Heterosexualiteten bedrar sig själv

Anders de Wahl klarade sig undan offentligheten den här gången. Kanske främst för att den svenska rättsapparaten, till bland annat Svenska Dagbladets besvikelse, inte alls hade lust att gå i Tysklands och Danmarks fotspår och dra igång stora utredningar om bemärkta personers homosexualitet.

Anders de Wahl (1869-1955) var under sin mer än 60-åriga karriär en storm i svensk teater, formad både privat och i sin yrkesroll av nationalromantikens två honnörsord: "Passion" och "Skönhet". Bildligt kan man säga att han föddes på estraden. Fadern var musikdirektören Oscar de Wahl och modern den firade operettsångerskan Anna de Wahl. Från dessa ärvde han sitt vallonska brusande temperament respektive känslan för den ursvenska bondekulturen, men också sin musikalitet och sin fantasi.

Han inledde sin karriär med att gestalta prinsar och lustigkurrar i sagospel eller förste älskare i kärleksdramer. Det konstnärliga genombrottet kom 1897 sedan August Strindberg fått ögonen på honom. de Wahl gjorde titelrollen i hans pjäs Mäster Olof och gav då samtidigt Strindberg ett hett efterlängtat genombrott hos en bredare publik. Strindberg utsåg Anders de Wahl till "sin" skådespelare, trots att han ibland ogillade de Wahls yviga manér på scenen. Rollerna följde slag i slag.

Nationalromantiken var särskilt förtjust i det historiska och det svulstigt fosterländska. Många av de Wahls tidiga roller hör därför hemma i den genren. Han spelade huvudrollen i skådespel som Bröllopet på Ulfåsa, Spelet om Envar, Folkungasagan, Paul Lange och Torsa Parsberg, Erik XIV, Henrik IV, Candida, Siste riddaren, Swedenhjelms, Sex roller söka en författare, Hamlet, Jobs bok - bara för att nämna en försvinnande bråkdel.

Under sina senare år sammankopplades han framför allt med Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. Pjäsen diskuterade, precis som så mycket annat av den likaledes homosexuelle Bergman, "fel" och "rätt" sorts kärlek: Under ett försök att muta de personer för vilken hans son skall avlägga studentexamen, får den gamle Markurell veta att hans son inte är hans biologiska avkomma. Efter den följande krisen kommer Markurell ändå fram till slutsatsen att "Den som älskar som en far, är en far". Sensmoral: Kärlek är alltid kärlek.

Anders de Wahls stjärna föddes under en tid då skådespelaren var allt och regissören intet. Regissörerna började i Sverige få sin allsmäktiga status på 20-talet, men när den 25-årige Alf Sjöberg år 1931 skulle regissera den 62-årige de Wahl som Markurell, hade han knappast en enkel uppgift. Under repetitionen slungade de Wahl ur sig att han inte ämnade ta regi av en ung pojkspoling. Vad han inte visste var att författaren själv råkade sitta därute i mörkret. Hjalmar Bergman lär ha svarat roat och fullt tydligt:

- Jaså, Anders, jag trodde du tyckte om pojkar.

Både Hjalmar Bergman och Anders de Wahl skulle ha kunnat travestera Gustave Flaubert och hävda att "Markurell, c'est moi", även om Anders de Wahl aldrig tyckte om att förfulas till den rödbrusige gubbslusken. Han ansåg sig ha skyldigheter gentemot beundrarinnorna i salongen som ju kom för hans skull. Det var för att ge dem valuta, menade han, som han på äldre dar bättrade på sitt utseende med hjälp av smink, puder, tonat hår och korsetter.

En annan pjäsförfattare som i det här sammanhanget kan vara värd att nämna är Oscar Wilde. Anders de Wahl spelade i Solfjädern och En idealisk äkta man bara några år efter det att Wilde av den brittiska rättvisan dömts till ett hårt fängesestraff för sin homosexualitet. För vännen Erik Wennerholm berättade Anders de Wahl med avsky om rättegången som Wilde genomled: "Att en sådan process", skriver Wennerholm, "skulle sätta spår hos en ung man som de Wahl med samma problem kan man med säkerhet utgå från, så mycket säkrare som Anders ännu årtionden därefter upprörd förde händelsen på tal".

Men Anders de Wahl hade, som nämnts, egna vänner som drabbats av samma sorts bigotteri. Och inte bara det. Anders de Wahl hade varit på vippen att själv trilla dit. Det skedde 1918, då han togs på bar gärning av polisen i en urinkur och släpades med till polisstationen. Nedanstående berättelse, som inte tidigare varit känd, kommer just från den vän som år 1907 dömts till 10 månader på Långholmen. Denne fick å sin sida uppgiften från läkaren Anton Nyström. Anton Nyström var på 1860-talet föremål för ett svärmiskt uppvaktande av den svenska homokampens anfader Pontus Wikner, och skulle 1919 komma att publicera den första svenska pamfletten som uttryckligen krävde homosexualitetens avkriminalisering.

D:r Nm berättade mig en episod om Anders de Wahl från förra vintern, som jag förut ej hört talas om, märkvärdigt nog. Han har ertappats offentligt, medförts t. polisen och räddats därifrån efter ett dygns kvarhållande genom teaterchefen Tor Hedberg, som skulle infunnit sig på de Wahls begäran, hade förklarat att "han var naturligtvis full", något som polisen ej brytt sig om, hvarför Hedberg hos konungen utverkat att polisen släppte sitt tag. Anders de W. skulle sedan hvilat sina sjuka nerver under 3 månader på Saltsjöbaden. Då D:r Nyström berättar mig denna historia är den väl sann. - Men så är det att ha mägtiga vänner.

Tor Hedberg var vid den här tiden chef på Dramaten, där Anders de Wahl var anställd under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Det stämmer att Anders de Wahl hade goda kontakter med hovet. I själva verket var han - ironiskt nog - en av få skådespelare, kanske den allra första, som betraktades som tillräckligt rumsren för att bli en ständig gäst vid den kungliga taffeln. Skvallret härovan kan kanske bidra till förnyade spekulationer om Gustav Vs påstådda homosexualitet, som under Haijbyaffärens tid på 1950-talet, åtminstone på allehanda tidningsreaktioner var en skandal, om än inte en tryckbar sådan.

Men både societets-, teater- och homokretsarna var små i Stockholm. På den tiden - i ännu högre grad än idag - kände alla alla. Anders de Wahl gjorde sålunda en roll i en Mauritz Stillerfilm, läste tillfällighetsvers på privata banketter med Karl Gerhard, umgicks med och spelade mot Gösta Ekman, som var den ende som fram till sin död 1938 kunde hota Anders de Wahl på den svenska teaterns tron. Bara för att nämna några av Anders de Wahls stora samtida som också var homo- eller bisexuella.

Det ovan nämnda mellanhavandet med ordningsmakten får ytterligare en dimension om man känner till att Anders de Wahl av Stockholmspolisen utsågs till "hederspolis", sedan han tagit för vana att uppträda gratis vid dess basarer.
- Det finns bara en och det är jag, sa Anders de Wahl stolt om hedersutnämningen.
Anders de Wahl tyckte om hästgardister i blå uniform och med blanka stövlar, får man veta i Eric Wennerholms bok om skådespelaren. Dessa var lätta att ragga upp framför allt i en urinkur på Valhallavägen, men också vid Nybroplan. Där - mitt framför de Wahls arbetsplats Dramaten och ett stenkast från hans våning mitt på Strandvägen, förekom åtminstone sedan Nybroplans urinkur byggdes år 1880 en livlig kommers mellan homosexuella män och framför allt hästgardister från Svea Livgarde och andregardister från Göta Livgarde. Stället var en ökänd tillhållsplats för soldater som prostituerade sig.

För sin personliga, många år yngre, biktfader Gottfried Carlsson, har Anders de Wahl själv berättat om sina känslor för män:

Han talade öppet om sin kärlek till män, sitt behov av att känna en mans kroppsliga närhet. Först därigenom fick han den utlösning hans kropp krävde. "Jag har nog också någon gång tänkt på att leva med en kvinna", kunde han resonera, "för att få barn, och jag värdesätter kvinnor som vänner. Kvinnor är vackra, trofasta och når ofta känslomässigt djupare än män, men en sexuell samvaro med en kvinna skulle jag känna som något orent."

Anders de Wahl var öppen om sin homosexualitet endast inför ett fåtal mycket nära vänner. En av dem var skådespelaren Edvin Adolphson, som har berättat hur han det gick till när kollegan "kom ut" inför honom. Det skedde efter en incident hemma i Anders de Wahls kök, där hushållerskan Wiran hade låst in en främmande mansperson. Edvin Adolphson har berättat att mannen "farit ut i allehanda hotelser mot Anders om att han fått checker utan täckning och sådant". Adolphson ringde polisen, men Anders de Wahl "som formligen skakade i kroppen ville inte ta risken av en offentlig skandal och vägrade lämna ut några bevis". Mannen - uppenbarligen en utpressare - gav sig iväg med en varning, medan "Anders sjönk ihop på en stol (...) badande i svett".

Anders de Wahls hela självkänsla byggde på det faktum att han ständigt stod i strålkastarljuset, att han var firad, älskad, den störste, den ende. En offentlig skandal kring hans homosexualitet, vare sig det skulle ha skett före avkriminaliseringen 1944 eller senare - under de homosexuella häxjakternas 50-tal, skulle naturligtvis ha haft samma förödande konsekvenser för honom. Det var kvinnorna som utgjorde trappstegen till hans nära nog gudomliga rang, de kvinnor som en gång sett honom som förste älskare, de som smög uppför trappan i hans hus och i smyg kysste hans dörr, de som dånade, de som bjöd honom på lyxresor till Italien. Anders de Wahl deltog med förtjusning i detta skådespel. Ett offentligt avslöjande av det bedrägeri som Heterosexualiteten iscensatt i syfte att blända sig själv med, skulle vara lika med huvudrollsinnehavarens undergång.

Under en längre tid fanns det en bestämd man, som Anders de Wahl älskade. Skådespelarens behov av kärlek och sex hade inte avtagit efter 80-årsåldern. I själva verket hade han fyllt 86, det var hans sista levnadsår, när han sorgset berättade för Eric Wennerholm att han blivit övergiven av den älskade, som nu gift sig med en kvinna. de Wahl berättar:

Vi älskade varandra innerligt, och jag älskar honom fortfarande. Kan inte leva utan honom. Kan du tänka dig, då går den uslingen och gifter sig och får till på köpet barn och lämnar mig åt mitt öde, överger mig helt sonika. Det är grymt otroget mot en vän som i ålderns höst behöver honom mer än någonsin. Jag har bett honom komma och tidigare har han alltid gjort det, men vet du vad han svarar nu, jo, att han gärna kommer - tillsammans med sin fru. Med sin fru! Har du hört något så fräckt?

Anders de Wahl hade ingen förståelse för Wennerholms försök att se vännens handling som den naturligaste i världen - den heterosexuella världen förstås. Men de Wahl visade vännens kärleksbrev (som för övrigt brändes efter de Wahls död) och kommenterade händelsen som "ett gement förräderi, vi tillhör varandra".

Anders de Wahl är värd att minnas av många skäl. För sina manér, sin till synes naturgivna självupptagenhet, sin enastående ställning under så lång tid i svensk teater. Säkert var han odräglig att ha att göra med på alltför nära håll, men i festligare sammanhang förmodligen oumbärlig i motsvarande grad.

Någon homoaktivist var han inte - på samma sätt som Hjalmar Bergman måste anses ha varit det. Men precis som hos Hjalmar Bergman tycks det inte råda någon tvekan om att det var striden mellan å ena sidan det officiella och påtvingade och å andra sidan det förbjudna och sanna som utgjorde dynamiken i hans konstnärsskap.

Möjligtvis kan man dessutom tillskriva honom äran att på stela svenska societetsfester ha introducerat den offentliga kyssen - "finkyssen" - som för övrigt knappast skulle ha kunnat lanseras av någon annan än just en generös, sällskaplig homofil, som i sin vidöppna famn demokratiskt ville sluta alla oberoende av ålder, kön och samhällsställning - så länge de också älskade honom.

Greger Eman