En betraktelse om humor

Cliff Weinmann, 1999-04-28.

Fler artiklar

Innehåll

Här börjar det:

Endast människan lider sådana hemska kval att hon blivit tvungen att uppfinna skrattet

Friedrich Nietzsche

:x)

Innehåll

Symbolförklaring, från esperanton känd som s k smajlaro, nödvändig för att man med viss distans skall kunna tolka texten (vrides 90 grader medurs)

:-)

Skämtsamt eller roligt
:-)))

Oerhört roligt
8-)

D:o, med glasögon
(8-)

D:o, med cykelhjälm
8:-)

D:o, världsvan, med solglasögon
:-(

Ledsamt, t.ex. "Mitt moderkort har brunnit" eller "Min M-bok är borta"
:-I

Det är allvar (även om det låter som ett skämt)
;-)

Ta det inte så allvarligt. Glimten i ögat
!-(

Sent på natten
(. .)

Ironiparanteser, visar att texten inom dem är ironisk
:x)

Ekorren
M

Symbol för Martinus, okänd och olärd dansk vallpojke och mejerist, som dock trots detta har en viss litterär produktion bakom sig ;-)

Innehåll

Inledning

Tankar runt humorns väsen och betydelse i vår tid har länge cirkulerat i mitt inre, utan att riktigt förmå kunna bana sin väg fram till medvetandeytan, med dess sols klarare formuleringsljus. Ibland har jag undrat över om inte vår tids allvar kraftigt hämmar humorutvecklingen - och därmed det sunda levnadsmodet och den naturliga livsglädjen. Är inte humor i dag en svår bristvara (för det kan väl inte så eländigt att det bara är jag som skrämmer bort den :-)? Vad händer med oss alla på längre sikt om det skulle vara så (alltså att den är en bristvara, inte att jag... :-)? Men som komplementär, positiv motvikt - kan man möjligen ana en förvandling och förnyelse inom detta område?

Och vad är egentligen humor? I litteraturen har jag (efter ytliga undersökningar, ja, jag erkänner det :-) haft svårt att hitta mer djuplodande definitioner på humorbegreppet. Och t o m den gode M, som är så genuint och bismakslöst rolig, verkar inte avslöja för oss hur eller vad han egentligen gör för att uppnå denna effekt ;-) Eller har jag missat nå't? Humorns väsen verkar vara ovanligt undanglidande, ja helt enkelt svårt att få fatt på. I denna lilla betraktelse vill jag därför - för att bidra till världen smångfald - på olika sätt, genom viss inre koncentration :-I och efter kommunikation med andra, försöka reflektera en bild av humorn och dess betydelse utifrån just min unikt speciella form för obalanserad verklighetssyn ;-) Kanske kunde vi rent av försöka ta en liten titt bakom de kulisser eller slöjor som utgör avgränsningarna för det hypotetiska, men sannolikt tillstädesfinnandes rike, som är humorns egen hemort...

Försöket att närma sig humorns väsen borde må bra av ett litet, men dock försök till ödmjukhet. ;-) Betraktelsen tar därför som tillägg upp några andra människors tankar om humor...

Innehåll

Att skriva om humor - vad är det uttryck för?

Redan detta att försöka skriva om humor förefaller mig i sig vara något absurt (men låt mig då å andra sidan vara absurd ;-). Något med ett så flyktigt väsen låter sig nog svårligen infångas i definitioner och mer eller mindre humorbefriade, statiska formuleringar... Men med detta i bakhuvudet kunde man kanske ändå tolerera försöket att ta ut en riktning och så peka mot den horisiont, bortom vilken humorn möjligen står att finna. Kanske kan liksom i poesin även det icke sagda bringas att tala...

Kanske kunde också en inställnings- eller våglängdsjustering hjälpa till att föra oss närmare målet, det förlovade landet? Man får kanske trösta sig med att även ett strukturskelett har sitt berättigande som hjälp för en begynnande viljestyrning, även om livets upplevelse nog i första hand äger rum mellan dess rev-, skall- och övriga ben. Alla de knep bör ju tillåtas, som kan hjälpa till att bringa ens sinne i ett sådant tillstånd, den kreativa mod eller den flødeskum, nej flödeskontakt, som kan öppna dörren och möjliggöra nedslag av humorenergin (som klippan, den gode M, tydligen glömde ta upp i sin huvudsymbol, om nu inte... ;-)

Innehåll

Några humordefinitioner

Vi börjar med att titta på ett par om än inte särdeles humoristiska så ändå humordefinitioner (så har vi direkt avverkat det tråkigaste :-):

Lilla Focus:
Sinne för det komiska. Förmågan att se det komiska i det bristfälliga i tillvaron; allvarsblandat skämt.

Psykologilexikon:
Sådant som är skämtsamt och lustigt, uppfattat med förståelse och sinne för den allvarliga sidan av saken. När man tar något från den humoristiska sidan, finns ingen skadeglädje med i bilden. Tvärtom ser man något försonande i det som man upplever med humor. Sedan början av 1970-talet har humorforskningen fått allt större utrymme i beteende- och samhällsvetenskaperna.

Filosofilexikonet:
(av lat. umor, fuktighet, vätska). Ordet humor går tillbaka till den senmedeltida temperamentsläran (delvis övertagen från Galenos - ca 131 .. ca 201), enl. vilken de olika karaktärerna förmodades vara beroende av de kroppsvätskor (lat. humores), som är mest förhärskande. Omkring 1800 får ordet filosofisk betydelse i estetiken... och blir en beteckning för det romantiska sättet att erfara och meddela sig på, då denna kännetecknas av en medvetenhet om att den faktiska, ändliga, reella världen inte svarar till det oändliga idealet om den goda världen. Kierkegaard kan därför använda ordet humor som en beteckning för grundstämningen hos en människa, som visserligen har insett omöjligheten av att realisera ett etiskt liv i denna ändliga värld, men som ännu inte har beslutat sig för att hänge sig åt religiositetens oändlighet.

Innehåll

Tankar runt definitionerna

Jaha, vad sade oss då ovanstående definitioner? Sade de över huvud taget något?

Bra cirkeldefinitioner, eller hur?! ;-)

Ja, nog blir vi vid en ytlig genomläsning - med full respekt för definitionsförfattarnas svåra uppgift - bara något litet klokare av detta... Vad är det komiska för något? Och vad är ett skämt? Vi kanske till en viss grad vet det inom oss, alla, men hur skall vi uttrycka det? Kanske säger dock faktiskt den filosofiska definitionen en del om humorns natur, även om filosofin med naturnödvändighet tenderar bli något torr. Fuktighet och vätska säger kanske mer om humorns väsen än man i förstone skulle tro? Fuktighet är ju i vart fall inte torr... :-)

Humorforskning tenderar alltså, men behöver ej, vara mer eller mindre humorbefriad - jfr titeln "En betraktelse om humor"!!! Nästa akademiska nivå - metahumorn - är då humor om humor. Låt oss alla glädjas åt detta faktum som en möjlighet att - i en framtids högintellektuella forskning - på komedins vingar nå oanade höjder!

Kanske kan det alltså ändå - skämt åsido - vara så att en verklig poäng skymtar fram mellan raderna i dessa definitioner? Humor tycks komma i motsatsförhållande till torrhet - sedd som själslig egenskap - eller överdrivet allvar, liksom även till dogmatik, likriktning, robotisering, fanatism... Det handlar tydligen om en förmåga, en vilja - alltså en andlig kraft - att se och inte minst kommunicera poängen, essensen eller livssidan i tillvaron, sådan den avspeglas genom det ännu ofullkomliga skapelseverket. Och märk väl, detta sker utan skadeglädje - alltså med ett rent sinne, befriat från dräpande tendenser.

Man förstår och accepterar den allvarliga eller utvecklingsbefordrande aspekten av tillvaron, men låter inte denna förståelse förmörka ens kontakt med livets högre dimensioner, där livsglädjen i all sin fräschör alltid flödar fritt. Man har en försonande inställning till det lidande, som alltid är associerat med det ofullkomliga plan man representerar och lever på. Man accepterar kort sagt att ta sitt ansvar, att leva i - och inte fly - världen, trots dess ofullkomlighet. Och accepterandet i sig frigör en andligt-praktisk kraft, som kan användas för att personligen bidra till förändringen av världen i riktning mot idealet. Vi är med denna inställning med om att föra nytt liv in i världen! Ja, kanske närmar vi oss med denna själsliga inställning de lättare rymder, där humorn bor...

Innehåll

Vad är då humor?

Humorn är Guds leende på jorden

H. Zetterström (Hasse Z)

Humor tycks således vara besläktad med en andlig grundstämning eller kraft - ett sätt att se, uppleva, handla och kommunicera - positivt och konstruktivt, med viss distans till den tunga materien. Den skapas därigenom inifrån, når ut, förs aktivt in i och förändrar världen! Men hur går då denna definition ihop med den av alla kända mörkare form av humor som grasserar i världen, och som alltid är på någons bekostnad?

Kanske kan man säga att humorn är ett högre tankeklimat, som slår ner i det lägre? Den kommer in i ett visst sammanhang, men härrör egentligen ur helt ett annat sammanhang. Man byter dimension - det blir en krock. Sammanhanget eller kontext byts alltså ut. Man beskriver en verklighet i termer av en annan. Exempelvis beskrivs en mångdimensionell flödesverklighet paradoxalt med en statisk kopias begrepp, eller tvärtom. Därigenom uppstår en lustig - lustfylld - kontrast. Man skapar ett fokus - en mötesplats - där man sedan i bästa fall tillsammans kan spinna vidare och gradvis bygga upp en alternativ värld, en reflex av en högre värld.

Humor kan även sägas ha med avkamouflering eller avslöjande att göra. Den energi som i livet har den största genomträngningsförmågan är intuitionen. Denna energi verkar därför avkamouflerande och kommer på så sätt naturligt in i humorns sfär - och blir en förutsättning för högre humor. Man uttalar klart och koncist - med glimten i ögat - den mening något egentligen har. Men avkamoufleringen eller avslöjandet passar inte alltid in i samhällets eller kulturens uppbyggda begreppsramar, särskilt inte om "ärligheten" framsades i ett opassande sammanhang eller på ett sätt som riskerar att uppfattas som sårande...

Humor förväxlas ibland med ironi, där man alltid säger något annat än man menar. Men olja och vatten låter sig svårligen förenas, annat än till eventuellt en grumlig emulsion... Ironi kan således sägas vara i visst motsättningsförhållande till humor, i kraft av att den är en kamouflering av det sanna. Man kallar något för något annat. Humorn leder snarare in 'något annat' i något ;-) Ironi fordrar en viss tyngddominerad känsloutveckling, vilket också visar sig i att den ofta går ut över andra. Humorn verkar i kraft av sin inneboende släktskap med intuitionen vara hemmahörande i de högsta, medan ironi dväljs i de lägsta världarna.

Humor verkar också ha en relation till den intellektuella form av högre sexualitet, som kan kallas förstärkt aha-upplevelse (Bruus-Jensen). När två parter är i en intensiv, intellektuellt präglad och sympatisk form av kommunikation med varandra tenderar bollandet av idéer återkopplande spiralisera uppåt till den extatiska nivå, där man knappt längre är medveten om orden man uttalar, utan intuitivt kommunicerar direkt från själ till själ. Och denna täta form av utbyte är alltid lustfylld och tenderar mot att vara humoristisk. Denna flödeshumor ger mycket behagfull och förstärkt livskraft, vilket tydligt visar dess karaktär av sexualitet.

Innehåll

Betingelser för humor

För humorns framfödande krävs en viss förmåga till självreflektion - en förmåga att se sig själv utifrån och inte ta sig själv för högtidligt. Den fordrar alltså en viss intellektuell utveckling - en viss förmåga till separation från objektet - men kan vid individens intelligensdominans, genom oreglerad känsla, bli till cynism och ironi. Humorn fordrar självinsikt - en förmåga kunna ta sig själv som man faktiskt är. Man ser härigenom även den humana förmågans betydelse för humorn; den trivs där man omfattar sig själv och andra med tolerans och ömhet och har glimten i ögat. Humor förenar sig däremot inte väl med obalanserat eller av känsloenergin starkt hämmat tyngdenergiflöde, t ex dråp, maktutövning, bitterhetskänslor och martyrskap.

Strävan efter att till varje pris vara humoristisk bör ej överdrivas, eftersom frampressad humor inte har samma karat. Intention att vara humoristisk tenderar ibland att missuppfattas, där man inte är i våglängdsmässig kontakt med den andra parten; det sagda tolkas alltför bokstavligt, vilket kan bli lätt pinsamt för berörda parter. Humor låter sig svårligen betvingas; det är svårt att "koppla upp sig" med tvång. Men andra mer humorbefrämjande sinnelag finns alltså, liksom uppträningsbara knep... "Positivt tänkande" kan dock lätt urarta till tvång, då man - mer eller mindre fanatiskt - tillmäter den verklighet man faktiskt lever i mindre betydelse än idealbilden härav. Men på verkligheten grundat positivt tänkande är en bra förutsättning för sann humor.

Innehåll

Humorns väsen

Humorn tycks primärt leva i stunden, den är idén som främst lever i själva den spontana skaparprocessen. Den formaliserade, kanske nedtecknade minneshumorn - historien eller komedin - är bara en blek avglans av denna i nuet flödande humor. Humorn blir bäst i födelseprocessen, då den faller spontant utur ett sammanhang, som en glimt, som en absolut oväntad vinkling. Den har primärt med originalitet att göra - poängen är inte lika rolig andra gången! Den "slår ner" när de rätta betingelserna infinner sig och blir då mer eller mindre ande, alltså mer eller mindre genialisk. Humor har med "balanserad obalans" att göra. Den är en inställningsfråga. Humorn rör sig inom området diskreta eller subtila kontraster.

Humor är den tilltagande livskraftens munterhet, den som föds vid livets morgonutveckling. Den skimrar extatiskt-elektriskt som norrskenet. Den underhåller fram emot "sjunde himlen"; i kontrasten mot den mörka erfarenhetsbakgrunden lyser poängen (=intuition) särskilt starkt. Den är salighet och blickar i nuet tillbaka i guldkopiorna. Humorn är gemytlig och festlig, omgivningskänslig och ömsint men ej sentimental; den äger inre logik och har en allvarlig underton. Den är en - perspektiviskt möjligen liten men dock - särdeles viktig gren av livets träd. Humorn är inte primärt bunden av språket, bara "upphängd" på detta och påverkar därför omedelbart, skapande inre bilder.

Ande är humor. Gott humör skapar humor. Invånarna i andevärldens högintellektuella zon eller Guds primära medvetande har alltid humor! Ett lyckat skämt tycks ofta ske på inspiration från högre ort. Humor har relation till livskraft, livsglädje och levnadsmod. Den är alltid och helt automatiskt närvarande när vi släpper smärtan eller tyngre tankeklimat. Humor har atmosfär; den har direkta kopplingar till jul- eller gåvoprincipen - Guds närhet i mörkret - och utgör därigenom en diametral motsats till dråpet, t ex i satirens form. Det ser i viss mening ut att finnas ett humorplan i tillvaron, även om M inte explicit tecknat in det i sin världsbild! Humor är direkt kontakt med det högre; den är glimten i ögat. Gud har humor...

Livets mening har av M beskrivits som detta att uppleva det, även om livet i kraft av sin evighetsnatur egentligen är höjt över mening. I sin högre form förutsätter detta att upplevandet är njutbart, att det uttrycks och upplevs som underhållning. Och humorn kan kanske just betraktas som en sådan högre form för upplevelse eller underhållning!

Innehåll

Humorns verkan - vad betyder den för oss?

Humor utgör själslig näring. Den är en vitamininjektion - och ger därigenom livskraft, livsmod, hälsa och livsglädje. Grunden till hälsa är blodets kvalitet eller magnetisering, vilken uppkommer särskilt av våra livsbefrämjande tankar, tankar av nästakärlek och gåvokultur - och i det positiva mötet med vår nästa. Värdet av skratt och humor kan i vår tid inte överskattas. De är så nödvändiga och betyder så mycket att vi medvetet eller omedvetet längtar efter en tid, då den åter strömmar friare. Hur skulle man kunna vara vid fullkomlig hälsa utan ett humoristiskt sinne? Tanken förefaller omöjlig!

Skratt och humor är mikrokosmisk solenergi. De är världsimpulser för våra mikroväsen. Dessa ljusa tankearter utgör således även själslig näring för dessa väsen i vår vård, för det världsallt som vi är gudom för.

Ja, det ser faktiskt ut som om humor - jfr. definitionen - i kraft av sin livskraftsbefrämjande natur kan ses som ett slags fuktighet eller vätska, ett smörjmedel , något som upphäver lidandets friktion. Glimten i ögat avväpnar lidandet, den avlägsnar varje känsla av martyrium. Det är mycket bra att försöka uppöva en "humorautomatism", som träder in i kritiska situationer. Man kan ibland se att humorn i denna form blir kvar även hos mycket gamla människor. Tyngden släpper sitt grepp, mildheten infinner sig och humorn blir en kontaktkanal, även om man i övrigt inte är fullt fysiskt närvarande och kommunicerbar.

Innehåll

När tar man till humor?

Humorn är ett sätt att med glimten i ögat klara av nästan överväldigande svårigheter i livet. Den är nedtransformerad kraft som hjälper till att behålla perspektivet. Den kan användas för att ge kraft och ljus, skapa själslig resning i en svår situation, då allt ser mörkt ut. Den kan även avväpna eller vända en potentiellt hotfull situation, exempelvis detta att hålla föredrag. Den riskerar dock vid nervositet att bli krampaktig och överdriven.

Även i mindre dramatiska situationer kan den med fördel användas. Ett exempel är då man genom dess enande kraft skapar kontakt. Alla känner igen sig i humor. Den är ett internationellt språk för överbryggande av olikheter. Spontan humor hjälper till att ge perspektiv på våra situationer - men vi kan kanske också försöka frammana den för att skapa detta perspektiv. Humorn framträder som en naturlighet, då man har på själslig sympati grundad flödeskontakt på en högre nivå.

Innehåll

Exempel på humorns olika former

Innehåll

Humorns utvecklingscykel - ett förslag

Innehåll

Förbi tilläggen

Tillägg 1: Några tankar av Henri Bergson

Efter att ha formulerat ovanstående tankar fick jag i min hand den lilla boken Skrattet av filosofen och nobelpristagaren i litteratur Henri Bergson (1859-1941). Bergson är förmodligen även den mest kände representanten för en genomförd intuitionsfilosofi med begrepp som varandet (durée), livsimpulsen (élan vital), aktiv imagination och självets ström (Engelbrecht).

En stor "tröst" för undertecknad i sina humordefinitionsförsök är att Bergson börjar sin bok med att konstatera att redan Aristoteles och sedan många efter honom gäckats i sina ansträngningar att lösa humorns gåta. Man får alltså sägas befinna sig i gott sällskap... ;-) Bergson vill heller inte definiera humorn statiskt, utan ser den snarare som något levande. Han vill snarare i poetisk anda observera den där den växer fram och utvecklas - med all den respekt han känner sig vara skyldig livet. På så sätt kan man, menar han vidare, nå en praktisk och ingående kännedom, liknande den som växer fram ur ett långt kamratskap; humorn härrör ur livet och kan därför säga något om livet.

Bergson konstaterar i korthet:

Komiken tycks enligt Bergson uppstå där en viss stelhet kan förmärkas. Med distraktion - bristande uppmärksamhet och smidighet - "springer man efter idealen men snubblar över verkligheten". Personen i sin tankspriddhet lever inte i nuet utan i det som just förrunnit. Han fortsätter med sina automatiska rörelser, även om omständigheterna kräver något annat. Den fixa idén ersätter anden - gracen, spiritualiteten - vilken därigenom som en stel form påtvingas ett väsen utan att låna av dess mjukhet. Humorn fordrar omedvetenhet och kan sägas upprinna i spänningsfältet elasticitet-vaksamhet, dessa komplementära krafter som livet mobiliserar i oss alla. Skrattet blir lätt till en social gest - inte minst där samhället hos individen vill korrigera excentricitet, asocialitet och andra avvikelser från normen. Humorn har alltså en återförande funktion.

Slutligen ett antal ytterligare poänger från Bergsons bok:

Min egen reflektion i detta sammanhang blir att det är kontrasten och anpassningssvårigheterna när den högre verkligheten vinner inträde i och skall anpassas till den lägre som skapar en lustig effekt. Denna behöver inte nödvändigtvis vara känslobefriad eller på någons bekostnad, nämligen i det fall vi ömsint kan känna igen oss i sfinxväsendets lott. Och den lustiga dimensionen kan hjälpa oss i vårt transformationsarbete...

Innehåll

Förbi tilläggen

Tillägg 2: Några tankar av - och samlade av - Edmund Bergler

Ovan har vi sett några tankar om humor av Bergson, nedtecknade under seklets tidigare del. Något senare verkade den österrikiske läkaren Edmund Bergler och skrev nästa bok i min hand - Skrattet och sinnet för humor (1956). Bergler, inspirerad av Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier, var medarbetare vid dennes klinik i Wien 1927-37. Boken, som utgår från och vidareför Freuds humorteori i Der Witz (1905), där denne arbetar med tekniker som flertydighet (förtätning) och anspelning, kan betraktas som något av en klassiker inom området. I boken som klassificerar olika former för humor finns även talrika anekdoter och exempel ur litteraturen.

Undertecknad, som i Freuds system finner ett utomordentligt viktigt och grundläggande pionjärarbete för den psykiska och psykologiska forskningen, vill dock ändå inte för mycket gå in i hans system. Detta beroende på att systemet trots allt - i Freuds tid av ren nödvändighet - mest arbetar med studiet av psykets källarvåningar, springer ur praktikens umgänge med det sjuka eller störda psyket. Högre eller humanare humoryttringar trivs ju bättre i hissen uppåt, i de delar av byggnaden som är ovan jord och inte minst i takvåningen med dess solljusa ateljéer, där inte mycket skymmer det friska och kreativa psykets utsikt över de solljusa och luftiga, gyllene och blåskimrande himlanejderna.

Vi skall därför här endast inskränka oss till att återge huvudnamnen ur Berglers historik över humorns utveckling och i övrigt flyktigt beröra några av de humorvarianter, som Freud och han själv tar upp. Den intresserade hänvisas direkt till hans bok.

Innehåll

Förbi tilläggen

Tillägg 3: Några tankar av - och samlade av - Folke Westin

Westin börjar sin bok Komikens väsen med följande ord: "Många har skrivit om komik; listan på teoretiker omfattar de mest lysande namn från Aristoteles, Hobbes, Kant, Schopenhauer till Bergson och Freud. Likväl är resultatet påfallande dåligt. Kvalitén svarar inte mot namnens klang." Och känner vi inte igen detta? Hör inte humorns väsen hemma på ett så högt plan att vi ännu knappt skådat mer än några av dess himlaarkipelags mest avlägset belägna skär?... Westin konstaterar vidare att många av auktoriteterna tycks ha stirrat sig blinda på någon av humorns särskilda aspekter och dessutom behandlat stoffet osystematiskt; själv försöker han därför behandla ämnet med respekt, utan förutfattad mening (min kursivering; är detta verkligen möjligt?) och på grundval av det kända komiska stoffets systematisering, utan att ändå frångå helhetssynen.

Han börjar sedan verket med en historisk orientering, mest för att ge läsaren ett begrepp om vad som sagts om humor. Bl a...

...och deras humorsyn berörs på ett inte överdrivet snällt och respektfullt sätt i denna bokens första del. Sedan går han i dess nästa tredjedel igenom humorns kategorier. "Helt säkert kan man inte finna någon anekdot, som inte hör hemma i någon av dessa fållor...". Urvalet har skett utan tanke på någon teori, poängen har styrt uppdelningen. "...På så sätt har erhållits en motsvarighet till familjerna i växtriket (min kursivering...)"...

...och i den sista delen sammanfattar han sina egna synpunkter och värderar även de olika teorierna...

Och boken avslutas med en resumé, som avslutas med orden: "Läsaren torde ha konstaterat, att en mycket stor del av de här kritiserade bedömarna varit oerhört oförsiktiga. Jag, som läst dem alla, borde i sanning ha tagit varning och lärt mig försiktighet. Ja, jag tror att jag varit försiktig. Jag har strävat efter att vara det. Jag har inte velat vara märkvärdig och briljant. Det finns inte plats för sådant i en ärlig undersökning av komikens väsen. De lösningar, jag kommit till, är inte märkvärdiga, djupsinniga, starkt lysande. De är enkla, ser kanske rätt torftiga ut. Men de är riktiga (min kursivering...)."

Innehåll

Förbi tilläggen

Tillägg 4: Några tankar av - och samlade av - Görel Kristina Näslund

Näslunds bok Skratta och må bra : En bok om humor och glädje känns för mig genast mycket tilltalande, mer modern, full av liv och ödmjuk inställning än vad som förefaller vanligt på området. Den har verkligen fokus på skrattet i praktiken - den tar upp olika teorier, men väver in dem i ett naturligt, ej teoretiskt överlastat, sammanhang. Den är faktiskt en presentation av hälsoråd, de bästa på år och dag!

Den franske filosofen Penjon var kanske den förste, konstaterar hon, som insåg att humor och kreativitet är parhästar. Han konstaterade 1893 att skratt är uttryck för frihet - frihet från det strikta logiska tänkandet och frihet att leka med nya idéer.

Många tänkvärda citat - inte minst det av Hasse Z som jag lånat - och goda exempel genomlöper texten, som också kryddas av skämtteckningar av Gunilla Dahlgren. Och första halvan av boken går författaren verkligen igenom olika sätt att få in mer humor och glädje i sitt liv...

Några rubriker:

Sedan fortsätter Näslund med att titta på vad som menas med humor. En tankeväckande iakttagelse är att så många stora tänkare försökt ställa upp teorier om skrattets ursprung, men så få försökt förklara gråten; kanske är gråten självklar, medan skrattet setts mer som en besynnerlig sinnesyttring... Hon frågade en gång sex psykoterapeuter om deras humorsyn. Svar:

Olika synsätt genomgås, bl a berörs efter en kort historik Berglers och Freuds. Även barns humor tas upp av Näslund - i motsats till Freud, som tycks ha förnekat den. Rubriker:

Maiers humorsyn berörs också. Följande utmärker i denna den humoristiska upplevelsen:

Och boken avslutas så med en mycket omfattande referenslista, även den påfallande praktiskt hållen. Boken rekommenderas varmt!

---

Slutligen vill jag återge ännu ett citat ur Näslunds bok, taget ur Ynglingen av Fjodor Dostojevskij:

"En människas glädje är det drag som utlämnar henne mest, med hull och hår. En del karaktärer kan man länge inte komma underfund med, men om personen råkar skratta till helt öppenhjärtigt visar sig hela hans karaktär med ens som i en öppen hand. Endast en människa med den allra högsta och lyckosammaste utveckling kan glädjas på ett sätt som meddelar sig till andra, det vill säga oemotståndligt och godhjärtat... Alltså: om vi vill skärskåda en människa och komma underfund med hennes själ, skall vi inte studera hur hon tiger eller talar eller hur hon gråter eller ens hur hon grips av de ädlaste idéer utan hellre ge akt på henne när hon skrattar. Har hon ett gott skratt är det en god människa."

Innehåll

Nu är det (nästan) slut!

Vi ser tydligt hur nästan varje författare utom den senaste - jag också? - förfäktar sin egen teori om humor och finner alla tidigare närmast helt värdelösa, t o m som bas för egen forskning... Och då finns ju inte så mycket mer att tillägga, eller hur? Det är kanske bättre att vi lägger de lärda böckerna åt sidan och - i stället - ödmjukt lever tillsammans i nuets endräkts upplevelse och odlar och arbetar med livets egen högst meningsfulla underhållning och spontana humor!

:-)))

Innehåll

Humorns relation till bön etc - några till läsaren utkastade frågor

Slutligen en i mitt tycke intressant fråga, som jag härmed - till gruppsamarbetets och kommunikationens lov ;-) - vill kasta ut till eventuella läsare:

???
Finns det någon relation mellan humor och bön -

och hur ser den i så fall ut?

???

De förefaller mig ha en hel del gemensamt, t ex att båda kan ses som kommunikationsformer. Båda verkar ha med intuition och skapande att göra. Båda kan användas för att avväpna den fysiska tillvarons ibland vassa flisor...

Är kanske bön kommunikation uppåt

och humor nedåt -

alltså Guds svar!?

Har Hasse Z kanske rätt? Det känns nästan så... Har vi med detta nått humorträdets stam och rot? Eller finns det bättre humordefinitioner?

-=oOo=-

 

Fler undringar:

Även det fria idéflödet - inspirationstillståndet och aha-upplevelsen - det heuristiska, intellektuella igenkännandet, liksom det djupare igenkännandet eller väsendenas enhetsförnimmelse, tycks alltså i kraft av intuitionsinblandningen i olika kombination med andra grundenergier höra till området. Men jag kan inte helt klart se naturen av deras samband (naturligtvis :-)!

Är humorn rent av hemmahörande på ett så högt plan att vårt språks begränsningar och vårt vanligen övervägande rationella tänkandes statiska natur omöjliggör en fullt tillfredsställande beskrivning av dess natur, dess verkliga poäng? En skumning av humorforskningslitteraturen tycks styrka detta; vi hamnar p g a humorns - i vår referensram paradoxala - natur lätt i polemik, i stället för att med ett leende ta till oss de fragment av en helhetsförståelse vi erbjuds. Är humorns väsen i så dominerande grad upplevelseorienterat att det nästan helt glider mellan maskorna vid försöket att fånga det i de utkastade strukturerna?

Är humor, som några forskare (Langevin; Day) menar, helt enkelt en högre vakenhetsgrad? Vid humor, liksom vid smärta, visar det sig att adrenalin avsöndras!

-=oOo=-

 

Är humor helt enkelt ett annat ord för livets mening,

som ju kan betraktas som detta att uppleva det?

-=oOo=-

 

Sammanfattningsvis några besläktade punkter att fundera kring, för den som är intresserad:

Vill någon möjligen hjälpa mig att se möjliga kopplingar mellan dessa begrepp, synbarligen bildande ett skepp, färdandes över ett ännu till stor del okänt visdomshav? Även andra synpunkter runt humor och intuition m m är av stort intresse - jag tackar på förhand varmast!

-=oOo=-

 

Kontakta mig genom att klicka på 'Contact' på följande sajt: martinus.nu.

Innehåll

Referenser och bakgrundsläsning

Innehåll

Fler artiklar