Jag läser psykologi på universitetet och det finns ju hur mycket som helst att skriva om det området.
Något som jag kom att tänka på är hur vansinnigt många olika typer av fobier (fobi är en mycket överdriven rädsla för något) det finns.
Tänk så mycket vi människor kan vara rädda för!!
Enligt en undersökning har var femte svensk en fobi av något slag!!

Fobier delas oftast upp i 3 kategorier:

Social fobi: rädsla för att väcka uppmärksamhet    
Agorafobi: torgskräck, rädsla för öppna platser     
Enkla fobier: rädsla för något specifikt te x hundar,
ormar, spindlar, blod, sprutor, hissar mm......

Jag kommer här att gå in på de enkla fobierna.
För att ha en specifik fobi måsta man vara medvetan om att rädslan man känner är överdriven och orimlig.
Man kan aldrig har en specifik fobi tillsammans med social fobi eller agorafobi.
 Då en person utsätter sig för obehaget utlöses så gott som alltid en omedelbar ångestreaktion (oftast panikattack).Bara att tänka på det specifika gör en fobiker rädd.
Hos barn kan oron uttryckas som gråt, vredesutbrott, stelhet eller klängighet.

Det är inte ovanligt att rädslan leder till att man undviker de ångestladdade situationerna/objekten ( te x undviker flygresor).
Undvikandet gör att rädslan bara ökar och ökar, eftersom man inte får en chans att utmana det som man är rädd för och leder till att man bygger upp fler negativa föreställningar.

När ska man då söka hjälp?
En del människor lär sig att leva med sin fobi och lär sig att hantera den någorlunda och tycker de kan leva ett normalt liv.
Fobin kan styra en så att många väljer andra yrken än vad de egentligen skulle vilja, en del undviker att skaffa famlij, andra undviker fester, en del klarar inte ens av att studera....listan kan göras lång.
När man själv känner att fobin hindrar en från att fungera normalt i samhället, fobin påverkar ens relationer, yrkesliv/studieliv och även ens sociala liv, man accepterar inte rädslan och VILL bli fri från fobin för att man mår så dåligt. DÅ tycker jag att det är läge att söka hjälp.
Alltså måste man själv känna av när det är dags.....

Hem