OTROLIGA ÄVENTYR

home | min datorkonst | fotosidan | amiga-commodore | radionostalgi | fjärilar | country-bluegrass | drakar | otroliga äventyr

En äventyrlig sommar cykeltur

För denna expeditions framgångar tillägnar jag äran de tappra och
nästan orädda medlemmar som med stort mod , humor och kämpaglöd
gjorde sitt bästa för att vi alla skulle trivas.
Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker kan tyckas anmärkningsvärt
hög . Men med tanke på att ingen hade med sig s.k. fylledricka utan fina
dyra sorter som man inte så lätt blir dålig av så kan man väl ha ett visst
överseende

En dag i slutet på månaden Juni i nådens år 1982 beslutade jag och några ganska nyktra och pålitliga personer att trumma ihop ett gäng orädda och äventyrslystna medlemmar för en våghalsig expedition till de djupa granskogarna.
Transportmedlet skulle undantagslöst vara cykel med tillhörande väskor och cykelpump . Även mat och dryck i olika former och innehåll kunde tillåtas under ganska toleranta omständigheter . Myggmedel skulle även tillåtas ty ingen ville drabbas av malaria .
Tyvärr blev de flesta bortgallrade på ett tidigt stadium p.g.a. att vissa inte hade cyklat på flera år utan använt bekvämare färdsätt . Detta inverkade naturligtvis förödande på konditionen och när vi försiktigt upplyste om att färden på cykel kunde röra sig om flera kilometer , försvann de flesta med olika ursäkter .
Vissa skyllde på att det var ett s.k. bra TV program som inte fick missas . Andra skyllde på punkteringar , rostig kedja , sprucken sadel , bråck , reumatism m.m.
Då dessa bekväma personer försvunnit återstod en fast och orubblig kärna av åtta personer som var beredda att med kraft mod och cykel trotsa de stora skogarna med allt vad detta innebar av strapatser , kaffegökar , vinare m.m.
Vi bestämde oss för att starta tidigt en morgon framöver . Det skulle vara en Lördag tyckte de flesta efter en livlig röstning.
Vilken Lördag det var kommer jag tyvärr inte ihåg p.g.a. vissa omständigheter som jag helst inte vill nämna i detta sammanhang .
Vi startade emellertid på förmiddagen . Det var ett underbart väder , fåglarna kacklade och hoade i buskarna .Färdvägen var i början hemlig för att inte fler skulle falla bort av bekvämlighetsskäl . I ett vägskäl möttes vi tappra och oförvägna medlemmar på våra cyklar . Ingen sa ett ord i början . Endast knarret från en dåligt underhållen sadel kunde höras

Plötsligt frågade någon ängsligt " är det dags " ? Är du rädd boy , svarade vår ledare efter en stadig klunk i vinflaskan .
Ja , bwana svarade han med darr på stämman . Då trampar vi iväg replikerade han och två till trestämmigt .
Vi sadlade då våra tvåhjulingar och fick fart på tramporna . Efter någon kilometer kom vi in i en mörk och skrämmande granskog .
Grenarna hängde som stora fingrar över vägen och försökte fånga oss . De flesta blev mycket rädda . En del skakade av skräck så kraftigt att cykeln höll på att skramla sönder .
Vår ledare förstod genast situationens allvar och beordade avsittning.
Vi fick order att öppna våra heliga cykelväskor och plocka fram något stärkande . Dom som var räddast trattade då i sig några stadiga tutingar ur vinflaskorna och avslutade med kaffegök .
Själv tog jag en öl med äggsmörgås . Men efter att jag hade hört en varg som ylade så var jag tvungen att ta en kaffegök . Vargens ylande var hemskt att höra på , blodet isade sig och flera av oss fick rimfrost i nacken . Vi diskuterade en stund om varför en varg fanns på
Brukshundsklubbens område . Men ingen hade någon hållbar teori trots ett flitigt klunkande på medhavda vattenflaskor .

En av medlemmarna med stort mod och kamera
tog ett foto av vargen innan vi hals över huvud
flydde från platsen .

Efter en vild flykt på någon kilometer började det att ljusna framför oss.
Det visade sig vara en liten vildvuxen äng som övergivits för längesen. I ena kanten fanns ett kärr och därifrån hörde vi plötsligt ett bräkande ljud . I vår saliga enfald trodde vi att det var en ilsken getabock som legat och lurpassat på oss i det höga gräset som fanns på vissa ställen.
Vi förberedde oss därför på flykt och spände våra cykelkedjor till bristningsgränsen . Det visade sig emellertid att ljudet kom från en ovanligt brunstig grodman som hade samlat på sig ett helt harem av grodtanter och nu ville visa vad han hade mellan grodlåren.

Efter en stund hade de flesta expeditionsmedlemmarna lugnat ned sig och efter en livlig handuppräckning föreslogs rast och vila med flaskorna . Dessa hade till all lycka klarat sig och behållit sitt lugn .

Då vi stärkt oss med dess innehåll kände vi återigen modet stiga oss upp över öronen

De som tidigare hade varit rädda för att möta ett monster i skogen blev
plötsligt modiga som lejon.

Vissa personer föreslog att vi skulle ta vägen över en ödetomt som låg djupt inne i skogen . Där hade varit ett torpställe för längesedan
Nu fanns bara en ruin kvar efter vad dom berättade .
Där skulle det spöka till och med mitt på dagen efter vad folk brukade säga . Flera av medlemmarna blev bleka om nosen och ville ha röstning

Efter en tveksam röstning (vissa personer kunde inte räcka upp handen utan att darra av rädsla) fick ja - anhängarna mest röster och färden startades mot det mystiska torpet .
Det låg ungefär fem kilometer därifrån där vi befann oss just då så det fordrades att alla var i den bästa vigör .
Vi förberedde oss därför med att inmundiga ett par stadiga kaffegökar tillsammans med smörgåsar och öl .
Vägen dit var mycket svår att se utan lupp och förstoringsglas med kärr och snårskog som gjorde allt för att villa bort oss . Vi önskade ibland att vi hade haft den berömde indianspejaren Hönsöga till hjälp .
Två av våra medlemmar cyklade ned sig till öronen i ett förrädiskt gungfly med cykel och allt men räddades i sista stund strax innan styret försvann i det gurglande träsket .

Efter den bravaden gick deras cyklar alldeles ljudlöst .
Det tidigare gnisslet från en osmord (dålig materialvård) kedja var som bortblåst. Dom kunde säkert smugit (cyklat) sig på en helspänd vaktel eller en rapphöna utan att dessa hade reagerat.

Vissa av medlemmarna föreslog raster då och då . Som ursäkt sa dom att det fanns en rädsla för vätskebrist . Det kan vara intressant att nämna i detta sammanhang att det var inte någon av dessa som hamnade i kärret .
Vissa avsnitt av den obefintliga vägen var spärrad av grenar och toppar från nedsågade träd som en ovanligt slö och vårdslös bonnläpp hade lämnat efter sig . Det medförde ett stort slit och släpande med cyklarna . Åtgången på den knappt tilltagna ölransonen ökade oroväckande .
Vi fick därför stanna till på ett lämpligt ställe och hålla ett möte med flaskorna . Efter livliga gester och överläggningar kom vi överens om att före varje hinder ta en djup klunk i vinflaskan för att förtränga hindret . Ett Chateau - vin skulle vara mest lämpligt i denna situation ansåg vissa medlemmar .Det skulle då enligt dessa livligt förespråkande personer vara lättare att forcera hindret .
Synen av att vissa expeditionsmedlemmar stupade med cykeln rakt i första bästa granruska blev i varje fall inte lättare att förtränga . Istället uppstod ihållande skrattsalvor . Då vi efter någon kilometer hade passerat granruskeområdet , kunde vi återigen få lite fart på våra tvåhjulingar . Detta skulle naturligtvis firas med ett par stadiga klunkar ur de medhavda vattenflaskorna . Vissa medlemmar nöjde sig inte med detta utan tog en och annan kaffegök .

Eftersom vi andra ansåg att tillfället var det rätta , kom vi överens om att blunda för detta tilltag.
Då vätskan i kroppen återigen hade kommit i balans , satte vi oss upp på våra tvåbenta ystra springare och gav dem sporrarna . För vissa personer innebar detta tyvärr att farten blev alldeles för hög .En medlem vars namn jag helst inte vill nämna , hann inte bromsa före en skarp krök på den nästan osynliga skogsvägen . Han försvann plötsligt rätt ut i terrängen och uppslukades av grönskan .
Vi tvärbromsade cyklarna givetvis och ställde dem ifrån oss . Sedan stod vi en stund och lyssnade efter något livstecken från den djärve ryttaren , men inte det minsta ljud hördes från honom . Däremot hörde vi ljud från olika fåglar som t.ex. flygande skithuset (duvan) och kvitterhopparen . Även gråsparvens parningsrop ekade mellan träden .
Efter ett ivrigt sökande i terrängen hittade vi honom sittande mot ett träd i full färd med att äta av den goda mat som hans omtänksamma
fruga hade skickat med honom . Han tillhörde en av dem som hade två cykelväskor och ryggsäck .

Efter ett flertal försök att få honom på benen frågade vi om han kunde fortsätta men han sa att detta skulle vara emot naturlagarna eftersom han hade ätit så mycket . Han önskade oss därför lycka till .
Vi lovade att vid första bästa kontakt med civilisationen skicka ett par bärare med en bår , men han avböjde detta generösa erbjudande och sa att efter att ha sovit på maten en timme kunde han själv ta sig hem .
Vi gick då tillbaka till våra cyklar och efter ett kort rådslag med flaskorna satte vi oss återigen upp på våra springare och fick fart på vevpartiet.
Skogsvägen hade nu blivit något bättre . Kottar och trädrötter
var nu det enda som bromsade vår framfart . En och annan myrstack dök också upp ibland . En av medlemmarna förlorade herraväldet över sitt ekipage då framhjulet kanade på en hal trädrot . Han föll då av cykeln och hamnade rätt i en myrstack . Denna liknade en mäktig pyramid . Myrkungen och alla miljoner undersåtar fanns också där . Ingen av oss hade någonsin sett en människa komma på benen så snabbt som han gjorde . Inte ens en cirkusdirektör hade klarat detta snabbare .
Efter ytterligare några kilometer kom vi fram till en delvis övervuxen äng . I den ena kanten stod några gamla förvildade äppelträd . Vi var överens om att här måste det vara . Nu gällde det bara att hitta grunden av det gamla torpet .
För att göra detta möjligt föreslog några medlemmar att vi skulle stärka oss med smörgåsar och öl samt avsluta med några stadiga kaffegökar . Eftersom ingen annan hade ett bättre förslag så blev detta godkänt av vår ledare som dessutom godkände ett par kraftiga klunkar ur vinflaskorna .

Då vi var klara med förberedelserna bestämde vi oss för att leta var och en på sitt håll . Den som först hittade stället skulle bli bjuden på ett antal klunkar ur de andras vinförråd .
Det blev ett ivrigt letande på den gamla ängen som var täckt av högt gräs och lövsly .
Efter en god stund hördes ett kraftigt rop från skogskanten . I tron att någon hade hittat ruinen skyndade alla dit .
Det visade sig att någon av medlemmarna i tillfällig förvirring klivit rakt ned i en gammal brunn som likt ett lömskt öga kikade på oss i det höga gräset . Till all lycka hade den delvis rasat igen så den var inte mer än 2 meter djup ungefär .
Med hjälp av ivriga händer var han snart uppe igen och fick ta emot ett par stadiga klunkar ur vinflaskor som vissa personer smugit med sig .
Då vi hållit ett kort rådslag beslutade vi att fylla igen den lömska brunnen helt med sten från en närbelägen stenmur .
För att orka med detta tunga arbete föreslog vissa personer att vi skulle stärka oss med några kaffegökar .
Eftersom cyklarna stod i andra änden av ängen tyckte de flesta att det skulle bli för jobbigt att gå ända dit. Det föreslogs därför att de som smugit med sig något drickbart skulle plocka fram detta och dela med sig så skulle vi andra överse med detta okynne . Detta visade sig vara ett mycket bra förslag och då en av medlemmarna som hade envisats med att kånka på en stor ryggsäck plockade fram innehållet räckte detta till mer än väl.
Efter denna förplägnad kände vi oss starka som björnar och satte igång med att bära sten . Då vi burit en lång stund som det kändes , föreslog någon att vi skulle ta rast och vila i det mjuka gräset med flaskorna . Detta gillades av alla utom han med ryggsäcken som protesterade högljutt .
Efter en del diskuterande lyckades vi att förhandla fram en lösning . Denna gick ut på att dom som hämtade de andras cykelväskor skulle slippa bära sten i fortsättningen .

Två djärva volontärer anmälde sig genast och gav sig iväg till andra sidan av ängen . Vi andra låg kvar i gräset och studerade under återhållsamt skratt hur dom med stor möda vinglade fram genom tätt sly och högt gräs .
Då dom efter en god stund nådde skogskanten upptäckte dom till sin förvåning att inga cyklar syntes till . Dom hade lyckats gå vilse på en sträcka på femtio meter . Detta medförde naturligtvis våldsamma gapskratt från vårt håll .
Efter att med hjälp av glada tillrop , fingervisningar och applåder till slut lyckats hitta cyklarna kom dom något förlägna och ansträngda tillbaka till oss med väskorna .
Dom var ganska vresiga för att vi hade skrattat åt dom när dom gick vilse.
Förklaringar som att alla drogs med en envis hosta hade ingen inverkan på deras bedömning av läget.
Den som räddade oss från denna prekära situation var medlemmen med den stora ryggsäcken . Då han öppnade den och visade dess vetenskapliga innehåll så blev dom lömska volontärerna glada igen .
Vi återtog därefter arbetet med att bära sten utom medlemmarna som hade hämtat väskorna . Dessa fick istället lättare vakttjänst t.ex. att spana efter troll , monster och annat oknytt .

Då vi hade slitit i vårt anletes svett en lång stund som vi tyckte , föreslog någon med dålig karaktär att vi skulle vila oss en stund i gräset med flaskorna . Eftersom bara ett fåtal protesterade intogs buddaställning och den klirrande medicinen korkades upp . Vissa som tidigare hade haft svårt med balansen fick några varnande ord från oss att ta det lite lugnt med vattenflaskorna .
Allmän skärpning rekommenderades alltså . Vi hade fortfarande inte hittat ruinerna från torpet . Vi önskade återigen att vi hade haft någon av de berömda indianspejarna till vår hjälp .

Då vi hade stärkt oss med både det ena och det andra tyckte vissa personer att det var dags att bära sten en stund till och fylla igen den lömska brunnen och därefter ta ett par rejäla kaffegökar innan vi återtog sökandet efter ruinen av torpet.
Då ingen protesterade mot detta fortsatte vi det tunga arbetet.
Efter en lång (tyckte vi) stund hade vi nästan fyllt igen den lömska brunnen och slog oss ned i det höga men mjuka gräset .
Vi hade just hällt upp varsin stadig kaffegök då vi hörde ett knakande ljud från skogen och ett kraftfullt snörvlande .
De som var mest nyktra blev skiträdda och slängde i sig sitt kaffe . Såvitt jag kan komma ihåg , hade jag inte så bråttom . Alla kikade åt det håll varifrån ljudet kom med stora förskräckta ögon.
Plötsligt syntes en gråbrun figur lösgöra sig från den mörka skogen och närma sig den plats där vi befann oss . Detta blev för mycket för en del medlemmar som gav till ett förskräckt tjut och rusade iväg över ängen mot cyklarna . Några stod då på näsan över en tuva eller något annat snubbelartat som det fanns gott om .

Forskaren med kameran repade mod till sig och
lyckades ta ett kort på Varelsen innan han svimmade
av skräck .

Vi andra , lite mer lugna (lindrigt nyktra) medlemmar stannade tappert kvar för att kolla vad det var för en mystisk grå skepnad som så plötsligt dök upp från skogens mörka djup.
Vi gömde oss i det höga gräset med flaskorna på helspänn.
Plötsligt kastades en mörk skugga över den delen av ängen där vi låg och tryckte . En av medlemmarna vågade titta upp .
Därefter for han upp som om han hade blivit biten av en dyngsnok och satte av i skritt över ängen . Snart var han uppslukad av vegetationen .
Vi andra undrade naturligtvis vad som hade farit i honom och tittade
upp ett kort ögonblick .
Då fick vi se en stor grå varelse med krona och klövbesatta ben som stod alldeles stilla bara några meter ifrån oss .En medlem som hade en religiös åkomma trodde att detta var Belsebub och blev askgrå i ansiktet.
Att försöka skrämma bort denne imponerande best , ansågs omöjligt efter en röstning i viskande tonläge . Flykt tycktes vara den enda
utvägen . Då detta även innebar flykt från flaskorna skakade de flesta på huvudet och såg förskräckta ut .
Någon föreslog i viskande ton att han kunde rusa upp och springa mot brunnen . Om den mystiske grå varelsen tog upp förföljandet skulle det med lite tur gå att lura honom att trampa ned i brunnen .
Under tiden skulle vi andra samla ihop väskorna och rusa iväg mot cyklarna . Eftersom ingen annan hade ett bättre förslag , rusade den djärve volontären upp och satte iväg mot den lömska brunnen .
Den grå varelsen reagerade inte på detta utan stod lugnt kvar som en staty . Plötsligt hördes ett råmande ljud från skogen . Den förstenade vaknade plötsligt till och gav ifrån sig ett kraftigt fnysande , riste den imponerande kronan och satte iväg med full ånga mot det håll varifrån ljudet kommit .
Vi passade då på att smyga oss iväg mot cyklarna. Eftersom vi hade en del vetenskapligt glasartat material att släpa på så var denna manöver mycket ansträngande . Då vi kommit ungefär halvvägs föreslog någon att vi skulle ta en liten rast och närmare granska detta material.
Efter ett par kraftfyllda klunkar ur vinflaskorna kände vi att det sviktande modet återigen började återvända .Vi höll ett viskande kort rådslag på gräsrotsnivå och beslöt att fortsätta det förnedrande återtåget .
En av medlemmarna fick nervös mage av upplevelsen med Belsebub
och var tvungen att uppsöka en enskild plats för att uträtta sina behov.
Eftersom ingen hade med sig toapapper så var han tvungen att torka sig med mossa . I denna mossa bodde tyvärr en ovanligt livlig rödmyrekoloni som genast gick till angrepp

Den stackars mannen gav till ett vrål och satte iväg som en gasell med byxorna nere på knäna . Denna scen hade ett filmbolag betalat mycket för , men tyvärr hade vi ingen videokamera .
Då vi efter många umbäranden (rödmyror bl.a.) tagit oss fram till cyklarna var vi så utmattade att vi föll till föga då någon föreslog att det skulle vara lämpligt med smörgås och öl samt ett par kraftiga kaffegökar. Detta innebar givetvis att den redan ansträngda moralen höll på att helt rasa samman.

Efter upplevelsen med brunnen , den grå varelsen (Belsebub) och andra strapatser ansåg de flesta att detta förslag inte borde förkastas
Då vi åter hämtat krafter ur bl.a. flaskorna kände vi oss bättre till mods och beslöt att rösta om vi skulle fortsätta letandet efter ruinen eller ge oss iväg från denna mystiska plats . Medlemmen som trodde att Belsebub fanns i omgivningen räckte genast upp handen för en snabb reträtt från denna " fördömda plats " som han uttryckte sig . Han hade dessutom blivit stungen av rödmyror och redan intagit full beredskap på cykelsadeln , beredd att med kortast möjliga varsel spänna kedjan och försvinna i fjärran .
Efter en del övertalningsförsök som bl. a. gick ut på att vi måste lugna ner oss och inte låta oss bli skrämda på flykten trots att en viss varelse hade orsakat skitslaget på en del medlemmar , föll han till föga och stärkte sitt mod med några väl tilltagna vinare av märket Cote - Rotie .

Detta uppmuntrade givetvis andra till att korka upp sina vattenflaskor.
Då medlemmarna började få den rätta färgen i ansiktet kommenderades plötsligt uppställning av volontären med den stora ryggsäcken . Han ansåg att eftersom vi hade klarat oss så helskinnade från äventyret med den grå varelsen och brunnen , borde vi snarast spänna våra redan ansträngda kedjor och försvinna från platsen .
Efter att vi röstat om detta kom de flesta överens om att detta var troligen det bästa förslaget i denna något pressade situation .
Vi surrade därför våra ryggsäckar och cykelväskor . Sedan trampade vi iväg från denna " fördömda " plats som han med religiös åkomma uttryckte sig .
Han skyllde dessutom på att han måste vara hemma tidigt vilket fick vissa personer att gapskratta och upplysa honom om att han kanske var hårt hållen hemma trots fyrtio års ålder .

Oron för att han kanske hade en hysteriskt religiös käring som väntade på honom , fick flera medlemmar att visa medlidande . Dessa korkade då upp sitt bästa årgångsvatten och bjöd med ivriga händer den stackars medlemmen på Gudarnas dryck .
Efter några kraftiga klunkar började han återfå sitt mod och då några som var kunniga i läkekonsten dessutom hällt i den stackaren ett par väl tilltagna kaffegökar var han helt återställd .
Ett Guds under , sa en av medlemmarna som sade sig vara kunnig i terapi .
Då vi så småningom kom fram till en trevägskorsning var vi tvungna att stanna och hålla ett kort rådslag om vilken väg vi skulle välja .Trots förslag från vissa personer att flaskorna för en gångs skull inte borde blandas in i detta , korkade de flesta ändå upp sitt vätskeförråd och hällde i sig ett par stadiga vinare innan röstningen började .
Vi kom så småningom fram till att den vänstra vägen borde vara den rätta trots protester från bl.a. den religiöse (och efter behandlingen ganska fulle medlemmen ).

Han läste upp ett bibelcitat om att den vänstra sidan tillhörde de förtappades skara men efter en vätskebehandling av han som sade sig vara kunnig i terapi , ändrade han sin åsikt och höll med om att den vänstra sidan var minst lika bra som den högra .
Då alla hade stuvat ned allt drickbart i väskorna , svängde vi in på den vänstra skogsvägen vilken såg bäst ut för tillfället . Endast ett fåtal kottar och grenar hindrade framfarten . Efter en stund började vägen smalna oroväckande . Den helige mannen fick naturligtvis vatten på sin kvarn och började prata om undergången .
Efter en snabbhealing av terapeuten med en flaska vin av märket
Roc de Cambes var han återställd och vi kunde fortsätta färden .
Efter en stund kom vi trots att vägen hade blivit nästan obefintlig fram till ett vattendrag . Utmed detta gick en mycket smal stig . Vi beslöt efter åtskilligt klirrande med glas att följa denna åt det håll som var närmast färdriktningen .

Efter någon kilometer kom vi fram till en gammal slåtteräng som gick ända fram till ån . Vi beslöt efter ett kort rådslag att följa kanten så nära ån som möjligt för att ej sätta några spår i den eventuella skörden .

I detta läge ville vi helst inte råka ut för en uppretad gödseldräng . Vi tyckte att det kunde räcka med äventyr på en stund . Emellanåt fick vi leda våra tvåhjulingar då stigen endast tillät vissa personer med god balans att cykla . Såvitt jag kan minnas ledde jag cykeln vid vissa tillfällen .
Efter någon ganska vinglig kilometer dök det upp en gammal ängslada . För oss var den som ett sagoslott några hundra meter bort .
Vi stannade därför till för att njuta av denna vackra syn . Ett antal flaskor och kaffegökar kom snabbt fram och alla satte sig ned och åt och åt och drack medan vi betraktade denna grå gamla lada som hade klarat sig så bra trots sin ålder .
Vissa medlemmar ville genast rusa bort till denna och slänga sig i höet om det fanns något . Problemet var att ladan fanns på andra sidan om ån som strax framför oss gjorde en kraftig krök.
Det såg bara på avstånd ut som om ladan var på samma sida som vi .
Efter ett antal rejäla tutingar tyckte vissa personer att det kunde vara värt ett försök att forcera ån trots att denna hade mycket branta kanter . Man pratade återigen om att kunna förtränga hindret efter att ha inmundigat några stöddiga vinare av märket Domain de Chevalier.
Vi andra lite mer förståndiga (tyckte vi ) personer varnade för detta försök utan gehör .

En djärv medlem hittade en gammal sädkrake i närheten och framlade en teori om att ett välplanerat stavhopp skulle förpassa honom över till andra sidan där den hägrande ladan fanns . Denna metod blev naturligtvis nedröstad med stor majoritet. Argument som att åns botten kunde vara mycket lös eller obefintlig vägde tungt i detta sammanhang .
Han lät sig emellertid inte övertalas att avstå utan framhärdade sin teori om att stavhoppet var det enda rätta för tillfället . Om en bro hade funnits hade han troligen avstått .
I ett obevakat ögonblick tog han sats och rusade med full ånga mot ån med sädkraken i högsta hugg .
Då han satte ned denna visade det sig att botten var alltför lös och kraken sjönk ned någon meter . Den djärve volontären blev därför hängande mitt i ån en liten stund tills han inte längre orkade hålla i sig fast. Då han släppte taget och hamnade i det grumliga vattnet uppstod ihållande skrattsalvor . Vid åkanten hade de flesta samlat sig för att betrakta skådespelet . Efter en god stund hade några med god kondition hämtat sig och beslutade att försöka rädda den nödställde som hjälplöst plaskande försökte ta sig upp för den branta åkanten. Detta tycktes omöjligt utan hjälp från ovan .Till slut hittade vi efter idogt letande en sädkrake till , som vi genast försökte använda på bästa sätt.

Efter en del trevande och vingliga försök fick den djärve gyttjebadaren tag i änden och vi lyckades med gemensamma krafter dra upp honom från "evig förtappelse" som den helige mannen uttryckte det.
Sedan var det återigen dags för ihållande skrattsalvor då det visade sig att han var helt oskadd . Efter en kort stund tystnade dessa då någon lyckades att med lågmäld röst upplysa de övriga om att gyttjemannen hade en ovanligt sträng och hysterisk käring . Denna skräcktant skulle enligt utsago explodera om gubben kom hem lindrigt nykter och med gyttjiga kläder.
Vi kände oss därför tvungna att hålla ett allvarligt rådslag med flaskorna. En del smaskade även i sig lite god mat .
Efter en stunds klirrande kom vi överens om att det skulle vara omöjligt att inom några timmar återställa honom i acceptabelt skick.. Det enda rätta vore , som vi kom överens om , att den djärve volontären övernattade hos någon av medlemmarna med tvättmaskin och tolerantare fruga.

Detta visade sig vara ett bra förslag och då gyttjemannen inte hade något att invända återstod bara att lotta om vem som skulle ringa hem till hans hysteriska käring.
Eftersom han inte vågade ringa själv (hårt hållen) kände han sig lugnare då vi lottat fram en medlem till detta djärva uppdrag. Tyvärr blev det han med den religiösa åkomman.
Han framhärdade livligt att om det gällde att ljuga så skulle detta vara en dödssynd och då ville han inte vara med .
Vi andra ganska nyktra eller halvfulla medlemmar försökte då att förklara ett gammalt och väl beprövat ordspråk vars värde har hållit sig i flera tusen år. Nämligen att : En bra lögn är bättre än ett dåligt faktum !
Efter diverse invändningar och religiösa förklaringar lovade han att så snart han kom hem , ringa till hysteritanten och förklara att hennes gubbe (slav) hade blivit så trött av allt cyklande och den friska luften att han somnat i en fåtölj efter att ha druckit ett glas kopilsner .

Detta firades med jubel och ett antal klunkar ur de kvarvarande vinflaskorna med innehåll . Dessa började tyvärr bli alltmer sällsynta efter flitigt brukande . Även termosarna med kaffegöksinnehåll började kännas oroväckande lätta .
Vi bestämde då efter en ganska torr röstning att på grund av proviantbrist vända framhjulet från de djupa skogarna . Det blev ett nesligt återtåg , ty ingen utom den helige mannen och gyttjegubben ville tillbaka till civilisationen .
Eftersom det började bli framåt tidig kväll kunde vi inte stanna och rasta någon längre tid ty myggen började komma fram ur buskar och kärr . Det medförde ett sprayande och ingnidande med myggolja.

Efter att en timme förflutit var vi hemma hos medlemmen med den toleranta frugan . Han och gyttjegubben tog ett varmt farväl av oss andra och försvann in i huset . Vi väntade en liten stund utanför ifall det skulle bli ett uppträde med krossat glas och hysteri men allt var helt lugnt. Vi cyklade då hem var och en till sitt efter ett antal farväl och efter vad vi vet så hände inget dramatiskt hos gyttjemannen
Vi kom emellertid överens om att utrusta en ny expedition vid bästa tillfälle eftersom denna hade varit så lyckad . Ingen hade fått malaria trots ett flertal myggstick.
De enda negativa symtom som kunde rapporteras var av ganska harmlöst slag t.ex. gyttjebad , dyad cykel , kotte i framhjulet , skitslag , rödmyrestick och ölbrist .

Vi ser fram emot nästa expedition .

Janne Livingstone och hans Tappra Medlemmar .