Parecon
en ekonomisk vision och modell

ParEcon - Participatory Economics - är det engelska namnet på den ekonomiska modell som utarbetats av amerikanerna Michael Albert, medutgivare av och skribent på Z Magazine, och Robin Hahnel, ekonomiprofessor vid American Univeristy i Washington. I böckerna 'The Political Economy of Participatory Economics' (Princeton University Press, 1991) och 'Looking Forward: Participatory Economics for the Twenty First Century' (South End Press, 1991) lägger de fram en vision av hur en icke-hierarkisk, deltagardemokratiskt styrd ekonomi skulle kunna se ut och ger en sammanhängande modell för hur produktion, konsumtion och allokation skulle kunna organiseras i ett frihetligt socialistiskt samhälle.

Albert och Hahnel delar i sin analys av samhället upp det i fyra olika, men lika viktiga, sfärer: ekonomi, mellanmänskliga relationer, kultur och politik. ParEcon representerar deras analys av samhället vad gäller den ekonomiska sfären.

Kapitalism och Koordinatorism - olika herrar, samma stövlar

Kapitalismen baseras i privat ägande. Den konservative portalfiguren Edmund Burke skrev om egendomens fördelaktiga egenskaper: "Det väsentliga med egendom, skapad genom förvärv eller god förvaltning, är att den är ojämlik. Man måste därför se till att de stora massorna... inte kan göra någon skada." Det är i den kapitalistiska teorin naturligt att "de dugliga" också är "de rika", och att det fåtal människor som begåvats med särskilt fantastiska egenskaper - de är i besittning av produktiv egendom - är ansvariga för samhällets ekonomi och produktion. Albert&Hahnel definerar kaptialism enligt: "Vid kapitalism äger kapitalister produktionsmedlen, använder marknad för allokation, bestämmer arbetets syfte och natur och anställer och avskedar arbetare (och arbetsledare)."

De menar vidare att det är relevant att förutom arbetare och kapitalister inkludera en tredje huvudklass i den ekonomiska analysen, och definera ett ickekapitalistiskt ekonomiskt system, "koordinatorism" enligt: "Vid koordinatorism finns det inga kapitalister. Arbetsledare, planerare, ingenjörer, och andra intellektuella definerar arbetet, och använder antingen centralplanering eller marknader för allokation." Koordinatorer är ekonomiska aktörer med mera behagliga och mer bemyndigande jobb än andra. De har tillgång till och kontrollerar viktig ekonomisk information, och innehar den sortens positioner som medför att de har oproportionerligt stor påverkan på produktionen.

A&H tar Bolsjevikerna i revolutionens Ryssland som exempel på denna klass, "koordinatorklassens", tänkande och handlande och menar att Bolsjevikerna i Sovjet kom att realisera "den första koordinatorekonomin". Lenin motiverade det sorts ekonomiska styre som kom att karaktärisera Sovjet med att den industriella tekniken i sig krävde en "viljans enighet" hos "massorna". Denna enighet kunde logiskt nog bara uppnås: "Genom att tusentalet underordnar sig viljan hos en." Lenin ansåg också att: "Det är absolut nödvändigt att all beslutsmakt i fabrikerna koncentreras i arbetsledarnas händer." Arbetarstyrda arbetsplatser var således faktiskt ett hot mot socialismen, och denna Orwellska slutsats inspirerade Bolsjevikerna till att (samtidigt med upptrappad statlig repression) systematiskt splittra varje organisation i vilken arbetare aktivt deltog; från arbetarråd och fack, till teater eller idrottsföreningar. Arbetardeltagandet ersattes med koordinatorstyre. Partifunktionärer, planekonomer och förmän monopoliserade de konceptuella, adminstrativa och kreativa arbetsuppgifterna medan arbetarna fick nöja sig med de enahanda, mekaniskt repetitiva arbetsuppgifter som tilldelades dem av koordinatorerna.

Så, vid koordinatorism har vissa människor begåvats med särskilt fantastiska egenskaper - de sitter på en viss position i den administrativa apparaten - och bör därför kontrollera "massornas" ekonomiska förehavanden och se till att dessa "inte kan göra någon skada". De bör förstås också särskilt belönas för att de tar på sig detta stora ansvar.

Detta var knappast Marx intentioner, då han talade om arbetet som ett medel och mål för människans frigörelse, men koordinatorismen baseras i information, och A&H menar att Marxismen i sin strävan efter en "materiell" och "objektiv" politisk, ekonomisk teori tappar bort den mera "informationsbaserade" delen av verkligheten och ekonomin. Koordinatorklassen (och det är relevant att kalla den klass om klass är en grupp ekonomiska aktörer med liknande ekonomiska intressen) blir osynlig i den marxistiska analysen och politiska ekonomin. Marxismen döljer koordinatorklassens roll i produktionen (och döljer samtidigt t.ex statens politiska betydelse i det att endast ekonomiska faktorer antas vara viktiga), och kan därför användas som språngbräda av denna klass i dess försök att ta makten över ekonomin.

Deltagardemokrati och Deltagarekonomi

Frihetliga politiska teorier sätter som sitt mål maximeringen av individens frihet, människor har rätt att bestämma över sig själv och påverka sin egen situation i så hög grad som möjligt. Ett sätt att konkretisera denna strävan är att formulera en maxim om deltagardemokrati, t.ex: "Individens möjlighet till påverkan av beslut skall vara i proportion till beslutens påverkan på individen", ju mer du påverkas av vissa beslut eller vissa föränderliga omständigheter, desto större rätt har du att deltaga i fattandet av besluten eller kontrollera händelserna.

En god ekonomi, menar A&H, befrämjar deltagardemokrati i det att den innefattar så mycket av ekonomisk självförvaltning som möjligt. Den skall vara konstruerad så att jag har möjlighet att vara med och kontrollera allt från min arbetsplats, till hur samhällets resurser i stort skall användas, och så att åsikterna hos alla som bor i en viss stad vägs in i ett beslut om t.ex huruvida det skall byggas en fotbollsstadium i staden eller inte. Samtidigt skall jag och mina medarbetare inte styras av arbetare på en annan arbetsplats eller invånarna i en annan stad vad gäller t.ex hur vi skall inreda våra lokaler.

Vidare skall en god ekonomi ge möjlighet till solidariska handlingar gentemot medmänniskor och i sig själv medföra att naturliga band av solidaritet och medkänsla skapas mellan dess deltagare. Vi vill inte ha en ekonomi där man omöjligt kan undgå att trampa på andra människor eller där man kan skaffa sig stora fördelar genom att lägga krokben för andra.

A&H betonar också vikten av att ekonomin leder till mångfald. En mängd olika infallsvinklar och lösningar av olika problem innebär en samhällelig rikedom på så sätt att det leder till innovation och ökad förmåga att klara eventuella kriser. Ett samhälle av mångfald är också roligare och mera stimulerande att leva i än ett konformistiskt sådant. Människor måste ha möjlighet att skapa sig en egen identitet och att indivduellt och kollektivt utveckla kulturella särdrag.

Jämlikhet, både vad gäller materiella villkor, möjligheter och levnadsituationer är eftersträvansvärt. Vi vill att våra ekonomiska institutioner skall fördela sociala möjligheter och belöningar så rättvist som möjligt bland ekonomins medlemmar. Ingen skall behöva leva i misär medan andra lever i lyx. Arbetet skall inte vara uppdelat så att vissa av ekonomins deltagare utför jämförelsevis innehållslösa och tråkiga arbetsuppgifter medan andra har intressanta och givande jobb.

Samtidigt eftersträvar vi förstås också effektivitet. Produktion av socialt värdefulla varor och tjänster vid för arbetarna behagliga och givande arbetsplatser, distribution som inte leder till miljöförstöring och ett utbud som svarar mot efterfrågan. En effektiv ekonomi tillgodoser konsumenters (och arbetares) behov och utför deras önskningar i så hög grad som möjligt.

Marknader eller Centralplanering? - Nej tack.

Vi borde också fundera på hur man bäst koordinerar de olika delarna i en ekonomi och hur allokationen av varor och tjänster skall ske. Frågan är hur dessa funktioner skall tas om hand om vi vill åstadkomma en god ekonomi enligt kritererna ovan - genom marknader eller centralplanering?

I en marknadsekonomi är arbetarna i olika arbetskomplex "osynliga" för varandra, den ene arbetaren är mer eller mindre omedveten om den andres existens. Ingen information, förutom den som står på produkternas prislappar utbytes mellan arbetare och konsumenter. Konsumenter isoleras från varandra då marknader inte innefattar någon institution genom vilken de kan planera och koordinera sin konsumtion tillsammans, och det är svårt att se hur individen i denna situation skulle ha någon möjlighet till självförvaltning. I en marknadsekonomi är min vinst typiskt också din förlust, den enskilde spelaren vinner något i marknadens nollsummespel endast då någon annan förlorar något, och då affärer görs via marknaden är köpare och säljare motståndare som vill lura och utnyttja varandra maximalt. Att vita, heterosexuella män utnyttjar sina kulturella fördelar gentemot svarta, homosexuella och kvinnor och framhäver sin egen kultur på andra kulturers bekostnad är också något man får räkna med i en marknadsekonomi, med förluster i mångfald som resultat. Att förvänta sig att band av solidaritet skall uppstå mellan medlemmarna i en sådan här ekonomi verkar optimistiskt över gränsen för dumdristighet.

Effektivt kan vi istället förvänta oss att socialt nyttiga val och sådan konsumtion som borde vara kollektivt planerad, t.ex uppförandet av ett sjukhus, försummas till förmån för individuell konsumtion och konsumtion med negativa effekter på samhället. Ett företag som är duktigt på att lura konsumenter, som förpestar miljön då det ger vinster, och som inte bryr sig om sina arbetares välbefinnande kommer att överleva ett som gör det.

För att driva ett framgångsrikt företag i en marknadsekonomi krävs förvaltare som driver på exploateringen av arbetarna, det krävs advokater och ekonomer som manipulerar med lagar och systemet som helhet i syfte att skaffa företaget fördelar, och det behövs en pr-avdelning som döljer produktionens och produkternas negativa sidor för konsumenterna. Marknader leder på detta sätt till, även då vi har gemensamt ägande, till framväxten av en koordinatorklass och att arbetarnas självförvaltning omöjliggörs. Koordinatorstyre blir en nödvändighet för ett företag som vill maximera vinster och koordinatorerna kan kräva högre ersättning för sina tjänster än vanliga arbetare.

Vid centralplanering är koordinatorerna redan på plats och "order skickas ned, upp kommer produktionsredovisningar, order skickas ned och upp stiger lydnad" - och konformism, både ekonomisk och kulturell sådan. På arbetsplatserna behövs en arbetsledare som ser till att planerarnas order utförs korrekt och vid sin sida har han förmän som utför arbetsplatsens mera bemyndigande uppgifter. Ojämlikheterna vad gäller makt, möjligheter och efterhand också materiella belöningar blir offentligt institutionaliserade vid centralplanering. Per defintion deltar arbetare eller konsumenter inte i planeringsprocesserna och var och ens proportionella påverkan och självförvaltning är en omöjlighet.

Liksom i en marknadsekonomi är arbetarna i en centralplanerad ekonomi åtskilda från varandra och konsumenterna atomiserade, kommunikationen mellan arbetare och konsumenter sker också här endast via prislappar, samtidigt som planerarna har makt att sätta de priser på varor och tjänster de tycker är lämpliga. Sociala omständigheter kommer inte att vägas in i de val planerarna gör och människorna alieneras från, istället för att känna solidaritet med varandra.

Centralplanering utmynnar i autokratisk styrning av ekonomin, investeringar i stora centralistiska industrier och den sortens teknologi som ger arbetsledare och ingenjörer kontroll över produktionen oavsett dess effekter på t.ex miljön. Innovation gynnas bara om den inte stör den samhälleliga konformismen. Centralplanering leder också till skapandet av en byråkrati som individen får försöka nästla och muta sig igenom bäst den kan, med de ineffektiviteter detta medför.

Både marknader och centralplanering leder alltså till alienation, apati, miljöförstöring och ineffektiviteter och vi väljer därför förslagsvis ingen av dem för att sköta allokationen i vår ekonomi. Finns det något annat sätt att koordinera och allokera saker och ting? Och hur skall en deltagarekonomi egentligen se ut?

Arbetarråd och Balanserade Arbetskomplex

Låt oss säga att vi har gemensamt ägande av produktionsmedlen, inte statligt ägande, där staten ständigt befäster och stärker sin makt över produktionen, inte offentligt ägande, där byråkratin växer och ställer till besvär, utan kollektivt ägande i den meningen att alla äger allt eller ingen äger något. Vi menar att alla har samma rätt till samhällets produktiva egendom och resurser, och vi vill att arbetare (och konsumenter) tillsammans skall bestämma över hur kaptial och resurser används.

Ett sätt att skapa deltagardemokrati och undvika hierarkier i produktionen är att uppföra arbetarråd. Små råd för behandling av omedelbara frågor på enskilda arbetsplatser, större råd omfattande ett nätverk av arbetsplatsråd, och lager av olika råd av lämplig storlek upp till federationer bestående av olika industrigrenars råd för frågor som berör hela industrier. Varje råd fattar beslut först och främst angående saker som ligger på deras egen nivå och bidrar till beslut på högre nivåer i den grad deras egen nivå påverkas av dem. Beslutsfattandet sker nerifrån-upp, dvs arbetsplatsråd tar själva beslut om saker som berör endast arbetsplatserna, och om en fråga som berör dem behandlas i t.ex ett industriråd, så skall de vara delaktiga i beslutsfattandet i den mån de själva påverkas av besluten. Människor tar alltså beslut om saker och ting som intresserar och påverkar dem själva, är ofta själva ansvariga för att besluten genomförs och ser resultatet av sina egna ansträngningar realiseras. Arbetare kommunicerar med och koordinerar produktionen tillsammans, enligt gemensamma intressen, och det finns anledning att anta att band av solidaritet kommer att skapas mellan dem.

Det första kravet på en demokratisk arbetsplats är att varje arbetare har varsin röst i arbetsplatsens arbetarråd. Varje medlem utför sina arbetsuppgifter på det sätt hon själv tycker är lämpligt, och beslutar tillsammans med sina medarbetare om saker som berör dem alla, t.ex om när man skall ha pauser i produktionen. Men, om någon har som arbetsuppgift att koka kaffe och städa toaletterna på en arbetsplats, samtidigt som någon annan beräknar och planerar budgeten eller arbetar med produktutveckling, kan vi då säga att vi har en jämlik arbetsplats där alla har samma möjlighet till effektiv påverkan, bara för att alla har en röst i rådet?

För att uppnå självförvaltning, jämlikhet och skapa möjligheter till mångfald och solidaritet mellan medlemmarna på en arbetsplats, eller i ett kooperativ med olika arbetsplatser och en uppsättning olika jobb - ett arbetskomplex - måste vi ställa ytterligare krav. Och det må förbättra situtationen om man inför arbetsrotation, men det är knappast tillräckligt att ibland endast byta arbetsuppgifter med varandra om vi vill åstadkomma deltagardemokrati. Medlemmarnas jobb måste istället defineras om på så sätt att de alla innehåller både konceptuella och mera mekaniska arbetsuppgifter. Några arbetare utvärderar inköp, svarar i telefon och för anteckningar, istället för att någon är sekreterare och någon inköpschef. Några effektiviserar arbetet och står själv vid maskinen eller sitter vid datorn, man planerar hur produktionen skall utföras och man utför själv arbetsuppgifterna. Detta skapar möjligheter till självförvaltning för alla, förståelse för varandras arbetssituation, jämlika arbetsvillkor och det ger individen möjlighet till mångfald i arbetet. Samtidigt har varje person fortfarande ganska få arbetsuppgifter totalt, så det finns ingen orsak till varför detta skulle leda till minskad effektivitet, och det finns forfarande utrymme för olika slags specialisering. Skillnaden mot att inte balansera komplexen är istället att olika jobb inte innehåller bara en sorts arbetsuppgifter med avseende på kvaliteten, utan består av både mera bemyndigande och mindre bemyndigande uppgifter och både mera behagliga och mindre behagliga uppgifter.

A&H kallar detta att balansera arbetskomplex efter bemyndigande och attraktivitet, och förespråkar att man förutom detta också ibland byter jobb, roterar, mellan olika arbetskomplex, så att de som jobbar på arbetskomplex med generellt mindre bemyndigande och mindre behagliga jobb ibland jobbar på andra arbetskomplex, och tvärtom. Att människor har jämförelsevis samma arbetsvillkor är en nödvändighet om vi vill att alla skall ha samma effektiva möjlighet till deltagande i ekonomin och om vår ekonomi verkligen skall vara klasslös.

Åt och av var och en enligt vaddå?

Hur skall det som producerats fördelas bland människorna? Vad är var och ens rättvisa del av kakan och hur skall vi belöna varandra för att kakan skall bli så stor som möjligt?

En kapitalistisk ekonomi fördelar de samhälleliga belöningarna först och främst enligt principen "åt var och en efter värdet av dennes personliga egendom". Marknader belönar i sig tur, talang och inlärda produktiva färdigheter samt ansträngning. I en ekonomi med gemensamt ägande fördelar marknaden idealt samhällets förmåner enligt "åt var och en enligt dennes personliga bidrag till produkten". Också i en centralplanerad koordinatorekonomi är denna maxim idealet, men i verkligheten är det planerarna, koordinatorerna som efter behag bestämmer belöningarnas storlek, och tenderar att belöna sin egen klass rikligt och belöna arbetare efter lydnad. Liksom i en marknadsekonomi delas belöningarna vid centralplanering också ut slumpmässigt och enligt talang och utbildning.

Vad gäller rättvisa, håller väl de flesta med om att det knappast kan kallas rättvist att människor blir belönade bara för att de äger produktiv egendom, oberoende av om de fått den i arv eller om de tillskansat sig den på marknaden. Inte heller är det rättvist att planerare reserverar samhällets förmåner åt sig själva och sina gunstlingar.

Men, det är också orättvist att de som "dragit en vinstlott" i genetikens lotteri och därför besitter produktiva talanger belönas i högre grad än andra. Belöningar som härleder sig från talang är liksom de som har sin grund i slumpmässigt uppståndna ekonomiska omständigheter inte rättvisa, då de som erhåller dem per definition inte gjort någonting för att förtjäna dem. Det verkar således som om alloktion genom både marknader och centralplanering, oavsett om vi har gemensamt ägande eller inte bär med sig orättvisor.

I den klassiska socialistiska teorin brukar "åt var och en efter behov" framhållas som maxim för fördelning, men vad betyder detta? Om jag känner ett starkt behov av heroin eller en lyxhelikopter, på vilket sätt och varför, även om jag arbetat "efter förmåga", skall jag få mig dessa saker tillgodo? Denna klassiska maxim verkar utopisk och på det hela taget innehållslös. Det är väldigt svårt att se hur det rent praktiska inlemmandet av den i en ekonomi skulle se ut.

A&H anser att en deltagarekonomi bör fördela belöningar enligt maximen: "åt var och en enligt deras personliga ansträngningar." Om någon arbetar hårt och uppoffrar sig i arbetet, medan någon annan ligger hemma och sover sig igenom hela dagarna, är det i linje med de flestas uppfattning om rättvisa att den arbetsamme bör belönas i högre utsräckning än latmånsen. Ansträngning kan, om arbetskomplex är balanserade efter bemyndigande och attraktivtet mätas i antal arbetade timmar, och för en finjustering av denna "mätning", och för att hindra att någon sover på arbetstid, skulle kollegor sedan också kunna avge alternativa bedömningar av varandras ansträngningar och uppoffringar.

Men effektiviteten då, "kakans storlek"? Om vi gemensamt står för samhällets utbildningskostnader och om principen om belöning enligt ansträngning gäller också för utbildning, är det endast genom att höja sin ansträngning eller genom att göra särskilda uppoffringar som individen kan öka på sin "lön" i en deltagarekonomi. Och ansträngning är faktiskt den enda faktor, förutom utbildning, som individen har kontroll över och som implicerar ekonomisk effektivitet, i vilken sorts ekonomi som helst. De belöningar som i en marknadsekonomi, eller centralplanerad ekonomi, utgår till indvider för att de har ett visst sorts jobb (tur) eller har produktiva talanger (gener), är ur effektivitetssynpunkt bortkastade eftersom dessa faktorer står bortom individens kontroll, man kan inte själv bättra på sin tur eller förädla sin genetik. "Åt var och en enligt ansträngning" är således, i ett samhälle med gratis utbildning, den maxim för fördelning av samhällets belöningar som bäst maximerar den ekonomiska effektiviteten.

Konsumentråd

Vad gäller konsumtion, vill vi att individen skall ha frihet att göra sina egna personliga val utan inblandning av andra, samtidigt som den information och de kontakter som är nödvändiga för att kunna utföra val med positiva effekter vad gäller t.ex miljön, solidariska val gentemot arbetare och andra konsumenter och för att kollektiv konsumtion kunna planeras kollektivt, måste finnas.

För att ta hänsyn till hur konsumtionen påverkar olika människor och åstadkomma självförvaltning bygger vi också här nätverk av råd och federationer. Ett grannskapsråd skulle kunna behandla konsumtion som berör individens närmiljö och en federation av grannskapsråd tar upp en stads kollektiva konsumtion. Stadsrådet tillhör sedan ett länsråd och vi upprättar de lager av konsumentråd som ger individerna möjlighet att påverka den konsumtion som påverkar dem själva och så att allas preferenser ges samma tyngd.

Konsumtion planeras först i de större råden, med medbestämmande av alla råd som påverkas av den, så att de mindre råden är medvetna om vad som kommer att konsumeras kollektivt på olika nivåer och inte på olika sätt dubblerar denna efterfrågan, vid planeringen av en alltmer personlig konsumtion. Den individuelle konsumenten har de konsumtionsrättigher som uppskattningen av dennes ansträngningar berättigar henne till, hon kan "spara", och om grannskapsrådet tillåter det också "låna", på sina beställningar, och konsumera mer än hennes ansträngningar för tillfället berättigar henne till. Berättigade beställningar kan inte förnekas konsumenten, och de kan göras anonymt om man så vill. På detta sätt garanteras individens integritet, samtidigt som möjligheter till solidarisk och kollektiv konsumtion finns på flera nivåer. Det finns alltså, till skillnad mot i marknader eller vid centralplanering nu ett institutionaliserat medium genom vilket information kan spridas och social konsumtion kan ske.

Tillsammans kan man komma överens om att inte beställa alltför många nya gymnastikskor eftersom gummiproduktionen medför skador på miljön, och för att produktionen av gymnastikskor innehåller mycket av enahanda och ibland riskfullt arbete, något som i ett samhälle med balanserade arbetskomplex i slutändan slår tillbaka på alla. I stadsrådet kan man tillsammans bestämma sig för att rusta upp stadens sjukhus eller bygga ett nytt bilbliotek. Vid grannskapsrådet kan någon som har tinnitus informera de andra om detta, så kanske grannen struntar i att införskaffa den där nya sub-woofern som han annars hade tänkt göra.

Deltagarplanering

Planering utförs sedan av arbetar och konsumentråd med hjälp av en beräkningsnämnd, som i princip skulle kunna bestå av bara datorer, men som antagligen fungerar effektivast om den har en professionellt anställd personal. Det bör poängteras att denna nämnd inte själv fattar några beslut, monopoliserar information eller bestämmer varors priser och vad som skall produceras som vid centralplanering, utan består av arbetare som utför de beräkningar de ombeds göra och hjälper till i planeringsprocessen när råden så vill. Planeringsprocessen går till så att beräkningsnämnden tillkännager vad A&H kallar "indikativa priser", i en etablerad deltagarekonomi grundade på tidigare års priser, för varor, tjänster, resurser och kapital. Konsumentråden gör utifrån dessa priser sina beställningar, arbetarråden berättar vilka resurser de vill ha tillgång till och vad de planerar att producera. Resurser fördelas sedan till olika arbetskomplex beroende på hur samhälleligt värdefulla produkter de kommer att göra tillgängliga. Nya indikativa priser beräknas utifrån de nya uppgifterna. Nu finns möjlighet att beräkna vilken social och miljömässig betungning olika sorters konsmtion medför och ta ställning till vilken sorts arbete man vill utföra i processen och hur mycket man är beredd att arbeta för att producera de saker, som ytterst man själv efterfrågat. Konsument och arbetarråd ger reviderade förslag och samma procedur upprepas iterativt tills tillgång överensstämmer med efterfrågan och produkternas priser sätts. Priserna sätts alltså genom en social, iterativ process där de olika råden deltar på lika villkor i planeringen, varför vi kan förvänta oss ett jämlikt slutresultat. Priserna har inte satts genom en maktkamp om vinst mellan köpare och säljare som i en marknadsekonomi och inte av planerare enligt klassintressen som vid centralplanering. Istället har allas preferenser haft lika stor vikt i bestämmandet av vad som skall produceras och vi kan förvänta oss att priserna är rimliga uppskattningar av produkternas verkliga samhälleliga värde.

Martin Karlsson