|
Jag fick många kommentarer om att Caro
inte skulle acceptera en ny hundmedlem
i familjen. Det även från många hundkunniga
människor.Ärligt talat så var jag
mycket orolig själv hur det skulle gå. Caro har haft
klara problem med att umgås
med andra hundar även tikar. Han accepterar inte att de
tar några initiativ
överhuvudtaget. Allt skulle vara på hans villkor. En
orsak tror jag att han inte var
riktigt socialiserad på hundar. Han togs nämligen som
valp mycket tidigare än
brukligt.
Det första veckorna fick Caro aldrig vara lös med Coxa.
De fick
gå tillsammans på promenader, men då hade jag Caro i
koppel och Coxa lös.
Caro fick aldrig röra Coxa för då var jag där och
endera fysiskt talade om " att
henne rör du inte" eller så korrigerade jag med
rösten.
Coxa sov till och med i en bur på nätterna pga min
räddsla för att Caro skulle
göra henne illa. Idag så kan jag tycka att detta var
att överdriva och att
det lett till att Caro aldrig fick en chans att sätta
gränser för Coxas uppträdande
mot honom. För att få stopp på hennes attacker idag
så måste han bli urförbannad.
Hade han lärt henne som valp, så hade det kanske räckt
med ett litet"morr".
När man ser Coxa och Caro tillsammans
idag, så är det många som inte kan skilja
dem åt.Utseendemässigt så är de ganska lika, men som
hundpersoner så är de
verkligen varandras motsatser. Caro en luktfilosof på
sina promenader och Coxa
en fartbrud med nosen högt, som hela tiden söker
sysselsättning. Det märks att
hon är en vallhund!
Varje promenad börjar med att Coxa biter tag i Caros
bakben, skäller och
eggar honom på alla sätt så han ska börja jaga honom.
Caro har inte tid med
sådana aktiviter för han vill lukta och lukta...
Den enda gången han uppskattar Coxas vilda leverne på
promenaderna är
då hon får korn på vilt. Drar Coxa iväg, så är Caro
snabbt med på noterna för
han vet att Coxa är duktig på att få vittring av vilt.
Det är sällan man kan ha bägge
hundarna lösa för de hetsar varandra när de gäller
att hitta vilt.
Att ha bägge hundarna lösa på
gården är också något som jag sällan har eftersom
de skrämmer slag på folk som kommer in på gården,
genom att springa fram
och skälla. Jag måste ha full koll om de ska vara lösa
på gården. Coxa
får aldrig springa fram och hälsa pga av att hon inte
klarar av det på ett bra
sätt när hon är upphetsad. Hon får sitta i bilen,
ligga på plats tills gästerna har
kommit in och satt sig. Caro får ta hand om det första
hälsandet när det kommer
folk. Det har blivit hans uppgift och det är svårt att
få honom att vänta om vi
ska hälsa först. När jag bara hade Caro så upplevde
jag aldrig att det var ett problem
med att det kom in folk på gården, men med 2 hundar så
blev det en helt annan sak.
Om jag kommer skaffa flera hundar i framtiden så kommer
jag bli betydligt hårdare
då det gäller hälsningscermonierna.
När det gäller hundträningen, så
verkar det som Caro för det mesta inte bryr sig
om jag tränar lydnad med Coxa om han får ligga ute på
gården. Far jag däremot ut
och cyklar med Coxa så blir Caro mycket upprörd. Detta
har inneburit att jag
nu nästan alltid cyklar med bägge hundarna samtidigt.
Klickerträningen inomhus
vill Caro också vara med på. Det funkar ganska bra att
träna bägge hundarna
samtidigt då, när den ena ligger på soffan får den
andra träna. Caro känner nog
att han blivit nummer två då det gäller hundträning
ur en hund upplever det är
svårt att veta. Caro har dock fått ett nytt
ansvarsområde genom att han får följa med
på älgjakten som eftersökshund. Detta ge mig lite
bättre samvete, för jag tycker
att även hundar ska känna sig betydelsefulla.
INNEHÅLL
Caro,
en riktig pina!
Nog får man ångest
när man svär över en hund, men Caro har fått mig att
känna dåligt samvete för mitt ordlöde ett flertal
gånger. Han ställer till en hel del
bekymmer och extra jobb! Den här hösten har han hittat
en gammalt nergrävt älgkadaver
inte så långt från vårat hus som är i ett mycket
osmakligt föruttnelsestadium. Det luktar
helt enkel otroligt dåligt! Caro har gjort smarta
undermanövringar då man släppt ut
honom på natten för man trott att han varit dålig i
magen, men ack så man bedragit
sig. Det är inte kul när man står i morgonrock kl.
3.00 och ropar på Caro, men ingen
Caro kommer. Han far ut i en helt annan riktning än där
kadavret ligger, gör en snygg
undanmanöver, så man inte ser var han försvinner. När
han kommit tillbaka luktar
han så fruktansvärt dåligt att man bara vill spy. Det
blir till att tvätta honom med
schampo innan han kan få komma in. Förmodligen har
detta gett upphov till
höstens skabbangrepp hos hundarna också. Förutom detta
så har han lyckats
trampa i spillolja de sista gångerna på våra
promenader vid havet, vilket även
det lett till en hel del extra städning inomhus plus
jobbig tvättning för att få bort detta från
hans tassar. Något mer positivt och roligt är att Caro
upptäckte punka på bilen
när Kent var ute sist med hundarna. När Kent steg ur
bilen såg han hur Caro stod och tittade
på vänster framhjul och la huvudet på sned. Kent gick
fram och kollade vad det var,
- det var luft som pyste ut, punka alltså! Caro är
snart nio år, men är fortfarande en
hund med mycket energi och egen vilja. Har han bestämt
sig för att göra något så blir
det också så, han är verkligen en respektingivande
hund som man inte kan göra hursom
helst med. Idag fick Coxa sig en rejäl omgång vid havet
också. Caro gjorde lekinviter
och Coxa svarade upp snabbt med den följden att hon fick
sig en riktig mangling.
Det blir inga fysiska skador, men Coxa blir mycker spak.
Varför Caro gör så där ibland
vet jag inte, men det verkar som han vill sätta henne
på plats!
INNEHÅLL
Caro
spelar fotboll
Augusti-02
![]()
INNEHÅLL
Den 3 mars 2007
lämnade
Caro oss
I fredagsnatt kl.2.00 så somnade
Caro in i armarna på Kent och mig
på veterinärstationen i Vännäs.
De sista timmarna var en kamp då Caro
fick hjärtsvikt och svårt att andas.
Hans sista dag i livet var en dag som
vanligt;
en promenad vid havet med Kent och Coxa
då han sprang lös och luktade som han
brukade.
På kvällen bad han om sitt
sista köttben.
Han satt framför Kent och vek inte
blicken en tum "Carotaktik".
Efter några minuter gav vi upp och
Kent hämtade köttben från frysen
och vi tinade dem i mikron. Coxa och
han låg på ett lakan i hallen
och tuggade med liv och lust. Vi satt
och åt grillat under tiden.
Caro kom in och tiggde lite grillat vid
bordet
och han fick som vanligt sin vilja
igenom och Kent gav honom en bit.
De kommande timmarna blev Caro sämre
och sämre.
Kl.01.00 ringde vi till
jourveterinären och när jag beskrev
hur Caro betedde sig så sa hon
att allt tydde på att Caro hade hjärtsvikt.
Jag berättade att vi hade varit till
veterinären för ca tre veckor sen
och hon hade då sagt att Caros hjärta
och fysiska form var mycket bra för hans ålder.
Jag förstod nu vilken felbedömning
den veterinären gjort
för allt som veterinären i Vännäs
sa stämde in på Caros symptom.
-" Hur fort kan ni vara här?"
- 45minuter sa jag och det stämde nog
ganska bra.
Caro gick själv till bilen och under
resan höll jag upp honom så att han kunde stå hela
tiden.
Det gick snabbt hos veterinären, Caro
fick vätskedrivande
och en tidsfrist på ca 15 minuter,
skulle inte andningen bli bättre
så skulle han få somna in. Kent och
jag höll om Caro samtidigt
som vi hjälpte honom att
stå upp hela tiden för att underlätta andningen.
Veterinären, en ung kvinna stod hela
tiden med oss och pratade ömsom med oss och Caro.
Hon berömde Caro och hon tog
kommandot över hela situationen,
verkligen en fin veterinär på den
sista resan för Caro och oss.
Caro blev tyvärr inte bättre så
efter en kvart ungefär
så sa veterinären att nu är det dags
att ge honom en spruta.
Vi höll om honom när han fick första
sprutan,
det räckte för hans hjärta slutade
att slå på en gång och han föll ihop i våra armar.
Caros liv rann ut framför våra ögon!
Caro var min första hund och är min
första sorg!
Att smärtan är så stor när en vän
går bort har jag aldrig kunnat föreställa mig.
Det känns som mitt hjärta har
kramats ur och att varje andetag är tungt att andas!
Jag vet att du har haft ett bra liv och
att du var en gammal hund
och att din tid höll på att rinna ut,
men det hjälper inte nu
för jag saknar dig så mycket min
älskade vän Caro!
Vila i frid Caro!
INNEHÅLL
Minnen med min vän
Caro
 Skrivet den 20/3 2007
A Arg var du på andra hundar,
framförallt på hanhundar.
Speciellt så minns jag när du som unghund sprang lös
på stranden tillsammans med en annan hanhund.
Det slutade med att den hunden låg och du stod
med frambenen på hans bröstkorg! Det var inte många
tikar
som föll dig på läppen heller! Ett undantag var Stella
en Norrbottenspets
som du smet iväg tillsammans med en gång under hennes
löp. Kent fick
köra henne och ägaren Kerstin till veterinärstationen
i Vännäs senare
för en abortspruta.
B Bestämde gjorde du många gånger! I
höstas på en promenad
så tillät jag inte att du luktade på en
"gofläck" på vägen vid slakthuset.
Vad gjorde du då? När jag tog av dig kopplet
vid dörren vände du dig om och sprang de ca 100 m till
fläcken fast
jag blev elak och skrek"nej". Hoppas att det
var värt allt skäll du fick!
C Chockad blev jag då du dödade ett
rådjur mitt
framför ögonen på mig! Du genade och hann ikapp det
på åkern nere
vid älven. Jag såg hur du hoppade upp och slet ner det
på marken.
När jag kom fram var geten död! Du en främling med
blod runt munnen
kände jag inte igen! Den platsen etsades fast i ditt
minne. Varje gång
vi passerade tittade du dit och din blick var långt
borta i fjärran!
D Dörrar lärde jag dig öppna både
från utsidan och insidan!
Det var kanske inte så smart av mig för
en kall vinternatt gick du ut och på morgonen när vi
steg
upp var hela huset utfruset!
E Ensamhet gillade du inte! Det var
svårt att lämna dig även hos
mina föräldrar. En gång när jag lämnade dig på
Sandbacka
smet du ut och sprang efter mig när jag körde bil. Du
vände efter
ett kvarter och mamma såg dig komma lunkande när hon
stod i
morgonrocken ute på vägen!
F Frihet fick du mycket av under ditt
liv, kanske mer i dina yngre år! Du låg
vintertid i en fåtölj på en snöhög. Du fick vara ute
själv i flera tinmmar! När du
blev äldre drogs den friheten in på dagtid eftersom du
hade smitit några gånger
och lämnat tomten för att gräva ner ett ben eller
besöka löptikar i byn. Däremot fick du natt-
permission tills vi upptäckte att du plundarde alla
grannars fågelbord på talg!
Du mådde inte så bra heller efter dessa måltider!
G Griskris på nätterna när någon i
byn grävt ner slaktavfall från grisar i sandtaget
nedanför "storvägen" i byn. Du ville ut på
nätterna och eftersom du ibland var dålig i magen
så släppte vi ut dig i god tro att det var den enda
orsaken. Du for i en helt annan riktning så vi
inte skulle misstänka dina planer. Du gjorde en stor
cirklande omväg och var snabbt nere
vid "grisarna". När du äntligen kom luktade
du värre än man någonsin kan förställa sig!
Inte roligt att ta hand om dig stinkande mitt i natten!
Vi kom snart på ditt ställe så både Kent och jag
hämtade dig där några gånger!
H Härliga dagar hade vi tillsammans vid
havet. De sista åren låg du ofta under parasollet
med Kent eller utsträckt i solen. Du var en baddare på
att simma och sista sommaren gjorde vi;
du, jag och Coxa flera simturer ute vid Skramlan. Jag
kommer alltid att
tänka på dig när jag far till havet!
I
Ingen
hund var som du! Dina blickar var så kloka! Ditt
handlande
så många gånger uträknat med en otrolig list och
överlevnadsvilja! Ditt "vilda"
låg nära ytan och kom fram idagen på olika sätt. Du
grävde ner ben och hämtade dem
vid lämpliga tillfällen! Plötsligt låg du där på
gräsmattan med
ett jordigt ben mellan dina framben.
J Jobbig hund? Ja, det var du många
gånger. De sista åren var ändå lättsamma!
Du var lös på promenaderna och lunkade på och luktade
i sakta mak!
Intresset för löptikar var minimalt!
K Köttben! Det ordet visste du vad
det betydde! Det hände flera gånger med
någon veckas mellanrum att du tyckte det vardags att få
köttben. Låg jag då
i soffan så hoppade du upp och la dig på mig. Slickade
mig i ansiktet! Enträgen var du!
Förmodligen för att du fått köttben efter att ha
gjort så någon gång tidigare.
Sista tiden använde du tassen och Kent var den som fick
utstå
ditt envisa begär på köttbem.
L Lamslagen av panik blev du när du
gjorde dig illa! Du föll ihop och kunde inte gå
en gång då du stukade benet eller stigit fel på något
sätt. Kent fick bära hem dig!
Väl hemma så sprang du som vanligt och sen märktes
ingenting!
M Matfrisk blev du inte förrän de sista
levnadsåren. Periodvis under dina unga år
så åt du knappt vissa dagar. Du var misstänksam på
allt som man bjöd på
och luktade försiktigt innan du smakade. Du glufsade
aldrig i dig maten utan tog det
väldigt försiktigt vid matskålen. När Coxa kom så
ökade din aptit och mat betydde mycket
under dina sista levnadsår. Du började även att gilla
att träna lydnad för du visste att
då kunde man få sig en gobit!
N Nyfiken i en strut! Fanns det ett
ödehus eller ett hål i marken
eller varför inte en isvak så skulle du undersöka det!
Isvaken på Öreälven höll på att sluta eländigt! Du
kom dock upp
lika fort som du for ner! Inte för att jag förstod hur
det gick till!
O Orolig var jag med dig vid min sida
då Coxa smitit och jagat på våra promenader.
Du såg min oro och det var som du förstod mina tankar!
När Coxa äntligen kom
så rusade du fram och läxade upp henne. men ibland
uppträdde du även
underdånigt och slickade hennes i ansiktet.
En gång var jag jättearg på Coxa. Då ställde du dig
mellan mig
och Coxa som du skulle försvara henne!
P Pinsamma minnen har vi också! Ett
flertal gånger så pinkade du på ryggsäckar och
väskor. En gång hände det när vi var i fjällen
" i Klippen" och vi stod och pratade med
en turåkare som vi mötte på en av våra skidturer. Han
hade ställt ner ryggsäcken
bredvid sig och du hann lyfta på benet och skvätta
några droppar. En annan gång var
när du följde med mig på läger tillsammans med
friskvårdseleverna, då pinkade du på
en killes väska, tyvärr blev innehållet den gången
också pinkat på. De andra eleverna
tyckte det var skoj, men det gjorde inte jag och knappast
killen som ägde väskan!
Q Quattro Stagioni, min favoritpizza
delade du och jag på en dag efter det du
legat i bilen och jag jobbat i skolan. Jag trodde inte du
skulle äta pizza, men den dagen
så satt vi tillsammans med bakluckan uppe och käkade
pizza. Du verkade
njuta lika mycket som jag av den feta, goda pizzan.
Konstigt att ett sådant litet minne
kan kännas så kärt!
R Raja,en blandras mellan Karelsk
Björnhund och Jämthund
hann
du träffa. Det var egentligen Kents hund, men hon bodde
med Joel och Anna,
Kenst föräldrar i Dalbäck vid Vindelälven. Hon var
som en mamma för dig
och du följde henne var än hon gick, la hon sig på
soffan så hoppade även du upp och
la dig bredvid.Hon skulle ha behövt lära dig lite
hundetikett, men det var
hon för gammal och snäll för att göra.
S Spåret som du gick i februari blev
ditt sista. Du var så stolt
och glad när du bar slutapporten till bilen. Du var en
duktig spårhund
så länge du levde!
T
Trofast
vän var du under dina levnadsdagar. Du följde tätt i
mina
fotspår som valp. Var än jag gick så kom du efter! Du
bröt dig loss som unghund och blev allt mer
självständig, men under
dina sista år så försökte du alltid vara i min
närhet, så även den
sista natten i ditt liv. Jag är så glad att vi alla var
med på din sista resa
för rädslan och oron att lämna oss lyste i dina ögon.
U Utan dig fortsätter nu våra liv. Coxa
har drömt mycket efter din
bortgång. Hon skäller, gnyr och springer! Kanske med
dig i sina
drömmar. Kent tänker på dig ofta och han saknar nog
dig mest av
oss alla. Han sa häromdan att det inte är lika roligt
på promenaderna
längre. Minnena av dig kommer dock att blekna bort för
så är det och även
saknaden. Sånt är livet min kära Caro.
V Vackrare med åren blev du! Du hade ett
så vackert skulpterat
huvud fast det såg så ynkligt ut när du var ung.
Inga gråa hår förutom några under hakan! Mjuka, fint
hängande
ören. Dina baktassar var mindre än framtassarna.
Svansen var lätt böjd.
Dina ögon var varma, men de kunde utstråla kyla och
lysa farliga. Du
blev magrare och magrare, dina revben kändes under
pälsen och man
greppade bägge höftena när man la en hand på dem! Men
du utstrålade ändå
styrka fast du blev så tunn! Två dagar innan du dog så
jagade du
grannens katt och då var det full fart över snödrivan
och ut på vägen
innan mina ilskna skrik fick dig att stanna av!
V Vakthund utan dess like! Dina
vaktegenskaper blev större
ju äldre du blev! Vi fick tänka oss för de sista åren
för
när någon okänd person gick in i huset före oss så
var du
snabb på att hinna före och hoppa upp mot ansiktet som
för
att hälsa, men du menade något helt annat! Det såg vi
i din
blick! Främmande som rörde sig i huset följde du efter
och gick
de på toaletten så la du dig utanför och väntade
tills de kom ut!
Bilen var en ännu mer helig plats och den vaktade du på
liv och död!
X Xtra kul var det när du nöp till min
bror Nils i baken. Han
hade skrämt dig på något vis och du höll dig bakom
honom en lång stund
innan du togmod till dig och gav igen! Vi skrattade
länge åt denna
händelse!
Y Ynnesten är stor att ha fått vara din
matte under alla dessa år!
Å Åren som gått har varit
många. Du blev nästan 14 år!
Minnena är många och jag är ledsen för allt jag inte
kan komma ihåg!
Ä Älgjakt med Kent var något
som du och han hade gemensamt. Du
gick ditt sista eftersöksspår hösten 2006. Tyvärr så
fick du inte spåra
fram till din sista älg! Kent bröt fast du ville
fortsätta. Ni hade hunnit fram
till vägen och han trodde inte på dig! Något som han
bittert ångrar för
älgen låg ca 30 m på andra sidan vägen.
Ö Ödesbestämt var det att
våra vägar skulle korsas. Jag mötte din bror
när jag var på forsränning och pratade med hans husse.
Det finns valpar
kvar, sa han. Jag berättade det för Kent, men han var
tveksam till
att skaffa hund. En vecka senare for jag och mamma för
att titta på
valparna som var kvar. Jag kan än idag plocka fram
minnesbilden
av dig när du satt och tittade på oss med blickar som
sa" ta mig härifrån"
I bakgrunden leker dina två syskon som är både större
och gulfärgade.
Din mamma hette Snövit och hon låg i en hundkoja! Din
pappa satt
fastkedjad i en lång kätting utanför hundburen.
Han var stor och kraftig, en
rottweilerschäfer-blandning. Du blev min
den dagen, en Husky Schotter med namnet Caro och det är
jag otroligt stolt
och glad för!
INNEHÅLL
|
