Historiskt sett är anarkismen som rörelse en riktning inom socialismen. Under den period då den internationella arbetarrörelsen tog form (1800-talet) stred i huvudsak två grupper med varandra om den rätta vägen till socialismens förverkligande: Den marxistiska och den anarkistiska/federalistiska. I fråga om det socialistiska målet (arbetarnas övertagande av produktionsmedlen, dvs arbetsplatsen) var marxister och anarkister ense, men de skiljde sig, och gör så fortfarande, beträffande taktiken. Marxisterna ville organisera sig för maktövertagande på parlamentarisk väg, sk politisk kamp. Dvs införandet av socialismen "uppifrån" genom ett partis ledarskap. Federalisterna ville avskaffa staten och införa socialismen "underifrån" genom ekonomisk kamp. Dvs av människorna själva utan ledarskap från någon partielit, organiserade i sina egna sammanslutningar i direkt kamp. Marxisternas uppfattning blev den rådande efter Första Internationalen, när anarkisternas då främste förespråkare, Bakunin, uteslöts av den marxistiska falangen. Marxismen splittrades senare i en revolutionär riktning (olika kommunistpartier), som vi kallar auktoritär statssocialism, och en reformistisk riktning (olika socialdemokratiska partier).

Anarkismen kom emellertid att dominera vissa länders arbetarrörelser, framför allt i de latinska länderna, och kom att spela en stor, men tillfällig, roll i vårt århundrades första stora revolutioner, den ryska 1917 och den spanska 1936-39. Anarkismen har genom hela sin historia haft olika uttolkare som företräder olika riktningar. I 1900-talets början uppstod syndikalismen som rörelse och fick stor spridning. Bla i Frankrike, som också räknas som syndikalismens vagga. I Sverige bildades den syndikalistiska fackföreningen Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC), som nu har ungefär 90 år på nacken. Syndikalismen är den gren av den anarkistiska idétraditionen som lägger störst vikt vid den fackliga kampen på arbetsplatserna (ekonomisk kamp) som medel för samhällsomvandling. Gränsen mellan syndikalister och anarkister är flytande.

Skillnaderna består, rent teoretiskt, av den vikt man lägger vid facklig kamp kontra annan kamp och, vilket hänger samman med detta, det mål man har som riktlinje för kampen: Enbart arbetarkontroll eller självförvaltning av hela samhället med mänsklighetens frigörelse som yttersta mål. Anarkismen har historiskt sett också ett borgerligt arv från liberalismen. Det gäller betonandet av individens rätt till tanke- och handlingsfrihet. Men för oss anarkister förblir den liberala humanismen otillräcklig som teori för mänsklig frigörelse, eftersom både liberalismen och den allmänna humanismen inte befattar sig med frågeställningen om maktens relation till frigörelse.

Likaså anser vi att den socialism som inte har för avsikt att avskaffa makten, utan i stället befäster den, med, om inte ett kapitalistisk styre, så väl ett socialistiskt enpartistyre, socialism utan frihet, att den socialism inte är något annat än diktatur. Det följande är ett försök att sammanfatta den anarkistiska åskådningen. Vi kommer att hålla oss till det specifikt anarkistiska perspektivet med tonvikten lagd på kommunistisk anarkism. Vi lämnar alltså åsido den anarkistiska kritiken av kapitalismen som ju till största delen sammanfaller med den marxistiska. Detsamma gäller de socialistiska grundvärderingarna: Dem delar vi med övriga socialistiska riktningar.

Om makten

Det som särskiljer anarkismen från både borgerligt och marxistiskt synsätt, anarkismens speciella kännetecken, är det konsekventa avståndstagandet från auktoritetsprincipen. Tron att allt auktoritetsutövande är skadligt, både för de som utövar makten och de som underkastar sig, gör oss till motståndare till all slags överhet, oavsett vad överheten själv utger sig att vara. Där marxisten ser klassamhället som det största, och enda, hotet mot mänsklig frigörelse ser anarkisten makten i sig som den största fienden. Vi vill förverkliga ett samhälle med största möjliga frihet åt alla människor - Därför är vi motståndare till frihetens motsats: Makten. Frihet kan bara skapas genom frihet. Därför menar vi att de medborgerliga (borgerligt demokratiska) fri- och rättigheterna; press-, tryck-, mötes-, yttrande- och åsiktsfrihet mfl ska gälla oinskränkt, dvs för alla människor (även för våra motståndare) i alla politiska lägen. Det är en garant för möjligheten att leva i frihet - nödvändig, men inte tillräcklig.

Bakunin uttryckte det så här: "Jag är endast verkligt fri när alla människor som omger mig, män såväl kvinnor, också är fria". Vi talar om frigörelse av människor, marxister om, och endast om, arbetarnas frigörelse. Följdaktligen betraktar vi klass som bara en av flera möjliga makt- eller dominansförhållanden. Kön-kön, gammal-ung, förälder-barn, människa-djur, individ-kollektiv, människa-natur, ras-ras mfl; alla är exempel på förhållanden som makten kan manifestera sig på. Var och en av dem fordrar sin egen kamp. Det är en praktisk fråga och vars och ens ensak vilken man väljer, men utmärkande för en anarkist är, eller borde vara, insikten att den största faran inte är något av maktens enskilda uttryckssätt ensamt, utan deras minsta gemensamma nämnare, livsnerven själv: Maktprincipens psykologi och praktik.

Staten

Som motståndare till all makt efterstävar vi ett icke-hierarkiskt, anti-auktoritärt (frihetligt) samhällssystem. Alltså mer än bara ett upphävande av klassamhället. Därför är vi inte bara, som övriga socialister, mot kapitalismen, utan också mot staten; den offentliga sektorn med ett nutida ord. Vår syn på staten skiljer sig markant från den gängse socialdemokratiska varianten. Socialdemokratin ser på den offentliga sektorn som ett serviceorgan, vars uppgift är att ta hand om oss människor, särskilt de svaga grupperna; en instans som, till skillnad mot kapitalet, inte skiljer på kreti och pleti utan känner sitt ansvar för mänskligheten och som därför är nödvändig för att försvara de mänskliga värden som kapitalet trampar på. Det är synen på staten som en övergripande rättviseinstans utan maktutövning eller kontrollfunktion. Vi menar att det är en myt. Staten har visserligen till uppgift att ta hand om kapitalets avfall, de oproduktiva m.m. Genom att på det sättet agera städgumma åt kapitalet, är statens verkliga roll knappast motsatt kapitalets, som socialdemokraterna vill få oss att tro. Statens roll är snarare kapitalets förutsättning. Staten är en buffert mellan folket och kapitalet som, under sken av sin människovänlighet, döljer sitt verkliga syfte: Att underlätta en maximal exploatering av människor, djur och natur på kapitalets egna villkor utan störande hinder i form av t.ex. sämre arbetskraft e.d. Så var det med den människokärleken....... Den socialdemokratiska myten om staten som en nödvändig motvikt till den förfärliga kapitalismen, staten som samhället, de svagas beskyddare m.m. tjänstgör som olja i det maskineri som gör att kapitalismen består. Staten är alltså inte en neutral storhet, människorna själva eller ett annat ord för samhället. Det är en maktapparat riktad mot folket med två huvudsakliga funktioner. Den ena är redan nämnd: Värnandet om kapitalet, redskapet för att säkerställa den härskande klassens maktställning.

Dessutom är staten ett organ med egna maktintressen; alla statssystem bygger nämligen på maktprincipen, på föreställningen att det måste finnas några som bestämmer och styr och andra som lyder och utför. En centraliserad statsmakt är ett av maktens effektivaste verktyg för kontroll och ideologisk styrning av enskilda människor. Denna uppfattning om statens eget maktutövande delar inte marxisterna som bara betraktar den borgerliga staten som ett hot. Denna senare funktion upphör inte att verka bara för att den offentliga sektorn i moderna statssystem har hand om förment positiva verksamheter som sjukvården, det sociala sjukförsäkrings- och bidragssystemet och utbildningsväsendet, för att nämna några exempel.

Tvärtom ökar möjligheterna till kontroll genom att staten kan lägga under sig fler sidor av våra personliga liv, t.ex. tanke- och känslovärlden. Den socialdemokratiska föreställningen att staten fungerar efter mänskliga principer (helt enkelt ÄR människorna i samhället) är så kompakt i Sverige att själva tanken på t.ex. en sjukvård utan central styrning och privatekonomiska intressen helt enkelt är oförståelig för det stora flertalet människor. Den staliga repressionen är med andra ord till största delen dold i strukturen i ett land som sverige av idag och uppträder bara undantagsvis öppet i form av våld när makten angrips direkt av någon eller några, t.ex. vid vapenvägran eler ockupationer. Som anarkister erkänner vi i princip ingen annan auktoritet än vårt eget omdömme baserat på erfarenheter och insikt och ingen annan moral än den som individerna finner inom sitt eget sociala samarbete är önskvärd. Den juridiska lagen respekterar vi bara i den mån den sammanfaller med vår egen uppfattning om brott och straff. Om ens det. Alla system och trosföreställningar som menar att vi ska förlita oss på andra än oss själva är vi motståndare till, exempelvis religion. Därför att kraften att förändra finns hos oss själva.

Om individ och kollektiv

Som vi redan nämnde i inledningen finns det olika riktningar inom anarkismen; rent individualistiska teorier om Jagets suveränitet (Stirner), Bakunins och Krapotkins teorier om samhällets organiserande i samverkan mellan olika grupper av människor och vissa nya strömningar (se längre fram). Företrädarna för de olika riktningarna har tidvis bekämpat varandra.

Bakunin och hans förespråkare pläderade för den sk frihetliga kollektivismen, Krapotkin för den frihetliga kommunismen. Skillnaden ligger i att kollektivismen innebar att produktions- och distributionsmedlen skulle vara gemensam egendom, medan de frihetliga kommunisterna också ville se konsumtionen socialiserad. Kollektivisterna ansåg att produkterna i princip tillhörde de producerande (även om vissa delar måste avsättas till allmänna ändamål); de frihetliga kommunisterna att allt som producerades tillhörde alla, oavsett arbetsinsats, och skulle fördelas efter behov - av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov -

Det är den senare uppfattningen som också går under namnet kommunistisk anarkism. Skillnaderna de båda riktningarna emellan saknar emellertid parktisk betydelse nuförtiden, individualanarkisterna har inget inflytande och själva anser vi att den enda typ av anarkism som har något värde är den kommunistiska. Som kommunistiska anarkister anser vi att människors grundläggande behov är gemensamma. Vi har mer som förenar än skiljer oss åt över kulturgränser - de sociala skillnaderna är skapade. Vi har behov av varandra, av gemenskap, människan är social och aktiv av naturen. Den bästa formen för att organisera mänskligt liv borde alltså vara den som motsvarar männsikans naturliga förutsättningar. Individens rätt är okränkbar för oss. Ingen, vare sig rörelse, institution, myndighet, organisation eller enskild individ har rätt att påtvinga någon annan vad det kan vara månde utan den andres samtycke. Vi erkänner inte majoritetens rätt över minoriteten endast i kraft av sitt större antal. Omvänt har ingen rätt att göra vad som faller honom in utan andras samtycke, om det berör fler än en själv. (Samtycket förutsätter självklart inga påtryckningar). Vi har ansvar för våra handlingar.

Även om det yttersta ansvaret inte ligger hos en enskild person, anser vi att varje enskild individ är personligen ansvarig för sina handlingar. Den kommunistiska anarkismen är alltså ingen enkel gör-som-du-vill-filosofi, långt därifrån; möjligtvis är den individualiastiska det. Under de här förutsättningarna menar vi, att ett kollektiv som fungerar icke-hierakiskt genom samarbete, dvs inbördes hjälp, och solidaritet inte begränsar individen (eller sig själv). Tvärtom blir vi

till männsikor bara i samspel med andra människor. En bieffekt av fri samverkan mellan människor tror vi skulle bli, att den mänskliga skaparförmågan skulle frigöras långt mer än vad som är fallet för majoriteten idag, individualiteten skulle utveckla, mångfalden och fantasin blomstra. I den mån vi ändå skulle begränsa av andra i en sådan kollektiv samhällstyp beror det på att de andra begränsar sig själva, mentalt och psykologiskt. Den här synen på individ-kollektiv försätter oss i en motsatsställning till övriga kommunisters och borgerlighetens människo- och samhällssyn. Andra socialister behandlar individen underordnad kollektivet. Med hänvisning till någon tvingande abstraktion (men deras verkliga motiv är, anser vi, att befästa den egna makten) i namn av partiet, revolutionen, den historiska nödvändigheten etc, etc har auktoritära kommunister inte dragit sig för att likvidera människor på det mest brutala sätt under historiens lopp. Ett exempel från förr är Kronstadt-massakern under ryska revolutionen. Borgerlighetens förkärlek för individen och valfriheten, som de spelar ut som ett trumfkort mot statssocialisternas tvångskollektiv, och det med rätta, är en ihålig koloss. Den individuella frihet de talar om tar inte hänsyn till om den sker på bekostnad av andras ofrihet. Och den valfrihet som inte gäller alla människor förutsätter att klass- och könsskillnader är intakta. Då talar vi inte längre om frigörelse utan om privilegier. Och privilegier, mina vänner, förutsätter alltid människor utan privilegier.....

Den anarkistiska samhällsordningen

Vi har redan antytt grunddragen i vår samhällsupbyggnad - produktionen i händerna på de som producerar; den privata kapitalackumulationen måste avskaffas och produktionsmedlen göras till gemensam egendom. För ett samhälle som först och främst producerar för att tillfredställa allas gemensamma, och därmed vars och ens, elementära, materiella och psykologiska behov. Utan det inget människovärdigt liv. Men det räcker inte om vi vill bli fira. Till det krävs att kontrollen över arbetet (eller livsbetingelserna över huvudtaget) inte är skild från de som arbetar - det är frihetens materiella förutsättning. Vårt svar på det är självförvaltning med kontroll från basen i en federalistisk organisationsform. Det finns flera modeller för det anarkistiska samhället.

Gemensamt för alla är att just principen om organisation underifrån, decentralisering eller, bättre, samordning genom federalism, och fria överenskommelser i stället för lagar och påbud. Anarki är med andra ord en annan ordning, inte motsatsen till ordning. Ordet anarki betyder för övrigt inte oordning, utan: Utan styre. Federalism innebär i korthet att en organisation vilar på små enheter som fritt etablerar samarbete med andra enheter utan centralstyrning. Olika anarkistiska skolor har olika uppfattning om vilka enheterna ska vara. Den klassiska anarkistiska grundenheten är kommunen. Syndikalisterna betraktar fackföreningen som den framtida samhällsordningens bästa grundsten. Dessa eneheter federerar sig regionsvis, regionerna bildar större federationer osv. Principen är att varje enhet ska vara självstyrande i egna angelägenheter och endast delegera befogenheter i frågor som är gemensamma för större områden, t.ex. transport- och distributionsväsendet.

SAC är federalistiskt organiserat och samlar följdaktligen alla lönearbetare under samma tak. Samhälleliga och mänskliga problem kommer givetvis inte att lösas en gång för alla i ett federalistiskt organiserat samhälle. Vad gör man med de som saboterar, med de som inte vill organisera sin verksamhet anarkistiskt, med icke-anarkistiska grupperingar som försöker utnyttja andra för sina syften? Det kan och bör vi inte svara på i förväg - vägen får inte vara fastspikad och detaljfrågor är till för att lösas i den konkreta situation i vilken de uppstår. Det viktiga är inte att svaren finns på alla frågor; det viktigaste är vår strävan. Nu kan vi bara skissera principerna för ett anarkistiskt samhälle. Och en sådan princip är rätten att, då som nu, bekämpa det icke-anarkistiska om det skulle visa sig nödvändigt.

Anarkin är alltså inte förverkligandet av det eviga lyckoparadiset. Dels därför att konflikter mellan människor är oundvikliga, oavsett samhällssystem, och på grund av det varken möjliga eller önskvärda att utrota. Dels därför att anarkismen inte gör anspråk på att ha svaret på människans existensiella levnadsvillkor, dvs frågorna om meningen med livet, kärleken och döden. Det är för övrigt en fiktion att tro att något samhällssystem kan lösa den existentiella livsproblematiken - förmodligen för att det inte finns något svar; det tillhör villkoren för att vara människa, det kan varken upphävas eller undvikas, möjligtvis förstås, som bäst accepteras som en del av livets svåra konst. Men det ska i rättvisans namn nämnas att många anarkister själva gjort sig skyldiga till visionen om anarkin som paradiset självt, drömmen om det sk tusenårsriket. Nej, anarkismen handlar istället om den sfär av det mänskliga livet som människan har skapat och som också därför är möjlig att förändra av människan själv. Anarkin är en organisationsform för samhälleligt liv som syftar till att avskaffa orättvisorna. Och det är förmodligen det närmaste ett paradis mäniskan kan komma. Åter till den federativa samhällsordningen. Avskaffandet av nationsgränserna blir en naturlig följd. Således är vi internationalister: Solidariteten ska inte gälla det egna landets intressen (som oftast är liktydigt med makthavarnas) istället är målet solidaritet mellan förtryckta världen runt. Denna vår syn på mänsklig solidaritet är också en av anledningarna till att vi är anti-militarister; att försvara fosterlandet betyder att vi tvingas slåss mot de människor som vi egentligen har gemensamma intressen med.

Anarkisten är revolutionär

Vi är revolutionärer i det att vi tror på nödvändigheten av att förstöra det nu existerande samhället, krossa stat och kapital, och i förlängningen alla dominansförhållanden - även psykologiskt och socialt, dvs maktens fundament, dess innersta kärna. Metoderna varierar beroende på den politiska situationen och ideologisk uppfattning: Punktstrejker, generalstrejk, sabotage, bojkott, ockupation och samarbetsvägran är några exempel på civil olydnad som vi kan använda oss av. Det är en öppen fråga hur själva samhällsomvandlingen ska gå till - anarkismen rymmer allt från radikalpacifister över förespråkare för väpnad kamp till terrorister. Terroristdåd var framför allt vanliga under perioden 1880-1900. Alltsedan dess har borgerligheten (inklusive andra socialistiska rörelser) förknippat, eller satt likhetstecken mellan anarkismen och terrorismen. Det är en föreställning som än idag är vanlig bland människor utan kunskap om anarkismen och/eller med intresse av att en så förenklad bild av anarkismen lever kvar. Vår revolutionsuppfattning står i direkt motsättning till den leninistiska teorin om att ett parti ska leda revolutionen. Den historiska erfarenheten har visat att en revolution är en spontan folkresning - den är anarkistisk till sin natur - som varken kan eller bör framkallas av anarkister eller andra revolutionärer. Ett bra exempel är upproret i Ungern 1956 när arbetarna bildade arbetarråd på fabrikerna utan ledning av vare sig partier eller andra överstepräster. I den stund en revolution börjar ledas av revolutionärer utan folkets stöd är den revolutionära andan förrådd. I Ungern stod den kommunistiska partiledningen för förräderiet. Med Sovjets stöd i ryggen krossades uproret genom intervention; revolutionen var räddad åt partiet på folkets bekostnad. Det enda vi som anarkister kan och bör göra i en revolution är att agera anarkistiskt för att påverka männsikor till en anarkistisk medvetenhet och revolutionär beredskap, så att den eventuella revolutionen fortsätter på den inslagna vägen mot anarkin. Vi tror på vikten av att göra uppror mot förtryck, individuellt eller kollektivt, i vilken form förtrycket än förekommer och att inte lyda eler underkasta sig någon som helst överhet. Den andra sidan av saken är att vägra att själv bli en del av maktapparaten. Till skillnad mot marxister och vissa sk renläriga syndikalister tror vi alltså att det är nödvändigt att rasera fler barriärer än de rent ekonomiska - vår revolution är social. Det är en revolution av tanken och ett uppror mot de sociala konventionerna; en ny social föreställningsvärld är en förutsättning för förverkligandet av anarkin.

Politik på anarkivis

Förändringen till ett nytt samhälle skulle vara ofullständig om vi inte, parallellt med nedbrytandet av det nuvarande samhället, också försökte bygga upp alternativ till borgerlighetens etablerade institutioner. Det handlar, som sagt, på sikt om en total samhällsomvandling; vilket alternativ man väljer att satsa på är förstås det som i ett givet läge är praktiskt genomförbart. Exempel: Solidaritetsarbete, civilt ickevåldsfösvar, producentkooperativ, boendekooperativ, egna daghem och skolor och banker. Den anarkistiska poängen är att driva verksamheterna utan statliga och privatekonomiska intresen. Med det menas också utan hjälp från den snälla pappa staten, dvs utan bidrag. Det är också viktigt att etablera samarbete mellan progressiva, människor, inte partier, inom och utom systemet, att sprida de anarkistiska idéerna och att organisera sig fackligt i SAC. Annorlunda uttryckt: Vi tror på en kamp här och nu, av människorna själva. För drägligare levnadsvillkor, för återupprättande av solidaritet och samarbete på ett sätt som stämmer överens med vårt mål om ett självförvaltat samhälle. Enklare: För att skapa ett självförvaltat samhälle sätter vi igång att självförvalta - inte att motionera i riksdagen om det. Vår kamp är direkt och utomparlamentarisk.

Direkt aktion

En av anledningarna till att arbeta politiskt genom direkt aktion är vikten av att vara mentalt och praktiskt förberedd för en eventuell framtida federativ samhällsordning; ett sätt att hålla den anarkistiska andan levande, eftersom anarkin inte kan förverkligas på en natt - det är en lång process på flera plan. Direkt betyder i det här fallet inte genast, utan utan omvägar. Detta förarbete till en större samhällsomstörtning kan vi kalla vår motsvarighet till marxisters tro på den sk övergångsperioden mellan kapitalism och socialism.

Den period som, enligt deras tro, ska förvalta arbetarnas tillkämpade rättigheter genom upprättandet av proletariatets diktatur och som så småningom, ska utmynna i den nya statens upplösning av sig själv. Direkt aktion är en dubbel kampmetod; genom att ingripa direkt i den faktiska verkligheten förändrar vi både den och oss själva, vilket är både roligt och psykologiskt tillfredställande. Direkt aktion innebär att ansvaret återförs till individen. Det är en bra träning i samarbete och solidaritet och just ansvarstagande. Och träning behövs, då tron att andra kan och ska och bör ta hand om oss, och också gör det bättre än de direkt berörda själva, är så förankrad i den svenska folksjälen. Det gäller särskilt tilliten till myndigheterna; en tillit som i sig utgör ett hot mot mänsklig solidaritet. Det är ytterligare ett exempel på att makthavarna har folkmajoriteten i en liten ask, inte i första hand genom öppet utövad repression, utan genom folks ideologiska förvillelse; fångenskapen i den av makthavarna önskvärda föreställningsvärlden.

Skillnaden mellan vad man säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör upphävs automatiskt med direkt aktion som kampmetod. Man kommer ifrån den vanliga politikens retoriska slag i luften - pratkvarnspolitiken -, typ utredningar, kampanjer o.d. företeelser som våra folkvalda och de flesta opinionsbildare och massmedia mfl ägnar sig åt med förkärlek; företeelser som inte förändrar något i sak. Vi gör tvärtom, slår mot de verkliga drivkrafterna, angriper orättvisornas orsak, roten till (van)styret. Vi bygger upp och river ner i direkt kamp och blir därmed ett öppet hot mot etablissemanget. På köpet avslöjar vi ihåligheten i politikernas i ord så fint uttryckta vilja.

Mål och medel

Trots alla dessa viktiga synpunkter på direkt aktion, är kanske ändå den viktigaste den anarkistiska principen om överensstämmelse mellan mål och medel. Den innebär att man måste handla på ett sätt som inte är motsatt, men heller inte identiskt med, det man strävar efter - annars uppnår man något annat än det man vill. Mål och medel är inte två skilda enheter utan två sidor av samma helhet - man skapar målet genom vägen dit. Revolutionär omvandling - revolutionära medel och omvänt; revolutionära medel måste syfta till revolutionär förändring. Direkt aktion som påtryckning på en allmän opinion för opinionens egen skull eller riktat som krav på politiker att ta sitt ansvar, är revolutionära medel använda i samhällsbevarande syfte och, således, inte vår melodi. För att upprepa: Om man vill avskaffa all hierarki, måste man arbeta icke-hierakiskt. Om inte, uppstår en hierarki i en ny form i stället för ett avskaffande, oavsett intentioner.

Det är samtidigt en förklaring till den historiska erfarenheten att befrielse från förtryck inte leder till frihet utan till ett förtryck i ny skepnad. En vanlig uppfattning är annars att måttet av det våld (ett medel) som behövdes för att slå sig fri från de gamla härskarna, är ansvarigt för uppkomsten av de nya tyrannernas herravälde. Ett rimligare antagande är att urspårningen av frigörelsen beror på att befrielsekampen aldrig syftade till utplåning av makten med stort M, utan brar en typ av auktorietetsutövande.

Det är ett ganska vanligt misstag numera bland många som kallar sig anarkister, att förväxla mål och medel, i tron att de är identiska, troligtvis. Många av maktens uttrycksmedel, kvinnoförtrycket, kärnvapenhotet eller våldet görs till det allt överskuggande hotet. Om vi bara lyckas stoppa kärnvapen, om bara mannens förtryck av kvinnan upphör, eller - freden är den viktigaste frågan idag; har ni hört det förut? Nej mina vänner, för när mannens förtryck av kvinnan har upphört, när kärnvapnen är borta, när freden har inträtt, har inte rovdriften på naturen upphört av sig själv, har inte lönearbetarna blivit fria från tvånget att försörja sig. Det är viktigt att föra en självständig kamp mot varje form av förtryck, men man bör akta sig för att tro att den ena kampen är viktigare än andra. Det är ett tecken på auktoritetstro, nämligen prestigetänkandet. Makten har många ansikten; det är bra om man lyckas krossa något av dem. Men om man tror att målet är nått med det, misstrar man sig ytterligare. det är den förenande punkten i kampen mot olika sorters förtryck, förtryckets gemensamma nämnare, auktoritetsprincipen; det är den, och ingenting mindre än den, som måste krossas om vi ska kunna störta herraväldet i sig - anarkins slutmål. Mål-medelprincipen, uttryckt i filosofiska termer, är insikten att vår strävan sätter gränser för våa möjlighter. Befrielsen kan inte nå längre än sitt syfte. Om syftet inte är frihet, blir vi inte fria.

Parlamentarismen

Principen om mål-medel-överensstämmelse är en av anledningarna till att vi är emot partipolitiskt arbete i klassisk bemärkelse. Genom att föra direkt kamp, bidrar man genom själva kampen till en social omvandling, dvs handlingen är förändringen. På så sätt kommer man en bit på vägen mot målet. Vi förändrar genom handlingen, vilket partipolitikst arbete aldrig kan göra, det förändrar inte i sig själv, det syftar bara till förändring i någon riktning. Traditionellt partipolitikst arbete är systembevarande, eftersom det, oavsett vilket parti det gäller, är hierarkiskt organiserat och ingår som beståndsdel i en större samhällshierarki. Politikerna formar ett nytt skikt, en kast, med egna intressen som de tenderar att försvara framför deras de är valda att representera. Den enskilde politikern riskerar att fångas i systemet, snarare än att kunna förändra det inifrån. (Makt korrumperar) Dessutom ger politikerna, genom att delta, sitt moraliska stöd till en ordning som medger beslutsfattande av vissa utvalda över huvudet på de direkt berörda. Det handlar om makt för några få och maktlöshet för flertalet. Som anarkister betraktar vi styre över andra som oförenligt med en demokratisk samhällsordning. Den parlamentariska sk demokratin är också, minst sagt, ofullständig som demokrati betraktad, eftersom frågan om vem som ska ha makten över näringslivet lämnas utanför den parlamentariska arenan. Parlamentarisk demokrati är med andra ord en inskränkning av demokratin, då ju folkviljan bara tillåts bestämma över vissa delar av det samhälleliga livet. Trots denna brist, maktlösheten över kapitalet, är det en vida utbredd uppfattning bland allmänheten att det parlamentariska styrelseskicket är demokratin, folkviljan förkroppsligad, dess enda möjliga form och det enda möjliga alternativet till diktatur. På det sättet kan kapitalet använda sig av parlamentarismen ideologiskt som medel för att trumfa i folk att de är med och påverkar utvecklingen. Vi hävdar att verkliga förbättringar bara kan komma till stånd genom direkt revolutionär kamp av människorna själva. Riksdagen är inget organ för social förändring. Det bästa man kan säga om riksdagen är att den kan på sin höjd registrera vad som redan har vunnits i praktiken.

Direkt Demokrati

Vi syftar helt enkelt till en annan form av demokrati än den parlamentariska, nämligen direkt demokrati. Direkt demokrati i anarkistisk tappning inbegriper kontrollen över ekonomin, gäller samhällets alla nivåer och ska utövas så lite som möjligt genom ombud. Vår typ av direkt demokrati förutsätter på sikt parlamentarismens avskaffande genom att parlamentarismen helt enkelt kommer att sakna en vettig funktion; den blir överflödig och onödig. I detta perspektiv är den klassiska parlamentarismen bara en förenklad form av demokrati. Om den ens kan kallas demokrati - sublim diktatur vore en bättre benämning.

Det var ideologin

Då kan man fråga sig: Har anarkismen haft någon praktisk betydelse i verkliga livet? I Sydeuropa och Syd- och Mellanamerika har anarkismen traditionellt sett haft en starkare ställning än i övriga länder. På Kuba t.ex. fanns en bred och tidvis ganska stark anarkistisk influens hos arbetarklassen innan Castro kom till makten. Spanien 1936-39 är legendariskt - historiens största experiment i kollektiv självförvaltning på anarkistisk grund. I USA var anarkismen en faktor att räkna med för makthavarna, framför allt opinionsmässigt, från slutet av 1800-talet fram till första världskriget. De mest kända företrädarna: Alexander Berkman och Emma Goldman.

Arbetarråden (sovjeterna) som bildades under ryska revolutionen är exempel på spontan anarkistisk organisation innan bolsjevikerna, med Lenin i spetsen, tog kontrollen över dem och hela revolutionen. Under ryska revolutionen såg också en anarkistisk revolutionsarmé av bönder dagens ljus under ledning av anarkisten Machno. I Italien inspirerades delar av arbetarklassen att ta över de egna fabrikerna efter sovjetsikt mönster 1919. Frankrike 1968 hade starka anti-auktoritära inslag. I Sverige har den rena anarkismen fört en undanskymd tillvaro ända sedan Hinke Bergegren och Schröder blev uteslutna ur det socialdemokratiska partiet 1908. Anarkismen har sedan dess främst företrätts av de grupper som under årens lopp, har stått bakom utgivningen av tidningen "Brand". 1910 bildades SAC. I och med det kan man kanske säga att den frihetliga socialistiska kampen i Sverige kom att föras huvudsakligen inom fackförenings ram, men med anarkistiska influenser. Senare års freds-, miljö- och kvinnorörelser har haft anarkistiska drag och sympatier. Deras kardinalfel är att de gör till huvudfråga det, som enligt anarkistiskt sätt att se, borde underordnas maktens vara eller inte vara. Internationellt sett har det på senare år, efter -68,uppstått nya riktningar inom anarkismen. Exempel: Eko-anarkismen och anarkafeminismen.

Slutord

Anarkismen är en ideologi som spänner över flera nivåer samtidigt; teoretiska utkast som innefattar kritik av den nuvarande existensen, en vision om en kommande och riktlinjerna för vägen dit. Anarkismen är ett redskap för förändring, en handlingsteori, som, genom betoningen av mäniskans individuella ansvar, inbegriper den personliga livshållningen. Handling och teori, dröm och konkret verklighet, det personliga och det politiska i en sammanvävd helhet. Anarkismen är utopisk. Det brukar anföras som kritik. Den går ut på att anarkin är ett vackert ideal, men heller inget mer: Anarkin är ogenomförbar i praktiken. Orsaken skulle vara att människor inte är kapabla att samarbeta av egen drivkraft - tvång av något slag måste till. Tvånget skulle alltså ha sin naturliga orsak. En sådan syn bygger på tron att ordning inte är möjlig utan tvång. Vi menar att det är fel, för tvång är inte ordning utan auktoritetens ordning. Vi har redan anfört våra skäl till att tro att vi människor är naturligt samarbetsvilliga - här är bara ytterligare ett: Det finns de som hävdar att samhällsmaskineriet även i auktoritära system skulle rasa ihop, om det inte vore för det samarbete som vi utför till hjälp för varandra. Beträffande genomförbarheten är Spanien 1936-39 redan nämnt. Det blev visserligen inte bestående, men orsaken var inte inre kollaps, de slogs ned med vapenmakt. Så vi är utopister - och inte nog med det - vi envisas med att anse att utopin är nödvändig. För som sagt, utan överensstämmelse mellan syfte och dagskamp, når man inte sitt mål, alldeles oavsett vad man tror sig göra eller säger sig vilja. Och vi är idealister som lever med förhoppningen att visionen ska bli verklighet. Om inte i vår egen tid, så i mänsklighetens någon gång under historiens lopp. Vi har kanske fel i det. Det misskrediterar i så fall inte oss, utan mänskligheten.

Utopin som overklig idealbild? Ja, sådana idealister är vi kanske också. Inte för att vi tror på människans sociala bestämmelse, men för att vi tillskriver alla en inneboende, outnyttjad, positiv kraft. Det är kanske en önskeuppfattning om den mänskliga naturen snarare än mänsklighetens faktiska natur. Men frågan om människan är god eller ond av naturen är kanske, trots allt, inte väsentlig. Det räcker långt om vi har rätt i att människan har en naturlig benägenhet för samarbete utan yttre ledning och ett naturligt aktivitetsbehov. Dessutom: Vägen till anarkin går inte i första hand genom att påverka så många som möjligt att bli så bra människor - så anarkistiska - som möjligt. En ensidig inriktning på det skulle vara ett tecken på likhettänkande, en likriktning av tanken som är allt annat än anarkistisk - åsiktsdespotism. tanken är, eller borde åtminstonde vara, fri. Anarkin och vägen dit garanteras bäst och först och främst genom idéernas förverkligande. Det ankommer ett speciellt ansvar på anarkister att se till att de förverkligas, men det är också allt. Inom parentes sagt är den här synen på tankefrihet ett åskådliggörande av anarkisternas stötesten framför andra - anarkismens akilleshäl om man så vill -, konsten att tolerera utan att acceptera.

Akilleshälen är den punkt där cirkeln sluts, anarkismens alla nervändar strålar samman i individen, överbryggandet av det personliga och det politiska, teorin konkretiserad, personifierad i människan, måttet på en frihetlig anda; den punkt som visar om vi menar allvar med vårt motstånd mot allt auktoritetsutövande, beviset på om det ens är möjligt att eleminera auktoritetsprincipens natur och psykologi. Möjligt eller inte möjligt - vi menar att det är nödvändigt att pröva. Alla nu- och hittillsvarande samhällssystem har visat sin inkompetens när det gäller att komma tillrätta med mänsklighetens sociala problem. Sanningen är den att de har skapat dem. De har redan visat sin otillräcklighet, omänsklighet, sin oförmåga att skapa människovärdiga liv i realiteten. Vi har den fördelen framför dem att vår väg är oprövad. Det är vi som brukar beskyllas för att vara naiva. Att inte släppa föreställningar, inte ege upp förhoppningar som grusats, att fortsätta hoppas och tro på lösningar som har prövats, testats mot verkligheten och som ändå inte har lyckats med det de säger sig vilja uppnå - det är omoget, barnsligt och orealistiskt. Dessutom bakåtsträvande. Den är inte blind som kan föreställa sig en annan syn. De anarkistiska idéerna har en inneboende kraft, en övertygelse som talar för sig själv, som, om inte förr, borde uppenbaras även för den icketroende när idéerna tar konkret form - utan den tron skulle det vara skit till anarki och vi inte anarkister. Och - det är vår övertygelse - om idéerna aldrig blir verklighet, kommer mänskligheten aldrig bli sant mänkslig.