Cliff Weinmann, 1998-06-28, rev. 1999-01-03.
Intuitiv kunskap och gåvokultur - kort version
Innehåll
KunskapAlla de försiktiga med långa håvar
träffar havets jätteskratt.
Vänner, vad söker ni på stranden?
kunskap kan aldrig fångas,
kan aldrig ägas.Men om du rak som en droppe
faller i havet att upplösas,
färdig för all förvandling -
då skall du vakna med pärlemorhud
och gröna ögon
på ängar där havets hästar betar
och vara kunskap.Karin Boye. Ur "För trädets skull" (1935)
Hur ser kunskapens sanna väsen ut och hur når vi fram till denna? Vad är vetenskap? Kan man se några spår av en från det fysiska området framväxande ny, mer andligt orienterad vetenskap? I vad mån bidrar en tolerant och tillåtande attityd till att medvetandegöra och stödja tankeprocessen, till att möjliggöra möten som i ömsesidig respekt överbryggar tänkandets olikheter?
Tänkandet är det roder som styr våra öden, skapar våra liv och ger oss frihet eller ofrihet - och är ytterst vår syn av oss själva. Filosofen Rene Descartes skall ha sagt "Jag tänker, alltså är jag." Vilken roll spelar i detta sammanhang intuitionen, den inre kunskapen? Vad betyder varje individs egen viljeföring och arbete för utvecklingen av det originella, egna tänkandet?
"Den poetiska livsförståelsen utvecklar hos människan ett organ, som låter henne ana en högre verklighet bortom det synliga... En människa utan poetisk livsförståelse är som en blomma utan doft."John Engelbrecht
Poeten med sin kunskapslängtan och sin förmåga att i essens, "mellan raderna", uttrycka och peka ut riktningar mot eviga sanningar, får ange ledmotivet för denna sammanställning av material, som lett till en artikel i tidskriften Ny Kultur. Den ingår i en serie, vars gemensamma nämnare är gåvokulturens betydelse för vårt andliga växande. En lista med litteraturtips och refererat material avslutar bakgrundsmaterialet.
Mitt arbete med dessa tankar har delvis karaktär av självuppgörelse; genom att vara odogmatiskt tillåtande gentemot - och intresserad av - andras tänkande, kunskap och sätt att vara kunde jag också bli det mot mig själv. Då kunde jag tillåta mig dels att tänka, dels också att respektera och uttrycka den kunskap som kommer fram i min egen, individuella tankeprocess. I detta sammanhang började jag även inse vikten av att inte bara tänka - utan också att tänka över själva tänkandet.
Några frågor: Hur tänker vi? Vad är egentligen grunden för våra olika, individuella sätt att tänka och uppfatta? Söker vi aktivt efter balans i tänkandet? Är vi beredda och villiga att pröva vårt sätt att tänka: inte bara att tänka på nya saker, utan att försöka tänka på ett helt nytt sätt? Är det möjligt att - inom våra utvecklingsbetingade ramar, utan att förlora kvaliteten - låta tanken få större spänst, bli mer levande, mer originell och sant skapande? Kan vi - mitt i vårt splittrade sfinx- eller kentaurmedvetande - använda de embryon till högre tänkande vi faktiskt tycks ha bättre? Styr vi eller styrs vi av tänkandet - kan vi vid behov låta det tystna - kan vi överskrida dess bojor?
Att leva är att oupphörligt bli levande.Ur: "Så har jag hört" av Axel Fredenholm
Arbetet utgick delvis från en önskan om att det skulle utgöra ett försvar även för dem, som på olika sätt avviker från det "normala".
Rudolf Steiner
En dag föddes på jorden den första jordmänniskan, som särskildes från sina släktingar djuren genom sitt självreflekterande medvetande - medvetenheten om den egna existensen och åtskillnaden från resten av världen. Hon börjar förstå att och vad hon ser och upplever. Detta kan betraktas som väsendets första späda "kosmiska glimt" eller absoluta insikt - i oanalyserad facitform - på den långa utvecklingsvandringen. Den religiösa gnistan hade vaknat till liv i varelsens bröst och vägen tillbaka till det förlorade paradiset var därmed utstakad... Och väsendet började som en slags reflektion av denna inre gnista även använda den yttre elden. Väsendets ännu späda medvetande utvecklades nu under tallösa årtusenden vidare genom kontakten med den fysiska världens materia och associerade lidandeserfarenheter. Det spaltades så småningom upp i olika områden:
"Religionen är en väg, inte ett hus."
Ramakrishna
"Konstens verk är barn av evigheten, och konstnären
själv lever i tidens och evighetens gränsland mellan
idé och verklighet."
John Engelbrecht
Poeterna tillhandahåller pärlorna - filosoferna
tråden.
A. Hirdman
Kunskapens rot är bitter, men dess frukter är
söta.
Cicero
Platon skulle långt senare komma att tala om dessa som de "tre stora": det goda, det sköna och det sanna - som alla förutsätter och befruktar varandra. De behövde en gång skiljas åt för att varelsernas ännu späda tänkande skulle få en möjlighet att utvecklas, men skall så småningom på en högre nivå åter förenas.
Jorden behövde en hjärna med hjärnceller av olika slag, ordnade i centra - och hjärnhalvor: och så föddes öst och väst, där öst mer liknade det gamla nedärvda medvetandet, det där man direkt såg sina sanningar.
Rudolf Steiner:
"Österns människa upplevde en gång världen inom sig och har idag efterklangen därav i sitt andliga liv; västerns människa står i begynnelsen med sin upplevelse och är på väg att finna sig själv i världen. Vill västerns människa bli en yogi, så kan hon inte undgå att bli en raffinerad egoist, ty naturen har redan givit henne självkänslan, som hos orientalen bara var drömartad; skulle yogin liksom västerns människa önskat att söka sig själv i världen skulle hon ha fört in sitt drömmande tänkande i den omedvetna sömnen och själsligen drunknat."
|
Nyckelord öst/höger hjärna:
|
Nyckelord väst/vänster hjärna:
|
Våra två sexuella poler ligger till grund för vårt medvetande. Egenskaperna hos den hundraprocentiga mannen och kvinnan, som sedan länge inte finns på jorden, men som ändå visar oss de renodlade maskulina och feminina egenskaperna, kan kärnfullt sammanfattas:
Mannens kärlek är världen - kvinnans värld är kärleken
Vetenskapen, som vi i dag känner den, kan betraktas som en utlöpare från filosofin. Vi ser dess rötter i Mesopotamien och längs Nilen. Babylonierna och assyrierna använde matematiken för numerologiska och astrologiska beräkningar. Även här intar de gamla grekerna en framskjuten ställning - och utvecklingen inom matematiken och geometrin satte fart på vetenskapsutvecklingen. Några namn: Thales av Miletus, Sokrates, Platon, Aristoteles...
Den kristna kyrkan utövade länge repression, d v s undertryckande av något eller någons tankar eller rätt till livet, mot vetenskapen - den hotade ju dess auktoritet. Den transkriberade dock på 1200-talet från arabiska till latin mycket av det arbete som utförts av grekerna, t ex Artistoteles, Ptolemaios, Euklides, som så räddades åt eftervärlden. Mycket av den begynnande vetenskapen handlade om astronomi. Se bl a Kopernikus, Brahe, Kepler, Galilei... och Newton.
Kunskap i vetenskaplig mening skaffar vi oss normalt dels genom
dels genom
Aristoteles bidrag till utvecklingen av logik hör enligt Engelbrecht till de mest självständiga, grundläggande och omfattande i filosofins historia. Detta tänkande kan dock urarta om det ej balanseras. Francis Bacon ville få bort sin tids kalla spekulation, hårklyvier, ensidighet och därigenom ställa vetenskapen på erfarenhetens grund. Metoden har samma berättigande som tänkandet - och utgör grund för detta.
Nämnda två vägar - med varianter - kan också betraktas som vetenskapens respektive första och andra stora kunskapsvägar; de förutsätter och samverkar intimt med varandra under vetenskapernas utveckling. Men ändå, saknas här inte något?...
Rationalismen: Ett händelseförlopp förutsägs ur en generell lag eller teori. Den är en hypotetisk metod som använder logiskt tänkande, logiska följder, resonerande, bevis. Rationalisten menar att resonerande kunskap, utgående från vissa sanningar, kan erhållas ur den förnuftsmässiga tankeprocessen: resonerandet m h a den formella logikens regler eller i utvidgad mening; logiker skiljer dessutom mellan deduktivt och induktivt (se nedan) resonerande. Ratio betyder kunskap. Den som förnekar förnuftet kallas därför ofta irrationell. Förnuftet - och dagens vetenskap - har en tendens att fragmentarisera - dia-bolos! Motsatsen till rationalism kallas i vår tid ofta holism.
Spekulation som filosofisk metod: Mot bakgrund av de typer av frågor filosofer ställer sig kan man fråga sig vilka metoder de använder sig av för att finna svaren? Filosofernas verktyg är i grunden logiskt och spekulativt (lat.: speculari - speja: gissa, fundera, grubbla) resonerande. Logikbegreppet härleds normalt från Aristoteles och har spelat en viktig roll i klassisk och modern filosofi. Logiken ensam är dock inte tillräcklig för att besvara filosofernas frågor. Den kan visa om deras begrepp är klara och otvetydiga, men kan inte avgöra om de första principerna och premisserna är korrekta. Därför använder sig filosofer ibland av "intuition" eller spekulativt resonerande. Från grundpremisserna försöker de sedan arbeta fram svar på den grundläggande filosofiska frågorna genom logiska metoder.
Empirismen och induktionismen: Metod, som utgår från erfarenheten: den använder sig av observationer ur naturen och ur tillrättalagda experiment. Man samlar fakta via sinnesorgan, eventuellt förstärkta med apparater, och försöker sedan härleda teorier ur sina observationer. Man utför ett stort antal observationer under en lång rad olika förhållanden. Lagar och teorier "härleds" sedan genom induktionsprincipen. Om ingen observation strider mot lagen anses denna sedan giltig. Empirikern anser att all kunskap är erfarenhetsmässig via induktion och att kunskap på vissa "inre" fält som t ex konst, etik, religion och metafysik därför är icke verifierbar. Vissa menar dock att även rationell kunskap endast är bekräftade generaliseringar ur erfarenheten; motsättningen mellan de två metoderna behöver inte vara total.
"Det finns inte någon som helst logisk väg för upptäckandet av de elementära lagarna - den enda vägen är intuitionens."Albert Einstein
Den nuvarande utåtriktade västliga, maskulina vetenskapliga metoden har - trots de brister man kan se med miljöförstöring, själslig splittring och främlingsskap mellan människor - ändå genom sitt objektivitetsideal varit ett nödvändigt värn mot vidskepelse, godtycke - ohämmad subjektivitet. De inre problem man har lyfts genom teknikens inverkan s a s bara upp till ytan. Intelligensen är naturvetenskapens högsta upplevelseförmåga. Den kan därför ej i nuvarande form ge oss livsmysteriets lösning, men har ändå givit oss många materiella välsignelser - se t ex jordens idag snabbt framväxande "nervsystem" - och bidrar till byggandet av den fysiska delen av det fullkomliga människoriket. Detta är enligt Martinus också dess mission (DEV I: symbol 4).
"Människan håller på att lära sig, att de med alla sina kunskaper i verkligheten ingenting vet och ingenting kan.""Ödmjukhet är själva nyckeln till visdomens port."
Martinus
Nu tror ni att jag ser tillbaka på mitt livsverk med lugn tillfredsställelse. Men vid närmare betraktelse är det helt annorlunda. Det finns inte ett enda koncept som jag är övertygad om kommer att hålla och jag är inte säker på om jag var på rätt spår över huvud taget.
Albert Einstein, 1949
Medge att du inte vet vad du inte vet - detta är kunskap
Konfucius
"Jag vet, att jag inget vet."
Sokrates
Naturvetenskapen är - trots sin karaktär av "tänkande från nedan", just genom sin vetenskaplighet - med om att bana väg för den kommande andliga vetenskapen. Den är med Martinus ord "sjöluften i närheten av havet".
Teknik som tillämpad förståelse
Den avancerade tekniken används som ett praktiskt sätt att simulera, testa och experimentera med tankar. Det kommer att bli så lekande lätt att med datorers och robotars hjälp producera fysiska anordningar (genom att trycka - eller tänka! - på ENTER :-) att man kan kosta på sig att pröva sig fram och på mycket kortare tid än idag - genom det ojämförligt mycket snabbare och direktare praktiska mötet med den yttre verkligheten - skola sin tanke mot ökad fullkomning och skönhet. Konsten kommer på ett helt annat sätt än idag att förenas med tekniken. Och genom tillämpad, förfinad kretsloppsteknik skadar vi inte längre jordens miljö.
Teknikens upphörande som yttre skaparområde
Efter hand kommer det yttre mer och mer att förenas med det inre. Vi blir vana att direkt i tanken konstruera anordningar och t o m hela tankevärldar med en väldig grad av fullkomning. Materialisation och dematerialisation blir vardagsmat. Vi kan visa oss på det sätt vi önskar för våra medvarelser. Näringen blir gradvis av mer subtil art och beroendet av och intresset för den yttre, materiella världen minskar då. De datorer och övriga tekniska anordningar som vi använt som redskap för att lära oss tänka koncentrerat och strukturerat kommer inte längre att behövas. Det yttre har blivit det inre och det inre det yttre. Vår omvandling är fullbordad. Tekniken har fullgjort sin mission. Vi skapar direkt - i kontakt med visdomsrikets idévärld - levande väsens organismer.
Men vi ser även hur naturvetenskapens metoder, beräknade att användas på det kvantitativa området, i brist på alternativ även används inom filosofin, biologin och t o m inom humanvetenskaperna, t ex inom beteendevetenskapen i psykologin och i sociologin. Och vi lyckas då inte fånga själen i de väsen vi ville studera. Vi ser bara deras yttre. Vi tror dem vara enbart objekt, när de i kraft av sin livsupplevelse även är subjekt! Apan bryr sig s a s inte om belöningen, den finner problemlösningen vara belöning nog! Detta själlösa tillstånd är i sig helt naturligt, i och med att det är en utvecklingsfråga, men metoderna måste ändå ledas vidare. Kanske har i vår kultur tänkandets feminina aspekt undervärderats?
Vad är det då som ligger som fundament för det vetenskapliga tänkandet? Några ord om upplevelser, tänkande, kunskap, sanning och verklighet:
Kunskap - Grek:
Sanning
Verklighet, realitet
Martinus analyserar vårt förnimmelseområde (fritt efter Livets bog IV, st 1094-):
All förnimmelse beror på ett perspektivförhållande, d v s det uppfattade tingets förhållande till det förnimmelseområdes centrum, genom vilket det uppfattas eller förnims. Denna blir då med naturnödvändighet individuell, då inget väsen kan vara upplevande centrum i något annat förnimmelseområde än sitt eget. Förnimmelseområdet utbreder sig från "periferi" till "centrum", och utgör ett klotformigt område. Varje tänkbar upplevelse måste äga rum inom detta område. Tingen följer inte med oss i vår rörelse. Varje upplevelse av en företeelse måste genomgå passage från periferi till periferi och därvid passera centrum. Den utgör i upplevelseögonblicket en platsbeteckning (avstånd/tillstånd). Ett tings passage märks genom att det inför våra sinnen genomgår en serie tillståndsförvandlingar. Dessa förvandlingar markerar (spiral-)kretsloppet. En upplevelse är alltså underkastad spiralkretsloppsprincipen. Upplevelsen - tanken - måste för att bli total/fullkomlig (bli till kosmisk analys) genomgå själva spiralkretsloppsprincipen - samma passage som varje levande väsen måste gå igenom...[Förnimmelseområdet. Se fig. i artikeln!]
En upplevelse (tanke/föreställning) är alltså inte fullkomlig eller sann innan den representerar spiralkretsloppets fem yttre stadier - instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition - för att därefter försvinna i samma spirals sjätte och inre stadium: minnesstadiet, vilket utgör en kopia av det yttre. En elementär anings- (växt-)tanke, däremot, passerar direkt från anings- eller instinktområdet till minnesområdet etc. All rörelse är livsupplevelse.
Så långt fritt efter Martinus...
När tänkandets begreppsbildande verksamhet genomtränger det varseblivna uppstår genom syntes kunskap.Steiner
Som ett försök till sammanfattning kan då sägas: Kunskap om ett ting utgör en - av det egna jaget gallrad, organiserad, befruktad och mot erfarenheten kontrasterad, mer eller mindre levande - "kopia" av det uppfattade tinget: sanningen eller verkligheten (LB IV: 1094-; I: 188-, 222; VII: 2469). Det handlar här alltså alltid om återvändande energier - man ser kopplingen till karmaprincipen. Högre kunskap, gnosis, kräver alltid närvaro, engagemang och ett gränsöverskridande. Det blir med utvecklingen allt lättare att tolka livets tal i form av en allt snabbare återvändande, mer renodlad karma. Karmakön tycks minska.
Kunskapen är dock ofta i "avbländad" form, som t ex vid en normal empirisk eller rationell kunskapsprocess, där tänkaren upplever sig vara utanför det tänkta - och tinget således inte genomlöper hela kretsloppet. Högre kunskap, däremot, kräver att man gör sig till ett med det tänkta, dock utan att man därför förlorar sin individualitet; det tänkta kan fullborda kretsloppet. Kunskap (i högre mening) innefattar alltid en akt av medvetet tänkande, en "aha-upplevelse" - direkt iakttagelse ger ingen egentlig kunskap. Sanningar är alltid i grunden enkla, då man förstått dem! Komplikation antyder att man ännu ej nått djupare förståelse.
"Varje filosofisk tanke, som ej är rotfäst i det omedelbara livet saknar aktualitet och värde och är därför dömt till ofruktbarhet. Fruktbara tankar utspringer omedelbart ur människolivet. Alla filosofiska världsåskådningar har uppstått för att människan har bruk för tanken, som har kraft i sig att verka inciterande, som kan leda och hjälpa människan på vägen. Det måste vara tankar som kan väcka begeistring och engagemang."Engelbrecht
Newton gav oss Lagen om en hård, fragmenterad värld som fungerar mekaniskt förutbestämt. Här cementerades den gamla materialismen. Men vetenskapen utvecklas alltid vidare. Den framspirande nya vetenskapen gör forskaren alltmer till en andlig forskare som delvis får tillgång till en kvalitativt ny medvetenhetsenergi - intuitionen - och därmed livsyttringsfacit. Lagarna för bl a ämnena, tiden, rummet, organismerna och psyket undersöks:
Vi lämnar här gradvis det fyrkantiga och börjar skönja verklighetens intrikata spiralstruktur!
Vad är då ett paradigm? Håkan Törnebohm anger dessa fem element vara av betydelse:
Maslows humanistiska psykologi
Maslows modernt kunskapsinriktade humanistiska psykologi studerar på ett odogmatiskt sätt utvecklingens, kärlekens och moralens betydelse för det friska psyket - till skillnad från tidigare modeller, som utgår från det patologiska. Han närmar sig med stor sanningskärlek och tankeskärpa den "kosmiska religiositeten" från en ateistisk/agnostisk utgångspunkt och visar på konsekvenserna av den s k dikotomin eller klyvningen mellan religion eller värden å ena sidan och vetenskap å den andra, som är så vanlig i vår värld. Maslow kommer fram till existensen av högre behov hos människan såväl som de kända lägre samt "peak experiences" eller maximalupplevelser hos kreativa och självförverkligande människor.
Maslow försöker senare även, i den "fjärde vågens" transpersonella psykologi, överskrida det rent personliga.
Maslows modell över den självförverkligade människan kan sägas vara ett svar på frågan hurdan människans personlighet skulle vara beskaffad om hon fått utveckla alla sina möjligheter.En självförverkligad människa har:
1) en klarare, mer tillförlitlig perception av verkligheten,2) en större öppenhet gentemot sina upplevelser,
3) en mer integrerad personlighet,
4) ökad spontanitet, uttrycksfullhet, en helt fungerande personlighet,
5) en fast identitet och autonomi,
6) ökad objektivitet och förmåga att gå utanför jagets intressen,
7) kreativitet,
8) förmåga att förena abstrakt och konkret tänkande och
9) förmåga att älska.
Den självförverkligade har också "peak-experiences" eller maximalupplevelser. Vid dessa har människan "direkt känning - bortom alla föreställningar - med en dimension, som på en gång är ens egen och alla andra människors" (Hans Hof) Universum upplevs som ett sammanhängande helt. Förnimmelsen av tid och rum kan försvinna. Upplevelsen är alltid vacker. Medkänslan med allt levande ökar. Upplevaren får en ny och mer accepterande hållning till världen - hon dömer den inte. Ej heller upplever hon sig som mer eller mindre betydelsefull än något annat. Hennes upplevelse av alltet blir inte längre egocentrisk utan mer objektiv - mer självglömmande. Samtidigt balanseras uppskattningen av det egna jaget - det unika hos ens personlighet, det man verkligen "är" - och blir då större, liksom ansvarskänslan. Enligt Maslow är dogmatik, materialism, mekanism effektiva hinder för sådana maximalupplevelser; sådana människor vågar inte släppa fram upplevelser som för dem framstår som irrationella, ologiska och därför farliga. Dogmatiken ser en fara i spontaniteten.
The dogmas of the quiet past are inadequate to the stormy present...
Lincoln
The greater the ignorance, the greater the dogmatism.
W. Oster
Det verkar alltså ske ett gradvis öppnande av vetenskaperna åt livshållet... Vetenskapen har utvecklats mycket fort under det sista århundradet; den förädlas, förnyas, omvandlas ständigt. Materialismen har inom den mest framskridna vetenskapen för länge sedan kulminerat.
Martinus karakterisation av materialisten (ur Logik):
Martinus i Logik
Martinus
Den ökande kunskapen om t ex elektricitet, energi och atomfysik har gjort att vi mer och mer närmat oss det fysiska områdets gräns, där de fysiska instrumenten inte längre räcker till. Härvid - genom den materielle forskarens förmodanden och teorier, som ju i sig är ande - tangeras den psykiska eller elektriska världen, det andliga området, livsområdet.. Man har t o m börjat se att det fysiska "tomrummet" inte är tomt, utan utgör en energiocean, ett något! Man förstår att forskaren ej kan vinna några kvalitativt nya resultat om inte den moraliska förmågan (känsloutveckling genom lidande) kommer upp i någorlunda jämhöjd med analyseringsförmågan, intelligensen. Naturen har satt en gräns för hur långt vetenskapen kan utvecklas utan sådana hänsyn. Den materiella forskningen övergår i tankevetenskap, vilket alltså är det samma som andlig vetenskap.
I dag har nobelpristagaren Ilya Prigogine och en lång rad andra nytänkare visat oss en värld som existerar på samma sätt som vi människor. Som självorganiserande process och självständigt system - som skapar sig själv, uppehåller sig själv (ämnesomsättning), reglerar sig själv och omskapar sig själv och kan överskrida sin form. Vi är s a s inte längre främlingar, inkastade i en fientlig, mekanisk värld, utan vi är skapelser av en vänligt sinnad värld.
Erland Lagerroth presenterar i sin bok 'Världen och vetandet sjunger på nytt' detta nya tänkande om ett kreativt universum - och därtill en forskning som syftar till vägledning och visdom. Den nya världsbilden och vetenskapen som nu snabbt växer fram i det breda uppbrottet från 1600-talsvetenskapen låter världen och vetenskapen sjunga på nytt. (Ur Lagerroth)
Ilya Prigogine är en naturvetenskaplig primär- och grundforskare, som också orienterar sig åt det humanistiska och filosofiska hållet. Hans teori är en upptäckt av ett nytt sätt att vara i världen, en existensform, som "gett oss ett nytt världsallt". Han har kallats vår tids Newton. Erich Jantsch är universalgeniet, vars enorma vetande på många fält kom att falla samman till ett organiserat helt m h a Prigogines idéer om dissipativa (energiskingrande, ämnesomsättande) strukturer och självorganiserande system långt från jämvikt. Detta organiserade vetande framställs i den av en svindlande helhetssyn, både i mikro- och makroperspektiv, karakteriserade boken "The self-organizing universe", 1980. Begreppet långt från jämvikt är inte helt lätt att förstå. Jämvikt innebär här inte balans (dynamisk jämvikt), utan ett totalt stillestånd, en stagnation där alla motsättningar utjämnats. P:s forskning handlar om vad som sker långt från denna statiska jämvikt.En vattenvirvel (t ex i ett badkar) är ett exempel på ett sådant system: Tänk på strömmande vatten - ju fortare vattnet rör sig, desto oroligare ter det sig, men bara till en viss punkt i tiden och rummet: När detta tryck uppnåtts organiserar vattnet upp sig - får liksom en "kick" - till en mer avancerad struktur, en virvel. Denna uppträder plötsligt då den vanliga, laminära (sidoordnade) strömningen inte längre räcker till. Virveln komplicerar inte det hela eller hindrar genomströmningen, som man skulle kunna tro, utan medger faktiskt en snabbare passage. Vattnet är nu "långt från jämvikt". Men virveln faller inte sönder, den balanserar som på en egg och håller balansen. Materien visar sig kunna dansa! Naturen uppvisar här en återkopplande spiralkretsloppsstruktur. Strukturen är så avancerad att vårt vanliga rationella, atomistiska eller linjära tänkande inte kan fatta den. Naturens system innehåller en återverkningsslinga, en bumerang, som förr eller senare slår den enbart rationelle i bakhuvudet. Det rationella tänkandet visar sig vara begränsad lokallogik, sådant tänkande som skapat nutidens främlingsskap och miljöproblem (Bonden tog ned skogen för att få mer mark, men de fällda träden gjorde att jorden spolades bort av regnen - och han fick mycket mindre mark). Virveln existerar och fungerar genom att vara öppen i båda ändar. Virveln är en del av vattenströmmen, men samtidigt är den en självständig, separat struktur. Strukturen är dissipativ, d v s skingrar energin. Den behöver alltså tillförsel av energi - "lever" av genomströmningen av materia och energi. Virveln rör sig i en spiralrörelse. Strukturen kan kallas process-struktur, eftersom den ej är stadigvarande utan utgör ett rörligt mönster - en dynamisk struktur.
Den nya vetenskapen och världsbilden enligt Prigogine och Jantsch:
1) Den klassiska fysikens föreställningar om en värld, som visserligen var rörlig, men alltid rörde sig likadant: den oföränderliga newtonska världsmaskinen, klockan som går och går och aldrig kommer till dörren.2) Den klassiska termodynamikens föreställning att världen visserligen förändras men att den, i takt med att den tillgängliga energin förbrukas (ett slutet system!), går mot ett tillstånd av upplösning, desintegration, jämnstrukenhet - "värmedöden".
3) Föreställningen i allt evolutionstänkande, i första hand naturligtvis Darwins, att världen, eller i varje fall livet (öppet system!), går mot allt högre grad av organisation och komplexitet.
Jantsch transcenderar sedan Darwin i det postuma arbetet The evolutionary vision":
"Sann självorganisation innefattar i sig själv självöverskridandets princip, ett systems kreativa utsträckande av sig självt bortom dess egna fysiska eller mentala gränser. Skapande är evolutionens kärna, inte anpassning; livsglädje och inte bara säkrandet av överlevnad."Autopoetiska (självskapande) system uppehåller viss självständighet (=medvetande), autonomi i förhållande till omgivningen. De fungerar och rör sig med viss frihet. Ju mer frihet ett sådant system uppnår, desto mer ordning utmärker det.
Det nya paradigmet gör anspråk på generell tillämplighet: Det växte ur fysiken och kemin, men är även tillämpligt på humaniora, människan, livet. En ny allians har skapats!
Av den kunskapssökande krävs samma objektivitet inför varseblivningserfarenheternas subjektivitet som i ett vetenskapligt experiment inför [hennes] apparaters utsagor.Steiner
Vi ser med vårt "gamla vanliga", rationella medvetande inte världen som den är - alltså ej objektivt. Man skulle med ett uttryck hämtat från datatekniken kunna säga att medvetandet skapar ett slags "användarillusion" (Alan Kay: Xerox, Apple). Viss modern forskning (se Nørretranders) antyder att denna illusion t o m är fördröjd ca en halv sekund jämfört med det objektiva "tinget", men vårt medvetande kompenserar så genialiskt för denna effekt, så att den normalt inte märks. Så lång tid synes det alltså ta för vår "medvetandedator" att räkna ut vår upplevda illusion!
Det var en gång tio blinda män som skulle beskriva en elefant. Deras enda möjlighet att ta reda på hur elefanten såg ut var att använda sina händer. En kände på elefantens snabel och hävdade bestämt att elefanten närmast liknas vid något smalt och långt. Elefanten var ganska lik en orm. En annan omfamnade ett av elefantens ben. Han var lika säker på sin sak när han jämförde elefantens form med ett träd. Också de andra blinda beskriver en del av elefanten och menar att just deras erfarenhet ger den sanna bilden av elefanten.C. W. Churchman
Vår syn är alltså en genom sinnen förvrängd, relativ syn - med "färgade glasögon" - av det objektiva, som observeras. Inget är vad det ser ut att vara. Vi tolkar verkligheten utifrån vårt begränsade medvetande - och påför alltför lätt omgivningen de egenskaper vi upplever genom glasögonen. Risken finns sedan att man utifrån detta auktoritativt fastslår: "så här är det", vilket är ett klassiskt exempel på tillämpad cirkelbevisföring! Man kan visa mycket genom observationsfakta, kompletterade med lämplig teoribildning, t o m att jorden är platt, vilket det fortfarande finns sådana som på allvar gör! Vad man tror styr vad man ser. Detta är tillämpat "tänkande från nedan".
Under senare årtionden har vetenskapsfilosofin gjort snabba framsteg. Se t ex Karl Popper, Imre Lakatos, Thomas Kuhn, Paul Feyerabend och Håkan Törnebohm. Nyare teorier inom denna har rubbat den etablerade uppfattningen att vetenskapliga teorier kan rättfärdigas med att de härletts ur observationer och experiment. Utvecklingen har visat att denna syn på vetenskapen ofta är felaktig; ändå sätter den sin prägel på mycket av dagens vetenskap.
En metafor om observationspåståendens felbarhet (Popper):
"Det finns följaktligen inget 'absolut' hos den objektiva vetenskapens empiriska bas. Vetenskapen vilar inte på solitt urberg. Teoriernas djärva struktur reser sig liksom över ett träsk. Det är som ett hus byggt på pålar. Pålarna slås ned i träsket från ovan, men inte ned till en naturlig eller 'given' grund; och om vi upphör att slå ned pålarna djupare, är det inte för att vi nått fast mark. Vi upphör helt enkelt när vi är tillfreds med att pålarna är stabila nog att bära strukturen, åtminstone för tillfället."
Inom den klassiska mekanistiska vetenskapen (Newton!) var allt objektivt. Objektivitet motverkar vidskepelse, förutfattade meningar och allmänt godtycke (subjektivitet) och behövs därför. Den verkar dock i dag alltmer, inom vetenskapen, ersättas av "intersubjektivitet". Det vi "ser" av den objektiva världen, den fenomenella världen, är ju alltid färgat av det mänskliga psykets egenskaper. Empirisk kunskap är därför aldrig en kunskap om den objektiva verkligheten. Vetenskaplig objektivitet kan bara betyda intersubjektivitet: en strävan efter att olika iakttagare i så stor utsträckning som möjligt kan nå samförstånd om det som gäller verkligheten (K. V. Laurikainen). På de humanvetenskapliga områdena blir det än tydligare att vi alla är beroende av varandra på den psykiska nivån. Vem tror t ex att stark skepticism inte påverkar resultaten? I framtiden kan vi därför vänta oss en högre förening av objektivt och subjektivt...
Kanske är det så att vi, för att kunna nå en kunskap om inte bara det kvantitativa, utan också om det kvalitativa - för att kunna lämna slaveriet under materien och det rationella tänkandets ocean - måste försöka sträva efter att se sakerna litet mer "från ovan". Kanske får man börja att studera sitt eget tänkande, sitt medvetande med dess begränsningar, om man hoppas kunna genomtränga mayas slöjor. Mycket riktigt kan man i dag finna ämnen som vetenskapsteori och forskning om forskning på universitetets schema... Men var ryms då intuitionen?
"Ett av de besvärande resultaten [...] för många vetenskapsfilosofer är att de skeenden i vetenskapsteorien som allmänt anses som mest typiska för stora framsteg, antingen det gäller Galilei, Newton, Darwin eller Einstein, inte tillkommit med något som alls liknar de metoder som vanligen beskrivs av filosofer."Alan F. Chalmers
Med ett högre medvetande, med "tänkande från ovan", kan man däremot - enligt olika källor - se verkligheten som den faktiskt är. Varför är våra sinnen då inte så konstruerade att de visar verkligheten för den normala människan av i dag? Jo - spiralkretsloppets mörkerpassage och den därigenom - genom medvetandets avskärmningseffekt - framkallade bristen på äkta kunskap är ju just det som gör spiralkretsloppets helt nödvändiga livsförnyelse möjlig! Därför får de flesta av oss ännu en tid njuta frukterna på kunskapens träd. Men vi kan åtminstone försöka ha perspektiv på det, se på det med en viss form av ömsint humor... Och vi behöver absolut en vägkarta:
Vid ett besök i Leningrad för några år sedan tog jag fram en karta för att få reda på var jag befann mig, men jag kunde inte lista ut det. Jag såg flera stora kyrkor, ändå fanns det inte ett spår av dem på min karta. När slutligen en tolk kom fram för att hjälpa mig, sade han: "Vi sätter inte ut kyrkor på våra kartor." Jag opponerade mig och pekade på en som var mycket tydligt utmärkt. "Det där är ett museum", sade han, "inte vad vi kallar en 'levande kyrka'. Det är bara 'de levande kyrkorna' som vi inte märker ut."Det slog mig att detta inte var första gången som jag hade fått en karta som underlät att visa många av de saker som jag kunde se rakt framför mig. Under hela min tid i skolan och på universitetet fick jag kartor över livet och kunskaperna på vilka det knappt fanns ett spår av många av de saker som var mest angelägna för mig och som jag ansåg vara av allra största betydelse för hur jag skulle leva. Jag kommer ihåg att min förvirring var total under många år - men ingen tolk kom fram för att hjälpa mig. Förvirringen förblev total ända tills jag slutade att ifrågasätta mina iakttagelser och istället började ifrågasätta kartorna.
E. F. Schumacher
Intuition: Ur latinets intuieri - att skåda
"Tiden är evighetens rörliga avbild."Platon
Nu har vi ett tag cirklat runt intuitionen som katten runt het gröt. Men vad är den då för något? Anledningen till att intuitionen ännu inte är så känd är att den fordrar speciella betingelser för att göra sig gällande, för att "röra sig", i sinnet.
Martinus har i Tredje testamentet givit oss den kosmiska analysen av intuitionsbegreppet: en inre upplevelse, en automatisk analyseringsförmåga, den högsta synförmågan. Intuitionen får livsluft då vi övervinner våra egoistiska böjelser till förmån för humana aktiviteter. Den är en länk från evigheten och oändligheten till nuet, där vi kan ha tillgång till universums samlade kunskap. Intuition genomtränger alla andra energislag i tillvaron och ger oss därför kunskap om den absoluta sanningen - de eviga principerna bortom det skapade. (Se LB I: 259; II: 355)
Man måste vänja sig vid att vara i kontakt med ögonblicket, med nuet, därför att varje som helst erfarenhet är den mest fullkomliga för ögonblicket, i förhållande till det förgångna och med hänsyn till framtiden.Martinus (Kosmos 10/89)
Man kan även se närmare på t ex R. M. Buckes klassiker "Cosmic consciousness", på Rudolf Steiners stora Johannes Döparen-arbete, på Paul Bruntons och John Engelbrechts remarkabla insatser på vår kunskapsväg Här kan embryot till en intuitionens kunskapsteori anas. Av Engelbrecht kan verket "Den intuitive tanke", Borgens förlag, särskilt rekommenderas - undertecknad skulle kunna tänka sig att detta verk en gång kommer att betraktas som något av ett pionjär- och standardverk inom området!
Martinus har inte försökt framställa den intuitiva kunskapsteorin i systematisk och strängt vetenskaplig form. Andra kan däremot efter hand få inspiration till att göra just detta. Martinus har till synes försökt att återge intuitionens praktiska verkan och resultat, ej gjort det ett avgränsat teoretiskt problemområde m h t till intuitionens vetenskapliga legitimitet; detta är inte hans uppgift.
Intuitionen är enligt dessa källor förmågan till omedelbar insikt eller en form av intellektuell eller själslig sympati. Den är ett nytt, solfyllt sätt att tänka och älskar mångfalden - är som ett besök i en levande kulturstad jämfört med en titt på en karta. Intuition förstås ytterst bara genom intuition; den har alltid en moralisk dimension. Den kan också betraktas som vetenskapens slutgiltiga, tredje kunskapsväg, syntetiserande och överskridande de båda andra, tidigare nämnda metoderna, förenande maskulint och feminint:
Engelbrecht:
"Mycket tyder på att intuitionen just är det nyckelbegrepp, som kan bygga en bro mellan natur- och andevetenskap och öppna nya perspektiv för den mänskliga kunskapsprocessens möjligheter och för vetenskapens framtidsformer. Intuitionen synes vara en kunskapsfaktor som inte låter sig reduceras till något mindre än den är, varför den också måste vända sig mot varje form för reduktionism.""Intuition som endast slutar i mystik kan nog vara personligt intressant, men i vetenskapliga sammanhang tämligen ointressant. Intuitionen får nämligen först vidgande betydelse för vetenskapen, när den ses som en direkt vidareföring, en organisk förlängning och vidareutveckling av förnuftet och som den nödvändiga brobyggnaden mellan och syntesen av platonism och aristotelism. Intuitionen framstår då som den tredje, helt avgörande vetenskapsmetoden, som fogar sig till och förutsätter de två förutvarande, nämligen Aristoteles deduktionism och Francis Bacons induktiva metod."
Intuition... avhänger av människans mogenhet, öppenhet, beskedlighet, ödmjukhet, moral, förmåga till medkänsla med allt och förmåga till identifikation. Intuition är därför ej primärt en akademisk företeelse, utan finns oftare hos levnadskonstnären, den intellektuelle gycklaren, yogin, beatsångaren, poeten, ja är i det hela taget konstnärlig, religiös och vetenskaplig på en gång."
Intuition = "språngets filosofi". Intuitionen är på högre nivå än vetandeplanet - och har inget att göra med spekulation eller blotta eftertanken. Den är en ny förmåga, en egen handling, såsom en duglighet till konstbetraktning genom övning och skolning. Forskningen kräver igenkänningsförmåga och självkännedom.
Den som studerar andlig vetenskap måste överskrida det abstrakta, kalla tänkandet och växa fram till det rena tänkandet. Här kommer hon att finna både känsla och vilja. Men det räcker inte att tänka över tänkandet - hon måste "ta språnget". Mötet med evigheten och oändligheten måste inträda. Genom den egna andliga erfarenheten blir människan mogen för den andliga vetenskapen. Människan kan inte vara en åskådare till andens kunskap. Den högsta självupplevelsen är den högsta, autentiska gärningen. Genom denna kommer människan själv i besittning av den andliga vetenskapens skrifter.
"Den andliga vetenskapen är ingen doktrin, ingen lära, utan en möjlighet för den moderna människan till en djupare upplevelse av sig själv och universum. Detta nås bara genom intuition, och det är ingalunda en lätt väg att beträda. Det primära är det personliga arbetet med att förvandla sin mentalitet och öva sig i det rena och intuitiva tänkandet. Ett andligt vetenskapligt studium utan en samtidigt tränad andlig och intuitiv upplevelse kommer alltför lätt att resultera i en farlig form av intellektualism, vetandedogmatik och kanske viktigmakeri."
"Känn dig själv"
Inskription på Apollontemplet
Om man eftersträvar sann kunskap är man alltså nödsakad att sträva mot medvetandets balans. En balanserad syn visar att allt som finns i tillvaron av företeelser, väsen och tankevärldar har sitt berättigande i relation till helheten: "allt är mycket gott". Även varje jordmänskligt, mer eller mindre ofullkomligt eller fullkomligt begrepp om verkligheten har då sitt relativa berättigande, vilket är viktigt att förstå, om man vill närma sig sanningen. Man kan här tänka på urets funktion, med alla sina kugghjul, stora och små. Alla människor är lika viktiga. (Se ev. Samarbetsstrukturen. kap 2)
Den intuitiva forskningsmetoden beror inte blott på subjektivt förmenande eller tro, utan är - där den framträder vetenskapligt korrekt - helt igenom experimentell i strängt naturvetenskapligt förstånd. Dess iakttagelseområde är blott inte naturvetenskapligt utan andligt vetenskapligt, i det undersökningsområdet är tänkandet och den mänskliga andens skapelser.Engelbrecht
Den kosmiska eran kommer att medföra en icke tidigare föreställd kunskapsgryning. Den kommer att krympa ihop alla de senaste kunskaperna och idéerna och kan, genom sin vidd, t o m komma att få människorna att närma sig varandra på sin egen planet.Wernher von Braun
Har vi då någon intuition redan i dag? Ett visst mått av intuition är faktiskt nödvändigt för att man överhuvudtaget skall kunna förstå något av det man dagligen möter - varje förståelseakt visar ju på en förmåga till generalisering, till att se mönster och sammanhang. Utan intuitionens verkan i denna riktning skulle vår bild av verkligheten bli osammanhängande, fragmentarisk, ytterligt paradoxal - om den ens vore möjlig.
Alla känner dock till idéer, vilka alltid är förknippade med en grad av intuition. Idéer tänks ej fram, de "kommer". De är ej "i tiden". En del har också efter att länge ha arbetat med ett projekt erfarit att brottstycken till, eller större delar av, en lösning plötsligt infinner sig, ofta då man kopplar av från arbetet och medvetandet vilar. Detta är begynnande intuition.
Engelbrecht:
Föreställningen om en idé är alltså något annat än själva idén. Föreställningen beslöjar tankeprocessen, medan en ren idé är själva denna tankeprocess. En idé är evig skapelse - den faller aldrig död ut. Den finns i medvetandet så länge den skapas. Föreställningen om (minnet av) en idé kan man däremot kalla fram...
Och vad menar man i övrigt om poeters, andra konstnärers och vetenskapsmäns skapelser? Martinus bekräftar att den bärande energin bakom dessa är intuition, låt vara att den ej är viljestyrd. Ingen genialitet över huvud taget är möjlig utan intuition, men ej heller förståelse för kosmiska analyser eller alltså ens idéverksamhet. (LB I: 194-209; VII: 2535-2536) Att vi kanske inte har full tillgång till ren, kosmisk intuition behöver alltså inte betyda att vi inte alls har tillgång till denna livets högsta och mest genomträngande medvetenhetsenergi.
«Når skal den røst, der forkyndte den højeste skønhed for Østens folk, røsten, som hebræerne lyttede til i henrykkelse, og som igennem en hebræers mund udtalte ord, der til alle tider vil være orakelsprog - når skal denne røst også tale til Vestens nationer? Hebræernes och grækernes skriftsteder indeholder udødelige sætninger, tanker, som har været brød for millioner. Men de mangler episk sammenhæng, de viser sig ikke som samlede tankerækker for intelligensen. Jeg spejder derfor efter den lærer, som formår at overskue hine strålende love således, at han kan afsløre dem for os som en helhed i deres fuldkomne ynde, som vil vise os verden som sjælens spejl, lære os at forstå, at tyngdeloven og loven for hjertets renselse er identiske...»R W Emerson
Intuition i Martinus mening bygger på balans mellan känsla och intelligens, vilket ger humanitet. Han belyser de olika kategorierna av väsen - känslo- intelligens- och balansklimaten eller de troende, de icketroende och de vetande (LB II, 627-; III, 676). Balansen ger intuitionen möjlighet att komma under viljans kontroll, vilket till fullo inträder först vid den process, som han kallar den stora födelsen. Men är vägen från latens till full intuition verkligen abrupt? Kan vi inget säkert veta innan dess? Ligger inte kosmologins enorma betydelse i att den är en logisk strukturhjälp och en inspirerande moralisk uppmuntran, att den ger oss tillgång till det färdiga människorikets nycklar, snarare än detaljerna? Martinus understryker i sitt företal till Livets bog vikten av att människan hittar fram till de källor som kan utlösa hennes egen inspiration. Och dessa behöver inte nödvändigtvis vara Martinus kosmologi, som trots allt är en - om ock nödvändig - "enstaka nyans"! (LB I: 10, 16-17; B: 144)
"Kamrat, detta är ingen bok, den som vidrör den vidrör en människa."Walt Whitman
"Musiken är en mysteriös form av matematik, vars element avletts av det oändliga. Musik är uttryck för vattnets rörelse och vindarnas lek. Det finns inte något mer musikaliskt än en solnedgång. Den, som känner det han ser, kommer aldrig att finna ett vackrare exempel för utvecklingen än den bok, som musiker tyvärr läser för litet i - Naturens bok..."
Claude Debussy
Martinus ger en tolkningshjälp för livets tal och leder oss fram till att själva kunna läsa i den verkliga "livets bok", naturen. Kosmologin avser ej ge allt; den kan i förhållande till den samlade verklighetens oändliga rikedom av upplevelsemöjligheter jämföras med några korn ur en vagnslast! Det är ju meningen att vi själva med vår egen individuella forskning - i full kontakt med lagen för växande - skall få nöjet och privilegiet att efter hand komma fram till att uppleva universums livssida som realistiskt faktum. Uppmuntrar inte just Martinus själv mest av alla till denna fria forskning? Det är nog viktigt att man här en gång för alla skiljer på själva den andliga vetenskapen, kosmologin sådan Martinus avspeglat och återgivit den och den kosmologi, som praktiseras av oss, dagens ofärdiga jordmänniskor.
Vi kan tillåta oss att se kritiskt på allt, även på kosmologin, och helt enligt Martinus rekommendation endast ta till oss det vi behöver.Och hittar vi tillsynesvarande motsättningar i verken kan vi ju fundera på om det möjligen kunde bero på att de är skrivna utifrån en högre utgångspunkt, som kanske kan kallas en "spiralkretsloppsstruktur", en inre högre-logisk struktur, där varje enskilt citat aldrig skall ses och tolkas lösryckt, utan alltid skall ses i relation till helheten... Denna helhet tycks finnas redan i första meningen, sedan i första stycket, första kapitlet, första boken. Det verkar som om verket är skrivet efter en stegringsprincip, där allt fler detaljer och förklaringar efter hand tillkommer, fast allt egentligen redan var sagt för den som kunde läsa mellan raderna (vilket vi ju normalt inte ännu kan). Och sedan tonar det efter sin högsta utveckling sakta tillbaka, liksom också sker med livsutvecklingen i det stora spiralkretsloppet. Även här följer vi tankens, förnimmelsen, årstidernas kretslopp...
Och vilka behöver då kosmologin? En liten utredning - som ju inte på något sätt avser vara fullständig - skulle ju i bästa fall kunna stimulera vår förståelse och därmed vår tolerans, vilken väl i dag får anses som en av de viktigaste mentala egenskaperna i vår värld. Kosmologin har en intellektuellt stabiliserande verkan, vilket kan behövas för väsen, som nyligen genom livets händelser skaffat sig ett rikt erfarenhetsmaterial, som ännu inte haft en möjlighet att helt falla på plats.
Det kan vara sådana väsen som mer eller mindre är befriade från suggestion, är opartiska, är oberoende av dogmer, av den gängse uppfattningen, av seder och bruk etc. Det kan vara "...civiliserade människor, som har stor medkänsla och förmåga till medlidande, och som också har en utvecklad intelligens... som i vissa situationer på grund av 'världens ondska' förlorar livsmodet och blir deprimerade och besvikna och kanske rent av sjuka på grund av sitt negativa mentala tillstånd..." Här kan kosmologin hjälpa dem att använda sin kärleksförmåga, medkänsla och intelligens på ett annat, mer positivt sätt, som kommer att återge dem livsmodet. (Samarbetsstrukturen, kap 4 d)
Det kan också handla om humana materialister, som finner mycket i religionerna såsom varande alltför naivt, men som ändå är mottagliga för en förklaring av orsaks- och verkanssammanhang. "Dessa blir de första att ta emot analyserna." (Samarbetsstrukturen, kap 4 f) De har ju inget annat i fråga om andlig näring, utan riskerar gå under under slumpens och meningslöshetens tunga elefantfot.
Och man kan här slutligen tänka sig en intuitivt begåvad människa som utvecklats till mottaglighet för kosmiska glimtar och som därför har partiellt kosmiskt medvetande, alltså absolut kunskap på vissa områden, men som likväl saknar en tillfredsställande kulturbas, saknar likasinnade medväsen att kommunicera med och därför kan komma att känna sig abnorm, komma att mer eller mindre börja tvivla på sitt eget förstånd. Allmänhetens mentala inställning verkar på detta väsen som en oerhörd suggestion. Livslusten riskerar att gå förlorad. Hon har också fortfarande endast en "ö-vis", fragmentarisk förståelse för världsbilden. Här krävs då en helhetsbeskrivning av sakernas tillstånd och en intellektualisering och sammanknytning av de självupplevda, kosmiska erfarenheterna, vilket kosmologin är i stånd att bidra med. (jfr LB V, 1890-)
Slutligen några egna reflektioner:
Man kan här tänka sig människor som lidit mycket i en relativt sen inkarnation, därför har fått ett utvecklat känsloliv och vilkas själar därför nu hungrar efter verklig andlig näring.(Detta behöver naturligtvis inte vara i motsättning till det i styckena ovan sagda.) Detta behov blir då för tillfället överordnat alla andra behov. Sådana väsen tenderar då att att vara något aggressionshämmade, eftersom de efter genomgångna lidanden inom känner en mycket stark samvetets antivåldsröst, som blir viktigare än annat.Man kan även tänka sig människor som i tidigare liv varit intellektuellt orienterade, kanske delvis mer eller mindre fanatiska, ev. även skriftlärda religiösa gestalter i olika grupperingar, t ex levt som katarer, tempelriddare, jesuiter, munkar och nunnor, möjligen rent av som inkvisitorer. Dessa har alla underordnat sig en grupp och en "sak" i ett högre syfte och besitter alltså ett slags ceremoniell ödmjukhet. Dessa hade i viss mening delvis vuxit förbi tidens gällande religiösa och intellektuella kunskapsbas och kommer därför naturligt att dras till denna tids "Sak" eller mest avancerade, formellt inkarnerade mentala område för att verka som lärare.
Och så kan man ju slutligen tänka sig att vissa av dagens unga människor direkt eller indirekt har kommit från andra klot. Detta bekräftas av Martinus på inspelade band från föredrag eller frågestunder, där han nämner att sådana väsen jämfört med normala jordbor är annorlunda i sina väsen. På sådana klot kan den andliga vetenskapen redan vara etablerad. De är då här främst för att vara inspiratörer till ny kultur, moralisk och vetenskaplig utveckling och teknisk innovation. Sådana väsen har naturligtvis också mycket att lära på detta mycket särpräglade klot med dess kolossala medvetenhetsmässiga kontraster och sin stora fullhet, t ex ödmjukhet inför livsyttringarnas mångfald i de olika livsbanorna.
Samma sol kommer vaxet att mjukna och leran att hårdna.Clemens av Alexandria
Martinus uttrycker i företalet (LB I: 15) att läsarens egna tankar inte på något sätt skall bli dogmatiskt bundna av Livets bog. Om någon ändå skulle bete sig dogmatiskt i kosmologiska frågor, så beror detta helt och hållet på vederbörande själv - och dennes partiska kärleksförmåga. Med partisk kärleksförmåga menar Martinus (LB I: 12) att individen med obalans mellan de bärande medvetenhetsenergierna känsla och intelligens kommer att över- eller undervärdera de olika detaljerna i livsupplevelsen i förhållande till dess mer eller mindre rika erfarenhetsmaterial på ifrågavarande fält. Detta får då som verkan att individen blir mer sympatiskt inställd till vissa fält än till andra.
Martinus vinnlade sig alltid om att vara så "vanlig" som möjligt, trots att han egentligen var en gäst från en högre värld. För honom var vi alla vänner, som han på ett opartiskt älskade som jämlikar och kamrater. Trots detta kunde det naturligtvis ibland ej undvikas, att något framkom, som visade den kolossala psykiska distansen mellan honom och oss. Han försökte alltid tona ned sådant - och tonade även ned sin intuition, så att den bättre skulle passa våra mindre bärkraftiga psyken. Han fick ju respektera den gudomliga lagen för växt - som säger att man inte alltför snabbt får rycka med sig någon genom sitt starkare andliga inflytande. Under föredrag kunde det t ex hända att åhörarnas normalt latenta intuition - likt ett musikinstrument i resonans - kunde svänga med Martinus starkare intuition och möjliggöra att man under föredragets gång kunde förstå vissa andliga samband, som man efter föredraget åter glömde. Risken finns alltid att åhöraren i sin partiskhet, trots Martinus nedtoning av sig själv - och trots att denne uttryckligen hänvisat alla eventuella tacksamhetskänslor direkt till Gudomen - blir bländad av hans manifestationer. Och bländning innebär ju att se obalanserat - allt blir för ljust. I samma grad som man övervärderar Martinus manifestationer undervärderar man också med nödvändighet livets övriga tal.
Frågan om intuition är ett exempel på områden inom kosmologin, där risker för dogmatiskt tänkande finns. Kosmologins utsökta klarhet och dess livgivande analyser riskerar faktiskt att i förstone blända oss, något förlama den egna tankeförmågan, när vi på olika sätt vill värna de kostbara visdomspärlor vi funnit! Det är naturligt att vi i vissa sammanhang som "keruber" - väktare - först "slår tillbaka" annan kunskap av fruktan eller för att undgå förvirring. Vi har alltid en plikt att bedöma det vi möter, men detta kan lätt urarta till dogmatik och likriktning - uttryck för gamla världsimpulser, kosmologins hedendom! Men dogmer kan aldrig leda oss mot den efterlängtade världsfreden, det kan endast logik baserad på kosmiska lagar och nästakärlek! Kosmologin är en fortsättning på och förklaring av kristendomen. Men kristendomen måste bli ett med Kristus, innan den kan bli ett med Fadern.
Om den överdimensionerade teoretikern och tröskelns väktare - LB IV, 1062:
"Tankeförvillelse eller missuppfattning av livets högsta analyser kan [i så fall] lägga en mer eller mindre ogenomskinlig, mörk och fuktig mental dimma över den verkliga sanning som ligger dold i analysernas ordformer. Och dessa ordformer blir då för denne forskare bara tomma hölster. I stället för att möta den verkliga och absoluta sanningen, som ligger gömd i analysernas ordformer, möter han nu bara skuggan av sitt eget ofärdiga medvetande eller ett bollande med de tomma hölstren."
Intelligensmässig övervikt
Faran uppstår - om vederbörande är intelligensmässigt begåvad - att brottstycken av kosmisk kunskap förenar sig med manifestationerna från det ännu obalanserade psyket, kanske utan att personen ens märker det. Och då en sådan person ofta även är verbalt framstående kan denne få ett visst inflytande - och kan så i viss grad, utan att vilja det, komma att vilseleda omgivningen. Naturligtvis är detta endast ett problem så länge som åhöraren är osjälvständig och påverkbar av auktoriteter. Om vederbörande lämnat detta stadium finns ingen risk att personen tar åt sig någon kunskap som äkta, som personen inte själv kan kontrollera mot sitt erfarenhetsmaterial och med egen tankeförmåga. Vägen vidare går, som alltid, genom den egna odogmatiska andliga forskningen - något som Martinus i nämnda företal till Livets bog på det starkaste rekommenderar.
Känslomässig övervikt
På motsvarande sätt sker naturligtvis också om en person har känslomässig överbalans i psyket - fast då kommer omgivningen inte genom geniala, skarpa intelligensbilder att bibringas uppfattningen, att vederbörande återger kosmiska analyser. Det blir s a s inte samma genomträngningsförmåga, utan kan mer verka som en - mot de teoretiskt intresserade riktad - repressiv attityd och atmosfär.
Friskheten i ett system bygger alltid på att det är i samklang med omgivningen - flödet, kretsloppet eller ämnesomsättningen måste fungera. Dogmatik liknar en förstoppning eller förstelning i ett sådant system. Tänkandet blir lätt svartvitt - abstrakt, fastlåst, auktoritativt - spontanitet ses som en fara. Ordhölstren utsträcks till allmängiltig sanning - den levande, upplevelsemässiga kontakten med livet försvåras. Ingen särskild person eller grupp utan kosmisk kunskap kan - med rätta - fastslå vad som är sant. Dogmatiskt tänkande hindrar oss i vår forskning på vägen mot högre kunskap - våra egna framsteg har att göra med hur vi behandlar andra.
Svart-vitt-tänkande, en effekt av intolerans, hindrar en att gå vidare... De som står i solen och ser den säger: "Du behöver inte klä dig för regn längre - solen skiner!" medan de som går i regnet har uppfattningen: "Klart man måste ha stövlar och regnrock."
När jag är dum, då låter de mig gälla. När jag har rätt, då får jag bannor.Goethe
Strävan efter en total ordning, också i fråga om kunskap, leder till förtryck.
Mihail Bakunin -
insikt efter sex år i tsarens beryktade fängelse
Motsatsen till dogmatiskt tänkande kan sägas vara ett levande, solfyllt, efter verklighetens erfarenheter i nuet, föränderligt tänkande, mer i termer av dynamiska än statiska strukturer.
En dogmvärld är en trosvärld; tro p g a auktoritet är suggestion.LB II, 629
"Men kretsloppet fortsätter. Väsendena är levande och kan inte näras av dogmer, som har blivit till ruinhögar. De kan ej leva i en stenvärld, även om den är utsmyckad med kristaller och isblommor. De är av kött och blod. De önskar därför känna samma hjärtats och blodets värmande pulsslag som faktum i livets detaljer utanför, på samma sätt som det sedan länge har blivit till faktum i dess inre. De måste därför lägga dogmvärlden, trosvärlden bakom sig, de måste ut, bort från zonen. Livslagarna betingar, att de måste gå vidare framåt och uppåt mot det absoluta ljuset, den eviga sanningen eller livsgåtans lösning i fjärran."
Martinus, LB II, 629, slutet
Evighet
En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid.Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
om en lek och ett lån.Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.Karin Boye. Ur "För trädets skull" (1935)
"Det finns tidsåldrar, där den förnuftiga människan och den intuitiva människan står vid sidan av varandra; den ena med rädsla för intuition, den andra med hån gentemot abstraktion."Friedrich Nietzsche
Martinus skriver i Kosmos 3/1993 att jordmänniskan har
onaturliga begär, begär som är naturliga i djurriket
men inte i människoriket. Det är begär efter att
äga och begär efter att utöva makt. Rimlig
självrannsakan är därför alltid värdefull
för sanningssökaren! Hur använder vi den kunskap som
givits oss? Använder vi den för att på olika
sätt göra vår nästas liv ljusare - en
tillåtande attityd - eller som möjlighet att utöva
makt genom bl a repression, nedlåtande och briljerande
tankearter?
Makt, begäret att dominera andra, kan även utövas på andra sätt. Man kan manipulera andra t ex genom:
- aggression - skrämsel, hot,
- genom att dra sig tillbaka - tyst hemlighetsfullhet,
- genom att fråga ut för att senare kritisera eller
- genom spelande på martyrskap - "det är synd om mig"-sympatin.
Ur boken "Den nionde insikten"
Att inom vetenskapen gömma sig bakom en alltför omfattande och abstrakt matematisk formalism (som få kan kontrollera värdet av) kan också - om den alltså inte är avpassad till situationen - vara ett uttryck för maktbegär, alltså begäret att dominera andra. Genom att vilja framstå som en stor auktoritet - mer än att vilja nå sanningen för dess egen skull - stänger man effektivt till kanalerna mot ljuset.
I samarbetet är den yttersta frågan, som alltid: vad nänns vi göra mot vår nästa? Behandlar vi dem som - synbarligen eller i verkligheten - inte nått upp till vår egen kunskap, rationella eller verbala förmåga som jämlikar? Är vi repressiva eller öppna, tillåtande, stödjande? Odlar vi en "intelligensdiktatur" eller ger vi hela människan, med också hennes subtilare medvetenhetsnyanser, möjlighet att framträda? Hinner vi ibland stanna till, uppfatta och även uppskatta dikets späda blomster på vår kanske ilsnabba färd mot horisonten? Se vidare bl a M. Polynais arbete runt begreppet "tyst kunskap"!
Språkförmågan är inte detsamma som tankeförmågan: Det "dunkelt sagda" är då inte nödvändigtvis det "dunkelt tänkta"! Vem kallar det dunkelt? Vilka tankar kan vi uttrycka på ett nyanserat sätt?
Vad av våra tankar kan vi egentligen alls uttrycka i språket? Är det inte främst skapat för konkreta företeelser? Använder vi kanske gärna bild- eller doftspråk eller rent av musik för att kompensera det vanliga språkets tillkortakommanden? Krävs inte ett visst gemensamt paradigm och en viss mental kontakt, så att i språket utelämnad information kan överföras "mellan raderna"?
De verbalt begåvade kan lätt dominera dem som har upplevelser och erfarenheter, men fortfarande har dem mest på känsloplanet (jfr. förnimmelsens kretslopp). Här man man hjälpa i st f att stjälpa varandra - lära uppskatta det olikartade. Det finns även människor som gått andra utvecklingsbanor än de i västerlandet gängse - eller på annat sätt är känsliga för andras inre, och därför mer kommunicerar i andra banor - vilket ju ibland kallas tyst kommunikation.
Ett osynligare bestämmande: Det finns i vår tid en subtil form av dogmatik, där inflytelserika personer - antingen vid en given tidpunkt eller utdraget i tiden, efter hand - kan "bestämma" vilken tolkning, som är den rätta och sedan fastlägga denna som sanning. De anger då de osynliga lagar eller regler, som skall följas - och det är svårt att sätta fingret på problemet, eftersom det ju ingår i strategin att reglerna är osynliga - de kan alltså alltid förnekas (jfr. även psykoanalysen). Vissa människor är visserligen opåverkbara av sådant, men andra kommer inte att kunna klara trycket av den mot oliktänkande utlösta repressionen, utan inordnar sig förvirrat i dogmsystemet - av rädsla att kasta ut barnet med badvattnet eller för att de inte nänns skapa disharmoni. Det kan t ex vara människor med stort erfarenhetsmaterial, men med mindre verbal förmåga och förmåga till logiskt tänkande. Här finns uppenbarligen en risk, en fallgrop, för alla forskare - ett område för självrannsakan...
Det finns även en risk att man bestämmer i vilka former eller banor ett arbete bör bedrivas - och sedan utövar repression mot dem, som p g a det egna erfarenhetsmaterialets natur är nödgade att gå i andra banor. Pressar vi in varandra i "kakformar"? Föredrar vi pepparkaksgubbar framför fria, kreativa människor?
Ur I rörelse
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.Karin Boye. Ur "Härdarna" (1927)
Jantelagen kan användas för repression mot andra... och en själv! I det goda - tolerans-, respekt- och humorfyllda - samarbetsklimatet kan vi bäst kommunicera och där skapas berikande inbördes utbyte, liksom även utrymme för konstruktiv kritik vid belysandet av problem av allmänt intresse. Dessa försvinner ju som bekant ej alltid genom att ignoreras...
Vi har följt olika utvecklingsbanor. Var och en behöver därför unik näring på tankeområdet - detta är mycket viktigt för vår utveckling. Vägen mot högre kunskap går alltid genom ökad individualitet. Det kan dock bildas grupper av individer, vilket beror på organisk släktskap genom liknande livserfarenheter (LB IV: 1089-92) - ej nödvändigtvis på partiskhet. Prövostenen på den andliga kvaliteten är då alltid mötet med världen...
Dogmatik och repression tycks dock även ha en ljus aspekt - som tillfälligt skydd för det ännu späda sinnet eller som gudomlig suggestion. Se t ex den europeiska okunskapen om reinkarnation - hela vår civilisation tycks vila på detta åsidosättande. Hade verkligen vår vetenskap och teknik fått en chans att utvecklas som den gjort utan detta tillsynesvarande ingripande från högre ort?
Repressionen kan även i vissa fall berätta något om att man är tidigt ute på ett område och får vara försiktig och anpassa sina manifestationer bättre till omgivningens behov. Den framkomna nya kunskapen bör helst vara i harmoni med vad som verkligen behövs i dag i den yttre, större verkligheten. Och vad som behövs är inte alltid det mest framskridna - utan kan faktiskt vara sådant som skapar negativa biverkningar och just därigenom påskyndar utvecklingen av allmänhetens känsla och logiska tänkande. Här kommer ödmjukheten in. Inom t ex fri energi-forskningen blir det uppenbart hur Försynen tillfälligt tvingats bromsa vissa utvecklingslinjer. Denna hämning eller repression blir alltså i själva verket ett skydd mot oss själva i form av vår lägre natur!
Vi tränger även bort stora delar av verkligheten i kraft av vår organiska hjärnstruktur - genom det sätt vårt medvetande fungerar och vårt sätt att tänka. Detta bortträngande utgör, kosmiskt sett, en nödvändig del av vår livsförnyelse - och kan också ses som en aspekt av repressionens positiva sida.
"Det mentala ljuset kan endast fås att stråla, när det värnas av en kraftig vilja."Martinus, LB IV, 1250
Är det då meningsfullt att tala om en strävan efter intuitivt, odogmatiskt tänkande "från ovan" mot bakgrund av vår utvecklingsbestämda intuitionsnivå, som vi kanske ej kan styra eller lita på? Eller finns på detta område möjligen en risk att man förhåller sig alltför passivt till sina inneboende möjligheter - det som skall växa måste väl vårdas? Att mena att bara genier har intuition kan lätt skapa farlig elitism. Finns det faktiskt inte en hel del som tyder på att vi kan använda den intuition vi faktiskt redan har bättre, ja rentav jordemoderaktigt framälska den?
"Intuitionsförmågan är nedlagd i människans själ. Liksom naturen inte är medveten ande, utan en omedveten sovande och drömmande ande, så är också intuitionen ännu omedveten och slumrande i människan. Men denna förmåga kan uppälskas, framälskas, skolas och övas. Det är här tal om en särskild intellektuell och moralisk skolning. Många menar kanske att man inte kan göra sig till en bättre moralisk människa, att det är ett spörsmål om mogenhet och utveckling. Detta är också riktigt, men med utveckling menas allför ofta något utanför en själv, något som med tidens lopp kommer att ha utverkat detta och annat, men som man egentligen inte har inflytande på. Jag vill gärna peka på denna uppfattnings farliga sidor; alltför ofta gömmer det sig en resignation, intellektuell slapphet och andlig slöhet bakom.""Utvecklingen är inte utanför, utan inne i människan. Människan kan bli herre över sig själv och bli fri, som stoikernas väg till självherradöme. Friheten kan förvandla sig från möjlighet till verklighet. Men bara i kraft av människan. Människans frälsning och befrielse från de disharmoniska krafternas grepp ligger helt och hållet i dess egna händer. Ingen kan göra en annan fri; var och en måste göra det själv. Men frihet är inte bara en fråga om vilja; den är också avhängig av om de riktiga tanke- och känslo- eller moraliska krafterna utvecklas. Den frigjorda människans kännetecken är intuitionen. Vi ser hur intuitionsproblemet sträcker sig in i människolivet på ett avgörande sätt."
Engelbrecht
Hur hanterar vi t ex impulser till handling? Försöker vi utröna deras kvalitet genom att undersöka dem? Och ser vi i tillsynesvarande motsägelser - gåtor, anomalier, paradoxer - endast problem eller ett högre tänkandes möjliga språngbrädor? Vad anser vi f ö om de s k koanerna i zen, t ex denna om hur det kunde låta om man bara applåderade med ena handen. Det tycks handla om att allt det som är oändligt komplicerat eller omöjligt i en dimension blir till enkelt överblickbar enhet i nästa. Vissa mystiker kan ju också berätta om upplevelser, där de sett även tiden utsträckt framför sig som överblickbart rum. Hur förklarar man hur man kan köra från en plats till en annan m h a enbart en beskrivning av spak-, pedal- och rattrörelser, utan återkoppling till det naturliga livsflödet, till händelserna utanför bilen? Detta verkar för mig nästan omöjligt. Har man däremot överblick på principnivån och erfarenhet blir det mycket enkelt.
"Motsäger jag mig själv? Nåväl, då motsäger jag mig själv. (Jag är stor, jag rymmer mångfalder.)"Walt Whitman
Tiden är ett andligt rum. Och intuitionen, livet, kärleken är stora "dimensionsgivare", som får allt att lysa upp i utsökt klarhet...
Gåtorna löser vi inte genom tankar. Tankarna leder själen på väg mot lösningarna, men innehåller dem inte. Människan själv är lösningen.Rudolf Steiner
Kan man inte tala om intuitionens födelse som en process? Utvecklingen är ju även inom oss, alltså påverkbar av oss! Kanske finns faktiskt utrymme för koncentration och eget arbete, begynnande viljestyrning? Vad man odlar för slags tankeklimat och aktiviteter kan ju mycket påverka ens tankeklimats kvalitet. Se gärna Steiners verk eller Elisabeth Haichs "Invigningen"!
Självkännedom som mycket viktig grund för en äkta personlig utveckling enligt Steiner:
1) Tankekontroll2) Herredöme över viljan
3) Inre ro (sinnesjämvikt)
4) Positivitet
5) Fördomsfrihet - öppenhet för nya erfarenheter
6) Harmonisk samklang av de fem föregående egenskaperna
Tänkandet från nedan - det horisontella tänkandet - är primärt konventionellt, likriktande, stelt, återskapande, speglande (jfr begreppet "re-search") och kräver muséer och bibliotek för att vidmakthållas. Det är tidsbundet och historiskt. Detta tänkande sätter sin egen gräns. Det är hjärnmässigt och tenderar att skilja åt.Tänkandet från ovan - det vertikala tänkandet - är övervägande intuitivt, livfullt, originellt och autonomt skapande. Det är en förmåga att tänka utöver tid och rum. Sådant tänkande kan därför häva sig över den egna tidens begränsningar och dyka ned på tänkandets olika utvecklingsstadier. Älskar mångfalden. Det är hjärtmässigt och skapar enhet.
Och det är klart att vi inte tänker på endast det ena eller andra av dessa sätt, utan i varierande grad på båda. Vi kan dock, genom att arbeta med vår tolerans inför andras sätt att leva, allt mer lära oss den sistnämnda formen för alltid icke-repressivt, olikheterna uppskattande, livfyllt tänkande.
Fritt efter Engelbrecht
Kan det rent av vara så att intuition har funnits i "alla tider"? Alla livets energier förekommer ju i medvetandet alltid i kombination med alla andra energier, bara i varierande förhållanden. Mycket tyder på att intuitionen tidigt i historien förbundit sig med instinkt (naturfolksintuition) och känsla (konstnärsintuition, mystikers intuition), senare med intelligens (filosofisk intuition, vetenskapsintuition)! Det intuitiva tänkandet genomlöper många utvecklingsstadier från Lao Tse fram till vår tid. Den kan beskrivas som vägen från kosmisk omedvetenhet (Zen) till kosmisk medvetenhet. Intuitionens verkningar är så genomträngande och särpräglade att den alltid märks när den rör sig i medvetandet. (Engelbrecht)
Även Paul Brunton studerade kritiskt intuitionen och kom fram till att den är en förmåga, som kan utvecklas. Här menas då främst att man har möjlighet att bättre göra bruk av sina redan befintliga, inneboende möjligheter. Man arbetar i sina projekt långsiktigt, mycket målmedvetet och koncentrerat - för att sedan låta tanken tystna. Då kan intuitioner framträda, men bör alltid för kontroll underkastas ens skarpaste intellekt. Ordet "intuition" är ju mycket missbrukat; en äkta intuition har dock den fördelen att den endast kan vinna på att undersökas!
Slutligen en egen reflektion: Det är viktigt att rannsaka sina eventuella motiv att bättre använda sin intuition. Det kan ju faktiskt också hända att det inte är gynnsamt för ens utveckling att göra det. Så kan t ex vara fallet vid vissa psykiska svaghetstillstånd, då det inte gäller att öka, utan snarare att minska sin kontakt med de högre energinivåerna - för att man skall kunna återfå en bra balans eller "jordkontakt".
Den mest genialiska är den mest medgörliga och den mest omedgörliga.Edith Södergran
Martinus själv gör sig till representant för en lycklig harmoni av det intelligensmässigt logiska och det intuitionsburna tänkandet. Hans atmosfär är klart tillåtande - motsatsen till repression - och han försvarar allt och alla (LB I: 19). Varje väsen är ju alltid på toppen av sin utveckling och det finns därför absolut inget att förebrå någon.Kanske är det nu dags att ta risken att tänka själv, att leva sitt liv mer utifrån inre källor? Kanske är det inte bara kunskapen från auktoriserade, ofta citerade, experter som har ett värde - jfr begreppet "re-search", ofta ett föga originellt återsökande av det man redan vet. Kanske är det dags att uppvärdera det egna tänkandet...
Vetenskapen tenderar att bevara det bestående. Forskare är ofta under press - och behandlar inte sällan främst de etablerades frågeställningar, ej det bestående. Forskning manipuleras inte sällan av politiska maktfaktorer och är sällan neutral. Ofta är den oetisk och självförhärligande. Intellektualismen och rationaliteten är trångsynt och kulturellt förödande. Men vetenskapsutvecklingen är påverkbar. Amatörerna har en given plats. Själva den rena glädjen att utforska, "det extatiska", har ett värde i sig.Arne Næss
Hur förhåller vi oss till - bemöter - människor som menar sig delvis använda ett intuitivt tänkande? Tillåter vi att de följer sin natur - eller förväntar vi oss att de, t ex i kosmologisammanhang, skall arbeta på vårt eget sätt? Är vi sant stödjande i födelseprocessen? Lyssnar vi gärna efter de upplysningar av originell natur, som kunde lämnas, även om personen inte är "färdig" - och den kosmiska "ö-kunskapen" därmed kan blandas med ofärdig kunskap?
"Människorna av idag skulle häpna om de visste vilka strålande gudomliga egenskaper, som ligger latenta i varje människa."Martinus
Intuitionen tycks kunna aktivera talanger, som legat dolda sedan tidigare liv - och integrera våra delpersonligheter. Det vi ofta ser av varandra är ju det mörker som bearbetas, men det mentala isberget har dock även en stor, ljus undervattensdel - vi är alla mycket rika! Nedan en liten motvikt till jantelagen...
"Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull? Egentligen, om du inte är det, vad är du då? Du är ett barn av Gud.Att du leker liten förbättrar inte världen. Det är ingenting upplyst med att förminska sig, så att andra inte skall känna sig osäkra omkring dig. Vi föddes till att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma. När vi är frigjorda från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra."
Nelson Mandela, 1994
I den klassiska boken "Cosmic Consciousness" av den kanadensiske läkaren Richard Maurice Bucke (1837-1902) myntas begreppet "kosmiskt medvetande" - i Martinus terminologi närmast motsvarande ett tillstånd med begynnande kosmiska glimtar. Han tar i sin bok från 1900-talets början upp ett antal personer genom historien som han anser haft sådana glimtar och där detta i vart och ett av fallen haft en objektivt märkbar inverkan på deras liv och handlingar. I en annan bok - William James, Religiöse erfaringer, København 1919 - beskrivs även en egen ljusupplevelse. Han sätter upp kriterier för hur detta nya vidgade medvetande gestaltar sig - bl a kommer en insikt om att man är odödlig, att livet är evigt (se nedan). Bucke börjar framställningen med en utvecklingsteori, där människans medvetandes växt från primitiva till avancerade stadier behandlas. Han behandlar bl a som en kritisk punkt den nämnda utvecklingsfas där vår förmåga till självreflektion - förnimmelsen av vår egen existens - föds, det som Martinus kallar jordmänniskans födelse. Dessutom genomgås vår efter hand större abstraktionsförmåga och även musikalitetens och den humana förmågans födelse och tillväxt.
"Det bör inte antas att en människa är allvetande eller ofelbar för att hon har 'kosmiskt medvetande' (min citering). De största av dessa människor är i en mening i samma position, dock på ett högre plan, som barnet som just blivit självmedvetet. Dessa människor har bara nått en ny medvetandefas - har ännu inte haft tid eller tillfälle att utforska eller bemästra den. Det är riktigt att de nått en högre mental nivå; men på den nivån kan det finnas och finns relativ visdom och relativ dumhet, precis som det finns på det enkla medvetandets eller självmedvetandets nivå..."Bucke
Som en intressant del av sin utvecklingsteori behandlar han vårt färgseendes tillväxt och söker belägga sin teori med citat ur gamla skrifter: han menar att vi från början endast kunde se röda färger och att känsligheten för färgerna i den blå-violetta delen av spektrum tillkommit först i historisk tid. I olika språk, visar Bucke, är ordet för "blå" och "svart" det samma, vilket skulle antyda att känslighet för den färgen har saknats. Sett som svängningar motsvarar det mest högfrekventa ljuset vi kan uppfatta - violett - nästan dubbelt så hög frekvens som det mest lågfrekventa - rött. Vi uppfattar alltså nästan en oktav (som jämförelse kan nämnas att vi av ljud kan uppfatta ca tio oktaver). Intressant att fundera på är då - om Buckes utvecklingsteori är riktig - vad som kommer att hända då vårt färgseende når och överstiger en oktav. Kommer vi då - motsvarande oktavupplevelsen i musiken - att uppfatta en ny, högre, mer "levande" variation av en viss färg, först rött, senare orange osv? Människor som haft inre upplevelser berättar ibland att de upplevt sådana färger, som inte ännu finns på jorden.
Buckes beskrivning av sin kosmiska glimt från 1872, vilken ägde rum under ett besök i England; översatt från danskan:
"Jag hade tillbringat kvällen i en större stad i sällskap av två vänner. Vi läste och talade om poesi och filosofi och skildes åt först vid midnattstid. För att komma hem fick jag åka en lång tur i hästdroska. Jag var stilla och fridfull till mods under det fortsatta inflytandet av de tankar, bilder och stämningar, som vår läsning och vårt samtal hade framkallat. Det var en lugn, nästan passiv njutning. Jag tänkte egentligen inte, utan lät föreställningar, idéer och känslor av sig själva strömma genom mitt sinne. Plötsligt - utan minsta förvarning - upptäckte jag, att jag inhöljdes i en eldfärgad sky. Jag trodde först, att det var en jättelik eldsvåda på någon plats nära inpå i den stora staden. Men i nästa ögonblick visste jag, att elden var inne i mig själv. Strax efteråt greps jag av en lyckokänsla, en omåttlig glädje, som kom samtidigt med eller i varje fall strax efteråt följdes av en förståelsens klarhet, som det är mig omöjligt att beskriva. Bland annat kom jag inte bara till att tro, utan såg, att världsalltet inte är uppbyggt av materia, utan tvärtemot är en levande, andlig makt. Jag blev i och av mig själv överbevisad om ett evigt liv. Det var inte en överbevisning om, att jag skulle få ett evigt liv, utan en visshet om, att jag redan då besatt det. Jag såg att alla människor är odödliga, och att världsordningen är så beskaffad, att alla ting helt otvivelaktigt måste samverka till godo för var och en och för alla. Jag såg att den grundläggande tanken för denna värld, för alla världar, är det, som vi kallar kärlek, och att det säkra slutmålet är lycka för var och en och för alla. Synen varade bara några få sekunder, sedan försvann den. Men minnet av den och känslan av, att den hade givit mig kunskap mig om en verklighet, har stannat hos mig under den fjärdedel av ett århundrade, som sedan har förrunnit. Jag visste, att synen uppenbarade sanningen för mig. Jag hade nått till en utsiktspunkt, från vilken jag kunde se, att det måste vara sanning. Och denna syn, denna överbevisning, eller låt mig säga, detta medvetande har sedan aldrig lämnat mig, ens i tider, när jag känt mig som djupast betryckt."
Kosmiska glimtar kommer till väsendet i kraft av dess gryende intuitionsförmåga. De utgör förstadiet till det kosmiska medvetandet och utgör ögonblicksupplevelser av den helige ande, en syn av de eviga principerna. De kommer i normala fall till kärleksfulla, uppoffrande människor med förkärlek för obemärkthet - men det finns naturligtvis fall då människan har en sådan mission att hon inte gärna kan förbli osynlig. (Se t ex LB I: 123, 125, 135; Kosmiska glimtar; Kosm. lekt.; DEV III: symbol 33.)
Martinus skriver (LB VI: 2139-) att glimtar ger en upplevelse av
De ger även en begynnande upplevelse av
"En kosmisk glimt kommer att kunna ge en ständigt återkommande inspiration och orientering mot avgörande mål. Värdet av en sådan evighetsupplevelse bör ingalunda underkännas."
Glimtarna blir vanligare och vanligare. Intuitionen kommer alltmer under viljans kontroll. Detta är en gradvis process.
John Engelbrecht
Glimtarna blir med moralens tillväxt allt fler och innehållsrikare och fyller alltmer ut luckorna i det ännu späda kosmiska vetandet - individen har delvis fått kosmiskt medvetande (LB I: 123). De mest framskridna människorna - de moraliska genierna - vill hellre själva lida än se andra lida. Detta skiljer äkta från falska profeter (LB I: 16; VI: 2123). Jordmänniskans självreflekterande medvetande vidgas dramatiskt! Tankeprocessen börjar bli mer medveten i sin natur av tankevärld/andlig värld, alltså ej bara som en psykisk, omedveten "bakgrundsfunktion". I den ordinära vetenskapsteori upplever man att hela verkligheten inte är given i iakttagelsens innehåll. Man ser dock inte att att den saknade delen först faller på plats genom tänkandet. Man ser det inte, eftersom tänkandet alltså inte upplevs, utan förblir omedvetet i bakgrunden. I en så materialistisk tid som vår finner man det i det närmaste löjligt att man kan uppleva verkligheten genom "blotta tankar" - men så är det faktiskt!
Vi har gått ifrån tilltron till att det rena tänkandet är primärt för människolivets utformning... I en sådan tidsålder blir livet - trots alla materiella välsignelser - gradvis allt ynkligare, utan att människorna egentligen helt hinner registrera det. Vart tog t ex humorn och den naturliga livsglädjen vägen i all stress? Följdverkningarna av vår ensidiga betoningen av intelligensen och det s k logiska tänkandet är tillsammans med den nu forcerade utvecklingen en stadigt växande rotlöshet och känsla av utanförskap, vilket leder till förtvivlan, förvirring, depressioner, psykiska sjukdomar, våld...
Martinus kom till oss som gäst från en högre värld för att visa oss vägen till en möjlig förnyelse av den världskultur, där krisen gått så långt att den av författare uttryckts på detta vis:
"I dag har vi:
- religion utan extas
- konst utan mystik
- vetenskap utan förnuft
- filosofi utan visdom
- psykologi utan själ
- och sex utan eros..."
Willy Sørensen
eller...
Vi kommer ingenstans ifrån...vi har inget att göra här...
och vi går ingenstans
Engelbrecht
Mänskligheten är inne i en djupt tragisk upplevelsepessimistisk kris. Man har ingen verklig tillit till upplevelsen, tankeprocessen. Själva tankeprocessen måste bringas in i iakttagelseområdet. Vi företar ju all forskning med tanken, men vet egentligen inget om själva tankens innersta natur eller väsen. Det moderna medvetandet är framåtriktat, konditionellt. Det predestinerar genom sin struktur själva undersökningsobjektet - läser in sin egen tids förutsättningar i det. Trots sin eftersträvade objektivitet (eller snarare p g a den) förfelar den sitt mål: bytet flyger ur händerna. Det objektiva föremålstänkandet förmår ej överskrida sina egna gränser... En tidigare tids tänkande... hade världen som subjekt.Engelbrecht
Det behövs uppenbarligen en moralisk kulturförnyelse! Vilka experter från vår egen värld hade haft sådan överblick, att de kunnat ange vägar att lösa problem av den digniteten - och därigenom rädda oss från säker undergång? Å andra sidan - hur skall en varelse från en annan värld så kunna krypa oss inunder huden, att vi känner att dess kulturella manifestationerna är våra? Låt världsåterlösaren göra vad honom ankommer och låt jordinnevånarna göra det de bäst kan! Låt vårt inre komma att svämma över av intuitionens håvor...
Martinus (i föredraget Med og uden Gud, 68-07-21), Bucke, Abraham Maslow, m fl pekar på den i dag, jämfört med tidigare, vanligare förekomsten av människor med kosmiska glimtar och maximalupplevelser. Martinus nämner att de första människorna med kosmiskt medvetande uppstår på jorden under "de kommande århundradena" (LB V: 1897). Några inkarnationer med kosmiska glimtar föregår alltid den stora födelsen. Medvetenhetshöjande ljusa världsimpulser flödar över jorden. Mot denna - och erfarenhetens - bakgrund är det för mig helt klart att intuition och glimtar finns i världen i dag!
I sina allra spädaste former förekommer glimtar ofta inte som bilder eller skådande, utan lyser upp vårt medvetande som särskilt fina tankeformer eller visdomsord: Ett exempel: "Bara den som älskar det ofullkomliga, kommer att få rätt till det fullkomliga."Efter Engelbrecht
Slutligen ännu ett exempel på en kosmisk glimt - Citat ur Cosmic Consciousness, där upplevaren önskar vara anonym; visar på karakteristika för en kosmisk glimt, men avviker fån normalen genom att utspela sig i ett halvvaket, drömaktigt tillstånd:
"Helt oväntat fann jag plötsligt mig själv i ett tillstånd, där jag var andligt medveten samtidigt som jag också var medveten om min fysiska existens. Jag befann mig i vidunderliga söderhavsomgivningar. Över mitt huvud sken solen varmt från en strålande klar himmel. I fjärran sågs blånande berg med glittrande vita snöhättor, som dirrade mot det blå himmelsvalvet, och till vänster bredde en öde, gnistrande vit sandstrand med vajande palmer och mörkgrönt buskage ut sig. Själv vandrade jag på måfå ute i det vadgrunda havet och njöt av beröringen med det klara, varma saltvattnet.Långsamt och omärkligt blev jag gradvis uppmärksam på tonerna av en egendomlig vild sång som den milda brisen bar med sig från fjärran. De kom först helt stilla, men blev efter hand starkare och starkare, och då jag vred huvudet efter ljudet, såg jag längst ute i bränningen konturerna av två människor, som var på väg mot land. Till att börja med var de som två mörka prickar i horisonten, men sedan kom de hastigt närmare, och samtidigt växte de sig större och större, så att jag snart kunde se, att det var två infödda, som var på väg hem från en fiskfångst. Och sången kom från de två! Det var en egendomlig natursång, en sång jag snart uppfattade som en hyllning till gudarnas lov, eftersom de hadestått dem bi på deras fiskefärd och gett dem rikligt byte. Mellan sig bar de två männen ett stort nät - fyllt till bristningsgränsen med silverskimrande fisk, och från fiskarna föll stadigt gnistrande vattendroppar ned och förenade sig med det hav, varifrån de var tagna.
De två männen följde en kurs, som förde dem tätt förbi mig, där som våra vägar skulle korsas. När de kom mig närmare, blev jag mer och mer upptagen av deras sång. Dess vilda naturlighet och innerliga ton rev mig med, och jag kom efter hand i resonans med den underström av uppriktighet och gudomlig naturkraft den rymde. Den fängslade allt starkare och starkare min uppmärksamhet och mina känslor, och just då männen passerade förbi bakom mig, var jag helt upptagen av dess stämning. Och då plötsligt, som jag i detta ögonbick ute i ögonvrån ser en ny droppe lösgöra sig från nätet och med en strålande solgnista i sitt 'öga' falla mot vattnet, då skådar jag plötsligt helt oväntat som i ett förklarelsens ljus hur alla ting är sammanhörande delar av en levande helhet.
Jag ser plötsligt det inre, outsägliga sammanhanget mellan männen och nätet, mellan nätet och vattnet, mellan vattnet och fiskarna och mellan solen och allt annat, bergen, strandbredden, palmerna, havet, männen och mig själv. Vidunderliga känslor skjuter som värmande böljor genom mig, och nu 'ser' jag, att den helhet alla ting är sammanhörande delar av, att den är ett levande väsen, ett väsen, som omspänner hela det oändliga universum; och jag förnimmer, att detta oerhörda väsen är det något, man har lärt att påkalla genom begreppet Gud. I en vidunderlig glimt känner jag mig i detta ögonblick invigd i Guds innersta natur och väsen. Det fyller mig helt, och en jublande lyckokänsla av obeskrivlig styrka och intensitet uppfyller ig till gränsen av, vad jag kan bära. Jag är i denna glimt ställd för Guds åsyn och invigd i hans väsen, och jag känner till gränserna av min fattningsförmåga, att detta väsen är outsäglig kärlek till allt levande, som rör sig.
Med denna lyckokänsla i sinnet vaknar jag åter upp till fullt fysiskt medvetande. De sköna söderhavslandskapen tonar bort, men i sinne, blod och nerver värner och gnistrar fortfarande förnimmelsen av Guds närhet och kärlek. Jag vet, att 'han' är till, och att 'han' är kärlek, och jag vet ytterligare, att från denna dag kommer även den största smärta, jag kan komma att möta, i djupet av min själ förnimmas som en oändlig välsignelse. Jag förstår, att även den är en glimt av 'hans' oändliga kärlek. För jag har upplevt och lärt, att endast Gud och Guds kärlek finns till."
Har man haft verkliga kosmiska glimtar tvivlar man aldrig på deras sanningsvärde - intuition ger säkerhet. Men även i övrigt kan man efter hand intuitivt uppleva den speciella, lätta atmosfär, som alltid omger sanningen. Sanning är spontant igenkännande. Atmosfären är "elektrisk"; den uppkomna inspirationen ger kraft-, ljus- och värmeförnimmelser i ens hjärn- och nervsystem (jfr LB I: 17).
Ett annat - indirekt - sätt att lära känna om en handling är "sann" är att studera dess effekter. Man känner ju trädet på dess frukter... Relativa sanningar skiftar alltid på vägen mot den absoluta! Som alltid gäller här att det som odlas utvecklas. Det kanske delvis i skepticism och mentalt buller dränkta späda samvetets röst kan stärkas så att den säkrare leder oss vidare mot sanningen.
Vi befinner oss i en världskris, ett ragnarök. "... Jorden skall slungas in i en ny kosmisk bana, där allt som inte är av 'renhet' av kärlek måste stanna utanför. De starka vibrationerna från Faderns zon upplöser alla detaljer, som inte är isolerade i kärlek." (DEV IV: 44.3). Kanske fordrar livet här faktiskt inget mindre av oss än att vi kommer med nytänkande och originella lösningar för att vi alla skall kunna överleva? Och vad om inte skapande originalitet är intuitionens främsta kännetecken?! Kanske måste vi arbeta med att...
"Tänkaren måste förvandla sig själv på vägen om han vill betrakta det tidigaste tänkandet inifrån. Han måste så vitt möjligt göra sig fri sin egen tid och dess kunskapsmässiga förutsättningar... detta att överskrida sig själv och inte längre ha sig själv som förutsättning utan vila förutsättningslöst i ett högre, renare och objektivare tänkande, är kanske det svåraste av allt. Men motsättningarna hos en tänkare är för en sann filosof inte beklämmande utan en fruktbar utfordring."Engelbrecht, angående tankens spänst
En bra test för bärigheten av ens egna synpunkter kan alltså just sådana - en annan människas - synpunkter vara, som ligger mycket långt från ens egna. Genom att häva sig över det skenbart motsägelsefulla häri - över dualismen - stärks den egna andliga förnimmelseförmågans spänst och man kan bättre nå fram till helhetssynen, det intuitiva betraktelsesättet. Man har då höjt sig över paradoxernas område, alltså lärt sig att tänka materialistiskt med materialisterna och idealistiskt med idealisterna. Man får en levande relation till dessa andra människor.
Varje väsen, varje tanke har sin givna plats i världsordningen. Hela tillvaron är ett samarbetssystem. Varje bekämpande av avvikande meningar grundas på okunnighet om denna struktur.
Kosmologin gör, låt vara under obundna former (LB I: 10), anspråk på att uttrycka själva livsmysteriets lösning - och kan därför förväntas bli av allt större vikt för människor över hela jorden. Den allmänna tendensen tycks gå från kollektiv, flock- eller institutionsburen forskning till individuell, intuitionsburen. Det av därför av särskild vikt att alla av de kosmiska analyserna intresserade lär känna fallgroparna och till det yttersta strävar efter att undvika varje form av dogmatik. Då - och endast då - kan vi inspirera vår nästa med vår kunskap och vårt ansvarsmedvetna, tillåtande sätt att vara. Viktigare än teoretisk påverkan är alltid vår påverkan på varandra i det praktiska livet. Det är viktigare att vara vänner än att ha rätt... (Se t ex Kosmos 8/83: s. 164-7; 8/97: s. 151-4.)
Det kan vara roande att fundera något kring hur vi, eller "auktoriserade experter", ofta möter ny kunskap:
Djurrikets dödskamp mullrar omkring och i oss. Vi riskerar inget mindre än att marschera mot olika former av diktatur - den yttersta maktutövningen och repressionen. Självrepression och repression riktad mot andra - att minska ett väsens naturliga livsglädje - är också en form av dråp. Alla goda krafter måste därför fås att samverka. Endast ett på verkligheten grundat originellt tänkande kan ge hållbara lösningar i en värld i moralisk kris - i en tid av själslig och andlig svält. Sanningen finns och är möjlig att nå! Vi skall värna mångfalden - låta vårt eget ljus lysa och låta andras ljus lysa klart...
Martinus
Man kan inte komma till himmelriket av egen kraft, utan att vara inställd på gåvokultur - att tjäna sin nästa. Endast vår bristande kärleksförmåga begränsar vår frihet. Detta visar vikten av bl a ödmjukhet, öppenhet, tålamod och tacksamhet för att förmå se sanningen. Våra högre medvetenhetsenergier fordrar detta, liksom fågeln fordrar lufthavet - de är faktiskt gjorda av sådan substans! Gudsförhållandet och bönen har här en fundamental roll. Varelser och impulser från högre världar kommer oss till mötes och visar vägen.
"Om man koncentrerar sig i bön till Försynen om kraft, tålamod, livsglädje och kärlek nog för att komma igenom svårigheterna, kommer man också efter hand att få hjälpen. Man måste ha tillit till att hjälpen skall komma."Martinus, Kosmos 1/1991
Vägen till sanningen är av naturen svår. Gudasonen måste länge, inkarnation efter inkarnation, klättra uppför slippriga, nästan lodräta klippor och riva sina händer blodiga, innan bergets topp kan nås. Denna inre utveckling skapar det altruistiskta, "tysta", balanserade medvetande, som krävs för att finna sanningen: Martinus talar om balans mellan känsla och intelligens ur vilken visdom, kärlek och intuition föds - och livsbefrämjande idéer. Sanningen föds i det "tysta" medvetandet. Med denna strävan skall vi märka att vi får inspiration - mental fri energi uppstår och förnims som strömmar av värme och ljus.
Vi tycks nu ha kommit till en punkt i utvecklingen, då det är dags att åter förena de "tre stora". Det är dags för en kosmisk vetenskap - en livsyttringsvetenskap - som inbegriper sanningen, skönheten och godheten. Dessa tre, som en gång i historien separerades för medvetenhetsutvecklingens skull, skall åter bli ett... Och deras ömsesidiga befruktan kommer efter hand att föra vår livsupplevelses glädje mot oanade höjder. Vad kan - jämsides med vår allmänna kärlekslängtan - kan skapa mera "fri kärleksenergi" i psyke och praktisk handling än längtan mot det stora möte med vår skapare, den stora födelsen, som vi alla nu i snabb takt är på väg mot? Under denna djurrikets sista stora era skall vi alla vakna upp ur vår miljonåriga sömn och åter hitta det gudomliga hem vi en gång lämnade - och åter komma att njuta av "livets träd". Vi föds in i en värld som är minst lika kolossal som den värld det nyfödda barnet går in i jämfört med det trånga moderlivet som lät det födas.
Medvetandet utvecklas nu vidare med stormsteg, inte bara genom lidandeserfarenheter utan även genom erfarenheter av finare art - teoretisk undervisning och ljusa upplevelser - allt blir till näring! Under denna djurrikets sista stora era skall vi alla vakna upp ur vår miljonåriga sömn, åter hitta det gudomliga hem vi en gång lämnade - och åter komma att njuta av "livets träd". Väst och öst, manligt och kvinnligt förenas. Vi erfar den värmande soluppgångens självupplevda kunskap - de lysande regnbågsscenerierna, daggdropparnas skimrande pärltäcke. Vi föds in i en värld som är minst lika kolossal som den värld det nyfödda barnet går in i jämfört med det trånga moderlivet som lät det födas.
Tystnad är en inkomst för själen - buller en utgift.Humberto Rohden
Ljus, kraft, glädje rinner in i människan. Vardagsintellektet och -känslan bringas till tysthet, så att intuitionen får ett rum att verka i. En förnimmelse av gudomlig närvaro, odödlighet, kärlek infinner sig - rädsla, ångest, skuldkänslor upphör. Väsendet upplever djup vördnad för livet i alla dess former. Fångenskapen i tid och rum och ensamhet ersätts av evighets- och enhetsförnimmelse. För den kosmiska synen uppgår subjektivt och objektivt i en högre enhet, det levande väsendet! Varje möte är Guds beröring. Mötet med skaparen stillar den oro som man fåfängt försökt dämpa genom jakten på det timliga. Medvetandet är nytt. Förbundsarken är återfunnen. Tänkandet upplevs åter som Guds syn av sig själv... Vi får se Gud, blir medvetna i vår kommunikation med honom - och blir ett med honom.
"Så länge det finns en blomma kan minnet av en högre värld ej utplånas."Martinus
Om vi strävar efter att komma på kärlekens våglängd ser vi dess yttringar överallt: i solskenet och i stjärnornas ljus, i livet vid sjöar och hav och i våra vackra fjäll, skogar och öppna fält och i våra medvarelsers tanke och handling. Den lyser och skimrar och kommer oss till mötes i deras ögons glans. Vi ser den i logiken: kärleken, fullkomligheten och skönheten i vårt skapade universum - i Gud, i vilken vi lever, rör oss och är till:
Jag dog som sten och blev till växt.
Jag dog som växt och blev till djur.
Jag dog som djur: så blev jag människa.
Varför då frukta döden? Blev jag någonsin ett sämre eller mindre av att dö?
En gång jag dör som människa och blir
en varelse av ljus, en drömmens ängel.
Men vidare går min väg: allt utom Gud försvinner.
Jag blir vad ingen hört och ingen sett.
Jag blir till stjärnan ovan alla stjärnor,
som strålar över födelse och död.Djelal ed din Rumi (Jalal al-din Rumi), persisk mystiker 1207-1273
Vi står på randen till en ny värld, inför en väldig resa. Resan kommer att ta oss till fjärran domäner som i sin fullkomning och skönhet ingen kunnat ana. Vi kommer att se oanade mänskligheter och lära känna underbara nya skaparområden. Det vi tidigare mödosamt med tanken försökt föreställa oss kommer vi realistiskt att se framför oss i levande, plastiska formationer. Vi kommer att leva i vackra världar, tumla om som nyfödda barn bland luftigt sköna molnformationer i isblå skönhet. Rika strukturerade färgspel visar sig för våra lysande, förväntansfulla, undrande ögon. Intuitionen lever i oss och ger oss nyckeln till de eviga domänerna. Våra är morgonrodnadens vingar och vi närmar oss redan det yttersta havet...
Martinus:
Om Martinus:
Martinus - som vi husker ham. Zinglersen's Forlag.
- - -
Anne Brostigen:
Kan kosmologin missbrukas? Kosmos 8/1983, s. 164-167.
Per Bruus-Jensen:
John Engelbrecht:
Ingemar Fridell:
Sören Grind:
På spåret av intuitionen. Föredrag, Klint, 1996.
Daniel Palmgren:
När "det bästa" blir "det godas fiende". Kosmos 8/1997, s. 151-154.
Stefan Perneborg:
Rapport från en föredragsresa : Venezuela, Trinidad, Mexico, Belize, Jamaica och USA. 1996-11-22..97-04-08 m fl skrifter samt muntlig och skriftlig kommunikation
Cliff Weinmann:
- - -
Jan Bärmark:
Alan F. Chalmers:
Vad är vetenskap egentligen? Nya Doxa, 1995.
Christer Hedin:
Vetandets villkor : Vetenskapsteori och verklighetsuppfattningar i historisk belysning. Arena, 1996.
Johannes Hemleben:
Rudolf Steiner. Larson, 1975.
Det holografiska paradigmet:
Ken Wilber, red. Korpen, 1986.
Den inre bilden:
Bo Göranzon, red. Carlssons, 1988.
Erland Lagerroth:
Världen och vetandet sjunger på nytt : Från en mekanisk värld till ett kreativt universum. Korpen, 1994.
Sven Magnusson:
Toppupplevelser enligt Maslow. Ur "Sökaren" och Den Ny Verdensimpuls 3/94.
Abraham Maslow:
Arne Næss:
Anklagelser mot vetenskapen. Almquist & Wiksell, Sthlm, 1982.
Tor Nørretranders:
Märk världen : En bok om vetenskap och intuition.
M. Polynai:
Personal knowledge. Chicago, 1958.
E. F. Schumacher:
Vägledning för vilseförda. Rabén & Sjögren, 1986.
Håkan Törnebohm: