liten stund får smeka der Wanderers lockiga hufvud och smala, veka händer. Det var inte alls nog för mig, att bara få ge Ert hufvud en stel klapp på afstånd, när jag längtar så jag kan dö att få dra det till mig och kyssa det och smeka det och vagga det som ett litet barn. Älskade, älskade----
Blif inte ond på mig, för att jag skrifver så här. Jag kan inte sjelf fatta att det är jag, som skriver så, jag som alltid har afskytt allt hvad kyssar heter och inte tålt att någon har rört mig, och nu-------
Det sista jag gör på kvällen, ser jag på Ert porträtt och tänker: "Gute Nacht, mein lieber, lieber Wanderer", och så kysser jag det allvarliga ansiktet. Ja, så kan man få göra med ett porträtt. Men ack, det är ju ändå bara ett porträtt! Egentligen behöfde jag två porträtt af der Wanderer, ett att akta och ett att kyssa och fara illa med.
När skall jag få se Era stjärn-ögon igen!? Jag längtar alltid, alltid efter Er, både när jag ser Er och när jag inte ser Er. Jag kunde sitta midt emot Er vid bordet och längta efter Er så gränslöst, så det värkte i mig och det var så svårt att få fram ett enda ord. Derför var jag också, i synnerhet på sista tiden, mycket tråkigare och dummare än jag behöfde varit annars, och det tycker jag är så ledsamt. Jag kunde bara sitta och se på Er och drömma öfver Er, och Ni tyckte förstås att jag var förskräckligt tråkig.
Jag hoppas alltid, att flickorna Kleman skulle skylla min tankspriddhet på inackorderingsfunderingar och dylikt, ty jag ville inte riktigt att de skulle se, hur gränslöst betagen jag var i Er. Jag är verkligen så förbluffad öfver det sjelf, ty det är inte alls likt mig. Jag har alltid afskytt "fruntimmersförtjusningar", som jag kallat det, och nu kan jag inte rigtigt komma till rätta med mig längre-----
Men så finns det inte heller någon, som är lik der Wanderer! Och det är derför, förstås, som jag --- ja, jag förstår ingenting mera - Jag vet bara att jag älskar er, älskar Er högre än någon annan!
Ni orkar väl knappt läsa igenom mina långa utgjutelser, men jag måste ändå få säga Er allt en gång, och likväl tycker jag, att jag inte har sagt någonting ännu. Ord uttrycka ju så dåligt hvad man känner, så det är nästan lönlöst att försöka.
Nej, jag skall försöka att tala om något annat, ty jag kan inte sluta att skrifva till Er än. Så länge jag skrifver tycker jag det är, som om jag hade Er hos mig litet!
Hvilka lyckliga kvällar det var, när Ni satt och läste dikter för oss! Framför allt minns jag första och sista kvällen Ni läste Goethe. Och var det ibland något, jag inte förstod, så -- förstod jag det i alla fall, när det var der Wanderer som läste det-.
Nej, jag kan inte tala om annat!
Ack, min älskade Vandrare, nog finns det väl ändå någon själsfrändskap oss emellan, fastän Ni är mig så vida, vida öfverlägsen!?
Ibland tycker jag det är, som om jag vore Er dumma och okunniga tvillingsyster. Nog skall Ni väl ta reda på Er stackars syster litet och komma och se efter hur hon kan uthärda lifvet utan Er? Ack, gör det!
Men kom ensam någon gång. Jag kan inte få smeka Er, om Ni inte är ensam. Och jag längtar så gränslöst efter det. Och att en enda gång få kyssa era kinder och läppar och panna! Skulle Ni tycka illa om det? Bara en enda gång, min älskade!
Åh, hvad jag har ångrat, att jag ej tog mod till mig och kysste Er, när jag tog afsked af Er. Jag ville det så gerna, men jag tordes ej, ty jag var rädd att Ni kanske skulle tycka illa om det. Jag vet ju hur rysligt illa jag sjelf har tyckt om allt sådant förut. Jag skulle nog inte kunna ge Er en så lätt och flyktig kyss, som den jag fick af Er en gång. Den var som en andekyss. O, om jag bara hade kunnat hålla kvar den! Jag glömmer den aldrig.
Nu är jag så rädd, att jag med detta bref skall afskräcka Er att komma hit. Ack, jag skall inte alls plåga Er med sådana här förklaringar, det lofvar jag. Jag skall ej säga ett ord derom, och jag skulle nog inte heller kunna det. När jag får se Er, blir jag ju genast mer eller mindre stum. Jag har aldrig i mitt lif kännt mig så blyg, som när vi åto middag på tu man hand och ändå hade jag längtat så oerhört derefter.
Så kom, kom - ensam, och försök att frånse, att jag är tråkig. Ni vet ändå, att Ni gör mig den största lycka och njutning med att få se Er.
Men om Ni verkligen vill komma trots min tråkighet - kanske jag inte behöfver vara fullt så tråkig nu, sedan jag fått säga Er hur det är - så låt mig för all del få veta det förut, ty jag skulle bli otröstlig om jag vore borta när Ni kom. Lektionerna äro alltid slut kl. 8, utom möjligtvis på Onsdagskvällarna.
Ni kan ej tro, hvad utsikten från min balkong är vacker om kvällarna, när månen står högt öfver taket midt emot, med de små vindskuporna med grönt utanför, och man till höger ser sjön och de södra bergen, som gnistra med alla sina lyktor. Ack, om jag finge sitta der en gång och se på der Wanderers ögon, och känna Er närvaro. Det är en sådan ljuflig känsla, äfven om jag under tiden längtar aldrig så mycket efter Er.
När jag ser på Era ögon, tänker jag så ofta på Vilhelm Ekelunds ord: "det divina stjärnljuset i ett människoöga". Adrig kan några ögon ha ett mera andlig ljus! Jag minns en kväll, då Ni talade om en sak ----
Nej, det kan jag inte skrifva om, men jag skulle vilja tala om det för Er en kväll i skymningen. Det tror jag jag skulle kunna. Och sedan den kvällen har Ni blifvit mig helig, så som jag aldrig har kännt det för någon annan menniska.
Nu är det redan långt gånget på natten, och jag får väl kyssa min Vandrares porträtt och önska honom god natt.

Erin

Grefgatan 41 d.29 Sept 1910

Älskade, älskade, hvad Ert bref gjorde mig lycklig - och ändå så vemodig också! Om det vore möjligt att älska Er ännu högre än förut, så skulle detta bref åstadkommit det. Men mitt hjerta är redan så fullt af kärlek till Er, så det kan ej rymma mera.
Min älskade Vandrare, lifvet är så tomt utan Er, så jag skulle tycka allra bäst om att få dö, sedan jag bara först hade fått smeka Er en stund. Kom! Ack, dröj inte för länge - hvar dag är så lång, så lång.

Erin

De ovanstående breven är de två första i en svit av 29, författade under åren 1910-1922 av pianolärarinnan Erin Blix (1860-1923) i Stockholm.
Mottagaren var den inte helt okända Klara Johanson (1875-1948), litteraturkritiker på Stockholms Dagblad, och under tiotalet flitigt sysselsatt med Fredrika Bremer-forskning.
När breven hittades i Klara Johansons kvarlåtenskap år 1948, gav de lite huvudbry åt bibliotekarie Nils Afzelius, ordförande i den kommitté som satts att förvalta hennes efterlämnade papper. Erin Blix hade visserligen inga kvarlevande anhöriga, som kunde tänkas ta anstöt av breven (hon var ogift och barnlös). Och Klara Johansons svarsbrev fanns inte bevarade; man behövde alltså inte ta ställning till om dessa skulle ingå i den utgåva av Klara Johansons brev som planerades. Bekymret gällde snarare vilket rykte Klara Johanson kunde få om breven kom till offentlig kännedom. Breven säger en hel del om författarinnans obesvärade umgänge med en "avvikande" kvinna.
För kommittéledamöterna Lydia Wahlström och Sigrid Fridman, som båda, i tur och ordning, varit Klara Johansons kärestor, betydde breven ingenting. De två hade utan större betänkligheter lämnat ifrån sig sina egna tämligen avslöjande brev.
Inte heller kommittémedlemmen Margit Abenius, som vid den här tiden stod i begrepp att publicera sin Karin Boye-biografi, kan tänkas ha haft några större invändningar mot att breven gjordes tillgängliga för forskning. Margit Abeinus' reservationer gällde i stället arbetet med inledningen till brevutgåvan, som Afzelius ville att hon skulle åta sig. Margit Abenius ville inte framstå som "expert" på lesbiska kvinnor, och bad därför att få avstå.
Erin Blix' brev förseglades och undandrogs världens kännedom i 25 år. Först den 8 oktober 1973, 50 år efter Erins död, öppnades samlingen på nytt. Dock utan pukor och trumpeter.

Från inackorderingsrum till inackorderingsrum
Erin Blix föddes 1863 i Karlskrona i Blekinge. Mantalsböckerna på 10-talet berättarom hennes flyttningar på Östermalm i Stockholm - från inackorderingsrum till inackorderingsrum. 1921 var hon anställd vid Richard Anderssons musikskola och inneboende hos sin syster och svåger vid Karlaplan. Utöver denna sorts basuppgifter om Erin finns en bouppteckning, gjord vid henned död, där det redogörs för hennes kvarlåtenskap: några soppslevar och nothäften etc.
Klara Johansons dagboksanteckningar om Erin är mycket få. Endast vid ett par tillfällen nämns hon flyktigt. Sista gången vid Erins död.
De två träffades 1910, i samband med de många litterära soiréer som Klara Johanson deltog i. Klara var medlem i Goethesällskapet, och möjligtvis var det på ett av sällskapets sammankomster de lärde känna varandra. Klara Johanson högläste ur en bok av den högt älskade Goethe, och i Erins kärleksbrev, som blev följden av bekantskapen, är det den tyske författaren som utgör den förenande länken - därav också Erins smeknamn på Klara: "der Wanderer" - Vandraren (jfr Goethes roman Wilhelm Meisters vandringsår).

Perioden 1884-1920 är en övergångsperiod i lesbianismens historia, då den "begärlösa kvinnokärleken föll [...] från borgerskapets pidestal ner i perversionens rännsten", för att tala med Karin Lützen (Hvad hjertet begaerer, 1985).
Det romantiska vänskapssvärmeriet mellan kvinnor var i slutet av 1800-talet socialt accepterat och uppmuntrades till och med av männen. När sexualiteten, i och med de stora sedlighetsfejderna på 1880-talet (Giftasstriden, Sensitiva Amorosa-striden, Hinke Bergegrens föreläsningar osv), började diskuteras offentligt, innebar det att även kvinnors sexualitet kom i ljuset (Georg Brandes' inlägg om kvinnors rätt till en sexualitet på samma villkor som män, Sophie Adlersparres häxjakt på Alma Åkermark, utgivare av kvinnotidningen Framåt, som vågade antyda att kvinnor kunde tänkas ha en egen sexuell vilja).
Ordet "homosexualitet" myntades visserligen redan 1869, men i Sverige dröjde det till 1907 innan det fick ett ordentligt genombrott i det allmänna medvetandet. Detta år inträffade en större homosexuell skandal i Stockholm, vilken tillsammans med ett par omsusade "sedlighetsskandaler" i Danmark och Tyskland grundmurade ordet "homosexualitet" i vardagsterminologin. "Homosexualitet" uppfattades dock ännu i första hand som ett beteende mellan män!
Den svenska läkarvetenskapen hade redan 1904 börjat söka en kvinnlig motsvarighet till den manliga homosexualitetn, som hade studerats tämligen ingående. I boken Könslivet och dess lagar gav läkaren Anton Nyström tre exempel på kvinnlig homosexualitet, varav två måste bedömas som högst tvivelaktiga. I hela världen var endast 50 fallstudier kända när Richard Krafft-Ebing år 1892 publicerade sin berömda Psychopatia Sexualis.
I Sverige var det annars till stor del Strindberg som förmedlade medvetenhet om den kvinnliga homosxualiteten (och kanske t o m bidrog till att skapa den kvinnliga homosexuella identiteten). Just 1907 publicerades romanen Svarta fanor, som talade om "tribader", "pervers kärlek" mellan kvinnor och "kvinnliga sodomiter". En dåres försvarstal, där Strindberg beskyller sin hustru Siri von Essen för lesbianism, skrevs på franska 1887, men nådde den svenska publiken först 1914.
Den plötsliga insikten att en smekning från en kvinna till en annan, kunde dölja dunklare avsikter än vänskap och traditionella svärmerier, var den huvudsakliga förklaringen till den begärlösa kärlekens historiska nederlag. Men det fanns naturligtvis fler, mer materiella orsaker: nya äktenskapslagar, som på det ekonomiska planet gjorde samlevnaden med en man attraktivare än tidigare, och kvinnorörelsens relativa passivisering till följd av uppnådda mål i rösträttsstriden. Vidare - psykoanalysens växande inflytande och första världskrigets slut, då tidigare stängda gränser på nytt öppnades för internationella impulser.
Krigsslutet brukar fastställs som tiden för den moderna kvinnliga homosexuella identitetens födelse. Klara Johanson använder t ex ordet "homosexualitet" för första gången i skrift år 1923.

Kroppens begär
Kärleksbrev mellan kvinnor på 1800-talet och tidigare var inte alls ovanliga. Men de är nästan alla uttryck för innerlig systerlig gemenskap, och i den mån de utgjuter några suckar om en intimare förening, så är det nästan alltid med hänsyftning på brevskriverskornas andeväsen.
I Erin Blix' brev från 1910 och framåt har dock ett helt annorlunda tonfall tillkommit. Här är det lidelserna och kroppens begär som talar som aldrig förr. Det följande utdraget ur brevet den 5 oktober 1910 är ett exempel.


Min älskade Vandrare, hvad allt är overkligt ikring mig! Det är som jag såge allting från ett långt, långt afstånd, från en annan värld. Jag går här och arbetar och är ute och talar med menniskor, och ändå är det inte alls jag. Jag är hela tiden i mina tankar hos Er och håller Er lilla fogelkropp tryckt intill mig. O, Gud, hvarför smekte jag Er inte mera, när Ni var hos mig! Jag tordes inte göra det, när jag såg Er. Jag var så förskräckligt rädd, att Ni skulle tycka illa om det. Kanske Ni tyckte att jag smekte Er alldeles för mycket - jag vet ingenting längre. Men jag kysste ju hvarken Er mun eller pannan - knappast Era kinder. Det enda jag har klart för mig är att jag satt och höll i Er. Plågade jag Er mycket? Gud skall veta att jag plågade mig sjelf gränslöst sedan Ni gått. Sof gjorde jag bara en liten stund fram på morgonen. Först satt jag länge, länge på Er plats i soffan och lutade kinden mot den kudden Ni hade haft, ty den doftade litet svagt cigarett utaf Er. Det var väl första gången jag inte luftat mitt rum innan natten, men jag var så rädd att släppa ut cigarett-doften som påminde om Er.
O, min älskade, hvad jag ändå känner mig olycklig! Förut, när det kommit för mig några tankar som jag inte gillat, så har jag genast visat bort dem. Men nu visar jag inte bort någonting mera, och de få timmar jag låg till sängs i Söndags natt, så föreställde jag mig hela tiden att jag låg och smekte och kysste hela Er lilla kropp och tryckte den tätt, tätt intill mig och såg in i Era ögon och somnade med min kind mot Er. Och på det viset fantiserade jag hela natten och sedan också.
O kom, kom snart till mig igen och hjelp mig att få litet klarhet i en sak! Det är något jag måste fråga Er om, för annars tror jag att jag blir tokig!
Blif inte ond på mig! Har jag sagt något illa? Älskade, jag har ingen känsla af det i så fall. Det blir så veckart för mig - allting - med Er. Ni är ett heligt mysterium för mig [...]

Klara var i grunden en skygg eremit
Av Erins brev att döma präglades Klara Johansons reaktioner inledningsvis av ett försynt tålamod, och hon ställde beredvilligt upp när hon kallades till pianolärarinnan - inte sällan under hotet att blir orsak till en medmänniskas själsliga sammanbrott.
Men Klaras irritation tycks växa över intensiteten hos Erin, som hon måste ha upplevt som påflugen. Klara kunde alltså inte besvara känslorna. I grunden var hon en skygg eremit. Livet som isolerad bokmal var hennes ideal. I de förkomna svarsbreven tycks hon också ha vädjat till pianolärarinnans ickeexisterande sans och måtta. Men hon lämnar också en och annan ledtråd om sitt eget känsloliv, vilket hon för övrigt ofta gjorde till nära vänner, men aldrig i offentliga sammanhang. Klaras öppenhet skulle kunna förklara Erins oräddhet att visa sina passioner. I brevet den 25 oktober 1910 låter det t ex:
Åh, min älskade, min älskade, Ni antydde ju något när Ni var hos mig, men ändå... Hvad Ni sade väckte visserligen ingen förvåning hos mig, ty det var som om jag egentligen hela tiden hade trott så, men jag vet inte - jag tycker ändå inte det behöfvde inverka så mycket.
Ja, det svindlar för mig, jag kan ingenting fatta, jag bara vet att jag älskar Er lidelsefullt, med kropp och själ och alla sinnen, jag ville vara en del af Er själ och en del af Er kropp, och jag ville allt möjligt - som är omöjligt.
Och när jag så ser på och tänker på Era stjärn-ögon, så sörjer jag öfver, att jag inte kan känna en uteslutande andlig kärlek till Er, Ni som har så mycket af den högsta andlighet hos Er.
När Erin skriver sina kärleksepistlar är Klara sedan några år lyckligt upptagen på annat håll - hon lever ihop med Ellen Kleman, redaktör för Fredrika Bremer-förbundets tidning Dagny. Det är just med Ellen Klemans hjälp som Klara söker värja sig mot Erins anstormningar, därav Erins vädjanden att besöka henne ensam. I ett tidigt, odaterav brev, erkänner Erin sin svartsjuka:
Det var så förfärligt att se Er med Ellen, och jag skämdes och kände mig så usel, att jag kunde vara så svartsjuk. Jag visste ju förut, att Ni alltid äro tillsammans, men det tog mig så förfärligt, när jag såg Er tillsammans. Jag känner som om det satt en knif i mig, som längsamt vreds om gång på gång...
Klara Johansons livsåskådning och ideal var esteticismen. Det var från ett estetiskt perspektiv hon bedömde, inte bara litteratur och konst, men också mer vardagliga ting - som väder, vänner och t om deras eventuella självmord.
Även hennes värdering av sexualiteten görs endast med avseende på dess estetiska kvaliteteter (eller avsaknad av dem). 1923 översatte hon t ex den österrikiska feministen Rosa Mayreders bok Geschlecht und Kultur (Sexualitet och kultur), där just detta perspektiv på sexualiteten är temat. Boken tar avstånd från den kristna askesen till förmån för "det estetiskt erotiska idealet som högsta uttryck för strävandet att införliva sexualiteten med personligheten", och vidare sägs bland annat att "sexualiteten i det mänskliga livet är ingalunda enbart medel till släktets fortplantning; efter alla tecken att döma är den lika mycket medel till släktets utveckling."
För moralism hade Klara lika lite till övers som han hade för politik. Det finns alltså inte något av moralisk upprördhet i hennes uppmaning till Erin att besinna sig. Klaras motiv var uteslutande personliga: att ligga i Erins säng och bli smekt och kysst och få sin kropp tryckt tätt mot hennes, var förmodligen - även som fantasi betraktat - i kryddstarkaste laget för hennes smak.
Irritationen växer alltså, och på motsvarande sätt växer Erins förtvivlan när hon inser att hon är på väg att skrämma bort den älskade. 1910 recenserade Klara Johanson en postum diktsamling av den tidigt bortgångna Anna Cederlund - Höst. Det sympatiserande omdöme Klara lämnade, fäste Erins uppmärksamhet på samlingen. Hon införskaffade häftet och bad Klara skriva några ord i den. Klars hyperkänslighet för denna sorts litterära påflugenhet finns dokumterad i bland annat hennes dagböcker; "nödga på någon en bok", säger hon, "det borde straffas som våldtäkt". Skärmytsligen med diktsamlingen, som finns återspeglad i Erins brev den 7 januari 1911, ilustrerar Klaras sviktande tålamod och Erins accelererande panik:
Det tycks vara mitt öde att säga saker till Er som måste bli missförstådda. Med samma jag hade bedt Er skrifva mitt namn i Anna Cederlunds dikthäfte och Ni svarade så afvisande, slog det mig med förfäran att Ni kanske kunde tro att jag på det viset skulle vilja locka mig till ett besök af Er, och det gjorde mig alldeles förlamad. Tro inte det, älskade, älskade - det villle jag visst inte! Tro mig, tro mig! Hur jag har varit emot Er - osann har jag aldrig varit [...]
Den lilla boken har blifvit så mycket för mig just genom Er, och jag längtade så att se mitt namn der, skrifvet med Er stil. Jag har den aldrig framme, ty jag har gjort understrykningar der, som inte kan visas, men jag hade nog hoppats, att Ni skulle se på ett par af dem och deraf märka, att Ert bref har börjat bära frukt - en tyvärr hård och bitter frukt tillsvidare, men kanske att den med tiden kan mogna och bli mera välgörande. Och så hade jag också så gerna velat att den lilla boken skulle fått vara i Ert rum en dag eller ett par innan jag skickade och hemtade den igen - det skulle gjort den ändå dyrbarare för mig.
Erin Blix bemödar sig om att sätta difinitvt P för korrespondensen, som hon förstår är besvärande för Klara Johanson. Men med jämna mellanrum droppar det ena brevet efter det andra ändå ner i Klaras brevlåda. Erin vill fråga om allt "det, som är omöjligt att skrifva". Den 27 april 1911 säger hon sig ha "förlorat all stolthet", och fortsätter:
Ni tänkte naturligtvis att det var enbart lidelse jag kände, när Ni var hos mig den där kvällen, och jag satt och höll i Er, men det var lika mycket, ja kanske mer den mest förtviflade ångest, att jag aldrig skulle få se Er mer. Hela tiden tänkte jag: "O Gud, det är sista gången jag ser henne", och till slut har min kärlek slagit öfver i en lidelse, som jag kanske aldrig skulle kännt annars, men som jag i alla händelser säkert skulle kunnat beherrska, om bara inte denna fasansfulla ångest, att aldrig få se Er mer hade varit. Ack, när jag gick och väntade Er den kvällen, var det med helt andra känslor än dem jag sedan kände när Ni väl satt hos mig. Jag skulle aldrig en stund förut kunnat tänka mig, att jag skulle uppföra mig så, som jag gjorde. Jag gick ju bara och längtade efter att få se Er och höra Er och tala och se på Era vackra ögon och hålla i Er lilla hand. Ja, äfven kyssa er - men inte på det viset [---]
Efter 1911 blir det emellertid allt glesare mellan breven. 1912 sände Erin en bukett fresior till den älskade. Från 1913 finns endast ett vykort från Strängnäs. Nästa brev dröjer till januari 1917, då de två har lagt bort titlarna med varandra. Man har haft nya möten, avslöjas det, under vilka Erin spelat piano och Klara bjudit på högläsning. Den återstående korrespondensen fram till 1992 utgörs av ett fåtal lappar med kortfattade hälsningar.
Sist i samlingen av Erins brev till Klara Johanson finns nedanstående dikt av okänt datum:

Flyg du min dröm, flyg öfver frusna slätter,
flyg öfver vinterskogars döda trän.
Sväfva mot fjärran i stjärnförgyllda nätter,
stanna ej, sväfva ständigt högre hän!
Brinn, du min längtan, som en evig låga,
brinn i ett mörker der allting synes släckt!
Längta beständigt är att lefva, våga,
eld som slår upp, fast aska glöder täckt.

Se, för den som aldrig ett mål har hunnit,
aldrig hvilat slappnad vid uppnådd strand,
finns ingen död, för den heta eld som brunnit,
finns intet mått för hans längtans blåa land.

Greger Eman

greger.eman@swipnet.se

Tillbaka till register