Cliff Weinmann, 1998-11-23, rev. 1999-06-29.
Även i Ny Kultur 3-4/1998.
Innehåll
"Vi har alldeles för många som lever utan att
arbeta;
och vi har alldeles för många som arbetar utan att
leva."
Charles R. Brown
Utgångspunkten för denna artikel är en persons frågebrev till Martinus. Arbetet är ett av de mest centrala och laddade områdena i våra liv. Vilken är vår syn på det? Hur är relationen mellan arbete och diktatur och demokrati? Kan man spåra en kommande humanisering, en begynnande gåvokultur? Brevet utlöste en mängd funderingar hos mig - inte minst om hur vi tolkar, ett problem som blir uppenbart just när det gäller Martinus egna ord. Och oformulerande tankar stressar...
Vi lever i en brytningstid, då samhällets arbets- och moralsyn mer än någonsin genomsyrar individens praktiska liv, liksom hennes medvetna och omedvetna tankar. Vi finner oss själva mitt i den pågående internationaliseringen, i färd med att - inte minst genom datatekniken - knyta samman ländernas samhällsstrukturer. Artikeln, den fjärde i en serie som berör gåvokulturens betydelse för vårt andliga växande, berör frågor runt allmän och individuell moral och ansvar i samband med arbetsbegreppet.
Ett borgerligt yrkes tvång - och kulturella förmåner
I Kosmos 12/1993 återges ett av Martinus många brevfrågesvar. Personen verkar i högsta grad vara missnöjd med sitt liv och uppfattar en anställning i ett borgerligt yrke - med fast dagsschema, med tvånget att göra sådant som ej angår - som något mycket förhatligt och avskyvärt. Han skulle hellre "korsa Atlanten på en timmerflotte med risk för att bli uppslukad där än att beträda kontors- eller affärsvärlden för att uppslukas av den".
Martinus ger ett mycket utförligt svar på brevet. Han behandlar det faktum att frågaren faktiskt njuter av många förmåner, som andra måst skapa under olust. Han räknar upp ett antal av dessa förmåner, som vederbörande dagligen sedan födelsen som en självklarhet utnyttjat, t ex behagliga kläder, trevlig bostad, sjukvård vid behov, skolor.
Martinus skriver vidare: "Det är möjligt att Ni har lust att arbeta med saker och ting på ett högre plan än det rent materiella, fysiska planet, men vilka av de många klavbundna arbetarna [...] har inte det? Men ett högre plan eller kulturstadium än det som den nuvarande, gudlösa, materialistiska kulturen representerar är idealism. Sann idealism är nästakärlek. Det är detta att hellre själv lida än att andra skall lida, att hellre själv ta stöten än att andra skall ta den."
Ytterligare: "de främsta visa är människor som är beredda att göra alla slag av arbeten, om de därigenom kan hjälpa människorna till ett större ljus eller en bättre tillvaro". Han påminner också om att Kristus var snickare och att han själv deltagit i det borgerliga yrkeslivet sedan 12-årsåldern. Han kände att han "i stor utsträckning levde på andras arbete" och därför också måste "vara med om att utföra det arbete som andra kunde leva på, så länge som [han] ännu inte var mogen att kunna utföra det andliga arbete för Gud som [han] senare i så hög grad blev välsignad med".
Frågesvaret stimulerade min känsla av tacksamhet. Hur ofta tänker jag egentligen tillräckligt på hur beroende man är av gåvorna från sin omvärld? Min vilja att på allt fler områden inte längre leva på andras bekostnad får här en stark, logiskt väl underbyggd, tillskyndan! Men varför kände jag mig också litet nedstämd vid läsningen? Var det bara för att mina egna svaga punkter belystes som av blixtljus? Var det för att jag vill tillåta mig rätten att acceptera mitt i nuet outvecklade tillstånd, för att härifrån på ett sunt och harmoniskt sätt kunna gå vidare?
Efter litet funderande tyckte jag mig bättre förstå... Detta var ju av Martinus inte beräknat att läsas av många, utan ett personligt brev utifrån frågarens situation. Den springande punkten var personens hat till situationen. Hat binder och skapar helvete och skärseld. För att på bästa sätt kunna hjälpa frågaren vidare var Martinus tvungen att använda tämligen drastiska formuleringar, även om han insåg att det skulle bli smärtsamt. Så gör ju även en kärleksfull förälder eller en god terapeut, när det behövs. Till en annan tänkt person, också tyngd av arbete, men ändå respektfylld och tacksam, hade svaret förmodligen blivit ett helt annat - understödjande personens lust att förändra sitt liv. Sådana människor är mycket vanliga i dag. Vissa av dem skulle förmodligen uppleva frågesvaret som en dolkstöt, hur rätt det än är för frågaren. Nedstämdheten blev förklarlig.
Ett harmoniskt användande av kosmiska analyser
Ord av Martinus äger stor auktoritet, även om han själv på alla sätt ville undvika att stimulera till någon auktoritetstro. Därför tar man ett stort ansvar, när man använder dem. Om man älskar sanningen måste man göra allt, för att orden skall återges i rätt sammanhang. Kosmologins klara analyser kan ju ge trovärdighetens sken - alltså makt - även åt personliga uppfattningar!
Det finns två fundamentala principer som skapar turbulens i vår kultur. Diktaturen kan ses som en uråldrig kvarleva från djurriket och uttrycker sig genom likriktad kollektivism och maktmissbruk. Demokratin är av förhållandevis späd natur - och stimulerar mänsklig ansvarsmedvetenhet, tillåtande och stödjande. Den gudomliga diktaturen var i sin glans dagar en välsignelse; kungamakten var då en förutsättning för människomassornas ledning mot högre mål. I dagens moderna samhälle, däremot, som starkt påverkas av nya impulsers individualiserande effekt, talar varje politiker med självaktning om individens rätt och demokratin som vägen vidare. Diktaturen är i dagens värld alltid försedd med en inbyggd bomb. Den sliter sönder sig själv genom sina handlingar - harmonierar inte längre med den gudomliga planen för utveckling.
Arbetet och dess villkor i vår tid
Vad är då arbete? Vi kan säga att det är vår förmåga att genom vår skaparförmåga omskapa materierna - även tankematerierna - till en form, som blir till nytta, glädje och välsignelse för andra - och därigenom också oss själva. Vår gudomliga skaparförmåga, vår tid, är ju ytterst sett vårt enda betalningsmedel. Martinus analyserar området utförligt i Livets Bog 1, LB I, kap. 4 - och beskriver där vägen mot sann internationalism.
Det mentala eller andliga solljuset tilltar genom den nya världsimpulsen. Vi är stadda i snabb utveckling från djur till människa, från diktatur till demokrati. Vi genomgår i arbetslivet en global effektiviserings-, harmonierings- och objektiviseringsprocess - allt belyses. Det tilltagande ljuset får dock genom kontrastverkan även de mentala skuggorna, de diktatoriska tendenserna, att djupna - polariseringen tilltar. Sådant som tidigare var dolt under medvetandets yta flyter upp, får relief, skärskådas. Vi blir i detta ragnarök varse vår vana att bekämpa mörkret i stället för att stödja ljuset.
Nya idéer, ny information, nya möjligheter väller över oss. Vi forceras, stressas. Vi vidgas och höjs också. Men icke desto mindre är de problem som finns av allvarlig natur. Det spirande människoriket är alltid känsligt. Den från tid till tid i olika förklädnader uppflammande diktaturen riskerar tillfälligt att kväva livets låga. Den som har sett en del av ljuset - exempelvis genom sitt möte med Martinus kosmologi - får här ett särskilt ansvar att stödja de spirande livsprocesserna, och inte låta sig manipuleras av den gamla elefantfotens tyngd...
Diktatur under demokratins täckmantel
En av diktaturens förnämsta hjälpmedel är kamouflageprincipen. Man kallar diktaturen något annat. Och metoderna är raffinerade! Man utgår nämligen alltid från en sanning, som i sig inte kan bestridas. Det extrema, mest kända exemplet är väl inskriptionen "Arbeit macht frei" över ingången till dödens läger. En djup sanning har här förvrängts lika effektivt som hakkorset kommit att förvränga det riktiga korset - fullkomlighetens symbol. Det fanns ingen normal utgång ur detta dödens läger...
Vad som rör sig i vårt inre är alltså ofta något annat än det vi öppet vill erkänna. Här finns fortfarande rester av uråldrigt tänkande. Diktaturen använder sig bara av mer förfinade, förtäckta metoder, såsom den officiella moralistiska arbetssynen, intimt sammanlänkad med bankkonto-, börstransaktions- och räntekulturen, som ständigt styr om resurser från fattiga till rika. Detta gäller även motståndet mot kortare arbetstid - vilken gör det svårare att styra människomassorna. Genom kosmiska impulsers starka påverkan måste all denna "mentala slagg" komma till ytan och skapar mycket av vår tids oro, motsättningar och ytterst krig.
När en svensk minister - apropå arbetslöshetsproblemet och den föreslagna lösningen: arbetsdelningsåtgärden friåret - nyligen kunde tillåta sig att säga att man inte bara kan få gå hemma och ligga på sofflocket, utan att det i så fall måste vara studier, så är detta en omisskännlig fläkt från gamla tider... även om uttalandet delvis var en eftergift åt de i bakgrunden hotfullt mullrande marknadskrafterna. Här underkänns helt - under moralismens täckmantel - individens egen förmåga att ta ansvar och bygga sitt liv, bli "självgående", bli en forskare. Här får ingen tänka själv, utan någon annan avgör värdet på arbetet; makten vet alltid bättre vad individen behöver och skall göra. Här skall var och en in i systemets struktur. Sysselsättningen måste vara mot individens vilja, för att vara värd något. Livsluft finns ej för den "ström av värmevågor... livskraft... idéer", den inspiration, som enligt Martinus (LB I, st. 17) är individens enda möjlighet att på sikt själv bli ett med "vägen, sanningen och livet". Här synes det vara långt till gåvokulturen.
Marknadens valplats - där allting används!
Uttalandet är uttryck för den sida i väsendet, som ofta kallats "den allmänna meningen". Men annat spirar också... Absolut allt har sin plats i utvecklingsprocessen - och är därför "mycket gott". Vår tids mörka yttringar är ett led i vår stora livs- eller medvetenhetsförnyelse, och är därmed ytterst vävda av ljus! Försynen använder sig även av vår lägre natur för att forma övergången till det nya, humanare riket. Det handlar om förmåga till perspektiv och tolerans. Men det gäller också att inte låta evighetsperspektivet förlama ens möjliga insatser på det lokala planet. Det finns stort behov av aktivt arbete i den nya världsimpulsens riktning! Och det kan ju vid behov ske på ideell basis.
Vi har i dag ett "sado-monetaristiskt" ekonomiskt system som ständigt tycks sätta gränser för individens kreativitet. Mycket som är sant livgivande har svårt att uppfylla de kortsiktiga - för jorden och individen utarmande - lönsamhetskriterierna hos den ständigt anonymt undflyende "marknaden". Klassiska beteendemönster och strukturer runt ägande och makt premieras. Djurrikets låga tycks här flamma upp ännu en gång; det vågar inte släppa sin makt över själarna. Vi har på detta område en sann diktatur, som strävar mot att likrikta individerna, men faktiskt även "bränner ut" deras egoistiska del. Låt oss dock inte glömma att den framtvingande "teknifieringen" har givit oss många materiella välsignelser och bidrar till byggandet av den fysiska delen av det fullkomliga människoriket (Den eviga världsbilden, symbol 4)!
Formellt och informellt arbete
Ofta delas arbete upp i yttre, formellt respektive inre, informellt. Jägaren - ofta mannen - gick ut i världen och skaffade förhoppningsvis hem ett byte. Kvinnan var oftast den som stod för skapandet av hem med trevnad, barnuppfostran och allt. I dag söker både kvinnor och män nya identiteter i takt med den framväxande dubbelpoligheten, men ändå värderas det konkurrensutsatta, "närande" arbetet i världen högre. Det är det som har de ekonomiska resurserna bakom sig. Diktaturen visar fram ännu ett av sina drakhuvuden, materialismen; det som sker i hemmet är liktydigt med att ligga på sofflocket.
Uppdelningen av människor i närande och tärande kan ses som en av materialismens största segrar, en av dess främsta blommor. Men är då denna blomma måhända inte endast en isblomma? Måste det ännu en gång sägas att denna blomma är en dödens prydnad på monumentet för krossandet av all sann kultur? Måste det påpekas att denna uppdelning får absurda konsekvenser? Eller är det helt riktigt att vapenindustri, börshandel, långivning mot hög ränta etc är närande medan vård av sjuka, satsningar på skola och offentliga aktiviteter, gynnande av kultur, konst och musik alla är tärande? De förstnämnda är ju lönsamma i pengar räknat, men ej de sistnämnda. Behövs här inte en långt skarpare analys? Behöver man inte mer ingående studera några av vårt nuvarande pengasystems avarter, t ex förskjutningen mot det mätbara, från det långsiktiga mot det kortsiktiga, mot dödens doftlösa blomma? Har inte förnimmelsen kommit 180° ur fas när det tärande ger liv och det närande död?
I samma anda sker också en uppdelning mellan "riktiga" och andra arbeten. Detta är särskilt intressant i en tid, när livsanställningar minskar för att ge plats åt projektanställningar, varvade med perioder av "ledig kompetens". Det viktiga tycks inte vara vad som görs, utan vad det kallas. Samhällets åtgärder är då alltid per definition konstlade - ej riktiga arbeten. Inget gott kan komma ur gemensamhetsintresset. Privatisera därför allt utom polisen, militären och tullen!
Vi befinner oss kosmiskt sett alltid där vi bäst kan utvecklas! Men tolkar man detta repressivt eller tillåtande? Frågan är kanske vad vi gör där vi faktiskt befinner oss. Många människor är i dag mätta på sitt arbete. Är det då riktigt att man i varje läge bara skall bita samman och uthärda? Vari ligger ens plikt? Är det kanske att lära sig se klart och utifrån detta fatta rätt beslut? Är det kanske att arbeta aktivt för förbättringar?
Mättnadsprincipen bör i längden inte negligeras! Martinus brev bör - enligt min mening - inte tas som intäkt för att man till varje pris skall stanna på sitt jobb. Är inte detta i vissa fall rent av ett attentat mot ens förnyelsehunger och längtan, ens livskraft, ens mänskliga del - vilket faktiskt på sikt belastar samhället genom sjukdom? Det finns mogna människor som, trots tacksamhet och ödmjukhet, vantrivs i sin pliktuppfyllelse. Plikten blir då att gå vidare, att utföra andligt arbete.
Vad är då arbetslöshet? Är det synonymt med att inte arbeta eller är den kanske snarare att jämställa med medellöshet? Känner alla till att man i dagens samhälle i realiteten bestämt sig för en arbetslöshet runt 10%? Om arbetslösheten skulle sjunka tenderar lönerna att stiga, eftersom pressen på arbetstagaren minskar. Detta gör att inflationen späds på. Och då går man in och justerar upp räntenivån, varefter inflationen sjunker och arbetslösheten åter "normaliseras" på en högre nivå. Detta är modellen. Inflationsmålet är viktigare än arbetslöshetsmålet!
Är det inte snart uppenbart att det - trots all god initiativvilja som finns på gräsrotsnivå, med dagens räntestyrda ekonomiska system med ökande internationell infiltration, med dagens arbetstid och arbetsbesparande mekanisering - inte är möjligt att få bort arbetslösheten? Det är skriande ologiskt att dels med ena handen utsätta arbetslösa för ibland moraliserande och förnedrande arbetsmarknadsåtgärder eller socialpolitik med i många fall otillräcklig ekonomisk ersättning, dels med andra handen med ratten "räntenivån" styra upp arbetslösheten. Det är helt riktigt att det - som inte sällan framhålls - finns jobb åt alla som vill arbeta, men poängen är ju att det inte finns betalda jobb med individuell utvecklingsmöjlighet åt alla. Balansen kräver att samhället antingen minskar normalarbetstiden, eller också varvar arbete med tider av arbetsfrihet. Man måste ha medel för att leva, så skuldkänsla, bort!
Enligt Martinus är heller inte arbetslösheten ett tillfälligt problem, utan den har blivit permanent. Den kommer dessutom att fortsätta att öka, ända tills den blivit en maktfaktor. När arbetslösa människor inte längre känner sig förlamade, skuldtyngda eller tillhörande en ekonomisk och social underklass, utan klart kan analysera sambanden och agerar utifrån denna nya kunskap, kommer detta naturligtvis att lägga grunden till förändringar i den förda politiken. Den lilla människan kommer då inte längre i kläm. "Hel-hets-lösningarna" blir till helhets-lösningar, eftersom man inte längre från arbetsgivarnas sida kan hota med spöket arbets- och därmed medellöshet, om man ej skulle upp fylla de ensidiga kraven på "solidaritet" eller ökande, obetalt övertidsuttag. Här anas en parallell till arbetarrörelsens framväxt under det senaste århundradet!
Naturligtvis måste ett visst mått av arbete utföras för att vi alla skall kunna existera och utvecklas på det fysiska planet. Och vi lever ju inte av bröd allena, varför även en viss kulturell eller andlig bas måste säkerställas. Det är ju allt detta man instinktivt förnimmer - kanske är det därför det så ofta skapas skuldkänslor och känslor av parasitism. Grupptrycket är stort; det är svårt att vara arbetslös. Makthavarna spelar på dessa strängar. Det handlar mycket om synen på en företeelse - våra begrepp formar vår verklighetsuppfattning. Man gör därför klokt i att intellektualisera problemet för sig...
Martinus uttrycker saken sålunda i boken Samarbetsstrukturen, 3 a (min översättning): "Vår Sak är att uppfylla kärlekslagen. Det är inte det att utföra ett eller annat materiellt arbete. Det hör ju till. Det måste vi. Det är nödvändigt. Men vårt område här, vår livsgärning, vår mission är att så vitt möjligt få oss själva och även alla andra att förlåta varandra och att leva harmoniskt tillsammans. Och det kan man göra i en sådan struktur. Det är ju det som är meningen. Det är ju det som den nya världsimpulsen kommer att stödja oss i."
Det är tämligen tydligt att ingen behöver arbeta ihjäl sig för att överleva på jorden om...
Kan man gissa att det nödvändiga arbetet då genast sjunker ner till 10-20 timmar i veckan för detta nödvändiga arbete, för att senare sjunka ytterligare? Det blir verkligen tid för andligt utvecklande, hobbybetonat arbete.
Kanske kunde man uttrycka saken så, att man - om man är intresserad av ett sätt att leva i harmoni med den gryende nya världskulturen - själv får skapa sig nya jobb inom sina intresseområden, hellre än att trakassera sig om man inte har ett "riktigt" jobb. På så sätt får man försöka, i mån av möjlighet och moral, delta i samhällets fysiska och kulturella fortbestånd. Om man - innan vi har ett fullkomligt samhällssystem - är osäker på huruvida man bidrar tillräckligt, så kan man ju använda bönen som hjälp att få kraft och finna rätt och dessutom lita på att man får korrigerande reaktioner från livet självt via karmalagen!
Är man "arbetslös" i dag kan man ju sträva efter att se detta som ett gyllene tillfälle att en tid få vara fri från det alltför tunga materiens ok, som man måhända burit. Försynen använder i ett ofullkomligt system även arbetslösheten som redskap för människans utveckling. En arbetslöshetsperiod kan bli just det som behövs för att frigöra individens egen kreativitet, få vederbörande att släppa den bekväma, kollektiva trygghetsförnimmelsen och i stället bygga upp individuell tillit till alltets goda styrning. Man skänks en möjlighet att bli självgående, organisera sin dag, ta ansvar! Kanske kan man rent av börja odla nya talanger, som på sikt kan leda till ett nytt yrke, mera i samklang med ens innersta väsen, mera till glädje för omgivningen. Det orkar man inte alltid vid heltidsarbete.
Att jag berör dessa problem beror inte på att jag vill uppmuntra till missnöjdhet med dagens villkor. Långt därifrån! Missnöjdhet och kverulans är i sig destruktiva krafter. Man kan mycket väl förena en djupt känd tacksamhet över livets perfektion med en vilja att utveckla sig själv och därmed ett ofärdigt system. Häri ligger absolut ingen motsättning. Bönen kan användas för att få kraft att skapa gåvokultur i varje arbetssituation, att bli en ljus arbetare i det framväxande "Guds rike" eller himmelriket.