Grants far som var gitarrist uppmuntrade tidigt honom att börja spela gitarr, vilket ledde till att Green började traktera instrumentet redan i grade school (grundskolan), samtidigt som han började ta lektioner av sin far. Unge Grant blev så besatt av sin gitarr att han brukade smuggla med sig sin ukele in i klass rummet och sitta och plinka under lektionerna i fifth grade till sin lärarinna Miss Stokes stora förtjusning. Green visade snart bevis på stor talang, vilket ledde till att han redan vid en ålder av 13 år började spela professionellt i en gospel grupp. I en artikel av Dan Morgenstern i Down Beat kommenterade Green sina första stapplande steg med gitarren på följande sätt, "The first thing I learned to play was boggie woogie. Then I had to do a lot of rock and roll. It's all blues, anyhow". Greens rykte som gitarrist spred sig och det dröjde inte länge förrän han började få spelningar med diverse blues och R n'b band på lokala klubbar i hans hemstad samt i East St. Louis, Illinois. 1957 gjorde han sitt första professionella gig med tenor saxofonisten Jimmy Forrest och hans Quintet, som förutom Grant även bestod av bl a Harold Mabern och den smått legendariske trummissen Elvin Jones (Jones och Green kom för övrigt så småningom att bli stallkamrater på den smått legendariska skivetiketten Blue Note).

Green fortsatte under slutet av 50-talet att spela och samarbeta med artister i St. Louis som Harry Edison och organisten Sam Lazar. 1960 blir Green så äntligen upptäckt på "riktigt" av altsaxofonisten Lou Donaldson som befinner sig på turné i St. Louis när han få höra Green spela på en bar. Donaldson inser tämligen kvickt vidden av Greens talang och uppmanar honom att flytta till New York, vilket han gör i juni 1960 efter att först ha avverkat en turné med Donaldson. I New York lyckas Donaldson snabbt övertala Alfred Lion och Francis Wolff, grundarna av Blue Note Records, att signa Green till bolaget vilket sker i slutet av 1960. Green etablerade sig genast som Blue Notes allra populäraste studiomusiker bland bolagets tyngsta namn, tack vare sin mångfaldighet och tillbakalutade softa stil. Speciellt mycket uppmärksamhet får han för sitt smakfulla och eleganta gitarrspel i de flertalet orgel trios (orgel/gitarr/trummor) han kom att samarbeta med, även om han dock kanske aldrig fick den uppmärksamhet och respekt han så väl förtjänade. Journalisten Dan Morgenstern skrev följande rader efter att ha sett Green live på en klubb i New York.

"What first strikes the listener about Grant Green´s playing is its remarkable relaxation. Sitting on the stand, eyes closed and legs crossed, Grant seems utterly absorbed in his music, unfazed by the loud conversation and laughter in the bar."

Grant Green 1961

Green gjorde under 60-talet en spikrak kometkarriär i "the Big Apple", och mellan 1961 och 1965 spelade han in fler Blue Note LPs som soloartist och sidomusiker än någon annan. Hans första skiva kom 1961 och döptes kort och gott till Grant's First Stand och följdes senare samma år upp av skivorna Green Street och Grantstand. Han inspelningar som innehöll personliga och sofistikerade tolkningar av ballader och standards i svängiga be-bop och soul/jazz versioner etablerade honom snabbt som en ny stjärna på New Yorks jazzgitarr himmel. Hans framgångar ledde till att han blev nominerad till the best new star award i Down Beat Critics Poll 1962, vilket resulterade i ytterligare uppmärksamhet. Han anlitades av en mängd olika artister som Herbie Hancock, Lee Morgan, Elvin Jones, Lou Donaldsson och Ike Quebec. Han hade även en förkärlek för jazzorgel trios och samarbetade med flertalet tungviktare inom orgel världen som Brother Jack McDuff, Sam Lazar, Baby Face Willette, Big John Patton, Larry Young och Gloria Coleman.

Tragiskt nog resulterade ett ökat drog missbruk och personliga problem till att han drog sig undan från rampljuset mellan 1967 och 69. Han tillbringade under denna period en kortare tid i fängelse p.g.a. av hans heroin missbruk. Han återkom dock till rampljuset 1969 nu med ett mer funk influerat band och gjorde i slutet av 60- och i början av 70-talet en strong comeback med flertalet lysande skivinspelningar. Som så många andra jazz artister i början av 70-talet drogs även Grant Green under denna period från jazzen och istället åt det mera kommersiella hållet. Detta resulterade i Greens fall i en mer funk orienterad musik vilket dock genererade i stora kommersiella framgångar och ökad skivförsäljning under 70-talet. Allt tack vare sköna jazz/funk låtar som "Sookie, Sookie", "Green is Beautiful" och filmmusiken till filmen The Final Comedown mfl. Green fick dock liksom sin kollega Wes Montgomery utstå hård kritik från flertalet håll för att de skulle ha sålt sig till kommersialismen när de övergav den rena jazzen under 70-talet till förmån för mer funk orienterad musik.

1974 lämnar Green Blue Note och börjar istället spela in för andra skivbolag med varierad framgång. Försämrat hälsotillstånd, främst på grund av ökat drog missbruk, leder till att Grant i princip tvingas tillbringa ett helt år (1978) på sjukhus. Mot doktorernas förmodan lämnar han dock sjukhuset i början av 79 för att ge sig ut på turné och tjäna ihop ett leverbröd. Den 31 januari 1979 medan Green är i New York för att spela på en förlovningsfest på George Benson's Breezin' Lounge, kollapsar han och avlider av en hjärtinfarkt i sin bil. Sörjd och saknad av sin fru och sex barn begravs han i sin hemstad St. Louis, Missouri.

Grant Green var en exceptionellt begåvad, mångfaldig och tekniskt briljant jazz gitarrist med en enorm känsla för allt från be-bop och blues till soul/jazz och ren 70-tals funk. Under åren som aktiv musiker spelade han totalt in 93 album som soloartist och studiomusiker, med början i bluesen för att så småningom sluta i en mer kommersiell inriktning under 70-talet. Green's gitarrspel karakteriseras av hans rena, klockliknande, unika ton och hans förkärlek att använda sig av enstaka toner som kompfigurer istället för avancerade jazz ackordföljder, vilket annars är brukligt inom jazzen. Faktum är att han helt och hållet valde att undvika ackord spel som han enbart ansåg "skräpade ner" musiken. Green's förmåga att spela ett fåtal toner i ett sanslöst tempo och med ett flyt sällan skådat, bidrog starkt till hans unika sound. Här märks även tydligt referenserna till Green's största inspirationskällor, trumpetaren Miles David och saxofonisten Charlie Parker, som på ett liknande sätt byggde upp sin musik.

Green var och är fortfarande en oändlig inspirationskälla för flertalet gitarrister som jazzgitarristerna George Benson och Norman Brown. Tråkigt nog fick Green under sin livstid aldrig riktigt uppleva den uppmärksamhet, respekt och det erkännande han såväl förtjänade. Det är först på senare år som han fått ökad respekt och uppmärksamhet för sina prestationer av främst en ny generation jazz freaks. Detta till stor del p.g.a. av att hans funkiga inspelningar från 70-talet varit föremål för flitig sampling av vitt skilda grupper, från Madonna till Us3 och A Tribe Called Quest. Ironiskt nog är det just de inspelningarna som av kritikerna är de mest ifrågasatta och ansedda vara Green´s mest kommersiella som lett till hans nyrenässans. Som ett bevis på hans stigande popularitet kan tilläggas och sägas att hans album Idle Moments rankades nummer 9 på Rolling Stones Magazines Alternative chart i december 1994, mer än 30 år efter dess utgivning. För den som vill veta mer om Grant Green gavs det i januari 1999 ut en alldeles utomordentligt bra amerikansk biografi om denna jazzgigants liv och leverne titulerad, "Grant Green: Rediscovering the Forgotten Genius of Jazz Guitar" skriven av Grant's svärdotter Sharony Andrews Green. Boken finns att beställa från de flesta bokaffärer eller direkt online från bl.a, www.bokus.com eller www.amazon.com.

Diskografi:

Här nedan följer en lista av rekommenderade inspelningar för dig som vill höra mer av Green's outstanding guitar contributions. Är du på jakt efter en komplett diskografi hänvisar jag till några av de rekommenderade sajter nedan som innehåller flertalet bra översiktliga diskografier.

"Talkin'About" (Blue Note) 1964

"The Complete Blue Note With Sonny Clark" (Mosaic) 1961

"Born To Be Blue" (Blue Note) 1961

"Street Funk & Jazz Groove (the best of Grant Green)" (Blue Note) 1993

"Solid" (Blue Note) 1964

"Idle Moments" (Blue Note) 1963

"Matador" (Blue Note) 1964

"Grant made the guitar come alive and sing" George Benson

Länkar:

the Official Grant Green Website

Grant Green at Blue Note

the Grant Green Pages

Grant Green Discography

Grant Green Tribute Page