)
Cliff Weinmann, 1997-12-14.
Även publicerad i Ny Kultur 1-2/1998.
Intuitiv kunskap och gåvokultur - bakgrundsmaterial
Innehåll
Kunskap
Alla de försiktiga med långa håvar
träffar havets jätteskratt.
Vänner, vad söker ni på stranden?
kunskap kan aldrig fångas,
kan aldrig ägas.Men om du rak som en droppe
faller i havet att upplösas,
färdig för all förvandling -
då skall du vakna med pärlemorhud
och gröna ögon
på ängar där havets hästar betar
och vara kunskap.Karin Boye. Ur "För trädets skull" (1935)
Hur ser kunskapens sanna väsen ut och hur når vi fram till denna? I vad mån bidrar en tolerant och tillåtande attityd till att medvetandegöra och stödja tankeprocessen, till att möjliggöra möten som i ömsesidig respekt överbryggar tänkandets olikheter? Tänkandet är det roder som styr våra öden, skapar våra liv och ger oss frihet eller ofrihet. Vilken roll spelar intuitionen, den inre kunskapen? Vad betyder varje individs egen viljeföring och eget arbete?
Poeten med sin kunskapslängtan får ange ledmotivet för denna artikel, som ingår i en serie, vars gemensamma nämnare är gåvokulturens betydelse för vårt andliga växande. En lista med litteraturtips avslutar artikeln.
Kunskap skaffar vi oss normalt genom empiriskt tänkande utifrån gjorda observationer - Bacons induktiva, erfarenhetsmässiga väg - och genom genom rationellt resonerande utifrån hypoteser - Aristoteles deduktiva, förnuftsmässiga. Dessa två vägar - med varianter - kan också betraktas som vetenskapens andra och första stora kunskapsvägar; de förutsätter och samverkar intimt med varandra. Den nuvarande utåtriktade västliga vetenskapliga metoden har - trots de brister man kan se med miljöförstöring, själslig splittring och främlingsskap mellan människor - ändå genom sitt objektivitetsideal varit ett nödvändigt värn mot vidskepelse, godtycke - ohämmad subjektivitet. Den har givit oss många materiella välsignelser och bidrar till byggandet av den fysiska delen av det fullkomliga människoriket. Detta är också dess mission (DEV I: symbol 4).
Men vi ser även hur naturvetenskapens metoder, beräknade att användas på det kvantitativa området, i brist på alternativ även används inom humanvetenskaperna, t ex inom beteendevetenskapen. Och vi lyckas då inte fånga själen i de väsen vi ville studera. Vi tror dem vara enbart objekt, när de i kraft av sin livsupplevelse även är subjekt! Metoderna måste alltså ledas vidare - kanske har tänkandets feminina aspekt undervärderats?
[Förnimmelseområdet. Fig. CW. Se LB IV: 1094-]
Kunskap om ett ting kan sägas utgöra en mer eller mindre levande - av det egna jaget organiserad, befruktad och mot erfarenheten kontrasterad - "kopia" av det uppfattade tinget (LB IV: 1094-; I: 188-, 222; VII: 2469). Högre kunskap, gnosis, kräver närvaro, engagemang och ett gränsöverskridande.
Newton gav oss Lagen om en hård, fragmenterad värld som fungerar mekaniskt förutbestämt. Här cementerades materialismen, medan den nya vetenskapen alltmer gör forskaren till andlig forskare som delvis får tillgång till en kvalitativt ny medvetenhetsenergi - intuitionen - livsyttringsfacit. Lagarna för bl a ämnena, tiden, rummet, organismerna och psyket undersöks - se bl a fri energi-forskningen och Ilya Prigogines arbete!
Vårt begränsa(n)de medvetande - och reflektionen
Vi ser med vårt "gamla vanliga", rationella medvetande inte världen som den är - alltså ej objektivt. Man skulle kunna säga att medvetandet skapar en "användarillusion" (Alan Kay: Xerox, Apple). Vår syn är en genom sinnen förvrängd, relativ syn - med "färgade glasögon" - av det observerade. Inget är vad det ser ut att vara. Vi tolkar verkligheten utifrån vårt medvetande - och påför omgivningen de egenskaper vi upplever genom glasögonen. Risken finns sedan att man utifrån detta auktoritativt fastslår: "så här är det" - tillämpad cirkelbevisföring!
Kanske är det så att vi, för att kunna nå en kunskap om inte bara det kvantitativa, utan också om det kvalitativa - för att kunna lämna slaveriet under materien och det rationella tänkandets ocean - måste försöka sträva efter att se sakerna litet mer "från ovan". Kanske får man börja studera sitt eget tänkande, sitt medvetande, om man vill kunna genomtränga mayas slöjor. Mycket riktigt kan man idag finna ämnen som vetenskapsteori och forskning om forskning på universitetets schema... Men var ryms intuitionen?
Med ett högre medvetande, med tänkande "från ovan", kan man se verkligheten som den är. Men spiralkretsloppets mörkerpassage och den därigenom - genom medvetandets avskärmningseffekt - framkallade bristen på äkta kunskap är just det som gjort livsförnyelsen möjlig. Därför njuter vi frukterna på kunskapens träd...
Intuition: Ur latinets intuieri - att skåda
Martinus har i Tredje testamentet givit den kosmiska analysen av intuitionsbegreppet: en inre upplevelse, en automatisk analyseringsförmåga, den högsta synförmågan. Intuitionen får livsluft då vi övervinner våra egoistiska böjelser till förmån för humana aktiviteter. Den är en länk från evigheten och oändligheten till nuet, där vi kan ha tillgång till universums samlade kunskap. Intuition genomtränger alla andra energislag i tillvaron och ger oss därför kunskap om den absoluta sanningen - de eviga principerna bortom det skapade. (Se LB I: 259; II: 355)
Man kan även se närmare på R. M. Buckes klassiker "Cosmic consciousness" och på Rudolf Steiners, Paul Bruntons och John Engelbrechts - "Den intuitive tanke", Borgens förlag, rekommenderas särskilt - remarkabla insatser på vår kunskapsväg. Här kan embryot till en intuitionens kunskapsteori anas! Intuitionen är enligt dessa källor förmågan till omedelbar insikt eller en form av intellektuell sympati. Den är ett nytt, solfyllt sätt att tänka och älskar mångfalden - är som ett besök i en levande kulturstad jämfört med en titt på en karta. Intuition förstås ytterst bara genom intuition; den har alltid en moralisk dimension. Den kan också betraktas som vetenskapens slutgiltiga, tredje kunskapsväg, syntetiserande och överskridande de båda andra metoderna, förenande maskulint och feminint.
Har vi någon intuition idag? Genialitet och idéer
Har vi då någon intuition idag? Ett visst mått av intuition är nödvändigt för att man skall kunna förstå det man dagligen möter - varje förståelseakt visar ju en förmåga till generalisering, att se mönster och sammanhang. Men vad menar man om poeters, andra konstnärers och vetenskapsmäns skapelser? Martinus bekräftar att det är fråga om intuition, låt vara ej viljestyrd. Ingen genialitet över huvud taget är möjlig utan intuition, men ej heller förståelse för kosmiska analyser eller idéverksamhet. (LB I: 194-209; VII: 2535-2536)
Martinus roll som vägledare och vår egen roll
Intuition i Martinus mening bygger på balans mellan känsla och intelligens - humanitet. Denna ger intuitionen möjlighet att komma under viljans kontroll, vilket till fullo inträder först vid den process, som han kallar den stora födelsen. Men är vägen från latens till full intuition verkligen abrupt? Kan vi inget säkert veta innan dess? Ligger inte kosmologins enorma betydelse i att den är en logisk strukturhjälp och en inspirerande moralisk uppmuntran, att den ger oss tillgång till det färdiga människorikets nycklar, snarare än detaljerna? Martinus understryker i sitt företal till Livets bog vikten av att människan hittar fram till de källor som kan utlösa hennes egen inspiration. Och dessa behöver inte nödvändigtvis vara Martinus kosmologi, som trots allt är en - om ock nödvändig - "enstaka nyans"! (LB I: 10, 16-17; B: 144)
Martinus ger en tolkningshjälp för livets tal och leder oss fram till att själva kunna läsa i den verkliga "livets bok", naturen. Kosmologin avser ej ge allt - det är ju meningen att vi själva med vår egen individuella forskning - i full kontakt med lagen för växande - skall få nöjet och privilegiet att efter hand komma fram till att uppleva universums livssida som realistiskt faktum. Uppmuntrar inte just Martinus själv mest av alla till denna fria forskning? Det är nog viktigt att man här en gång för alla skiljer på själva den andliga vetenskapen, kosmologin sådan Martinus avspeglat och återgivit den och den kosmologi, som praktiseras av oss, dagens ofärdiga jordmänniskor.
Tankeklimatets betydelse - risken för dogmatik
Martinus uttrycker i företalet (LB I: 15, 12) att läsarens egna tankar inte på något sätt skall bli dogmatiskt bundna av Livets bog. Om någon ändå skulle bete sig dogmatiskt i kosmologiska frågor, så beror detta helt och hållet på vederbörande själv - och dennes partiska kärleksförmåga.
Frågan om intuition är ett exempel på områden inom kosmologin, där risker för dogmatiskt tänkande finns. Kosmologins utsökta klarhet och dess livgivande analyser riskerar faktiskt att i förstone blända oss, något förlama den egna tankeförmågan, när vi på olika sätt vill värna de kostbara visdomspärlor vi funnit! Det är naturligt att vi i vissa sammanhang som "keruber" - väktare - först "slår tillbaka" annan kunskap av fruktan eller för att undgå förvirring. Vi har alltid en plikt att bedöma det vi möter, men detta kan urarta till dogmatik och likriktning - uttryck för tidigare världsimpulser! Men dogmer kan aldrig leda oss mot den efterlängtade världsfreden, det kan endast logik baserad på kosmiska lagar och nästakärlek!
Friskheten i ett system bygger på att det är i samklang med omgivningen - flödet, kretsloppet eller ämnesomsättningen måste fungera. Dogmatik liknar en förstoppning eller förstelning i ett sådant system. Tänkandet blir lätt svartvitt - abstrakt, fastlåst, auktoritativt - spontanitet ses som en fara. Ordhölstren utsträcks till allmängiltig sanning - den levande, upplevelsemässiga kontakten med livet försvåras (LB II: 629, slutet). Ingen särskild person eller grupp utan kosmisk kunskap kan - med rätta - fastslå vad som är sant. Dogmatiskt tänkande hindrar oss i vår forskning på vägen mot högre kunskap - våra egna framsteg har att göra med hur vi behandlar andra.
Samarbetsklimatet - repression och tillåtande
"Det finns tidsåldrar, där den förnuftiga människan och den intuitiva människan står vid sidan av varandra; den ena med rädsla för intuition, den andra med hån gentemot abstraktion."
Friedrich Nietzsche
Rimlig självrannsakan är alltid värdefull för sanningssökaren! Hur använder vi den kunskap som givits oss? Använder vi den för att på olika sätt göra vår nästas liv ljusare - en tillåtande attityd - eller som möjlighet att utöva makt genom bl a repression, d v s undertryckande av någons tankar eller rätt till livet? I samarbetet är den yttersta frågan, som alltid: vad nänns vi göra mot vår nästa? Behandlar vi dem som - synbarligen eller i verkligheten - inte nått upp till vår egen kunskap, rationella eller verbala förmåga som jämlikar? Är vi repressiva eller öppna, tillåtande, stödjande? Jantelagen kan användas för repression mot andra... och en själv! I det goda - tolerans-, respekt- och humorfyllda - samarbetsklimatet kan vi bäst kommunicera och där skapas berikande inbördes utbyte, liksom även utrymme för konstruktiv kritik vid belysandet av problem. Dessa försvinner ju ej alltid genom att ignoreras...
Vi har följt olika utvecklingsbanor. Var och en behöver unik näring på tankeområdet - detta är mycket viktigt för vår utveckling. Vägen mot högre kunskap går genom ökad individualitet. Det kan dock bildas grupper av individer, vilket beror på organisk släktskap genom liknande livserfarenheter (LB IV: 1089-92) - ej nödvändigtvis på partiskhet. Prövostenen är mötet med världen...
Dogmatik och repression tycks dock även ha en ljus aspekt - som tillfälligt skydd eller som gudomlig suggestion. Se t ex den europeiska okunskapen om reinkarnation - hela vår civilisation tycks vila på detta åsidosättande.
Vägen mot högre kunskap - intuitionens framväxt
"Det mentala ljuset kan endast fås att stråla, när det värnas av en kraftig vilja."
Martinus, LB IV, 1250
Är det då meningsfullt att tala om en strävan efter intuitivt, odogmatiskt tänkande "från ovan" mot bakgrund av vår utvecklingsbestämda intuitionsnivå, som vi kanske ej kan styra eller lita på? Eller finns på detta område möjligen en risk att man förhåller sig alltför passiv till sina inneboende möjligheter? Att mena att bara genier har intuition kan skapa farlig elitism. Finns det inte en hel del som tyder på att vi kan använda den intuition vi faktiskt redan har bättre, ja rentav jordemoderaktigt framälska den? Hur hanterar vi t ex impulser till handling? Ser vi i tillsynesvarande motsägelser - gåtor, anomalier, paradoxer - ett högre tänkandes språngbräda?
Kan man inte tala om intuitionens födelse som en process? Utvecklingen är ju även inom oss! Kanske finns faktiskt utrymme för koncentration och eget arbete, begynnande viljestyrning? Se gärna Steiners verk eller Elisabeth Haichs "Invigningen"! Kan det rent av vara så att intuition har funnits i "alla tider"? Mycket tyder på att den tidigt i historien förbundit sig med instinkt och känsla, senare med intelligens (Engelbrecht)! Intuitionen märks när den rör sig i medvetandet.
Brunton studerade kritiskt intuitionen och kom fram till att den är en förmåga, som kan utvecklas. Man arbetar mycket målmedvetet och koncentrerat - för att sedan låta tanken tystna. Då kan intuitioner framträda, men bör underkastas ens skarpaste intellekt. Ordet "intuition" är mycket missbrukat; en äkta intuition har fördelen att endast vinna på att undersökas!
Vårt möte med kosmisk embryokunskap
Martinus själv gör sig till representant för en lycklig harmoni av det intelligensmässigt logiska och det intuitionsburna tänkandet. Hans atmosfär är klart tillåtande - motsatsen till repression - och han försvarar allt och alla (LB I: 19). Kanske är det nu dags att ta risken att tänka själv, att leva sitt liv mer utifrån inre källor?
Hur förhåller vi oss till - bemöter - människor som menar sig delvis använda ett intuitivt tänkande? Tillåter vi att de följer sin natur - eller förväntar vi oss att de, t ex i kosmologisammanhang, skall arbeta på vårt eget sätt? Är vi sant stödjande i födelseprocessen? Lyssnar vi gärna efter de upplysningar av originell natur, som kunde lämnas, även om personen inte är "färdig" - och den kosmiska "ö-kunskapen" därmed kan blandas med ofärdig kunskap?
Intuitionen tycks kunna aktivera talanger, som legat dolda sedan tidigare liv - och integrera våra delpersonligheter. Det vi ofta ser av varandra är ju det mörker som bearbetas, men det mentala isberget har dock även en stor, ljus undervattensdel - vi är alla mycket rika!
Intuition och kosmiska glimtar
Kosmiska glimtar kommer till väsendet i kraft av dess gryende intuitionsförmåga. De utgör förstadiet till det kosmiska medvetandet och utgör ögonblicksupplevelser av den helige ande, en syn av de eviga principerna. De kommer i normala fall till kärleksfulla, uppoffrande människor med förkärlek för obemärkthet - men det finns naturligtvis fall då människan har en sådan mission att hon inte gärna kan förbli osynlig. (Se t ex LB I: 123, 125, 135; Kosmiska glimtar; Kosm. lekt.; DEV III: symbol 33.)
Martinus skriver att glimtar ger en upplevelse av egen odödlighet, av världsalltets fullkomliga struktur och av att kärleken är universums grundton. De ger även en begynnande upplevelse av att alla naturens skapelseprocesser - i sina slutfacit - är till glädje och välsignelse för levande väsen (LB VI: 2139-).
Glimtarna blir med moralens tillväxt allt fler och innehållsrikare och fyller alltmer ut luckorna i det ännu späda kosmiska vetandet - individen har delvis fått kosmiskt medvetande (LB I: 123). De mest framskridna människorna - de moraliska genierna - vill hellre själva lida än se andra lida. Detta skiljer äkta från falska profeter (LB I: 16; VI: 2123). Jordmänniskans självreflekterande medvetande vidgas dramatiskt! Tankeprocessen börjar bli mer medveten i sin natur av tankevärld/andlig värld, alltså ej bara som en psykisk, omedveten "bakgrundsfunktion". I en så materialistisk tid som vår finner man det i det närmaste löjligt att man kan uppleva verkligheten genom "blotta tankar" - men så är det faktiskt!
Martinus (i föredraget Med og uden Gud, 68-07-21), Bucke, Abraham Maslow m fl pekar på den idag, jämfört med tidigare, vanligare förekomsten av människor med kosmiska glimtar och maximalupplevelser. Martinus nämner att de första människorna med kosmiskt medvetande uppstår på jorden under "de kommande århundradena" (LB V: 1897). Några inkarnationer med kosmiska glimtar föregår alltid den stora födelsen. Medvetenhetshöjande ljusa världsimpulser flödar över jorden. Mot denna - och erfarenhetens - bakgrund är det för mig helt klart att intuition och glimtar finns i världen idag!
Kan man verkligen veta vad som är sant?
Har man haft verkliga kosmiska glimtar tvivlar man aldrig på deras sanningsvärde - intuition ger säkerhet. Men även i övrigt kan man efter hand intuitivt uppleva den speciella, lätta atmosfär, som alltid omger sanningen. Sanning är spontant igenkännande. Atmosfären är "elektrisk"; den uppkomna inspirationen ger kraft-, ljus- och värmeförnimmelser i ens hjärn- och nervsystem (jfr LB I: 17). Ett annat - indirekt - sätt att lära känna om en handling är "sann" är att studera dess effekter. Man känner trädet på dess frukter... Relativa sanningar skiftar på vägen mot den absoluta!
Krisen och möjligheten - originalitet i tänkandet
Vi befinner oss i en världskris, ett ragnarök. "Jorden skall slungas in i en ny kosmisk bana..." (DEV IV: 44.3). Kanske fordrar livet här faktiskt inget mindre av oss än att vi kommer med nytänkande och originella lösningar för att vi alla skall kunna överleva? Och vad om inte skapande originalitet är intuitionens främsta kännetecken?! Kanske måste vi arbeta med att...
Kosmologin gör, låt vara under obundna former (LB I: 10), anspråk på att uttrycka själva livsmysteriets lösning - och kan därför förväntas bli av allt större vikt för människor över hela jorden. Den allmänna tendensen tycks gå från kollektiv, flock- eller institutionsburen forskning till individuell, intuitionsburen. Det av därför av särskild vikt att alla av de kosmiska analyserna intresserade lär känna fallgroparna och till det yttersta strävar efter att undvika varje form av dogmatik. Då - och endast då - kan vi inspirera vår nästa med vår kunskap och vårt ansvarsmedvetna, tillåtande sätt att vara. Viktigare än teoretisk påverkan är alltid vår påverkan på varandra i det praktiska livet. Det är viktigare att vara vänner än att ha rätt... (Se t ex Kosmos 8/83: s. 164-7; 8/97: s. 151-4.)
Djurrikets dödskamp mullrar omkring och i oss. Vi riskerar inget mindre än att marschera mot olika former av diktatur - den yttersta maktutövningen och repressionen. Självrepression och repression riktad mot andra är en form av dråp. Alla goda krafter måste därför fås att samverka. Endast ett på verkligheten grundat originellt tänkande kan ge hållbara lösningar i en värld i moralisk kris - i en tid av själslig svält. Sanningen finns och är möjlig att nå! Vi skall värna mångfalden - låta vårt eget ljus lysa och låta andras ljus lysa klart...
Avslutande ord - gåvokulturen, mötet med skaparen
"Den snabbaste vägen till fullkomlighet är att vara till glädje och välsignelse för sina medväsen."
Martinus
Man kan inte komma till himmelriket av egen kraft, utan att vara inställd på gåvokultur - att tjäna sin nästa. Endast vår bristande kärleksförmåga begränsar vår frihet. Detta visar vikten av bl a ödmjukhet, tålamod och tacksamhet för att förmå se sanningen. Gudsförhållandet och bönen har här en fundamental roll. Varelser och impulser från högre världar kommer oss till mötes och visar vägen.
Medvetandet utvecklas nu vidare inte bara genom lidandeserfarenheter utan även genom erfarenheter av finare art - teoretisk undervisning och ljusa upplevelser - allt blir till näring! Under denna djurrikets sista stora era skall vi alla vakna upp ur vår miljonåriga sömn, åter hitta det gudomliga hem vi en gång lämnade - och åter komma att njuta av "livets träd". Väst och öst, manligt och kvinnligt förenas. Vi erfar den värmande soluppgångens självupplevda kunskap - de lysande regnbågsscenerierna, daggdropparnas skimrande pärltäcke. Vi föds in i en värld som är minst lika kolossal som den värld det nyfödda barnet går in i jämfört med det trånga moderlivet som lät det födas.
Ljus, kraft, glädje rinner in i människan. Vardagsintellektet och -känslan bringas till tysthet, så att intuitionen får ett rum att verka i. En förnimmelse av gudomlig närvaro, odödlighet, kärlek infinner sig - rädsla, ångest, skuldkänslor upphör. Väsendet upplever djup vördnad för livet i alla dess former. Fångenskapen i tid och rum och ensamhet ersätts av evighets- och enhetsförnimmelse. För den kosmiska synen uppgår subjektivt och objektivt i en högre enhet, det levande väsendet! Varje möte är Guds beröring. Mötet med skaparen stillar den oro som man fåfängt försökt dämpa genom jakten på det timliga. Medvetandet är nytt. Tänkandet är Guds syn av sig själv...
Martinus:
Om Martinus:
- - -
Anne Brostigen:
Per Bruus-Jensen:
John Engelbrecht:
Ingemar Fridell:
Sören Grind:
Daniel Palmgren:
Stefan Perneborg:
Cliff Weinmann:
- - -
Jan Bärmark:
Alan F. Chalmers:
Christer Hedin:
Johannes Hemleben:
Det holografiska paradigmet:
Den inre bilden:
Erland Lagerroth:
Sven Magnusson:
Abraham Maslow:
Arne Næss:
Tor Nørretranders:
M. Polynai:
E. F. Schumacher:
Håkan Törnebohm: