"I följd av ett beslut, enhälligt fattat på den internationella arbetarkongress, som förlidet år hölls i Paris, ha vi idag, den 1 maj 1890, i likhet med hela Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat, samlats till en världsdemonstration för lagstadgad 8-timmarsarbetsdag."

Dessa ord är hämtade ur den resolution som antogs på Ladugårdsgärde i Stockholm vid Sveriges allra första förstamaj-demonstration. Tidningarna uppskattade antalet deltagare i demonstrationen till 20 000, medan omkring 50 000 slöt upp till det följande massmötet på Gärdet. Det var en riktig solskensdag, denna torsdag 1890, som fick höra de allra första förstamajtalen på vårt språk. Bland mötets talare fanns idel legendariska personligheter, bland annat Hjalmar Branting, August Palm och Hinke Bergegren. Även på ett par mindre orter i landet hölls liknande demonstrationer. Men vad var det som låg bakom den arbetarrörelsens beslut att uppmärksamma den 1 maj detta år? Initiativet till förstamajdemonstrationen kom från Andra internationalen (socialdemokraternas international), men valet av dag kom från ett mycket mer radikalt håll.

Bland immigrantarbetarna i Chicago, USA, hade den anarkistiska, så kallade "Svarta internationalen" fått stort inflytande - inte minst på grund av den lokala poliskårens ökända brutalitet. En uppfattning om anarkisternas inflytande får man om man beaktar att de gav ut fem tidningar i staden (på tre språk) med en sammanlagd upplaga på 30 000 ex!På våren 1886 gick anarkisterna i spetsen för åttatimmarsrörelsen. 65 000 man gick i strejk eller blev lockoutade. Våldsamma sammandrabbningar mellan arbetare och polis var inte ovanliga. Agitationen kulminerade kring första maj med regelbundna demonstrationer utanför McCormick Harvester Works, ett företag som satt sina anställda i lockout, och som anställt 300 Pinkertonagenter som skydd för sina strejkbrytare.

Den 3 maj öppnade polisen eld mot demonstranterna och flera personer dödades. Dagen efter sammankallade man ett möte på torget Haymarket. 200 poliser ingrep och man började upplösa demonstrationen, när plötsligt någon kastade en bomb från en sidogata. I det kaos som följde började polisen och några arbetare beskjuta varandra. När röken skingrat sig hade sju poliser och tre gånger så många arbetare sårats dödligt. En stor hatkampanj mot anarkisterna följde, och åtta lokala aktivister anklagades för brottet. Inga som helst försök gjordes för att visa att någon av de anklagade hade kastat bomben, istället var det deras politiska åsikter och radikala uttalanden som ställdes inför rätta.

I november 1888 dömdes sju av dem till döden. Fyra av dem hängdes, medan två fick sina straff omvandlade till livstids fängelse. Den siste tog livet av sig i sin cell dagen före den planerade avrättningen.En av de mördade, August Spies, sista ord var: "Den tid ska komma då vår tystnad i graven blir mäktigare än våra stämmor som ni kväver idag", en annan sade: "Vi har bevisat att samhället i sin nuvarande form grundar sig på stöld. Anarkisterna menar att några få personer inte ska kunna monopolisera produktionsmedlen, och de kräver att arbetarna ska överta dem. Jag protesterar mot dödsdomen, jag har inte dödat någon. Men ändå ska jag dö för att jag är anarkist, för kärleken, friheten och broderskapet."

När processen några år senare togs upp på nytt blev det uppenbart att ett justitiemord hade begåtts - inga bindande bevis för brott fanns. De två överlevande släpptes ur fängelset, medan de redan avrättade blev martyrer för arbetarrörelsen. Till minnet av Haymarketanarkisterna antogs den 1 maj som arbetarrörelsens internationella kampdag.De gjorde det yttersta offret i kampen för människans frigörelse. För det glömmer vi dem aldrig.

Per-Anders Svärd