På denna sida är det tänkt att Dan så småningom ska skriva några väl valda ord för att beskriva sig själv, men i väntan på dessa tänkte jag berätta om första gången jag träffade Dan.
Jag kommer inte ihåg exakt hur länge sedan det var, men affischen om David Koresh satt uppklistrad utanför Domus och den hade jag sett, men jag visste inte vem det var som låg bakom. Jag befann mig på Max och åt hamburgare med några vänner då en figur med blått ovårdat hår och toppluva kom in. Han hälsade på oss i ett inte allt för opåverkat tillstånd och frågade om han fick slå sig ned. Då vi svarat ja sätter han sig ned för att sedan omedelbart resa sig och luffsa iväg till kassan. Han återkommer och utbrister:
-Jag håller fan på å bli kaffe-narkoman. Det här är min sjätte kopp kaffe idag.
-Fast det är klart, det är ju godare än kocks. Fast det är ju inte lika bra!
(På grund av Dans något påverkad tillstånd var det inte helt lätt att höra vad han sa, enligt min kompis sa han att kaffe var godare än epoxy, vi har trots flitigt debatterande inte kommit överens om vilket)
Ett par veckor efter detta fick jag reda på att det var Dan som legat bakom Koresh-affischen och alla andra affischer som uppklistrade runt om på stadens elskåp bekämpat den goda smaken med sina hyllningar till massmördare och andra hjältar. Ända sedan dess har Dan Appelblad, eller Dan Park som han numera heter, alltid varit en ledstjärna för mig. Dan är utan tvekan Umeås främsta original efter bröderna Landbys tragiska frånfälle och en hjälte vi bör vara stolta över.
