"Mindre än 75 år efter det att kraftmätningen mellan kapitalism och socialism officiellt påbörjades har den avslutats. Det tumult och de förändringar som tar och har tagit plats i Sovjetunionen, Kina och Östereuropa förser oss med de glasklaraste bevis som behövs på att kapitalism organiserar mänsklighetens materiella affärer mer effektivt än socialism". Så skrev Robert Heilbroner, en välkänd amerikansk professor med vänstersympatier från New school of Social Research 1989. Vidare skrev han att "från och med nu kommer de stora problemen inte vara ekonomiska, utan kulturella och politiska". Ett annat sätt att säga att vi nått historiens slut.

För Heilbroner finns det bara två typer av möjliga ekonomiska system: det vi har i väst (vilket Heilbroner kallar kapitalism) och det de hade i öst (som Heilbroner kallar socialism). Eftersom östblocket är dött, drar Heilbroner slutsatsen att egalitära aspirationer är trevliga, men de är ouppnåeliga. Även om kapitalismen inte är perfekt, så är det det system som fungerar.

Trots det så ser man från det kapitalistiska Stockholms arbetslöshetsköer till Londons smutsiga kapitalistiska gränder till Los Angeles kapitalistiska akutsjukhusavdelningar - från kapitalistiska Göteborg, till kapitalistiska Paris, till kapitaliska Moskva - att "ett effektivt sätt att hantera materiella affärer" uppenbarligen betyder olika saker för olika människor.

Ökande ojämlikhet. Hemlöshet. Kriminalitet. Kulturell konformism. Ekologisk kollaps. Alienation. Missbruk. Den moderna kapitalismens stämpel lämnar sitt avtryck i alla världens större städer.

Vi anser att en ny ekonomi kan byggas som förkroppsligar mänskliga värden och samtidigt fungerar effektivt. Hur kan vi dra sådana optimistiska slutsatser trots Heilbroners hyllning av kapitalismens "triumf"? Säkerligen inte genom att förneka fakta.

Den sovjetiska ekonomin kunde inte berika Moskvas eliter, lika lite som den berikade de förtrycka i Sovjet, men är kapitalismen en framgång för att den berikar Wall streets stamgäster på de framgång för att kapitalismen berikar Wall streets stamgäster på de nedtrycktas bekostnad?

I Ungern och Tjeckoslovakien föll partiernas politbyråer som dominobrickor, återigen bevis för att totalitarism är brott mot mänskligheten. Men är kapitalism därför en framgång för att dess egna politbyråer, statliga institutioner och huvudkontor, inte fallit än?

Den fredliga folkliga revolutionen i Polen och Östtyskland fastställer den slutgiltiga bankrutten för den sociala ordning som rådde där sedan andra världskriget. Men gör det här att fattigdom, miljöförstöring och alienation i Sverige är eftersträvansvärda för att de kan fortgå utan större motstånd? Var den eftersträvansvärda saker för att de kan fortgå utan större motstånd? Var den sovjetiska ekonomin något att ha till dess motståndare utvecklade sin styrka till den punkt att de kunde göra något åt den?

Samtida händelser, såväl som varenda dag av de århundranden som gått, sätter press på båda dessa skapelser. Men eftersom ingen av skapelserna har baserats på en grundval av egalitärt och folkligt deltagande så diskrediterar inte händelserna hoppet om ett system baserat på detta.

Socialismen förkastad?

Det heilbronska argumentet lyder så, att eftersom Sovjets, Kinas och Östeuropas ledare alla kallade sina länder "socialistiska" och eftersom Henry Kissinger kallade dem "socialistiska" och eftersom New York Times kallade dem "socialistiska" och eftersom Heilbroner och nästan alla västvärldens marxister kallade dem "socialistiska" måste de här ländernas ekonomier förkroppsligat socialistiska principer. Dessa ekonomiers kris indikerade därför att socialistiska värderingar - det enda alternativet till kapitalistiska värderingar - avvisats.

Detta skulle ha varit fullständigt sant om länderna faktiskt hade varit socialistiska. Sovjetiska, Kinesiska och Östeuropeiska ledare ljög när de kallade sina ekonomier socialistiska. Henry Kissinger och New York Times ljög även de, och västvärldens marxister såsom Heilbroner har antingen blivit lurade, varit trögtänkta eller ljugit även de. Socialistiska värderingar - och då menar vi värden som syftar till egalitära idéer och folkligt deltagande - har aldrig karakteriserat något av dessa länder. Folk som flydde från Östtyskland vintern 1989 hade aldrig upplevt ett egalitärt samhälle, så hur skulle de kunna förkasta ett? Arbetare i Polen har aldrig själva bestämt över sina egna ekonomiska liv, så hur kan landets bankrutt påvisa att allt skulle falla sönder om arbetare styrde sina egna liv?

Vad du än bestämmer dig för att kalla Sovjetunionens, Kinas och Östeuropas ekonomier (vi föredrar att använda termen koordinatorism) är det viktigt att inse att de nu inte är och aldrig har varit egalitära eller byggda på folkligt deltagande och inflytande. Om vi inte inser det, kan vi inte förstå krisen dessa system drabbades av eller förstå hur alternativa system kan se ut, eller ännu värre, vi kan missta oss och dra slutsatsen att dessa systems fall berodde på att de försökte vara för egalitära och öppna för deltagande.

Säkerligen eliminerade östblockets länder det privata ägandet av produktionsmedlen och förkastade därför kapitalismen. Men även bortsett från det politiska brott som kallas Stalinism så ersatte de här länderna bara kapitalistisk förvaltning med koordinatoristisk förvaltning. Istället för att utveckla demokratiska procedurer genom vilka arbetare och konsumenter kunde planera sina gemensamma ansträngningar effektivt och rättvist tvingade de nya härskarna på dem en hierarkisk planering vilken berövade både vanliga arbetare och konsumenter möjligheten att delta i den ekonomiska beslutsprocessen. Resultatet blev att de bytte ut en härskande klass, kapitalisterna, (ring ut den gamla chefen) mot en annan, som vi kallar koordinatörerna (ring in den nya).

I dessa ekonomier monopoliserade en härskande klass bestående av koordinatörer beslutsfattandet, den högre utbildningen och de materiella förmånerna. Vanliga arbetare hade inget eller ytterst lite att säga till om vad de producerade och hur de producerade det. En känd sovjetisk ekonom, Nikolai Shemelev, skrev så här om detta system: "Massiv apati, okänslighet, stöld och avsaknad av respekt för hederligt arbete.. har lett till den bokstavligen fysiska förmultningen av en stor del av folket som ett resultat av alkoholism och inaktivitet. Det finns en avsaknad av tro på officiellt utlysta mål och syften, på ens möjligheten till en mer rationell organisation av det ekonomiska och sociala livet.." Sovjets ekonomi var en jävla oreda och har alltid varit det. Men även om man bortser från att Shemelevs beskrivning låter som vad många upplever i New York, Stockholm eller Madrid, så berättar han bara vad centralt planerad koordinatorism har resulterat i. Det säger inget om egalitarism och deltagande, för dessa värden övergavs av Sovjets institutioner för länge sedan, för de stod i vägen för deras uppgång.

Om du tror att Sovjets arbetarklass tills för 10 år sedan kontrollerade sin egen arbetssituation, själva beslutade över produktdesignen och bestämde vem som skulle få äta vetet de producerade eller värmas av kolet de grävde efter, borde Östblockets fall lämna dig med, som Heilbroner, en känsla av att människor är varelser av sådan korrupt natur att en ekonomi som baseras på tävlan och hierarkisk kontroll är det enda botemedlet mot den medfödda mänskliga slappheten och ineffektiviteten.

Om du tror att Sovjet var socialistiskt, då skulle det senaste decenniets händelser indikera att arbetarmakt inte skapar klasslöshet, utan snarare en jävla röra. Om du tar till dig Heilbroners syn så omfamnar du cynism i onödan, för i de länder i vilka ekonomierna havererade hade arbetare aldrig någon makt eller inflytande. En bättre ekonomi för både de som levde och lever under koordinatoriska system och för oss som lever under kapitalistiska är fortfarande både önskvärd och möjlig.

Koordinatorism

När man läser boken "The intellectuals on the road to class power" av Ungrarna Konrad och Ivan Szelenyi så underlättas förståelsen av de illusioner som den sovjetiska regeringen, New York Times och de flesta av västerlandets marxister vidhåller om att arbetarna hade makt över det ekonomiska livet och sin livssituation. Arbetarna hade aldrig något sådant. I det forna östblocket så hade intellektuella, som i väst, mycket högre lön än arbetarnas magra inkomst. Mellanskiktens konceptuella arbetare levde i större, mer bekväma bostäder i bättre kvarter. De erhöll tillstånd att flytta in i städer snabbare och fick då bättre lägenheter billigare. De levde relativt nära sina arbetsplatser, medan en stor del av arbetarklassen fick pendla från dåligt underhållna byar eller stadens ghetton. De intellektuellas barn gick i bättre skolor och erhöll universitetsexamen i större utsträckning. Bara intellektuella och deras avkomma fick tillträde till specialsjukhus som gav utmärkt vård för statliga byråkrater eller partifunktionärer. Till och med kafeteriorna i de institutioner som mest hade intellektuella som anställda erbjöd bättre mat än fabrikskafeteriorna.

Vad viktigare är berättar Konrad och Szelenyi också att "för all sin påstådda 'ledande roll' har [arbetarna i dessa ekonomier] lika lite att säga till om beslut på både hög och låg nivå i ett företag som på en kapitalistisk arbetsplats. Han [sic!] har inget att säga till om i fall verksamheten ska utökas eller minskas, vad som ska produceras, vilken slags utrustning han ska använd och vilken riktning (om någon) teknologisk utveckling som ska tas, om han ska arbeta för delbetalning eller en timlön, hur effektiviteten skall mätas eller hur produktionsnormer skall uträknas eller hur arbetsplatsens auktoritetsstruktur skall se ut och hur den, från VD till förman, skall fungera." Arbetare får vad de får på samma sätt i öst som i väst - genom att kräva det och ibland vinna det - här från kapitalister, där från koordinatorer.

I en kapitalistisk stat äger kapitalisterna produktionsmedlen, använder marknadssystem för distribution av resurser och rikedomar, beslutar om arbetets syfte och utseende och anställer och avskedar arbetare (och managers). I en koordinatorism är kapitalisterna borta. Managers, planerare, ingenjörer och andra intellektuella definierar arbetet, användandes antingen centralplanering eller marknader som fördelningsprincip. Arbetare fortsätter utföra uppgifter som bestämts av andra.

De båda systemens klasstruktur och interna dynamik ger upphov till olika fördelningssystem av rikedom och inkomst, men de liknar varandra nära på en punkt: "arbetet är något externt från arbetaren". Ironiskt nog stämmer dessa ord, som Marx använde för att beskriva kapitalismen, också in på koordinatorism. "Arbetare förverkligar inte sig själva i sitt arbete. De känner sig inte tillfredställda, utan olyckliga." Arbetet "utvecklar inte fritt arbetarnas fysiska och mentala potential" utan "dödar långsamt deras kropp och förstör deras sinnen". De "är hemma när de inte arbetar och de arbetar när de inte är hemma". "Arbetarnas arbete är därför inte frivilligt, utan tilltvingat; det är tvångsarbete". Det är inte "behovets tillfredställelse, det är bara ett sätt att tillfredställa externa behov". Tävlingen mellan USA:s och Sovjets ekonomiska system har alltid till större delen varit oviktigt för arbetare eftersom inget av dem tjänar arbetarna och båda förtrycker dem.

Så vems "externa behov" styr verkligen arbetet i en koordinatorisk ekonomi? Konard och Szelenyi tvekar inte: "De kommunistiska partierna, efter att de kommit till makten, upplöste eller omvandlade varje organisation i vilka bara arbetare deltog i, från arbetarråden, fabrikskommittéer och fackföreningar till arbetarsångföreningar, teatergrupper och sportklubbar.." Från detta drar Konrad och Szelenyi slutsatsen att bolsjevismen "erbjöd de intellektuella ett program med vilket de kunde frigöra sig från plikten att representera allmänheten när väl makten blivit säkrad, och det använde allmänhetens intressen som ett sätt att ta makten." De avslutar med att med "expropriationen av expropriatörer - alltså överförandet av rätten att fördela mervärdet från hyresvärdar och kapitalister till de intellektuella vid makten, eller till arbetarkadrer vilkas politiska positioner och funktioner gjorde dem till intellektuella, och med krossandet av producenternas egna organisationer - så skapade bolsjevikerna ramen för ett nytt fördelningssystem (läs: koordinatorism)."

Koordinatorism fördelar produktivt ansvar så att några människor (koordinatörerna) primärt utför konceptuella, administrativa och kreativa uppgifter, medan andra (arbetarna) huvudsakligen har hand om tråkiga, repetitiva uppgifter som definieras av andra än de själva; alltså, de förra bestämmer över de senare. Men löftet om ekonomisk frigörelse har alltid varit att fördela produktivt ansvar så att alla får en rättvis del av möjligheten att utöva konceptuellt och verkställande arbete, vilket gör att alla arbetare därför är berättigade och förberedda för att ha en proportionell roll när beslut tas. Detta är en "tredje väg".

Så alternativen för moderna ekonomiska institutioner är trefaldiga: kapitalism, koordinatorism och vad vi kallar "deltagarekonomi". Koordinatorismens misslyckande säger inget om att det enda kvarvarande alternativet skulle vara kapitalism.

För läsare som är insatta i relevant historia, så är det givande att komma ihåg vad Karl Marx sa om önskvärda ekonomier i sitt Filosofiska Manuskript: "I det individuella uttrycket av mitt eget liv skulle jag ha förverkligat det omedelbara förverkligandet av ditt liv, och så skulle jag i min individuella aktivitet direkt fastställt och realiserat min äkta natur, min mänskliga, gemensamma natur... Mitt arbete skulle därför vara det fria uttryckandet och därför njutningen i livet." Den här inställningen var och är befriande. Men den har ingenting att göra cementerad centralplanering, den tävlande den har ingenting att göra med regimenterad centralplanering, den tävlande själviskheten hos marknaden eller de auktoritära åsikterna hos den officiella marxismen själv. Därför säger dessa systems misslyckande inget om värdet i att försöka göra vårt arbetande "det fria uttryckandet och därför njutningen i livet".

Koordinatorismens rötter

Så hur uppkom koordinatorismen? Få kommentatorer idag har något snällt att säga om Stalin, men östblockskoordinatorismens problem och politiska auktoritarism började mycket tidigare. Många samtida svårigheter kan spåras tillbaka till svagheter i det ursprungliga marxistiska teoretiska ramverket. Här illustrerar vi de anti-egalitära och anti-demokratiska tankar som präglade den ryska revolutionens ledare.

Leo Trotskij, den berömde skaparen av det första koordinatoriska ekonomiska systemet, sa att arbetarnas sociala styre över samhället "uttrycks...inte alls i den form individuella ekonomiska företag administreras". Trotskij kände alltså att det vore OK för bolsjevikerna att lämna kvar den sedvanliga hierarkin i fabriken så länge centraladministratörer som han själv härskade "för arbetarnas eget bästa". För att få reda på varför Trotskij förordade "en-mans management" i fabriken behöver vi bara se på hans cyniska syn på den mänskliga naturen: "Det är en allmän regel att människan kommer att försöka slippa jobba. Människan är en lat varelse". Naturligtvis måste kamrater på samhällets topp använda tvång mot "lata varelser" för deras eget bästa. Vidare sa Trotskij: "Jag tror att om inte inbördeskriget hade plundrat våra ekonomiska organ på alla de som inte var de starkaste, mest oberoende och mest initiativtagande, så hade otvivelaktligen stegen mot enmansstyre tagits mycket tidigare och mycket mindre smärtfyllt". Med andra ord hängav sig inte Trotskij till koordinatorstrukturer av nödvändighet pga. inbördeskriget, som apologister säger, utan för att han föredrog dem. De här elitistiska tankarna definierade Trotskijs agenda för samhället, en koordinatorisk sådan, inte en socialistisk, i vilken centraladministratörer skulle tillsätta "enmansstyrelser" som skulle härska över de "lata arbetarna", självklart för arbetarnas eget bästa. Om självständiga arbetarorganisationer måste krossas under processen spelar ingen roll. De hindrar bara sådana som Trotskij från att skydda arbetarna från konsekvenserna av deras egen lathet - från att härska över dem för att frigöra dem, så att säga. Det är glasklart att denna koordinatoriska agenda inte har något att göra med att förvandla arbetet till "ett fritt uttryckssätt och därför livets njutning."

Lenins koordinatoriska böjelse bevisas i argumentationer som; "Det är absolut livsviktigt att all auktoritet i fabrikerna bör koncentreras i styrelsens händer." Han följde den här logiken till dess slutsats, genom att kommentera att "allt direkt ingripande av fackföreningarna i styrandet av företag måste betraktas som skadligt och otillåtet." Om Trotskijs rättfärdigande av koordinatorismen vädjade till en cynisk syn på mänsklighetens natur så vädjade Lenin till en annan grundbult i en antidemokratisk ekonomisk ideologi, den moderna teknologin. "Storskalig maskinindustri, vilken är socialismens centrala produktionskälla och därmed dess grund, kräver en absolut och strikt samfällighet av vilja.... Hur kan strikt samfällighet säkras? Genom att tusentals människor underställer sin egen vilja viljan hos en enda." Uppenbarligen var det för Lenin, som för Trotskij, tillräckligt med "viljan hos den enda" var välmotiverad, en analys som Stalin utan tvekan inte skulle ha något emot.

Till svar mot arbetare som inte accepterade hans analys och krävde mer att säga till om över den ekonomiska politiken dundrade Lenin: "En producentkongress? Vad exakt betyder det? Det är svårt att hitta ord för att beskriva det här tramset. Jag frågar mig igen och igen om de skämtar? Kan någon verkligen ta dessa människor på allvar? Produktion är alltid en nödvändighet, men demokrati är det inte. Demokratisering av produktionen befruktar en serie radikalt falska idéer". Kanske en av de idéer Lenin tänkte på var att arbete borde vara "det fria uttrycket och därför livets njutning".

I kontrast till Lenins och Trotskijs koordinatoriska sympatier intog Rosa Luxemburg en frigörande position när hon kritiserade bolsjevikerna: "Slutligen såg vi födseln av en vida mer legitim avkomma av den historiska processen: den ryska arbetarrörelsen, som för första gången gav uttryck åt de allmänna massornas verkliga vilja. Sen kastade sig den ryska revolutionens ledarskap sig upp för att stå på deras axlar, och förklarade sig än en gång vara den allsmäktiga historiens regissör, denna gång i formen av hans höghet av det Socialdemokratiska Arbetarepartiets centralkommitté. Denna skickliga akrobat insåg inte ens att den enda som var kapabel att spela regissörens roll var arbetarklassens kollektiv, som har rätt att göra misstag och lära själv sig historiens dialekt. Låt oss uttrycka det rätt skarpt: felen som begåtts av en revolutionär arbetarrörelse är historiskt sett mycket mer fruktbärande än de korrekta avgörandena hos den finaste av centralkommittéer."

Luxemburg fångade skillnaden mellan koordinatoriska och frihetliga tankegångar när hon sade: "Den disciplin vilken Lenin hade i åtanke körs hem till proletariatet inte bara i fabrikerna, men också i barackerna, genom all sorts byråkratier, kort sagt genom det kraftfulla maskineriet hos den centraliserade borgerliga staten... Det är att misshandla ord om man tillskriver termen 'disciplin' till sådana obesläktade koncept som de tanklösa reflexiva rörelserna hos en kropp med tusen händer och tusen ben och en grupp människors spontana samordning av medvetna politiska handlingar. Vad kan den välordnade lättleddheten av den tidigare ha att göra med aspirationerna hos en klass som kämpar för sin frigörelse?"

Svaret är, såklart, ingenting. Frågan som kvarstår är om vi kan skapa ett ekonomiskt system som är effektivt, jämlikt och ekologiskt sunt baserade på självverksamheten och det kollektiva självstyret hos arbetare och konsumenter.

Den stora lögnen

Noam Chomsky förklarar den Orwellska semantiken i det Heilbronska sättet att förstå 1900-talet. I "Language and Politics" skriver Chomsky att efter den bolsjevikiska revolutionen har "båda av världens stora propagandasystem beskrivit denna utrensning av socialistiska element som en seger för socialismen. För västvärldens kapitalism är syftet att svärta ner socialismen genom att sammankoppla den med Moskvas tyranni; för bolsjevikerna var syftet att få legitimitet genom att vädja åt den verkliga socialismens mål". I stil med vår egen analys noterar Chomsky också att "speciellt efter 1917 har marxismen - eller mer precist, marxism-leninismen - blivit, som Bakunin förutsade, en ny klass av intellektuellas ideologi som exploaterar revolutionära kamper för att ta makten över staten. De fortsätter genom att
påtvinga ett hårt och auktoritärt styre för att förgöra socialistiska institutioner, som Lenin och Trotskij förgjorde fabriksråden och sovjeterna. De kommer också att göra vad de kan för att underminera och sabotera rörelser som strävar efter autentisk socialism på andra platser, när de är ett ideologiskt hot". Vidare lägger han till att "det här tvåfrontsideologiska anfallet, kombinerat med andra möjligheter tillgängliga för de med riktig makt, har leverat ett hårt slag mot frihetligt socialistiska strömningar som en gång hade en betydande vitalitet, dock visar konstant sig det folkliga stödet för sådana ideal på många sätt".

Att slänga egalitära och deltardemokratiska ideal på historiens skräphög på grunderna av att koordinatorekonomierna i öst föll till marken under den döda vikten av sin egen byråkrati, ojämlikhet och falskhet är ett inkonsekvent, men bekvämt resonemang för kapitalismens försvarare.

Av Michael Albert och Robin Hahnel.
Översatt av Mikael Altemark

Ur "Looking Forward: Participatory Economics for the Twentyfirst Century" (1991, South End press)