[Fig. CW - Mötet]
Cliff Weinmann, 1997-08-11.
Även publicerad i Ny Kultur 4/1997.
Innehåll
Artikeln behandlar näring och kost i en övergångstid. Människorna på jorden är ju - enligt Martinus - "sfinxväsen" eller "sårade flyktingar mellan två riken": djurriket, där dråp och egoism råder och det riktiga människoriket med sin atmosfär av livgivande humanitet.
Framställningen inleds med en översikt av Martinus analyser på näringsområdet. I dess senare del tas vissa speciella frågeställningar upp och belyses även ur andra forskares perspektiv - samt med mina egna reflektioner.
Intressant att nämna redan i inledningen är att Martinus anser sig ha givit oss den nödvändiga kosmiska grundvalen för näringsläran, men helt överlåter utforskningen av dess detaljer till samtida och kommande "framstående experter", som även dessa gradvis kommer att nå fram till att kunna uppfatta tingen "från ovan" eller "från livssidan". Här uppmuntras således var och en att forska fritt!
Martinus visar i sin lilla bok Den idealiska födan livssidan av födoområdet och tar i kontaktbrev 3/1950 speciellt upp kokningens och fastans betydelse. Han menar att våra näringssinnen är "förfuskade", då vi som övergångsväsen varken har djurets instinkt eller den fullkomliga människans intelligens att välja rätt föda - den naturliga smakförmågan har gått förlorad. Vår kötthunger beror på vårt vanemedvetande. I Den eviga världsbilden del IV menar Martinus att köttätandet för människan t o m kan betraktas som en onaturlig vana, som i en fjärran forntid möjligen kan ha uppkommit genom katastrofala händelser i naturen med hungersnöd eller andra hinder, som hindrat den vegetabiliska livsutvecklingen. Köttnäringens egenvibration är nu för robust för oss och kan ännu en tid fördras efter tillredning, men endast på bekostnad av organismens långsiktiga hälsa och med svåra karmatiska (ödesmässiga) verkningar. Detta beror på att vi - kanske i god tro - i vår okänslighet gentemot djuren utsätter dem för lidande. Växten däremot kan inte realistiskt uppleva smärta.
Födan beskrivs som bestående av särskilda mikroväsen, kallade livsenheter. Det är dessa jags energiutlösning, deras skapande, som vi upplever som livsenheternas manifestation eller vibration. Ämnen eller materia uppstår då man upplever livsenheternas manifestationer kollektivt. Livsenheterna, som utgör materiens "urstoff", kan i detta sammanhang uppdelas i A- och B-livsenheter. A-enheterna måste dräpas för att organismen skall kunna tillgodogöra sig de i dessa inkapslade B-enheterna, de enheter som får liv genom att upptas i vår organism. A-enheternas organismer dräpes (upplöses) i matsmältningsprocessen, deras lik avskiljes sedan genom förruttnelse och avgår som avföring, medan B-enheternas ande uppsummeras eller inkarneras i organismens kött och blod som förnyande liv. Denna från materien avskilda mikroande eller detta mikroliv utgör födans verkliga näringsvärde. Det är reaktionen av detta mikroliv eller denna mikroande som utgör vad vi kallar "vitaminer". Kött och även grov vegetarisk kost utgör endast indirekt näring, då det inte är livsenheterna, utan livsenheternas livsenheter, som utgör den direkta näringen. I det vegetariska fallet är dråpet dock, naturligt nog, av långt mindre omfattning och upplösnings- och dråpprocessen i motsvarande grad mindre skarp och genomträngande.
När människan utvecklas kan denna dråpprocess endast med stor svårighet fullgöras genom hennes organism. Därför har hon uppfunnit yttre dråpprocesser såsom kokning och stekning, vilka för ut dråpet ur organismen, men dock inte fritar denna från den sjukdomsalstrande hanteringen av giftiga förruttnelseprodukter. Målet för utvecklingen är att föra fram människorna mot ett tillstånd, där organismerna omskapats till att kunna uppta B-enheterna direkt ur naturen. Och denna fullkomliga föda är - fruktnäringen! Människor, som utvecklats till att kunna leva på sådan kost skapar i bokstavlig mening världsfreden i sitt eget bröst och får då den karman att själva i det yttre komma att leva i fredens zon.
Eftersom vår organism ännu inte är byggd för att kunna leva enbart av fruktnäring - avfallshanteringen behövs ännu - får vi dock leta efter den mest lämpliga övergångskosten mellan kött- och fruktnäringen: och där hittar vi den vegetariska näringen, bestående av kärn-, rot och bladprodukter, kombinerade med en visst mängd frukt. Martinus anbefaller att kokningen - men ej stekningen, som alstrar svårhanterlig aska - bibehålles för de grövre vegetariska produkternas vidkommande, då njutandet av dem som råkost utgör en belastning för vår organism och får betraktas som en tillbakagång. Martinus anbefaller för den blivande vegetarianen enkla rätter, helst utan starka kryddor. Inga stora middagar med giftiga, alkoholhaltiga drycker och söta desserter. "En, eller högst två, sammansatta, vegetariska rätter och ett enkelt glas vatten eller fruktsaft... Vidare... för den begynnande vegetarianen, sund och frisk mjölk..."
Vi bör dock, framhåller Martinus, ej glömma att den här nämnda, riktiga födan inte är den för den jordiska människan slutgiltiga utan att utvecklingen går vidare och innebär att de grova vegetariska produkterna också efter hand måste överges. Den riktiga födan för den nuvarande jordiska kulturmänniskan är, fortfarande enligt Martinus, absolut icke animaliska födoämnen utan står att finna bland de vegetariska. Vi är i denna tid stadda i snabb utveckling, forcerad av kosmiska världsimpulser och vår egen inre längtan.
De flesta människor är idag inte friska, kosmiskt sett. Individualiteten ökar också med utvecklingen. Det som för en människa är föda kan därför för en annan vara helt olämpligt. Därför måste varje individ noga pröva verkningarna av olika födoämnen och välja sådant som kan passera matsmältningssystemet oförmärkt.
Fasta är, enligt Martinus, om man är frisk, lever normalt och inte äter mer än man behöver, ett "olyckligt ingripande". I övriga fall, då man permanent överlastar sin organism, kan den dock fylla en funktion som avlastning, men bör då försiggå under en läkares överinseende.
Den idealiska födan avslutas med att hänvisa till det femte budet och överträdelsen av detta som sker vid användning av bedövande, berusande och stimulerande ämnen, även om de skulle vara vegetariska.
Nämnda bok, liksom övriga delar av Martinus samlade verk, kosmologin eller Tredje testamentet, andas dock alltid hans "försvar" för var och en av oss, för allt och alla. Våra ofullkomligheter är ju självklart utvecklingsberoende. Han framhåller på sitt unikt personliga, varmt humoristiska sätt: "...man kan ju inte sluta med allt på en gång...".
Vi ser i hans litteratur hur Martinus betonar även den psykiska aspekten av näring; det gäller aldrig enbart den fysiska kosten. Kosmologin handlar ju inte primärt om omsorgen om den egna hälsan, utan framför allt om etiska och moraliska frågor, sådant som rör vårt förhållande till vår nästa. I detta mer balanserade sätt att se och vara kommer hälsan alltså som en naturlig följd - den är inte ett mål i sig. En sjukdomsfri tillvaro väntar oss alla, enligt Martinus, i en inte alltför avlägsen framtid...
Men vår nästa är inte enbart de andra människorna. Vi kan även betrakta oss själva som gudom för det levande universum som vår kropp utgör. Allt är liv inuti liv. Man kan faktiskt se hela tillvaron som ett samarbetssystem. Martinus visar detta i symbolen Livsenhetsprincipen. Grunden för själslig och fysisk hälsa är alltid kärlek till nästan, både i mellan-, mikro- och makrokosmos. Och hela det levande, fysiska och psykiska kosmos inom och utom oss är ju det vi kallar Gud! Med den ökade insikten om dessa tidigare blinda fält ökar ens lust att vara som en sol för hela omgivningen. Martinus går så långt som att säga att utan omsorg om även vår inre värld finns ingen fullkomlig hälsa.
Blodet i vår kropp är mediet som transporterar näringen till cellerna. Dess kvalitet eller "magnetisering" är grunden till hälsa. Det magnetiseras särskilt av våra livsbefrämjande tankar, tankar av nästakärlek och gåvokultur - och i det positiva mötet med vår nästa. Värdet av skratt och humor kan i vår tid inte överskattas. Dessa är mikrokosmisk solenergi - världsimpulser i vårt inre. Naturligtvis befrämjas vår livskraft också av sunt avvägd fysisk motion - och solsken! Ur Blad ur Guds bilderbok: "Solen är således vårt livs stora källa. Från den får vi näring för hela vårt andliga såväl som fysiska framträdande. Solarnas strålglans är blodet i Guds organism."
Martinus tillmäter den osjälviska bönen mycket stor betydelse. Han visar att den kan utvecklas till en levande, daglig korrespondens mellan individen och resten av världsalltet, alltså Gud: "Det skall vara som när man talar med sin nästa." Bönen kan också bli ett sätt att få kraft och kärlek att leva på det sätt, som direkt leder mot allas längtans mål, det humana världsriket. Även då det gäller frågor och problem runt den egna kosten kan bönen bli en kraftfull faktor. Och vad det gäller den själsliga näringen kan sägas att bönen kan hjälpa var och en att inte låta sig så nedtyngas av mörka karmautlösningar att man förlorar sin själsliga jämvikt. Och då kan man ju vara mer av en sol för sin nästa!
Vi såg tidigare Martinus rekommendationer vad gäller kokning av de grövre vegetariska produkterna - kokning tar man ju till för att lättare kunna smälta grov föda. Han har i ett frågesvar (Kosmos 9/83) givit uttryck för att kokning eller matsmältningsprocessen absolut inte påverkar placeringen av mikroväsendenas återinkarnation; denna bestäms helt av deras talangkärnor. Om dessa är av sådan natur - fruktkött - att de kan komma till full normal utveckling i organismen, inkarnerar de ögonblickligen där. Om man i kroppen noterar en vitaminförlust beror denna inte på kokningen, utan på att delar av den då aktuella - ofullkomliga - födans frigjorda mikroliv inte kan komma till normal utveckling i organismen; detta inkarnerar då på andra ställen. Låt oss nu se vad olika experter anser om kokningen! (Vilka de olika experterna är kan man studera i referenslistan och i de i denna refererade verken.)
Kokningen tycks ha avigsidor, bl a "dödas" enzymer i kosten, vilket gör den mindre vital. Kroppen reagerar med en immunförsvarsreaktion motsvarande den vid infektion - leukocytos - på intag av kokt mat; halten vita blodkroppar ökar i blodet. Utvinnandet av dess näring ger en kraftförlust (dästhet!) som på lång sikt tycks kunna orsaka kroppens degeneration. Vissa experter menar att man bör undvika kokning till förmån för värmebehandling under "enzymgränsen", ca 50°.
Strikt råkost och råsafter har, bl a i hälsohem, visat sig kunna göra sjuka människor friska och öka deras allmänna vitalitet. Om detta sedan beror på den jämfört med husmanskost förbättrade kosten - eller på råkosten i sig - är oklart. Grov råkost kan måhända betraktas som tillfällig "medicin", då den på sikt belastar organismen väl mycket. En ökande andel lätt råkost i födan, däremot, t ex som sallad, kan förmodligen förbättra hälsotillståndet - fast man inte i övrigt överger kokningen - och kan motverka vita blodkroppsreaktionens kraftförlust, vare sig denna nu beror på kroppens "likavskiljningsarbete" eller på något annat. Även om kokningen är nödvändig i en övergångskost - "en strålande hjälp" - och inte medför vitaminförlust så finns det ju andra negativa verkningar, som man gradvis vill komma ifrån, t ex giftbelastningen av ovan nämnda avskiljningsprocess. Detta kan alltså ske genom att man efter hand minskar andelen kokt grov kost och ökar andelen lätt råkost: frukt (bl a "fruktgrönsakerna" gurka, tomat, paprika och avocado!), lätta bladgrönsaker, morotsjuice, blötlagda fröer etc och groddar.
Blötläggning och groddning av fröer, nötter, linser m fl verkar markant öka födans vitamin- och enzyminnehåll; proteiner och kolhydrater omvandlas till aminosyror respektive enkla sockerarter. Naturens konserveringsmedel (oxalater, fytater etc) hamnar då i blötläggningsvattnet, som kan slås av. Viss forskning tyder på att denna livsinkarnationsprocess transmuterar (förändrar) födan, så att den inte längre är helt densamma. Kanske kan vi här rent av tala om en ytterligare kategori i övergångskosten - s k biogenisk (livsbefrämjande, efter läkaren Szekely) kost?
Det bör dock sägas, att vissa människor finner etiska betänkligheter mot att äta "nyfödda" groddar och att vissa andra fått hälsoproblem då de ätit för mycket av denna högenergetiska råkost. Kanske kan man då använda enbart blötläggning (men ej fullständig groddning) till frömjölk, fröost och även till annan kärnråvara före en kort kokning? Här gäller naturligtvis, som alltid, att hitta sin egen balans.
I frysningsprocesser tvingas de levande mikroväsendenas ande ur materien och inkarnerar - till skillnad från vid kokning - alltid på annan plats (LB V, 1701). Det förefaller som om de ersätts av något robustare väsensslag, när den konstgjorda mineraliseringen upphör och lämpliga livsbetingelser återkommer. Torkningens konstgjorda mineralisering upplevs av många som något skonsammare. Bäst "normalkost" är förmodligen alltid färsk kost, vare sig den kokas eller ej!
Mjölk passar inte allas ämnesomsättning, bl a saknas hos många enzymet laktas som ansvarar för laktosnedbrytningen. Komjölk innehåller ca 3 ggr så mycket kalcium och protein som modersmjölk och ca 10 ggr så mycket fosfor. Forskningsresultat tyder på att (pastöriserad) komjölk är slembildande, allergiframkallande och i övrigt sjukdomsalstrande i vår organism - den innehåller bl a det synnerligen svårsmälta klisterämnet kasein - och verkar orsaka allmän näringsbrist. Nämnas kan t ex att benskörhet (osteoporos) förekommer mest i de länder där man dricker mycket mjölk - urkalkningen uppstår trots kalkintaget, eftersom proteinintaget ger en kalkförlust. Proteinet i mjölken gör också att barnen växer onaturligt fort och att hjärt- och kärlsjukdomar är överrepresenterade hos vuxna. Det statliga föllingeprojektet (Olof Lindahl) visar att strikt vegankost får reumatiker att bli friskare. Pastörisering, en upphettning som dödar bakterier, infördes för att motverka spridning av TBC. Denna metod förstör enzymer och får också proteinet att koagulera. (Vad gäller pastöriserad fruktjuice kan sägas att denna verkar syrabildande, där färskpressad är basbildande.) Homogeniseringen sönderdelar mjölkens mättade fett till små droppar, som - speciellt om man har skadad tarmvägg, vilket är relativt vanligt - kan passera igenom denna ut i blodet och sätta igen kapillärerna. Detta hindrar cellandningen.
Dagens mjölk är normalt inte den "sunda och friska" från förr som Martinus refererar till ovan, utan är pastöriserad, homogeniserad och innehåller bl a spår av antibiotika och hormoner. Ekomjölk är ett bättre alternativ. Vegetarismen har utvecklats; fler alternativa produkter finns nu att tillgå i vanliga affärer, t ex soja-, havre- och rismjölk. Man kan också själv utan värmebehandling tillreda mjölk på mixade, blötlagda fröer. Allt fler ungdomar blir veganer på etiska grunder - de kan inte längre nännas utsätta djuren för lidande. Kanske skulle man kunna säga att komjölk tillhör kalven, liksom ägget embryot... Omsorgen om våra i utvecklingen yngre syskon - djuren - är inte vad den borde vara; bruket av mjölkkor kräver kalvhantering, dvs slakt, som idag ofta sker under koncentrationslägerliknande förhållanden. Idag - och i tider som kommer - behöver vi dock, glädjande nog, inte längre i samma grad som i det gamla jordbrukssamhället bygga vår hälsa på djurs lidande.
Vi kom i förra styckets egna reflektioner något in på etikens roll för näringskvaliteten, alltså det liv som födan kan tillföra kroppen och själen. Hur djuren har det kan ju knappast vara utan betydelse för denna kvalitet. Har då även den etiska dimensionen i övrigt en betydelse för födans näringskvalitet i vid mening?
Vad det gäller den globala resurshanteringen kan sägas att det går åt mellan 10 och 1000 ggr mer resurser (jord, gödning, vatten...) för att få fram ett kvantum näring om man går omvägen via djuren. Ett sådant bruk utarmar den livsnödvändiga jorden, förgiftar det dyrbara grundvattnet och med växthusgasen metan luften vilket är oetiskt och i längden ohållbart. Andelen KRAV-odlade produkter i Sverige är nu nästan 4%, räknat på åkerareal! Regeringens mål är att till årtusendeskiftet uppnå ca 10%.
Vi har den senaste tiden fått se att KRAV-odlad mat blivit mera lättåtkomlig och billigare, tack vare distribution i stora livsmedelskedjor. Efterfrågan har ökat markant på denna kost, särskilt i dessa tider när man debatterar genmanipulationens synliga och förmodade dolda effekter, då denna sker utan etiska normer. Vissa varor är även rättvisemärkta, vilket ju innebär att man också tar hänsyn till rättvisare fördelningsgrunder och hur skördearbetarna har det - den sociala dimensionen. Allmänt kan man se en glädjande förskjutning hos allmänheten från det rena hälsointresset mot mer långsiktig omsorg om jorden och nu även social solidaritet. Här ser man vikten av korrekt märkning av födoämnen. Om man vill handla etiskt gäller det ju att få veta om någon av ingredienserna är tillverkade utan hänsyn till sådana krav. Härvidlag börjar även vissa livsmedelskedjor visa intresse för en dialog, som syftar till förbättrade rutiner.
Då näringen i maten ju är av själslig natur kan man väl knappast anta att etiken i livsmedelsframställningen saknar betydelse?
Vad är då själva "vitaminet" eller näringen i näringen? Är det kanske kalorierna? Är olika rätter med samma kaloriinnehåll likvärdiga, om det övriga fysiskt mätbara näringsinnehållet (proteiner, kolhydrater, fett, vitaminer etc) överensstämmer?
Kaloribegreppet är ett mått på hur mycket energi som åtgår för att få ett ämnes molekyler att vibrera eller röra sig med en viss hastighet, alltså ett värmemått. Födans kaloriinnehåll är då ett mått på hur mycket värme den förmår producera i kroppen genom ämnes- och energiomsättningen. Läkaren Bircher-Brenner kom efter lång tids studier fram till att den egentliga näringen i födan stod att finna längre ned i den mikrokosmiska världen. Han fann svaret på sina frågor i den "mikrokosmiska solenergi" eller ljusenergi, som kan associeras med elektronernas rörelser eller övergångar mellan olika nivåer. Här såg han starka kopplingar till fotosyntesen i växterna och dess betydelse för näringskvaliteten i vegetabilisk föda. På kirlianfoton kan man se en utstrålning runt bl a växter. Denna tycks beroende av deras "liv" eller kvalitet. Gabriel Cousens pratar om "subtila, organiserande elektromagnetiska formfält" runt allt levande. Genom kristallisationsförsök med växtsafter kan man också få en uppfattning om att det finns ett "något" i födan, som är delvis oberoende av dess fysiska näringsinnehåll och som bestämmer dess kvalitet. En färsk, naturligt odlad morot har uppenbarligen ett sådant något som en gammal, mjuk, kemikalieodlad saknar! Även vatten tycks ha ett sådant något; iskubsinfrysning synes ge ledtrådar till denna energikvalitet.
Sist, men inte minst: Det är viktigt att kroppens näringsassimilation och utrensning fungerar som den skall. Annars är det av underordnad betydelse hur mycket näring maten innehåller. Det är av betydelse för dessa processer hur och när man äter maten. Exempel på faktorer som påverkar upptagningen är tuggningens omfattning (enzyminblandning), mer eller mindre lämpliga kombinationer eller följder av näringsämnen, måttligheten i intaget, tiden på dygnet då man äter, eventuell stress eller nervositet vid måltiden och hindrande inlagringar eller skikt i tarmen.
Kaloribegreppet tycks vara ett grovt och otillräckligt mått på ämnes- och energiomsättningen. Maten bör helst vara naturlig och frisk, ha hög kvalitet och innehålla stora mängder bundet vatten (och därmed syre), som gynnar den friska cellandningen. Frukt, grönsaker och groddar toppar listan över sådan föda. Det verkar vara viktigt för näringsupptaget och därmed hälsan att maten tillreds i positiv anda och att man intar den med goda tankar - det själsliga tillståndet har stor betydelse. Här kan man anknyta till Martinus utredningar om de faktorer som magnetiserar blodet och den mikrokosmiska solenergin.
Det måste vara ett samspel mellan individens och födoämnets egenvibrationer - till gagn för den ömsesidiga utvecklingen. Martinus: "Att skapa och utnyttja sin manifestation på grundval av harmonin mellan dessa två vibrationsarter är det högsta målet inom varje existensplan." Näringsmysteriet handlar alltså ytterst om ett möte mellan varelser: Varelserna i födan ger med sin egenvibration oss och vår kropp liv och materia, medan vår kropp med sin egenvibration ger dem liv och livsrum. Kanhända sker mötet långt ned i vårt mikrokosmos; det viktigaste är dock att det alltid handlar om ett samarbete i nästakärlek.
[Fig. CW - Mötet]
Här kan man inse att födan inte bara är "mat". Andra faktorer som bidrar till vår energibalans är ju också positiva tankar eller kärleksenergier - gåvokultur - luftens syre, som vi redan intar i en mängd av ca 15 kg per dygn och... solljus! Den välgörande effekten av att ofta vara ute i solskenet och andas den friska luften visar sig alltså också vara en vetenskaplig sanning. Och andra, ännu relativt okända, energislag på det elektriska området kan spela in. Vår organism skulle i så fall kunna beskrivas som en organisk "fri energi-maskin", där "urenergin" transformeras genom chakrasystemet (energitransformationssystemet)! Energi är alltid uttryck för liv och medvetande. Medvetande eller ande utgör näringens innersta väsen!
I denna artikel har vi berört frågeställningar runt vår näring, särskilt problem som uppkommer i en tid av övergång mellan olika livsformer. Vi har försökt se kost- och näringsfrågor i ett större sammanhang, där inte omsorgen om den egna hälsan är det primära, utan den etiska och moraliska dimensionen, alltså kärleken till vår nästa. Området "vår nästa" utvidgas till att omfatta även mikro- och makrokosmos.
Vi avslutar denna lilla resa genom näringens spännande land med att konstatera att det kommande människorikets föda - enligt Martinus - är rent fruktkött. Detta födoämnes livsenheter kan direkt, utan lidande, övergå i organismen. Befriad från behandlingen av fyllnadsföda har människans organism blivit av långt gracilare och förfinad karaktär. Men även andningsnäringen är i växande. Människan kommer efter hand att leva helt av luft, vilket underlättar materialisation och dematerialisation. Hennes organism existerar då endast som förtätade "själsmaterier". I visdomsriket, intellektualitetens hemort, är födan ren tankemateria, kompletterad med den omätliga kärleksatmosfär, som kommer av livslagarnas totala uppfyllelse... Väsendet befinner sig här på Guds egen utsiktspunkt. Och om hon plötsligt skulle vakna upp i den högsta - gudomliga - världen fick hon se att "Hennes organism, som skiftar form och färg med tankar och önskningar, skulle stråla i alla regnbågens färger. Den skulle lysa och glänsa både med metallisk glans och med solens sken." (LB II)