välkommen

Låt dej inte luras av det ansikte jag visar.
Jag har tusen masker och ingen av dem är jag.
Bli inte lurad. Jag ber dej, bli inte lurad.
Jag ger dig intryck av att vara säker.
Att självförtroende är mitt namn och kyligt lugn mitt agerande
Att jag inte behöver någon.
Men tro mig inte.
Djupt nere dväljs mitt verkliga jag i förvirring, i fruktan, i ensamhet.
Därför skapar jag mig en mask att dölja mig bakom, att skydda mig från de blickar som vet.
Men just en sån blick är min räddning.
Det betyder att om den åtföljs av accepterande, då åtföljs den av kärlek.
Det är det enda som kan befria mig från de murar jag byggt åt mig själv.
Jag är rädd för att, djupast inne, inte vara någonting.
Att jag inte är något alls att ha, att du ska upptäcka det och stöta bort mig.
Så börjar paraden av maskeringar.
Ständigt småpratar jag med dig.
Jag berättar allt som egentligen inte betyder något, men ingenting om vad som betyder allt.
Vad som ropar inom mig.
Var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag säger!
Jag skulle vilja vara äkta, spontan och mig själv.
Men du måste hjälpa mig, du måste räcka ut din hand.
Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande.
Varje gång du försöker förstå, för att du verkligen bryr dig om - då börjar mitt hjärta få vingar.
Mycket spröda vingar - men vingar.
Med din känslighet, sympati och din förmåga att förstå, är det endast du som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet, från övergivenheten i mitt fängelse. Det kommer inte att bli lätt för dig. Ju närmare du kommer mig, desto blindare slår jag kanske tillbaka.
Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar - däri ligger mitt hopp, mitt enda hopp.
Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer.
Men varsamma händer - för ett barn är mycket känsligt.
Vem är jag, kanske du undrar?
Jag är någon som du känner mycket väl.
Jag är varje man du möter.
Jag är varje kvinna du möter.
Jag är också du själv.

Dikt - anonym