Självförvaltning i praktiken Ur boken
"Syndikalismen" av Sven Lagerström Ett samhälle helt enligt syndikalistiska principer har ännu inte existerat. Men det finns många exempel på federalistisk samordning, arbetarstyrd produktion och självförvaltning i stor skala. I regel omfattar de bara någon aspekt av syndikalismen, oftast har de inte heller kallat sig syndikalistiska. De fullständigaste exemplen fanns i Spanien mellan 1936 och 1939, men redan under Pariskommunen 1871 infördes arbetarkontroll i företag som övergivits av ägarna. I Ryssland organiserades arbetarråd (sovjet på ryska) redan 1905, i den första revolutionen mot tsarväldet, och spelade en viktig roll även åren efter 1917 - bolsjevikpartiet övertog ju rent av benämningen sovjet för att inte gå miste om den goodwill som arbetarråden hade byggt upp. I Kronstadtsovjeten tillämpades federalism, direkt demokrati, självverksamhet och arbetarråd utan partipolitik eller oåterkalleliga mandat - tills den krossades av den leninistiska diktaturen. I den ryska revolutionen 1918-20 (till sitt resultat en politisk revolution som ersatte kejsardömet med borgerlig demokrati) förekom arbetarråd och arbetarstyre på flera områden. Men liksom i Ungern 1919 och Italien 1919-20 var de huvudsakligen politiska organ, en form för demokratin, och spelade inte så stor roll i själva produktionen. På sin höjd utövade de kontroll över de kapitalistiska företagens verksamhet och fungerade som strejkledning. SPANIEN Det spanska inbördeskriget bröt ut den 19 juli 1936 när en grupp reaktionära generaler (bland andra Franco) med delar av armén revolterade mot den folkvalda republikanska regeringen. Den fem år gamla regimen, sammansatt av olika politiska riktningar, var inte särskilt stark och blrv först förlamad, sedan helt upptagen med att försvara republiken mot kuppen. Många kapitalister av skiftande format övergav sina företag och flydde eller anslöt sig till kuppmakarna. I det tomrum som uppstod tog arbetarna naturligt över produktionen i stora delar av landet. Det var i regel medlemmar i CNT, den syndikalistiska rörelsen, som ledde aktiviteten men det mesta skedde spontant och oplanerat. "En textilfabrik kollektiviserades ena dagen, två dagar senare en annan fabrik på samma gata och fjorton dagar efteråt en till. Man följde inte någon viss ordning eller några direktiv uppifrån, utan det var arbetarna själva som - när det inte kom några direktiv - vidtog de åtgärder som de tyckte stunden krävde, det vill säga de tog produktionsmedlen i besittning" (Frank Mintz ur _Herre i eget hus_ som avsnittet om Spanien bygger på. Mer om detta finns i Britta Gröndahls bok "Frihetlig kommunism i praktiken".) Arbetarnas initiativförmåga visade sig också i andra, lika spontana åtgärder. I en del fabriker gick man in för löneutjämning så att de sämst betalda arbetarna fick nästan dubbelt så mycket betalt som förut. I somliga företag införde man ren likalön, i andra gick man efter familjelönsprincipen, det vill säga man fick lön efter det antal familjemedlemmar man hade att försörja. På ett nästan självklart sätt löste man också problem som dagens Spanien knappt klarar av. Alla pensionärer fick anständig pension, till exempel. Man införde kortare arbetstid och avskaffade allt övertidsarbete. Därigenom kunde man minska arbetslösheten. Man förbättrade hygienen på arbetsplatserna, installerade duschar och i praktiskt taget varje kollektiv startade man antingen ett bibliotek eller en skola. Att ta fabriken i besittning var samtidigt att bemäktiga sig hälsovård och kultur. Vid inbördeskrigets början var mindre än en fjärdedel av de spanska arbetarna fackföreningsanslutna och cirka trettio procent av befolkningen var analfabeter (mycket mer i somliga områden). Men politisk bildning kan inte mätas med sådana mått. Den består av att förstå den verklighet man har omkring sig, de sociala och ekonomiska sammanhangen. Det fanns ett kollektiv på tusen personer där alla var analfabeter, som fungerade från 1936 till 1939. En ung flicka var den enda som kunde skriva. Kollektivets sekreterare kunde inte underteckna dokument utan fick använda en stämpel. Men det fungerade bra. Arbetarna inte bara ockuperade fabrikerna, de förbättrade också produktionen och förändrade dess inriktning. I Katalonien (nordostligaste Spanien) lades metallindustrin om för att kunna tillverka bomber och ammunition för inbördeskiget. Man slog ihop de olika järnvägskompanierna, standardiserade materielen och samordnade tidtabeller. I Badalona, en textilindustristad norr om Barcelona, fick arbetarna med sig flertalet tekniker och några före detta fabriksägare i kollektiven. Man övertog de 37 textilfabrikerna, där många var krisdrabbade redan före inbördeskriget. Nu hade den inhemska marknaden halverats genom att kuppgeneralerna behärskade stora områden, och både export och import försvårades. Det som räddade situationen var paradoxalt nog också kriget: man skrev kontrakt med den republikanska regeringen om leverans av kläder till soldaterna. Man lyckades få tillgång till bankkontona hos de lokala bankerna så inga uttag kunde göras utom av arbetarnas kontrollkommittéer. Dessa kontrollkommittéer satte sig snabbt in i företagens bokföring och ekonomiska situation, produktionsprocessen och så vidare. Uppgifterna rapporterades vecko- och månadsvis till ett samarbetsorgan. När man hade fått läget under kontroll gjorde man omplaceringar och rationaliseringar för att få det hela att fungera bättre. Man tog steget från arbetarkontroll av enskilda företag till kollektivisering av hela tekoindustrin. Sedan gick man vidare till den kemiska industrin, träindustrin, livsmedelsindustrin, byggnadsindustrin, transportväsendet, bostäderna. Ackordssystemet avskaffades, arbetstiden minskades, de arbetslösa återanställdes i sina gamla företag. Man genomförde gratis sjukvård med hjälp av en sjukkassefond och byggde också upp fonder för företag som råkat i svårigheter. Kollektiviseringen genomfördes inte med tvång. Vid låsfabriken i Barcelona till exempel ville CNT-majoriteten kollektivisera men en minoritet av UGT-are (socialdemokrater) ville inte kollektivisera. Då delade man helt enkelt upp verkstäder och maskiner så att bara en del kollektivierades. På samma sätt gick det till inom jordbruket. I Aragonien till exempel fick 11.000 syndikalister med sig 300.000 människor i kollektiviseringen av jordbruket (av en befolkning på en halv miljon). Kollektiven bildades med kollektivisternas egna jordar och med jord som övergivits av fascisterna. Byarna organiserade sig först inom "storkommunen", sedan tillsammans med andra likadana bysystem. I mellan ett och ett halvt och två år levde man utan överhet, utan egendom och utan byråkrati men grundade ett sjukhus, byggde nya vägar och drog in elektricitet och telefon i byar som saknade det. Man arbetade på att förbättra skördarna men också med utbildning, hälsovård, samlevnadsfrågor. En kooperativ butik eller distributionscentral fungerade som nav i ekonomins hjul i varje by. I hela regionen infördes familjelön för alla, jordbrukare, läkare, lärare. Kollektivet sörjde därigenom för gamla, småbarnsmammor, barn, sjuka, alla. Läkarna och lärarna försågs med de böcker, tidskrifter och instrument som de behövde men familjelönen var lika för alla. En som var med själv, Felix Carrasquer, berättar: Den kulturella miljön och samlevnaden mellan människor var det viktigaste av allt i det kollektivistiska experimentet i Aragonien. Detta är något man svårligen kan finna i böckerna. I nästan varje by skapades ett ateneum - eller en kulturgrupp om byn var liten - och folk, speciellt de unga, gick dit efter arbetet för att lära sig saker, spela teater, roa sig, vara tillsammans i broderlig och systerlig gemenskap. Det är svårt att skildra för dem som inte upplevt det. Eftersom fäderna inte längre hade myndighet och äganderätt, brydde de sig inte om att döttrarna gick på dans eller på teatern, något som förr alltid hade varit förbjudet. Vi måste tänka oss in i att folket i Aragonien hade liten bildning och mycken tradition, och den frihet som föll på kvinnans lott tidigare var inte stor. Men under inbördeskriget fick hon full frihet och kvinnor och män var jämlika. Det fanns ingen klasskillnad, folk kunde väl gilla varandra mer eller mindre, men det fanns inga sociala barriärer som skilde oss åt. Detta skapade en enorm glädje. Folk gick sjungande till åkern och kom sjungande tillbaka, och om kvällarna var det en ständig glädjefest i byarna, på gatorna och överallt. I Aragonien
fanns kollektiv med både socialdemokrater och
syndikalister som medlemmar men efter två månader var
det inte längre tal om socialdemokrater och
syndikalister utan alla var kollektivister. Alla arbetade
med iver och glädje. Vi måste hålla i minnet att det
var krig, och aldrig i något land i världen har krig
undgått att försvåra förhållandena. I Aragonien
lyckades vi trots detta förverkliga den frihetliga
kommunismen för första och enda gången i människans
historia. (Ur _Herre i eget Nu blev den frihetliga kommunismen den gången inte så långlivad. Kollektivisterna hade alla emot sig, inte bara fascisterna. Det som hände i Spanien 1936-39 var ju inte en fullständig revolution utan ett revolutionsförsök. Den borgerliga staten fanns hela tiden kvar och återvann efterhand sin styrka. Kollektiviseringsrörelsen lyckades ta en del av makten, speciellt lokalt och till en del på regional nivå. Men kampen kom i hög grad att handla om att försvara den makt som hade erövrats.Den spanska borgerligheten (ämbetsmännen, godsägare) längtade tillbaka till den gamla auktoritära ordningen, och staten var dess redskap. Kommunisterna angrep också kollektiven med flera militära divisioner för att stoppa självförvaltningen. Varför? Hur kan ett parti som betraktar sig som revolutionärt bekämpa en redan förverkligad kommunism med vapen? Carrasquer svarar: "Saken är enkel. Marxismen stödjer sig på auktoriteten, det vill säga på en proletariserad auktoritet och på tron att man måste skapa intellektuella eliter för att styra de andra. Nåväl, om vi i Aragonien kunde visa att några eliter inte behövdes då hade de ingenting att göra i denna världen." Kommunisterna tillfångatog eller sköt omkring sexhundra ledande kollektivister i Aragonien. Kollektiven valde nya kommittéer och arbetade vidare. Men allt tog slut när fascisterna invaderade regionen och dödade de kollektivister som inte flydde till Frankrike. POLEN I Polen fanns en tradition av självbestämmande redan före andra världskriget, en tradition som genast efter krigsslutet födde arbetarråd på fabrikerna. Men det blev ett sovjetkontrollerat kommunistparti som tog makten. Rådstanken flammade upp igen vid folkresningen 1956 som slutade med att Gomulka blev ledare för en mer nationellt självständig kommunism men utan något verkligt arbetarinflytande. De polska arbetarna har dock aldrig glömt kraven på självförvaltning och systemet med arbetarråd. När den fria fackföreningen Solidaritet bildades 1980 var den åtminstone till en början ett nytt uttryck för folkets vilja och förmåga att självt ta ansvar för produktionen - och detta ledde till ännu ett ingripande av sovjetstyrd militär, fast man denna gång lät den inhemska militärledningen gå i spetsen. PORTUGAL Efter
årtionden av hård diktatur gjorde den portugisiska
armén gemensam sak med folket i "nejlikornas
revolution". "Den 25 april 1974 föll
diktaturregimen med ett brak som drunknade i folkets
jubel". (Emidio Santana i _Herre i eget hus_ som
avsnittet om Portugal bygger på. Mer om detta finns
också i Britta Gröndahls _Äventyrens år_.) Arbetarna
bildade kampgrupper på arbetsplatserna,
"arbetarkommisioner" som organiserade strejker
och fabriksockupationer. Aktionerna gjor Arbetarnas aktivitet var spontan och oorganiserad. Men på drygt två år tog arbetarna över cirka 130 företag genom ockupationer som övergick i självförvaltning. Kommunistpartiet klassificerade självförvaltningen som "en övergångsstruktur i den demokratiska och nationella revolutionens fas" och propagerade för nationaliseringar - förstatligande. Det socialdemokratiska partiet betecknade självförvaltningen som ett långsiktigt ideal; den självförvaltning som redan existerade kallade man "de vilda företagsockupationerna". Partierna ville ha in arbetarnas kamp i den vanliga borgerliga politiska processen där den kunde låta sig kontrolleras. Flertalet av de fabriker som övertogs av arbetarna var krisföretag där den gamla ledningen hade försvunnit. Ibland hade kassa och bokföring försvunnit samtidigt. Arbetarna fick inte tillgång till bankkontona, leverantörer vägrade kredit och kunder drog sig undan. Multinationella koncerner leveransvägrade och så vidare. Kapitalismen satte igång en avstötningsprocess mot de självförvaltade företagen, och många av dem hamnade i svåra situationer och tvingades begära hjälp från staten med juridiska och ekonomiska problem. Många ombildades till producentkooperativ för att få en form som överensstämde med lagstiftning och dylikt. Många kooperativ bildades också när landsbygdsbefolkningen satte igång med att kollektivisera åkerjorden. Sammanlagt ingick cirka 60.000 arbetare i jordbrukskollektiv. Fyra-fem år efter revolutionen var antalet arbetarförvaltade företag i industrin över 900. I grundlagen från 1976 skrevs rent av in att självförvaltningsexperimenten skulle stödjas av staten, att självförvaltning skulle eftersträvas även i statliga produktionsenheter och att självförvaltning skulle ses som ett mål för ekonomin. Samtidigt fanns en stark tendens till nationaliseringar med åtföljande byråkratisering. Efter att ha nationaliserat basindustri som järnverk, kemisk industri, transportväsen, bank- och försäkringsväsen lyckades staten "nationalisera" även de självförvaltade företagen genom att räkna in dem i den offentliga sektorn. Staten fick därigenom ökad kontroll över företagen. Man började tala om "oberättigad" självförvaltning i somliga fall, tog över ansvaret och tömde gradvis självförvaltningen på allt mer av dess innehåll. ANDRA EXEMPEL Vi har här tagit upp några europeiska exempel på mer eller mindre genomförd självförvaltning. Det finns naturligtvis många fler (den engelska gillessocialismen, Tjeckoslovakien 1968, Frankrike 1968, allehanda kooperativ och löntagarägda företag). I England använder man medvetet "samhällskooperativ" som ett sätt att återge livsmod och ekonomisk livskraft till avfolkningsbygder. Det kan också vara värt att nämna till exempel rörelsen för arbetarkontroll i Indonesien efter andra världskriget, de israeliska kibbutzerna, de bolivianska gruvarbetarnas långa period av arbetarkontroll på 1950-talet och den självstyrda industrisektorn i Algeriet från 1963. SVERIGE DÅ? I Sverige har privategendomen länge varit den dominerande principen men här finns också en tradition av gemensamt ägande och kollektiva lösningar. De gamla oskiftade bondbyarna hade gemensamma betesmarker och ofta gemensamma fäbodar. Allmänningen och allemansrätten är gamla begrepp som är självklara i Sverige men ofta saknar motstycke i andra länder. Man har utnyttjat vattenkraften för gemensam kvarn, såg, lärftmangel, vadmalsstamp, bygdekraftverk och så vidare. Man skaffade gemensamt tröskverk och höll väg och brygga gemensamt. Lantbrukets behov av mejerier födde bondekooperation en som nu är en av Sveriges största industrikoncerner. Producentkooperationen av det slaget har kommit till för att främja andelsägarnas ekonomiska intressen genom att ordna vissa verksamheter mer rationellt. Konsumentkooperationen har haft vidare syften, som gått ut på att öka medlemmarnas frihet och självständighet. I de gamla brukssamhällena var arbetarna ofta helt i händerna på det dominerande företaget som ägde affären, bestämde priserna och hindrade konkurrens. Kreditsystemet spelade stor roll för att göra arbetarna näst intill livegna. Genom att organisera sig och själva skaffa livsmedel till butiker utan vinstsyfte kunde arbetarna frigöra sig från beroendet av brukets välvilja. Konsumentkooperationen blev därigenom ett viktigt medel inte bara för att förbättra arbetarfamiljernas ekonomi utan också för att stärka positionerna i kampen mot arbetsköparen. Den konsumentkooperativa rörelsen, sedan 1899 samlad i Kooperativa förbundet, har också tagit på sig ett stort folkbildningsansvar genom tidskrifter, bokförlag, kursverksamhet och studiematerial. Men de ursprungliga idéerna om en verksamhet som kontrolleras och styrs direkt av medlemmarna, och där solidariteten sätts före vinstintresset, har sjunkit tillbaka till förmån för en storskalig variant av kooperation där medlemmarna i allmänhet är ganska passiva och inte har så mycket att säga till om. Naturligtvis finns det också bra exempel på kooperation - så bra de nu kan bli i ett kapitalistiskt samhälle. Det finns till exempel många väl fungerande bostadsrättsföreningar, det finns självstyrande skolor och det finns långt över hundra löntagarägda företag och kooperativ. Ibland har den kooperativa formen varit en nödlösning för att hindra nedläggning, men många grupper har mycket medvetet valt kooperativet som form för att man har velat säkra ett jämnt fördelat arbetarinflytande. Stenhuggarna i Bohuslän blev tidigt en av SAC:s starkaste medlemsgrupper. På tjugotalet bildade de Bohusläns Kooperativa Stenindustri. Andelarna kostade tio kronor, av Svenska Stenindustriarbetareförbundet fick de låna 5.000 kronor och av SAC 20.000. Man hade huggningsplatser på ett tiotal ställen och klarade sig igenom även de svåraste åren på trettiotalet, med lägre månadslöner men utan att avskeda någon. Det kooperativa företaget besegrade många av de privata bolagen och blev samtidigt ett mönsterföretag i fråga om arbetarskydd. Trettiotalsdepressionen drabbade inte minst byggnadsbranschen. En grupp syndikalistiska byggnadsarbetare i Stockholm utnyttjade situationen till att starta Föreningen Husbygge som bland annat med hjälp av den socialdemokratiske finansministern Wigforss kom i gång med byggen på egna tomter i Stockholms utkanter. Föreningen fick flera efterföljare i Stockholm (nio syndikalistiska kooperativ och ett startat av LO-medlemmar) och ute i landet (Västerås, Katrineholm, Södertälje, Malmberget och Västervik) och sysselsatte totalt över ettusen arbetare, varav hälften syndikalister. Sammanlagt hann de kooperativa företagen producera 40 fastigheter under de fem år de existerade. De kooperativa byggnadsföreningarna blev inga renodlade kooperativ. Murarna hindrades till exempel av sitt fackförbund från att bli medlemmar, och kooperativen hade också andra anställda som inte var medlemmar. De avlönades efter gällande kollektivavtal. För många kritiker framstod kooperativen därför som lika utsugande som andra företagoch som tillkomna i egoistiska syften, nämligen att skaffa arbetsuppgifter åt de egna medlemmarna på den övriga byggnadsarbetarkårens bekostnad. LO gillade inte heller den här verksamheten utan förklarade kooperativen i blockad. LO-organiserade specialarbetare hindrades från att ta anställning vid kooperativen, materialleveranser stoppades. Företagen tvingades därigenom ganska snart på knä. Husbygge, den äldsta föreningen, höll ut längst och byggde sitt sista hus 1938. |