| Eva och Shahrorokh -
medlemmar i SAC Eva - Det finns en klar skillnad mellan LO och syndikalisterna som organisationer, men även inom SAC motarbetas nya idéer, säger Eva Fuchs när Direkt Aktion träffar henne på ett fik i centrala Stockholm Eva började jobba fackligt inom kommunal i LO på 70-talet men gick efter femtioelva och en bedrövelser över till SAC i mitten av 80-talet. Men även där har hon känt sig motarbetad, främst för sitt feministiska arbete. Numera jobbar hon som
behandlingsassistent inom narkomanvården, tar det lite
med SAC och letar delvis efter nya jaktmarker för sitt
engagemang. En liten kick fick hon när
anarkafeministerna i Stockholm bad henne tala vid den
demonstration mot polisvåld som följde efter
misshandeln av deltagarna av "Ta natten
tillbaka"-demonstrationen den 8:e mars i år. Lusten
att engagera sig började återvända. Farfar syndikalist Eva tycker sig se tre
etapper i sitt politisk liv. Tiden i kommunal var den
första. Inspirerad av sin farfar - glasblåsare och
vänstersosse, som sedermera blev syndikalist - och hans
idéer om att man måste vara där folket är, gick hon
med i Kommunals avdelning, 1 sektion 16. Ganska snart
satt hon som vice ordförande, företrädandes 5000
medlemmar: Lämnade kommunal - Problemet var väl att vi slogs för medlemmarna, vilket bidrog till de höga portokostnaderna, däremot hade vi noll kronor i representation, argumenterar Eva fortfarande påtagligt förbannad. Rena politiska Censurförsök förekom. Under ett år hade elva dagisanställda drabbatas av missfall på grund av något material i isoleringen av dagislokalerna. Eva och de andra i styrelsen spred naturligtvis informationen så snabbt de kunde, men tju fick de, så fick man inte göra. Pamparna började hota med repressalier och tystnadsplikt. Men det var inte därför som hon blev utesluten ur Kommunal. De hade med en annan sak att göra. Under sin tid i Kommunal jobbade hon bland annat på kollo och då föll det sig naturligt att också organisera upp en fackförening för de som jobbade där. Kollofacket var dock fristående från LO, vilket inte gick för sig eftersom man inte fick vara dubbelorganiserad. Fast riktigt utesluten blev hon inte. En schysst kille i avdelningen förvarnade henne i tid så att hon kunde gå ut frivilligt. Bröt med VPK Alldeles innan hade Eva
också hunnit bryta med Vänsterpartiet Kommunisterna
(VPK), som hon då var med i. VPK började nämligen
bråka när hon på ett representantskap i Kommunal
röstade för en motion som Sveriges Kommunistiska Parti
(SKP) lagt fram om att Sovjet skulle dra sig ut ur
Afghanistan. Feministfestivalen Det var nu som hon, trött på allt partipolitiskt maktjidder inom LO, bestämde sig för att gå med i SAC - Syndikalisterna. - Där hade jag förhoppningar om att kunna påverka mer, fast till en början låg jag lågt och vilade ut efter all skit, hon. Helt passiv var hon dock inte. Det var nu hon engagerade sig i feministfestivalen på 44:an, deltog i trafikblockader som Alternativ Stad anordnade (de spärrade av alla infarterna till Stockholm samtidigt på mornarna), och var med gjorde en kollotidningen. Till slut vaknade lusten till fackligt arbete igen. Inom SAC trodde hon att det skulle vara möjligt att kombinera de feministiska idéerna med det fackliga arbete. När några kvinnor i SAC, däribland Eva, tog initativet till en separatistisk kvinnostrejk 1993, trodde hon att folk skulle jubla i organisationen. Men så blev det inte. - Om jag inte hade några förväntningar på sossepamparna, så hade jag det på männen i SAC. Men vi motarbetades och förlöjligades till och med av vissa män. De pratade om hur mycket strejken skulle kunna kosta, om skadestånd och liknande, något som de aldrig gjort förut, till exmepel när postsyndikatet har strejkat. - Sen var de emot den separatistiska strategin och menade att SAC inte var någon feministisk kamporganisation utan en fackförening. Du vet den där Tage Erlander-grejen (socialdemokratisk partiledare på 50 och 60-talet, RED) om att folket först ska få det innan det blir kvinnornas tur, kommenterar hon det som hände. "Medelklassfeminister" Men enligt Eva räckte det inte med att man tyckte olika. Kvinnorna motarbetades aktivt, man krävde omröstningar om strejken och män krävde att få sitta med i deras strejkkommitté. Dessutom beskylldes de för att vara "medelklassfeminister". Till slut fick de dock igenom sina krav. Syftet med endagsstrejken den 8:e mars 1993 var att peka på kvinnors situation på arbetsplatserna och deras rätt till lika lön, men också att göra den 8:e mars till en revolutionär kampdag, förut hade det mest varit som en mors dag. - Tar man ut många kvinnor i offentliga sektorn så märks det, säger hon lätt leende. Strejken blev uppmärksammad både i press och TV och genomfördes i flera städer över hela Sverige. - Jag tycker vi ska vara stolta över att våran organisation gick i spetsen och startade det här med kvinnostrejker, menar hon, samtidigt som hon erkänner att luften gick ur henne efter att ha blivit så pass motarbetad som kvinna inom organisationen. Droppen var året efter SAC:s framtidskonferens när arrangörerna sa att de inte kunnat hitta några kvinnliga föredragshållare. Så nu är hon inne på det det tredje stadiet i sitt politiska liv, eller kanske snarare inne i en liten paus innan hon hittar något att hänga upp sig engagemang på. I SAC är hon för tillfället ganska passiv. Ett tag funderade hon på att försöka bilda ett helt kvinnligt LS (lokal samorganisation). Stora möjligheter Eva tycker dock att SAC - Syndikalisterna har stora möjligheter som organisation, själbestämmande och så, även om de feministiska insikterna är minimala hos många av medlemmarna. Hon påpekar också att hon inte är rätt kvinna för att kritisera SAC för mycket just nu, eftersom hon själv inte är aktiv inom organisation för tillfället. Helt nattsvart är det inte heller; 1990 när hon och de anställda på 16 barnstugor i Eriksdal på Södermalm i Stockholm strejkade, så fick de mycket stöd av SAC som backade upp dem och ersatte dem för deras förlorade lön. LO däremot ringde runt som värsta arbetsköparen och sa åt folk att gå tillbaka till jobbet. Shahrokh - Jag brukar skojja med mina kompisar att så fort jag lämnade Iran så blev det revolution, berättar Shahrokh Razavi när vi träffas en eftermiddag i mitten av mars. Bakgrunden är den att han dagen innan revolutionen mot Shahen av Iran, 1978, precis hade lämnat den iranska militärtjänsten efter de obligatoriska två åren och åkt till Sverige med sin svenska fru. Dagen efter kallades alla militärer tillbaks till armén. Men egentligen börjar inte historien där. Redan 1973 hittar vi Shahrokh i Sverige. Vistelsen blev dock kortare än planerat eftersom han livstidsutvisades efter att ha haft lite trubbel med lagens långa arm. Anklagelsen var misshandel av polisman i tjänst. Trots att han och hans svenska flickvän gifte sig nere i Iran blev han ankallad till armén, men gav ändå inte upp planerna på att återvända till Sverige. Han till och med deserterade och flydde hela vägen till Afghanistan, men hann inte ta sig fram till den svenska ambassaden innan militärpolisen tog honom. Till slut fick han nåd av svenska arbetsmarknadsdepartementet och hann alltså precis undkomma att bli kanonmat åt den iranska staten. Riktiga skitjobb I sverige har han jobbat med allt ifrån hemtjänsten till McDonalds. Riktiga skitjobb som han uttrycker det själv. Speciellt fackligt intresserad var han inte vid denna tid: - Nej, inte alls, jag har inte haft någon politisk bakgrund förrän jag gick med i SAC, som gick med i 1988, säger han och berättar att anledningen var de problem som han hade med LO-facket och företagsledningen på sin arbetsplats, Pripps byggerier. - När jag fick jobb på Pripps så var vi 15 stycken som började samtidigt. Först tog företaget med oss på restaurang och talade om för oss att vi först skulle få information från facket och sedan skriva på våra kontrakt. Men det var inte informationen som facket utan ett papper om medlemsskap som vi skulle skriva på. En kille hade bestämt sig för att inte gå med, så honom såg vi aldrig till mer, minns Shahrokh. Företaget och facket var såta vänner på Pripps. Men Shahrokh bröt inte direkt med Livs (LO-facket), de riktiga problemen började när han var hemma för vård av sjukt barn: - Gittan och jag hade ju småbarn, och du vet hur det är, de smittar varandra och så, och eftersom Gittan, precis som kvinnor generellt, har sämre lön än män, bestämde vi att jag skulle vara hemma med barnen när de var sjuka. Och det gick ju jättebra tills företaget ringde en dag och tyckte att "frun" ju kunde vara hemma istället. - Men då sade jag att de fan inte ska lägga sig i mitt privatliv, vilket ledde till att fackgubben från Livs ringde och skällde ut mig och sa att jag skulle komma tillbaks till jobbet, berättar Shahrokh och skrattar till lite när han minns hur himla sur han blev. Varför skulle han betala 300-400 kronor till en fackförening som ringde och skällde ut honom? Shahrokh tog helt sonika sin febersjuka dotter Veronica med sig i taxi till företaget för att konfrontera ledningen. Utskälld av facket - Bert Jageby som styrde facket kom fem minuter försönt och då hälsade han inte ens på mig. Istället vände han sig till andra gubbarna som satt på andra sidan bordet och undrade om de inte kunde maka på sig så att han fick sin plats. Han smörade verkligen för dem, säger Shahrokh, fortfarande förbannad vid tanken på det. Efter det kom en utskällning från Bert för att han varit borta så mycket. Företagsledningen menade dessutom att det fanns klagomål på Shahrokh på verkstan eftersom han inte var tillräckligt effektiv. - De andra avbröt sina jobb som de höll på med och sprang och fixade andra grejjer vid sidan om, men om jag had een uppgift så tog jag inget annat jobb under tiden, innan jobbet var klart. Så när de skällt ett tag sa jag åt dem att känna på Veronicas panna för att själva fatta att hon var sjuk och sedan talade jag om för dem att de hade omänskliga krav och att jag inte hade någon respekt för omänskliga människor, berättar han. När Bert Jageby ändå fortsatte att skälla bad Shahrokh honom att hålla käften och reste sig upp för att lämna mötet, eftersom han tyckte att det räckte med fyra fiender och helst ville slippa att ha en till som han dessutom betalade för. När han lämnade rummet råkade han komma åt bordet så att några flaskor mineralvatten gick i golvet. - Fast dom påstod att jag hade vällt bordet över dem, kommenterade Shahrokh det hela och berättar att det var nu som de verkliga trakasserierna började. De ville få honom att säga upp sig själv. I jobbet som mekaniker på verkstaden ingick att den som lagade en maskin också själv plockade isär den och gick den inte att laga då slängde man den. Men nu sade ledningen istället åt Shahrokh att tvätta ren alla delar innan han slängde de maskiner som andra hade försökt laga. Tipsades om SAC Det var nu idéerna på att byta fack kom. På verkstan hade han lärt känna en fransman som var svarvare och som kände till syndikalismen från Frankrike. Jean-Marie, som han hette, tipsade Shahrokh om SAC - Syndikalisterna. Och sedan bar det av i rask fart. Till en början var det tre stycken som bildade en syndikalistisk sektion på arbetsplatsen. - Själv ville jag ju jävlas med företaget eftersom de hade jävlats med mig, så Kjelle och jag hämtade broschyrer och tapetserade hela företaget. På affischerna hänvisade vi till verkstan, det var liksom vårt fackkontor, berättar han. Efter ett tag var de sju stycken och gjorde slag i saken. Fler medlemmar kom efter första strejken, som gällde arbetsmiljön och arbetstiden. Folk fick upp ögonen för dem. Men det ledde också till repression från företagets sida. - Företaget spred anti-propaganda om att alla syndikalister snart skulle avskedas och att man inte fick strejka hur som helst i Sverige, men stödet ökade ändå och Livs började känna sig hotade, minns han. Bert Jageby såg alltså åt vilket håll det lutade och författade då en enligt Shahrokh, numera (i vissa kretsar) klassisk pamflett som sade att SAC inte var någon fackförening utan en organisation med en massa kommunister och terrorister. När man blev medlem fick man ingen medlemsbok utan Kalashnikovs. - Då svarade vi att om det hade funnits en massa kommunister i SAC så hade organisationen hetat SAC - Kommunisterna, men det gjorde vi inte, för vi var anarkosyndikalister och så förklarade vi vad anarkismen var för något. Hade inga Kalashnikovs - Dessutom talade vi om, mest på skoj då, att vi visst hade medlemsböcker men ännu inga Kalashnikovs och om medlemmarna skulle vilja ha Kalashnikovs, då skulle vara tvungna att besluta så, berättar Shahrokh lätt leende. För övrigt verkade det som ganska många ville ha Kalashnikovs, eftersom sektionen ökade med 20 personer på en vecka. Antipropagandan hade slagit fel. I den fackliga kampen var de ganska framgångsrika. Det gick så långt att Livsmedlemmar hotade med att gå över till SAC för att få igenom sina löneökningar. Och så är det än idag, trots att sektionen idag är avsomnad. Delvis förklarar Shahrokh nedgången med att företaget gjorde allt för att trakassera dem så att ingen mer skulle gå över. - En flyttade tillbaks till Norrland, två började studera och det var inga fler som gick över till oss, minns han, dock utan att vara bitter. - Under tiden som sektionen var aktiv hade jag börjat bli mer och mer aktiv i förhandlingar även utanför sketionen, så jag tänkte att jag nog kunde göra mer nytta där än att sitta på Pripps bland människor som inte vågade utsätta sig för företagets trakasserier. Så till slut sade jag upp mig och det kändes bra. Shahrokh tycker inte att det kändes som att företaget tog hem en seger. De hade gjort vad de kunde just då och personligen kände han det nästan som att han befriade sig själv. - Jag gav inte upp, jag befierade mig själv, jag är tacksam både mot företaget och Livs för att de gjorde mig till en revolutionär. SAC blivit spöke Så sen t som förra året i april ringde medlemmar i Livsklubben på Pripps till SAC och ville att de skulle skicka över 400 medlemsansökningar. Men Shahrokh tog det lugnt för han visste, enligt honom själv, att det skulle gå som det gjort tre gånger tidigare. Livsmedlemmar använde återigen SAC för att få igenom sina krav. - SAC har blivit ett spöka som fortfarande hemsöker Pripps, skrattar en stolt Shahrokh. Lars Johansson.
Tidigare publicerad i Direkt Aktion nr 4. 1997 |