Foto: Elisabeth Ohlson
Sista bilden av Moses. Den livliga hunden är borta, kvar är en trött fyrbent kamrat som knappt orkar lyfta huvudet.

DN. Nätupplagan lördag 24 mars 2007

Vår bästa vän kommer aldrig mer att vakna

Beslutet att avliva ett älskat husdjur är svårt. Men varje husse och matte tvingas någon gång fatta detta beslut. De flesta åker till en djurklinik, andra tar hem en veterinär för att låta den trogna vännen få somna in i sin trygga miljö
En morgon kommer Moses inte fram till matskålen. Något stämmer inte. Moses som annars väcker oss, som viftar så väldigt med svansen att den dunkar i elementen och förmodligen väcker grannarna.

Han stod i hallen, med benen felställda, pekande utåt som en clowns stora skor. Huvudet hängde, tunga andetag. Lite
glad när jag kom fram, men kanske mest av plikt Har man en tretton år gammal labrador som nästan inte hör och som går dåligt, vet man att slutet närmar sig. Moses har fyra mattar, han är en skilsmässohund och vi har delat honom som ett älskat barn. Varannan vecka här, varannan vecka där. Vi har varit duktiga och pratat om hur det skulle gå till den dagen Moses skulle avlivas. Mest pratade vi om när det skulle ske.

Vi var överens om när Moses liv inte var värdigt. Inte värdigt stod för att ha ont, att inte kunna äta. Så många gamla hundar man sett som släpats runt kvarteren med stela ben och grå blick. Det skulle vara som att putta en gammal människa alldeles för fort med rullatorn. Så skulle det aldrig bli för oss. Och Moses var inte där ännu

Jag kunde ana en kommande konflikt de andra pratade om Moses som gammal och sjuk, det gjorde inte jag. I mina ögon var han fortfarande fullt frisk, bara trött av ålder. Det ovärdiga skulle också kunna vara att ta hans liv för tidigt. Jag trodde vi skulle få behålla Moses åtminstone ett år till. Men Moses tog sitt eget beslut den här morgonen.

Jag tog fram lite skinka ur kylen, men han nosade inte ens på den. I stället blev hans andetag djupare och vårt tafatta försök att få honom att gå ut och kissa höll på att skära oss i bitar.

Moses ville inte gå. Kunde inte gå. Han visste att friska luften betydde kissa, men han orkade inte lyfta benet utan kissade på sina egna tassar. Tillbaka in igen, Moses lade sig med en duns i korgen i hallen. Hamnade lite snett, med ena benet under sig.
- Han är svullen, titta på magen, sade Pauline, men jag såg ingenting. Kände på den, den varma goa magen. Inte svullen - Han är rejält svullen, jag undrar vad det är, sade Pauline och Moses lyfte huvudet som om det vägde två hundra kilo och tittade på mig. Det var en blick från någon annanstans. Det var en blick jag helst hade velat slippa se. Den sa att det var slut. Det fanns ingen som helst tvekan, tydligare kunde det inte kännas, kunde inte Moses säga det till oss. Vi satt runt hans korg. Tittade på varandra och nickade.Pauline ringde till veterinären. Veterinären, bara ordet kunde få Moses att darra.

Moses, den stora muskulösa grabben som gärna skrämde slag på andra hanhundar i området var livrädd för att åka till veterinären. Lukten fick honom att vägra gå in. Fick hela hans kroppshållning att sjunka ihop och svansen att åka in mellan benen. Skulle vi ta Moses till veterinären nu skulle vi få bära honom, då skulle vi en sista gång tvingas skrämma honom. Då skulle vi göra kungen av Södermalm till liten och ynklig. Moses skulle få somna in hemma i sin korg i hallen

Veterinären, som också är en nära vän, lovade att komma hem till oss inom en timme. En timme där vi turades om med att ligga nära Moses i hans korg.

Jag låg så nära att jag kände hans sura andedräkt pusta tungt mot mitt ansikte. Jag berättade för honom att jag aldrig älskat någon så. Att det varit så fantastiskt att få hans förbehållslösa kärlek.Hur sur och grinig jag än varit har han alltid funnits där och älskat mig. Bökat med den blöta nosen, hämtat bollen och lagt den i mina händer.

Veterinären ringer inte på dörren utan går rakt in i köket. Tvättar sina händer, tar fram en liten spruta ur sin väska och fyller den vant - Han får en lugnande först, säger han och går ut i hallen. Moses lyfter inte ens på huvudet när veterinären tar tag i nackskinnet och på en sekund tryckt in innehållet.

Jag håller i hans tass. Andetagen är tunga. Vi sitter tysta på golvet runt omkring. Moses sover, hans personlighet packar ihop och går hem. Det är lugnt och fridfullt.

Veterinären kommer tillbaka med tre stora sprutor fyllda med en ljusblå vätska. Han håller dem snett bakom sig. Om det är för att skona oss eller Moses vet jag inte, men det är bra. I andra handen har han en rakapparat. Veterinären måste raka honom på benet för att komma åt venen. Just det där ögonblicket kunde få Moses att tjuta högt när vi tidigare besökt veterinärkliniken. Jag orkar inte se honom rädd nu. Men det låga brummandet får bara Moses att titta upp en halv sekund. Mer orkar han inte. Den första stora sprutan sticks in i Moses med den ljusblå vätskan. Han kommer förmodligen att somna efter den första. Den andra är för säkerhets skull, och den tredje för ännu mer säkerhets skull. Elisabeth gråter så hon skakar.

- Duktiga Moses, du har alltid varit så duktig, säger hon med munnen mot Moses kind.

- Du är så duktig, kom alltid ihåg det.

Moses andetag blir svagare och svagare. Andra sprutan. Moses lämnar oss, sakta och oåterkalleligt. Vi ligger runt omkring honom. Några sekunder till, en sekund. Han ligger på sidan, den svagt silverfärgade nosen vilar tungt. Små små andetag.

Nu.

Är det slut.

Min bästa vän är borta.

Kvar i min hand vilar en grå livlös tass.

Vi säger ingenting där vi sitter, men tittar på varandra i gemensam övertygelse. Ett bättre slut kunde vår Moses inte få.

Bodil Sjöström

TILL CAROS SIDA