ur:Epistel nr 1, till Cajsa Stina.

Jag älskar C.M Bellman. Det finns ingenting som kan få mig att må så bra, bli så glad som att lyssna på Fred Åkerströms tolkningar av Bellmans sånger och epistlar. Eller att själv sjunga, dricka, skåla och skratta i goda vänners lag. Rött vin, utan pimpinella förståss, inte så många nyskjutna beckasiner heller för den delen, men en hel del baccanaler lyckas vi få till i alla fall. Vi är några galningar som alltid lyckas avsluta varje fest med att sjunga Bellman, Ruben Nilsson, Taube och sist men inte minst Wreesvijk. Det blir ganska stora kontraster ibland eftersom det spelas en hel del Motorhead, AC/DC, blues m.m under kvällarna, så jag tror att dom flesta som inte känner oss skulle undra var dom hamnat någonstans egentligen. Men jag har aldrig fattat vitsen med att binda upp sig genom att bara lyssna på en sorts musik. Herregud vad mycket folk missar. Man kan kanske inte älska allt, fast det är rätt så dumt att hata det mesta tycker jag!

Ju mer jag läser, lyssnar, tänker dess mer upptäcker jag. Bellman är aldrig tråkig. Sorglig, glad, full, arg, ynklig, pilsk, döende, brinnande och charmerande, men aldrig någonsin tråkig. Det finns oändligt mycket att upptäcka, vare sig det handlar om själva Stockholm på 1700- talet, om språket då eller om just dom personer han skildrar. Jag tror aldrig att man blir fullärd, när man tror att man tolkat en text så kommer det alltid fram något nytt. Dessutom finns ju Bellmans dikter också, och dom har jag inte ens börjat läsa än. Där har jag ju något att se fram emot, om jag mot all förmodan skulle tröttna på sångerna och epistlarna! Det är likadant med C. Wreesvijk, hans texter är fantastiska, och i allra högsta grad aktuella idag. Jag beundrar båda för deras underbara sätt att handskas med det svenska språket. Att kunna beskriva något så väl, få det att rimma och fortfarande vara trollbindande är i mitt tycke helt fantastiskt. Nu är ju Bellman sedan länge död(1740-1794) och Cornelius sedan ganska länge död, men det finns en nu levande vissångare som har min fulla beundran. Stefan Sundström. Spelade tidigare med bandet Apache, men just nu har dom tydligen tagit en paus från varandra. Helt klart värt att lyssna på. Ännu bättre att se honom live, magiskt inlevelse och utstrålning, jag lovar.

Det finns två böcker som jag tycker är väldigt bra: BELLMAN; En antologi av Göran Hassler, illustrationer av Peter Dahl. Och fortsättningen: BELLMAN II; en antologi av Göran Hassler. Båda utgivna av: EN BOK FÖR ALLA AB. Enkla att läsa, och Göran Hassler skriver levande om Bellman och hans texter, hans liv och om Stockholm. Det är lite tråkigt att sångerna inte är skrivna med den gammalsvenska stavningen, men det finns andra böcker där sångerna är med på orginalsvenskan. Men vill man bara läsa texterna och inte fastna i hur orden stavades då, är dom mycket bra.