PARIS, MAJ-JUNI 1968
Händelserna i Maj-Juni i Frankrike placerade återigen anarkismen på den radikala landskapskartan efter en period då många betraktat rörelsen som död. Den här revolten som omfattade 10 miljoner personer växte från en ringa händelse. En grupp anarkister som relegerades av auktoriteterna på Nanterre-universitet i Paris på grund av anti-Vietnamkrigsaktivitet annonserade en demonstration. 80 poliser anlände till platsen, vilket upprörde många studenter, som gjorde ett avbrott i sina studier för att gå med i kampen och driva bort polisen från universitetet. Inspirerade av det här stödet ockuperade anarkisterna adminstrationsbyggnaden och höll en massdebatt. Ockupationen spred sig, Nanterre var omringat av polisen, och auktoriteterna stängde universitetet. Nästa dag samlades Nanterrestudenterna vid Sorbonneuniversitet i Paris centrum. Fortsatt polisrepression och arresterandet av över 500 människor orsakade att den tillbakahållna ilskan exploderade i form av fem timmar av gatukrig. Polisen attackerade tillochmed oskyldiga förbipasserande med klubbor och tårgas. Ett totalt demonstrationsförbud och stängandet av Sorbonne bringade ut tusentals studentar på gatorna. Ökande polisvåld provocerade fram byggandet av de första barrikaderna. Jean Jacques Lebel, en reporter, skrev att vid 13.00 "hjälpte bokstavligt talat tusentlas till att bygga barrikaderna.. kvinnor, arbetare, åskådare, människor i pyjamas, mänskliga kedjor för att bära sten, trä, järn" En hel natt av strider resulterade i 350 skadade polismän. 7:e Maj marscherade en 50 000 människor stark protestdemonstration mot polisen, och dagen förvandlades till ett dagslång slag genom Latinkvarterens smala gator. Polisens tårgas besvarades med molotov cocktails och ropen "Länge leve pariskommunen!". Den 10:e Maj tvingade fortsatta massiva demonstrationer utbildningsministern att förhandla. Men på gatorna hade 60 barrikader byggts och unga arbetare gick med studenterna. Fackföreningerna fördömde polisvåldet. Enorma demonstrationer över hela Frankrike kulminerade den 13:e Maj med en folkmassa på över en miljon människor på Paris gator. Inför de massiva protesterna lämnade polisens latinkvarteren. Studenterna tog över Sorbonne och skapade en massförsamling för att sprida kampen. Ockupationerna spred sig snart till alla franska universitet. Från Sorbonne kom en flod av propaganda, pamfletter, proklamationer, telegram och affischer. Slagord som "Allt är möjligt", "Var realistisk, kräv det omöjliga", "Liv utan död tid" och "Det är förbjudet att förbjuda" prydda väggarna. "All makt åt fantasin" fanns på allas läppar. Som Murray Bookchin påpekar, "motivet för revolution idag är inte bara knapphet och materiella behov, men också kvaliteten på vardagslivet.. behovet av att ta kontroll över sitt eget öde." 14:e maj låste Sud-Aviations arbetare in styrelsen i sina kontor och ockuperade sin fabrik. De följdes snart av Cleon-Renault, Lockhead-Beavais och Mucel-Orleansfabrikerna nästa dag. Den kvällen blev nationalteatern i Paris övertagen för att bli en permanent församlning för massdebatt. Därnäst blev Frankrikes största fabrik, Renault-Billancourt ockuperad. Ofta togs beslutet att gå på obestämd strejk av arbetarna utan att de konsulterat fackföreningsfolket. Vid 17:e maj var runt hundra parisiska fabriker i arbetarnas händer. Veckoslutet vid 19:e maj hade 122 fabriker blivit ockuperade. Den 20:e blev strejkerna och ockupatiorna landsgällande och involverade 6 miljoner människor. Tryckeriarbetare sa att de inte önskade att lämna nyhetsmonopolet åt TV och radio, och gick med på att trycka tidningar så länga pressen "utför sitt arbete med den objektivitet som är dess plikt". I vissa fall insisterade tryckeriarbetarna på att ändra rubriker eller artiklar innan de tryckte tidningen. Detta hände mest högertidningar som "Le Figaro" eller "La nation". När de hörde om Renaultockupationen, bestämde sig omedelbart Sorbonneockupanterna för att ansluta sig till renaultarbetarna, och ledda av anarkismens svarta och röda fanor begav sig 4000 studenter mot den ockuperade fabriken. Staten, cheferna, fackföreningarna och kommunistpartiet såg nu sin värsta mardröm ta form - en allians mellan arbetare och studenter. 10 000 reservpoliser kallades in och ursinniga fackpampar låste fabriksportarna. Kommunistpartiet manade sina medlemmar till att krossa upproret. De gick ihop med regeringen och cheferna för att få fram en serie reformer, men när de väl vände sig till fabrikerna kastades de ut av arbetarna. Kampen själv och aktiviteten som spridde den var organiserad av självstyrande mass-församlingar och samordnade genom aktionskommittéer. Strejkerna sköttes ofta av församlingar även de. Murray Bookchin påpekar att "hoppet för revolten låg i förlängningen av självstyre i alla former - inom alla områden av ekonomin, faktiskt inom alla områden av livet självt". Det var inte en arbetarstrejk eller en studentstrejk. Det var en folkets strejk som skar igenom nästan alla klasslinjer Den 24 maj
organiserade anarkisterna en demonstration. 30 000
marscherade mot Bastiljen. Polisen hade
regeringensdepartemena skyddade, men börsen var lämnad
oskyddad och en antal demonstranter satte eld på den.
Det var vid det här stadiet som andra vänstergrupper
tappade sitt kallsinne. Det trotskistiska JCR vända
tillbaka massorna till Latinkvarteren. Andra grupper som
UNEF och förenade socialistpartiet blockerade
övertagandet av finans och justitiedepartementena.
Cohn-Bendit sa om det här "För vår del,
misslyckades vi att inse hur lätt det hade varit att
svepa bort alla dessa nollorna.. Det är nu klart att om
Paris, på den 25 Maj, hade vaknat och funnit att de
viktigaste departementena var ockuperade, skulle
Gaullismen störtat samman direkt..." Medans gatudemonstrationerna växte och ockupationerna forstatte förberedde staten sig för att använda överväldigande metoder för att sätta stopp för revolten. I hemlighet gjorde toppgeneraler 20 000 militärtrupper redo för användande i Paris. Polisen ockuperade kommunikationscentrum som tvstationer och postkontor. Måndagen den 27:e hade regeringen garanterat en ökning av 35% av den industriella minimumlönen och en genomgående lönehöjning på 10%. Det kommuniststyrda facket CGT organiserade en marsch på 500 000 arbetare genom Paris gator två dagar senare. Staden var täckt av affischer som krävde en "folkets regereing". Olyckligtvis tänkte majoriteten fortfarande i sådana banor som att byta ut ledarna snarare än att ta kontrollen själva. Den 5 juni var de flesta strejker över och en atmosfär av vad som brukar tas för normalitet under kapitalism rullade tillbaka över Frankrike. Alla strejker som fortsatte efter det här datumet krossades genom närmast militära operationer där man använde pansarfordon och maskingevär. Den 7:e juni attackerade man Flins-stålverken som eskalerade till ett fyradagars slag som blev en arbetares död. Tre dagar senare skjöts strejkande Renaultarbetare ner av polisen, och två dog. Isolerade som de var, hade de här fickorna av militans ingen chans. den 12 juni förbjöds alla demonstrationer, radikala grupper olagligförklarades och deras medlemmar arresterades. Under attack från alla sidor, med ökande statligt våld och fackföreningarnas sell-out taktik föll generalstrejken och ockupationsrörelsen sönder. Så varför misslyckades revolten? Säkerligen inte för att någon "medvetna bolsjevikiska förtruppspartier" saknades. Den var bokstavligen hemsökt av dem. Lyckligtvis var de traditionella auktoritära vänstersekterna isolerade. De som involverade sig i revolten behövde inte någon medveten förtrupp som sa åt dem vad de skulle göra, de självproklamerade medvetna förtrupperna sprang efter rörelsen för att försöka komma ikapp och ta kontroll över den. Nej, avsaknaden av självständighet, självstyrda federalistiska organisationer för att koordinera kampen som resulterade i ockupationerna blev isolerade från varandra. Så splittrade föll dem. Att lägga till kan sägas, i Bookchin's ord var "ett medvetande bland arbetarna att fabrikerna inte bara behövde ockuperas eller satta i strejk, utan att de också behövde överta produktionen, saknades." Det här medvetandet skulle ha blivit uppmuntrat av existensen av en stark anarkiströrelsen innan revoltens början. Den antiauktoritära vänster, trots att den var väldigt aktiv, var för svag bland de strejkande arbetarna, vilket ledde till att idéerna om självstyrda organisationer och arbetarsjälvstyre inte blev så vida spridda. Dock visar maj-junirevolten att situationer kan ta oväntade ändringar väldigt snabbt. Arbetarklassen, uppmuntrad av energin och bravadon hos studenterna reste krav som inte kunde tillfredställas inom det existerande systemets ramar. Generalstrejken visar med en vacker klarhet den potentiella makt som ligger i arbetarklassens händer. Massmötena och ockupationerna ger en fantastisk bild av hur anarkism, trots att den var kortlivad, och hur anarkistiska idéer snabbt kan spridas och användas i praktiken. Från
The Anarchist FAQ |