| (bör ses med
diagramen, öppna ett fönster till den här länken!) DETTA ÄR DE RIKA av Johan Ehrenberg De rika är en anonym grupp i Sverige. Ända sedan 1993, då den borgerliga regeringen beslutade dra tillbaka anslaget till Statistiska Centralbyrån för att kontinuerligt granska och redovisa de rikas förmögenhetsutveckling och situation, har gruppen dessutom blivit allt svårare att identifiera. Men om man verkligen vill går det givetvis att tränga bakom dimmorna och myterna för att se hur rikedomen egentligen är fördelad i Sverige. Är det t ex sant som f d finansminister Kjell Olof Feldt har skrivit att landets stora problem är att alltför få är miljonärer? Ja, på sätt och vis. Det är nämligen extremt få som är rika i Sverige. Fast å andra sidan är rikedomen hos dessa få väldigt stor. Rikedomen är helt enkelt väldigt orättvist fördelad. Låt oss börja med inkomsterna. Om man delar in Sveriges hushåll i olika tiondelar, kan man se hur fördelningen ser ut. Det visar sig då att de 30 procenten fattigaste bara tjänar fyra miljarder. De flesta av dem står dock utanför arbetsmarknaden. Gruppen låginkomsttagare tjänar istället ca 50 miljarder per år. De tio procenten rikaste tjänar dock 330 miljarder varje år. Det är höginkomsttagarna. Ca 170 miljarder kommer från de löner dessa höginkomsttagare har. Men resten, alltså 160 miljarder, kommer från kapitalinkomster de rika har från aktier, obligationer och andra placeringar. De rika blir alltså rika på sin rikedom, inte bara på sina höga löner. Om vi gör ett diagram över dessa inkomster (de kallas faktorinkomster) så ser vi fördelningen i hela samhället. De rikaste tjänar över 330 miljarder, de har faktiskt över 35 procent av alla inkomster, trots att de bara är en tiondel av befolkningen. Normalsvensken, dvs svensken i mitten (stapel 5), tjänar alltså cirka 300 miljarder mindre än de rikaste tio procenten som tjänar mest varje år. Nu är detta en fördelning som inget samhälle kan leva med. Det skulle innebära att tre tiondelar av befolkningen svalt. Därför finns det skatter och bidrag. Staten tar in pengar från dem som har mest och ger till de som har minst. Alla svenskar betalar skatt, men alla får olika mycket tillbaka. Det vi sen har att röra oss med efter att skatter och avgifter är betalda kallas disponibel inkomst. Eller med andra ord – pengar i plånboken. Men även här är fördelningen mycket orättvis. Som du kan se har den rikaste tiondelen hela 210 miljarder att spendera varje år, efter skatt. Medan den tiondelen som befinner sig i mitten av inkomstfördelningen har ca 70 miljarder och den fattigaste tiondelen bara runt 50. Om man nu ville skapa ett samhälle där alla har lika mycket då skulle vi varje år behöva omfördela mycket mer pengar. Nämligen 247 miljarder kronor per år. Det intressanta med den siffran är att den faktiskt blivit mycket större de senaste femton–tjugo åren. Fram till 1980-talet så var Sverige ett land där inkomsterna, bit för bit, fördelades jämnare. Sen 1981 har en mycket dramatisk förändring skett. Då räckte det med 200 miljarder per år, nu behövs alltså 47 miljarder mer. Problemet med att de rika i Sverige har mycket mer pengar än andra, har alltså ökat markant sen 1981. (Källa för samtliga siffror runt inkomsterna är SCB, Inkomstfördelningsundersökningen 1996, If 21 SM 9801 och KI, Analysunderlag nov. 1998) HÖGINKOMSTTAGARE ÄR INTE ALLTID RIKA MEN BETYDER DET HÄR att tio procent av svenska folket är rika? Nej, det betyder att tio procent är riktiga höginkomsttagare. Och de har verkligen mycket pengar att röra sig med. Om vi genom skattehöjningar tog bort 30 miljarder från den rikaste tiondelen så skulle de fortfarande ha 39 miljarder mer än den näst rikaste tiondelen. Som ju också tillhör höginkomsttagarna. Man kan förklara detta på ett annat sätt. Om den rikaste tiondelen betalade 30 miljarder mer i skatt i år skulle de fortfarande ha det bättre än de hade 1981! Men att vara höginkomsttagare är inte detsamma som att automatiskt vara rik. Det är en sak att man efter några år troligen blir rik som höginkomsttagare, men man behöver inte vara det direkt. För att hitta våra rika måste vi därför titta på förmögenhetsfördelningen i Sverige. Här är problemet att SCB slutade göra statistik på detta 1993. Då såg det i alla fall ut så här. De rikaste hade över 800 miljarder i förmögenhet, medan de fattigaste var skyldiga 160 miljarder. Och de allra flesta hade ingen eller en mycket liten förmögenhet. Nu är detta dock inte riktigt rättvisande siffror. I en förmögenhet ingår sånt som man inte kan leva av. Som sitt hus. Om man därför tar bort allt sånt från uträkningarna och bara pratar om pengar, dvs finansiell förmögenhet, så var fördelningen faktiskt ännu värre. (Källa: SCB, Inkomstfördelningsundersökningen 1993, Be 21 SM 9501) Sju av tio svenskar hade då ingen förmögenhet alls. Bara skulder. Tio procent av befolkningen står sen och väger på gränsen. Alla rikedomarna, mätt som pengar, är därför i princip samlade hos två tiondelar av svenska folket. Eller 20 procent. Vad betyder det? Jo, 80 procent av svenska folket får ingen del alls av hur förmögenheterna växer. De får ingen avkastning, de tjänar inget på aktier eller obligationer. Deras egna skulder är dessutom större än deras förmögenheter. De får det inte ett dugg bättre även om skatt på aktieutdelningar eller förmögenhet tas bort. Det är bara en liten del av svenska folket som tjänar på det. Ja, faktiskt är den mycket mindre än så. Siffrorna ovan är som sagt sex år gamla idag. Men hur ser det ut nu? Om man tar och lägger ihop SCBs gamla undersökning och tittar på inkomsterna från senare tid, speciellt inkomster från förmögenheter och vilka förmögenheter som deklareras för skatt, så får vi ändå en bild av hur fördelningen ser ut idag. Och det är då vi börjar närma oss de verkligt rika. Det är nämligen så att 95 procent av svenska folket har ingen förmögenhet alls att deklarera! Det är bara fem procent av det svenska folket som överhuvudtaget är så rika att de måste betala förmögenhetsskatt. Men inte nog med detta. Titta en sekund på detta diagram. DE ALLRA RIKASTE INTE ENS BLAND DE FEM PROCENT RIKA är fördelningen jämn. Tvärtom – de minst rika procenten har bara 66 miljarder, medan den rikaste procenten av svenska folket deklarerar för 288 miljarder kronor. Så nu har vi hittat de rika. I Sverige har två procent av svenska folket över 460 miljarder i skattepliktig förmögenhet. Bara två procent av svenska folket äger nästan allt! Där hittar du de rika. Det är en mycket liten minoritet. Faktiskt är det bara 90 000 familjer. Det är dessa som äger och kontrollerar förmögenheterna i Sverige. 90 000 familjer. Utvecklingen visar dessutom att de blir färre och färre. Rikedomen koncentreras i Sverige. Det är inte så konstigt. Om bara några få procent äger nästan allt, ja då är det givetvis bara några få procent som får del av förmögenheternas verkliga tillväxt. Avståndet mellan rika och icke rika kommer med andra ord bara att fortsätta öka. Om ingenting görs. Eftersom de rika hushållen innehåller både barn och oftast en fru som äger mindre än sin make, kan man enkelt säga att landets rika är ca 40 000 män. DET FINNS MER! MYCKET MER! Siffrorna här ovan är alltså den officiella statistiken. Men det finns mer pengar. Enligt SCB finns det ca 330 miljarder kronor som man helt enkelt inte har någon aning om var de är. De är med andra ord utomlands. Enligt riksskatteverket finns det t ex 100 svenska miljarder gömda i fonder i Luxemburg. Totalt har de svenska hushållen över 2 147 miljarder kronor i finansiella tillgångar. (SCB 1997) Det vill säga bankmedel, värdepapper, försäkringssparande. Det mesta av dessa pengar är dock små summor fördelade på de många miljoner svenskar som har några kronor sparade eller har fått några enstaka aktier. Dessutom finns de stora pengarna i gemensamma fonder typ pensionsfonder. Det som blir kvar är de verkliga förmögenheterna. De privata miljoner som gör en människa rik. Och den rikedomen är som sagt i huvudsak samlad på några få tusen svenska män. Johan Ehrenberg Siffror | diagram: Sten Ljunggren De riktigt rika I Sverige är rikedomen mycket sällan samlad direkt hos en privatperson. Åtminstone inte så att det är synligt. De rika privatpersonerna i näringslivet tillhör undantagen. Det är Fredrik Lundberg, Stefan Persson på H&M och andra som får ståta i topplistorna, inte de anonyma ägarna till industriföretagen eller bankerna. Istället är det i stiftelser och företag de verkliga rikedomarna finns. Genom att ha aktier i ett litet företag för några hundra tusen kronor, kan den rike sen ha kontroll eller insyn i ett mycket större bolag som det lilla bolaget äger aktierna i. Detta är ju varken märkligt eller skumt, det innebär bara att statistiken över förmögenheterna i Sverige blir något skev. Förmögenheter som inte är privata syns helt enkelt inte. Även om de styrs och kontrolleras privat. Att så få personer faktiskt ändå äger mer än hälften av alla skattepliktiga förmögenheter säger alltså mer än man först tror. Trots att de riktigt stora ägarna inte syns i förmögenhetsstatistiken, så är koncentrationen enorm. Våra rika är helt enkelt väldigt få. Detta är klassamhället Sverige Bara fem procent av
svenska folket deklarerar förmögenhet i Sverige. De
andra, de 95 procenten av svenska folket som inte är
med, är alla vi andra. Vissa äger förmögenhet, andra äger inte. Och de som äger blir automatiskt rikare varje år bara genom detta sitt ägande. Det är så illa att bara riktigt vanvettigt beteende, typ galet spelande med miljarder, eller fåfäng jakt på att bli rikast i världen, kan skada dessa rika. De kan inte, hur mycket de än gör eller försöker, konsumera bort sin rikedom.De blir rikare bara genom att andas. Det är alltså inte underligt om de mår dåligt. Tänk att leva i ett samhälle där rikedom är beviset på framgång och samtidigt veta att man fortsätter få den utan att egentligen behöva göra någonting. Det är sånt som skapar bitterhet. Och en jakt på ytterligare förmögenhet. För något måste man ju göra för att få tiden att gå. Denna text har publicerats i tidningen ETC nr 2/99 och i nättidningen www.etc.se 990422. |