Vi är på ett fritids. Jag är 17 år och sommarjobbar som assistent åt en pojke med diabetes. Pojken spelar för tillfället fotboll, jag sitter och klipper papper tillsammans med Elin. Elin använder den skarpaste saxen som är överlägsen alla andra saxar på fritids att klippa papper med.

Två andra flickor kommer förbi och kommer på att de också vill klippa. De sätter sig ner och utan att ens tänka säger den tuffaste flickan: "Ge mig den saxen, Elin". Och utan att ens tänka sig ger Elin henne saxen. Aldrig innan har de sett mig arg.

Två år senare kuskar jag runt som vikarie i grundskolor i Stockholms förorter. Det är slitigt, varje ny klass är ett nytt test på hur starkt ens psyke är. Kommer man kunna hålla behärskningen när 25 uttråkade personer hoppas på kaos? Vad som är mer psykiskt krävande är dock att se hur barnen behandlas, av de vuxna, men framförallt av varandra.

I varenda en av de 20 klasser jag hunnit avverka på en termin är mönstren så tydliga att jag efter två-tre dagar skulle kunna ställa uppe eleverna på ett led efter vilken status de givit sig själva inom klassen, och inte ha mer än några ynka procents fel. Man ser det på allt: i vilken ordning de går in i matsalen, vem som avbryter och vem som blir avbruten, i vilken ordning de använder datorn, vilka som får börja veva när flickorna hoppar hopprep, vilka som blir sist valda när pojkarna spelar fotboll.

Lågstatusbarnen får knyta skosnören, göra skoluppgifter och kämna ifrån sig sin utrustning som de varit först med att ta (datorer, mikroskop, färgpennor, böcker) och ibland till och med sina egna ägodelar åt högstatusbarnen.

De får ta emot fysiska och psykiska trakasserier när högstatusbarnen behöver avreagera sig. Och aldrig säga ifrån, aldrig säga till de vuxna, vilket de flesta förresten inte har någon som helst tanke på, de är så invanda, så hemmablinda.

Det är inte mobbing, men det hänger tätt ihop. Mobbingbarn brukar vara de lågstatusbarn som inte spelar med i spelet, antingen för att de inte förstår det, eller för att de helt enkelt vägrar finna sig i det.

Jag brukar inte vara mycket i lärarrummet när jag vickar. Dels för att jag vill förbereda lektioner ifred, dels för att jag faktiskt inte vill bli varnad för stökiga elever. ("Om Dennis börjar bråka, ska du inte försöka övertala honom att sluta, han är omöjlig, det är bara att köra ut honom i kapprummet och fortsätta som inget hänt"). Detta händer mycket oftare än att jag får vettiga och användbara råd.

Men då jag är där och hierarkierna inom en klass tas upp, verkar de ses som ett enskilt problem för just den klassen, just de eleverna, att en elev är ouppfostrad som tränger sig, att en elev är osynlig som aldrig något säger, att en elev är elak och tvingar andra barn att betjäna honom/henne. Inte att allt hänger ihop, att det bara är olika yttringar av samma problem. En annan obehaglighet är att man på fler och fler lågstadieskolor låter klasserna ha olika lärare i olika ämnen, sammanlagt kanske fem-sex lärare till en klass. Det är inte heller något bra system, eftersom det blev otroligt jobbiga år för den elev som inte kom överens med sin lärare. Men med alltför många lärare till samma klass är risken stor att de barn som går in för att inte väcka uppmärksamhet lyckas väldigt bra, och för att för lärare som bara har en klass några timmar per vecka tar det antagligen låg tid att sätta sig in i klassens statussystem så grundligt som skulle krävas för att man ska kunna göra något åt det.

En del skolor kör "jag duger-dagar" och har kompissamtal som ska stärka elevernas självförtroenden. Det jag sett av dem har tyvärr varit alldeles för abstrakt. "Alla är lika mycket värda", "du duger som du är" fick jag också lära mig när jag gick i skolan, men det var lika tomma fraser som "fred på jorden" när allt omkring mig pekade åt andra hållet. Lärarna brydde sig i praktiken knappast om att vissa elever alltid använde de roligaste gungorna, dessutom hade lärarna egna hierarkier som syntes så fort de var fler än en i klassrummet.

Jag skriver det här för att jag tycker att problemet med hierarkier i skolan är väldigt allvarligt. Att ständigt bli nedtryckt när man är så ung knäcker ens självförtroende för livet. Att se sig själv som mindre, eller till och med minst värd i flera år bränner till slut fast den destruktiva självbilden och man kanske aldrig kommer från den.

Det är ett väldigt utbrett problem, det finns i varenda klass. Antagligen är det elevernas reaktion på dålig uppmärksamhet från vuxna. De måste helt enkelt få sitt värde bekräftat, om inte från lärare och föräldrar så från sina skolkamrater, genom att få dem att böja sig. Dessutom bildas systemet när barnen är så små att de helt enkelt inte kan sätta sig in i andras situation, och ehlt naturligt alltid sätter sig själva främst. Dessutom är det ett väldigt förbisett problem. Alla skolor har antimobbnings-grupper och projekt, men mobbning är en självklar konsekvens av dessa hierarkier som klasserna uppenbarligen upprättar "automatiskt".

Till sist är det ett politiskt problem. Har man accepterat informella hierarkier tycker man nog att formella hierarkier är ett rätt OK alternativ.

Så vad kan man göra? Mer resurser till skolan ger mindre klasser och bättre kontakt mellan lärare och elever. Fler ingångar till läraryrket än lärarhögskolan, människor med starkt psyke är mycket bättre lärare och förebilder än aldrig så utbildade ynkryggar. Högre lärarlön ger flera utbildningar och färre extravikarierande vikarier i skolorna.

Och framförallt ska hierarkierna dras fram i ljuste och motarbetas från alla håll. Elverna ska få helt klart för att det är fel att härska över andra likväl som att betjäna. De ska ha rätt att växa upp ei en miljö som inte är pressande att de måste bygga sina självförtroenden på bekostnad av skolkamrater.

Gör det till en del av lärarutbildningen och gör det till en del av skolans handlingsplan.

Helena Fägerlind, grundskolevikarie och personligt assistent

Tidigare publicerad i Direkt Aktion nr. 3 1999. Elektronisk nedskrivning av Mikael Altemark