Zurückbleiben! Vänskap i Berlin

I naturområdet Grunewald inser jag den hemska sanningen: Berlin är byggt på "lösan sand"!
Under en mustig och storslagen sumpmarksvegetation jäser och arbetar det tjocka slammet utan avbrott, dag och natt, natt och dag. Under hela Berlin! Varken de kommersiella lockelserna, det mångfaldig kulturutbudet eller stadens betonggjutna plats i Europas hjärta förmår utgöra det hälleberg, som i händelse av åskväder skulle behövas till värn. Vem vill stanna kvar i Berlin dagen då himlen öppnar sig?

Lokalen är en utbombad fabrik. På bögpunkstället Schwuz böljar ett hav av undertröjor och kött. De tilltufsade frisyrerna är grönt och violett skum på vågorna.

Vagt erinrar jag mig sjuttiotalets farhågor om böglivets utveckling till en lång discodans in i koncentrationslägren. Men på Schwuz är dansen i sina anarkiska och vidunderliga formskiftningar snarare den rörelse som stampar taggtråden i gruset. Kanske är det alltså tvärtom. Att det är den överallt annars så påtagliga frånvaron av dans - om man med dans menar känsloupplopp, skapelselusta - som bäst borgar för att en ny Führer tar gestalt ur dyn. Den internering jag själv mest fruktar är emellertid av mer abstrakt art, men därför säkert inte mindre plågsam: själens Auschwitz, rädslans Dachau.

Trettioårig gubbe som jag är, skyndar jag vidare till residenset för min egen ålderskategori. Läderstället Knast är byggt i fängelsestil, lovar guiden. Men i de tyska läderbarernas förr så spermadoftande mörkrum har i HTLV-III-virusets tidevarv ett nytt och kompaktare mörker sänkt sig, det som kallas "riskfritt".

Om Zarah Leander istället för syrsor sjungit om vårtbitare, så skulle hon förmodligen ha gjort en elegantare gest åt realismen, menade Aftonbladets innerspalt i somras. Men om de bröstvårtsbitare som den läderklädde i Knasts mörkrum nu riktar in mellan mina skjortknappar istället vore ett par syrsor, så bleve väl inte min upphetsning större. Ändå skulle det onekligen jaga lite mer energi i mig. Den här sortens nyp är helt riskfria, inte bara i ordets egentliga bemärkelse, men för mig personligen också på ett mer allmängiltigt plan. De är färdiga formler som varken hotar eller lockar, eftersom de efteråt aldrig väcker några särskidla minnen till livs. Hade jag inte upplevt ett mörkrum tidigare skulle det förstås förhålla sig annorlounda.

Till farväl sticker jag tungan i örat på min vän. Han byter fot, hittar någon som är roligare.

I den homosexuella historiens skräpkammare möter jag plötsligt författaren och levnadskonstnären Gustaf Otto Adelborg, som vistades i Berlin 1909-10. Klädd i cylinder, galoscher och en fladdrande brun slängkappa, påstås denne obskurant ha spänt rullskridskorna på fötterna och sparkat sig fram längs Unter den Linden med utsträckta och fäktande armar. I varje gatukorsning hade han gjort halt för att stärka sig med en tår ur den medhavda fickpluntan.

Adelborg hyllade "vänskapen mellan män". Han eftersträvade en vänskap i "gemensamhet utan gränser med möten i en lyftande strålande anda av hög, fri samklang - utan kvava bitoner från den lättvindiga, uppstyltade, förljugna harmoni, som plägar förnedra och förgifta samlivet mellan hopkopplade makar." Att denna slags vänskap inte uteslöt "erotisk initmitet" visade han i handling. Tillsammans med skalden Vilhelm Ekelund gav han sig regelbundet ut i virvlarna på de homosexuella kaféerna kring Friedrichstrasse, där hans "obegränsade lust att vara med på nästan vad som helst" frestade honom att även närma sig pojkar som i bokstavlig mening slog mynt av sina kroppar. Den man i Stockholm som fått stå modell för Adelborgs vänskapsideal var skalden och konstnären Ivar Conradson. Att Conradson något år tidigare kallsinnigt kastat ut Adelborg ur sitt liv, var det dumma fälleben som Ödet ordnat åt Adelborg. På St Eriksbron i Stockholm 1965 föll Adelborg också till slut, och vaknade aldrig mer. Men så vitt man vet älskade han Conradson fram till dess.

Men i Berlin stannade han inte. Adelborg irrade i en rymd av möjligheter och sökte sina egna lagar utan att försöka justera dem till några gällande normer. I St Petersburg, där han framlevde de åtta följande åren av sitt liv, trivdes han bättre. Och ingen kan förneka att det var först sedan Adelborg infunnit sig som revolutionen bröt ut.

Det finns förmodligen något symboliskt i det faktum att det är just ruinerna av världens första utvecklade homosexkultur, som blivit slussen mellan väst och öst. På gränsstationen Friedrichstrasse utbyter män inte längre blickar med varandra, och om någonsin ett par händer numera trevar över tyg i detta distrikt, så tillhör de vakter och poliser. Stanken av ett ihjälgasat nöjesliv gör mig deprimerad, jag skyndar upp mot paradgatan för att fly olustkänslorna.

Östberlin är kontrasternas stad, och som sådan betydligt färgrikare än tvillingen i väst: Unter den Lindens många palats, Alexanderplatz med sin slugt uttänkta arikitektonik som tvingar människorna att in i märgen inse sin betydelselöshet, de livligt sprakande förkrigskvarteren kring Schönhauser Allé. Efter ett par timmars vandring gör jag en betydelsefull upptäckt: jag är hjälplöst förlorad, hopplöst förälskad - om det är i själva staden eller i mina egna föreställningar om den må vara osagt. Då har jag visserligen hunnit med ett par glas av det sällsynt osmakliga men välgörande ölet, och också varit djärv nog att drunkna i ett antal blickar. Jag har hållit andan, svävat fritt mellan människorna på trottoarerna, där de utan brådska promenerar hem under vad som i väst motsvaras av "rusningstiden". Jag har till och med köpt lotter för åtta mark och vunnit ett snapsglas i form av en stövel.

Böglivet i Östtyskland står under den protestantiska kyrkans hägn. Naturligtvis måste det vara en tillgång för Östberlins bögar med ett träffställe som Burgfrieden. Ändå kan jag inte frigöra mig från känslan att ha bestigit ett ovanligt lutherskt sanktuarium. Sedan jag hämtat mig från den första chocken vid mötet med en skylt som förbjuder gästerna att hänga vid baren, stapplar jag tre steg baklänges och sjunker ner vid ett vindpinat bord närmast utgången. En katastrofal placering, eftersom uppsikten över de andra gästerna därmed blir begränsad.

Sedan jag fått mitt beska öl vågar jag heller inte flytta på mig. Kanske skulle det irritera servitrisen, kanske är det inte ens tillåtet att röra sig i lokalen.

Det är en ovanlig, smått absurd känsla att berusa sig i en gulrökig atmosfär av knarrande golvplankor och prydligt antikverade kyrkans-tjänare. Men den trygga vetskapen att denna excentriska fridens borg faktiskt också är ett bögsjapp, lockar fram en lyckokänsla i mig. Som att äntligen ha hittat en yttre ram i harmoni med sitt oroliga inre.

När min andra öl tränger på och jag finner vägen till toaletten med den säkra intuition som endast bögar har, hinner jag göra en hastig inventering av hela interiören. Det är inte så kyskt som jag vid första anblicken befarat. I ett av de inre rummen finns till och med en bar där två unga killar står och konverserar. På en pall utanför toaletten har däremot en matrona förskansat sig och halvt spärrat vägen, beväpnad med en högljutt klirrande stickning. Jag skyndar mig att uträtta mina behov för att inte väcka några misstankar om osedliga avsikter.

Efter tredje ölen har stället fyllts med både läderbiffar och den nya tidens hårkreationer. De första intrycken av exotism börjar flagna. Jag beslutar mig för att fortsätta min vandring.

I boken Eldorado berättar Manfred Herzer om hur de tidiga homosexuella skönlitterära författarna i Tyskland tvingades gå till väga för att jämka de egna behoven av känslomässig uppriktighet med de inskränkta förväntningarna från den breda läsekretsen och från censuren. Heinrich von Kleist, som genomled en rad poetiska könsbyten (dikternas olyckligt förälskade karaktärer förvandlades till kvinnor), har beskyllts för förräderi av andra homosexuella. Men Alexander von Sternberg, Adolf Willbrandt och Emerich von Stadion däremot gjorde en kringgående rörelse och skapade en distinktion mellan "kvinnokärlek" och "vänskap", där det senare betecknade klart erotiskt färgade relationer mellan män. "Gud öppnade mitt hjärta endast för vänskap", kunde en av karaktärerna i en roman av Sternberg säga.

I Sverige är förhållandet detsamma hos författare som Viktor Rydberg, Pontus Wikner och Victor Hugo Wickström. Av kvinnor som använt sig av motsvarande knep får man nämna Lydia Wahlström. Själv undrar jag om man kan uttrycka det så lättvindigt att "vänskap" helt simpelt och alltid var en täckmantel för sexuella känslor. Den homosexuella identitetens gradvisa framväxt under nittonhundratalet har inneburit en explosion av självkänsla, det är helt riktigt. Men den har också avskärmat oss som en särskild människotyp och i allmänhet bestulit oss på möjligheten till sinnliga kontakter med "heterosexuella" män. Artonhundratalet visar otaliga bevis på förekomsten av ömhetsbetygelser mellan män. När till exempel den förmodat heterosexuelle Carl David af Wirsén, Svenska akademins monumentala isberg under många år före och efter sekelskiftet, i olika brev till Viktor Rydberg utbrister "älskade vän af min själ. Tomheten efter dig är stor" och "I mitt rum står en säng der ingen ligger; kom och hvila dig der om aftnarna, sedan vi vandrat på dagen...", så vill jag inte tro att han automatiskt uttrycker en sublimerad passion för könsliga förlustelser. Tvärtom - den innerliga vänskapsförbindelsen mellan män med motsatta sexuella preferenser kunde faktiskt existera, och gjorde det säkerligen i viss utsträckning. Det är det viktigaste vi har att lära av förra seklet. I vår tid ser det däremot lite annorlunda ut. Vi låter vår längtan blekna. Våra möjligheter att uppleva alla skiftningar på regnbågen låter vi blekna, eftersom vi som adepter i Freuds och främlingsskapets skola bara fått lära oss en enda umgängesform: den sexuella.

På Alexanderplatz, där jag befinner mig efter att ha ätit tre middagar i rad (kartoffeln und wurst i olika kombinationer - man måste festa upp pengarna), kretsar en man omkring mig i drygt en halvtimma. Till slut kommer han emot mig.

Boleslaw är i 35-årsåldern, klädd i blå blazer och åtsittande terylenebyxor. Hans öppningsreplik är förbluffande: "Guten abend. Ich kann nicht Deutsch sprechen". "Ich auch nicht" skyndar jag mig att försäkra och tillägger "English? Francaise?" Han skakar bekymrat på huvudet och parerar med ett "Russkij?"

Boleslaw visar sig vara från Warszawa och endast på tillfälligt besök. Han pekar på det gigantiska tjugovåningshotellet, vars skugga faller över hela Alexanderplatz och som i skrytsamt storhetsvansinne inte överträffas av något jag sett tidigare, därefter på sig själv, åtföljt av några polska fraser, och med orden "Das ist gut" skrattar han och gestikulerar mot mina byxor. Mitt eget pekfinger rör sig i liknande cirklar: "Du, ich, hotel?" Han nickar och vi vandrar tysta upp mot den förfärliga byggnaden: ett jättehålkort ställt på kortändan där ljusen och fönstren beskriver små förstrött utstansade rektanglar.

Boleslaw bor förstås på tjugonde våningen. Rummet är en liten cell - om än högst komfortabelt. På sängbordet hittar jag det enda tecknet på att rummet verkligen är bebott - en bok. Det är Hermann Hesses Der Steppenwolf. Förtörnat utbrister jag: "Aber dass ist gut!", och i hans blick upplever jag det som inträffar bara när två stäppvargar lyckats identifiera varandra: inre ylningar av hemligt samförstånd.

Vårt möte i köttet blir därefter - allt annat än riskfritt. Han grymtar och kastar med huvudet av och an som jag ofta sett kvinnor göra i olika Hollywoodproduktioner. Av någon anledning kommer för mig i tankarna Polanskis hemska Repulsion, och jag blir tvungen att bita honom i örat för att inte skratta. Man vill ju inte såra.

Vi tittar ut över den blinkande staden. I horisonten tycker jag mig skymta en bergskedja och undrar om det kan vara Uralbergen. Därpå blir klockan halv tolv. Vid midnatt upphör mitt uppehållstillstånd. Jag blir tvungen att springa hela vägen till Friedrichstrasse.

Med andan i halsen och efter att hela vägen ha hoppats finna en trappa där jag skall tappa en sko, når jag gränsen en minut i tolv. Skon skulle utgöra ett tecken åt den polske prinsen att söka mig över land och rike. Men kanske läser man inte Askungen i öst. Och för övrigt borde det nog vara en stövel. Inte en snapsstövel av glas, men en praktkänga i häcken på den ovanligt illauktande genosse-junta som styr landet, och som av olika skäl utgör mitt enda hinder att stanna kvar.

Vid ingången till U-bahn tänds himlen av en blixt och långt därnere hörs ett dovt muller. När jag rusar ner för trapporna står tåget redan inne, och trots att plattformsvakten ser mig komma ropar han mekaniskt sitt "Zurückbleiben!"

Zurückbleiben! Stanna kvar! Ropet är tänkt som en varning innan tågdörrarna slås igen. Samtidigt inser jag att det i denna enkla maning ryms kvintessensen av det jag mest fruktar: Valet. Mellan åskvädret och den obekväma nödvändigheten att följa nya resvägar. Så jag biter samman tänderna och ökar farten. Ge mig hela regnbågen, väser jag mellan tänderna. Alla möjligheter, alla nyanser och kombinationer. Inte heterokompisar, inte älskare, inte öst, inte väst. Men upphävandet av gränserna, utplånandet av klassifikationerna - Hela jävla regnbågen!

Och bråkdelen av sekunden innan dörrarna slagit igen har jag tagit plats.

Greger Eman

(Revolt nr 1 - 1986)