I mitten av 1800-talet började man i Belgien intressera
sig för rasens utveckling. Då korsade man bla in
Affenpincher för att minska rasens storlek. Släktskapet
med Schnauzer är oxå uppenbart. Målet var att få
en mindre och ädlare hund med renare färg. Därför korsade
man in bla Mops o King Charles Spaniel. På så vis fick
man det korta nospartiet o den vackra kastanjeröda färgen.
Möjligen har även någon av terrier raserna fått bidra till
den sträva pälsen hos Griffon Bruxellois. Slutligen tillfördes
även engelsk dvärgspaniel, något som förädlade griffonen
sällskaps talanger men ödelade dess funktion som råttjägare

Rasens popularitet ökade lavinartat efter 1870, en av
orsakerna var att den vunnit drottning Henriette Maries
gunst. Den svenskfödda drottning Astrid förvaltade arvet.
Hur populär rasen var förstår man kanske av att det på en
utställning redan 1914 deltog 125 stycken. Än mer häpnads
väckande är att det under en o samma tid fanns mer än
5000 avelstikar i Bryssel o trakten däromkring! Redan 1880
erkändes griffonen som ras o får man tro bevarat bildmaterial
från den tiden har den inte ändrat sig nämnvärt.

Det är en glad, pigg o intelligent hund som är populär
i större delen av världen. Får den bara chansen kan
den klara av allt som krävs av en bra sällskapshund.
Griffon Bruxellois är en robust o tålig dvärghund med
ett charmerande fulsnyggt yttre. Den är plattnäst som
en prisboxare, skäggig som en sjöbuse men mild som en
sommarvind när den med stor ömhet kryper
upp i sin ägares knä för att vänslas en stund.
Den är medveten om sin betydelse o finner ingen anledning
att reducera sig själv till något som kanske skulle vara
mer i överensstämmelse med dess litenhet.

Med en flock Griffoner framför ögonen leds lätt tanken
till ett Gulliverskt småfolk. Hundarnas inbördes sociala
spel, den omvårdnad och tid de ägnar varandra.
De sätt de på egen hand löser mindre konflikter,
målmedvetenheten med vilken de söker upp solfläcken
på golvet för en eftermiddagslur. Allt bidrar till att
det är snubblande nära att dra mänskliga paralleller.
Lägg till det en blick ur de stora mörka ögonen o
illusionen är fullbordad.

Griffonen är inte betjänt av att överbeskyddas eller
daltas med, detta leder till en sjåpig o ängslig hund.
Den är fullt kapabel att själv konfronteras
med omvärlden, vare sig den består av andra hundar,
barn eller nya miljöer o den ska bara ha det ägarstöd
som vilken annan hund som helst i samma situation.

Griffonens fyra ben står stadigt på marken, den lilla
kroppen är kvadratisk o robust som tål att klappas på.
Det finns därför sällan någon anledning att lyfta upp
griffonen i famnen för att rädda den undan skenbara hot
Som så många andra mindre hundar kräver den inga
timslånga motionspass men om så krävs orkar den
betydligt mer än vad man kan tro.

Viktigt för Griffonens välmående är att den inte missunnas
att få delta i familjens vardagliga liv. Rörlig är rasen
dessutom mer eller mindre av sig själv, den hoppar och
klättrar förvånansvärt bra, vilket i kombination med
stor påhittighet innebär att den tar sig ut på platser
där man minst anar det.

Griffonen fungerar bra med barn, som med alla andra
mindre hundar är frågan snarare om barnen fungerar
bra med hundar. För ett barn i skolåldern eller
strax under blir griffonen ofta en utmärkt kamrat.
Är barnen för hårdhänta måste hunden få gå undan, men
då måste man ha i minnet att en Griffon som för
sin egen säkerhet måste tillbringa livet instängd
i ett rum har tråkigt o blir väldigt ledsen o ensam.
Det är ingen meningsfull tillvaro för en ras som i så
hög grad uppskattar människor och mänsklig aktivitet.
På många sätt är griffonen ett bra val för den
oerfarna hundägaren.

Rasen är lättskött och den har ett stabilt och positivt
psyke. Den är lättfostrad o känslig för röst o tonlägen.
Handgripliga tillrättavisningar behövs aldrig.
Det förekommer i stort sett aldrig att de blir aggressiva
mot människor eller andra hundar. Att sätta sig upp mot
sina ägare genom att använda tänderna står en Griffon
helt främmande. Den är inte heller någon slagskämpe utan är
vänligt inställd mot de allra flesta hundar. Den varning
som får riktas mot en nybliven griffonägare är just att
inte klema bort hunden eller betrakta den som
andligen mindre än den är vilket är lätt hänt annars.

Som framgår är griffonen en lättskött hund, både när
det gäller yttre och inre egenskaper.Den har en behändig
storlek och den välmående griffonen uppför sig
på ett sådant sätt att till och med en luttrad hundägare
ibland kan förledas undra över varför den inte också
regelrätt svarar på tilltal! För den som upptäckt
griffonens kvalitéer ter det sig märkligt att inte den
lyckats nå en större publik.

Griffon Bruxellios har halvlång, sträv päls som är röd
i olika nyanser. Pälsen som trimmas med jämna mellanrum
klarar sig utan någon nämnvärd fällning.Två viktklasser
finns, 3 kg för båda könen el 3 4.5 kg för hanhund
och max 5 kg för tikar. En välskött Griffon blir gammal.
13 till 15 år är ingen anmärkningsvärd ålder.
De flesta hundar av rasen mognar långsamt o kan
nå sin exteriöra höjdpunkt så sent som vid 5 års ålder.

Unga hundar, speciellt av hankön, kan i perioder ha svårt
att lägga på hullet o i sin iver att få hunden kraftigare
upptäcker ägaren för sent att den blivit för kräsen och tjock.
Vanlig hundmat serverad i en skål mår griffonen bäst av.
Med korta klor, rena tänder o lagom vikt har griffonen
förutsättningar att leva både ett långt och friskt liv.
Rasen omfattas inte av något bekämpningsprogram.

Griffonen är idag i första hand en sällskapshund, men
det finns hundar som med framgång gett sig i kast med
att tävla i agility och lydnad. Rasen fick också
i början på 1990-talet sin första bevakningshund!!
Besvärar den joggare eller skidåkare så är det av en enda
orsak, den vill hälsa. Den är mycket öppen och positiv mot
nya människor. Visserligen skäller den när någon kommer
men det är av pur glädje

Som rasen såg ut år 1913