Nu lämnar vi vårt Viken i nordvästra Skåne (ca 3 meter över havet), passerar Halland och Bohuslän innan vi via Oslo och Fagernäs anländer till Eidsbugarden klockan 16.30. Vi är medlemmar i Den Norska Turistföreningen och har valt att börja vår vandring från Fondsbu turistanläggning. Vi får rum i det nya annexet och bor i sovloftet som visar sig vara ett utmärkt val. En fin anläggning!

På kvällen går vid ner till bryggan vid Eidsbugardens högfjällshotell och ser ut över sjön Bygdin. Båten Bitihorn, som kan ta 99 passagerare tvärs över den tre mil långa sjön, har trafikerat sträckan sedan 1912 och nu ligger den förtöjd intill stenhuvudet av Vinje. Vi dricker en medhavd dansk öl och går åter igenom rutten. Vädret är utmärkt men bland fjällen vet man aldrig.

Utvilade och med ett strålande väder vandrar vi iväg redan 07.30. Vi passerar den lilla bron som för oss över till Bygdins norra strand och följer stigen ett par kilometer. I år har vi med oss frukost till nästan alla dagar och frystorkade middagar i olika former för 10 dagar. Med Trangia-köket och kamera-utrustningen blir min startvikt någonstans runt 14 kg. Varje dag kommer vi att bli lättare. Bägge har vi nya och väl ingångna kängor och Alve har även en ny bra ryggsäck.

Leden stiger sedan sakta upp mot Høystakkane (1359) och vi lämnar sjön Bygdin. När vi är på ungefär 1300 meters höjd öppnar landskapet upp sig och det blir oväntat vackert. Vi hade väntat oss en "transportsträcka" ner mot Gjendebu men här går leden mycket vackert genom landskapet. Strålande sol gör också att vi verkligen njuter av att vara på väg igen. Några små sjöar passeras och vid en av dem har en norsk familj verkligen funnit en perfekt tältplats. De kommer just ur tältet när vi passerar förbi på avstånd. Yrvakna vinkar de åt oss. Vi vandrar vidare. Här är lättgånget och när vi kommer fram till en liten sjö som är vackert belägen mellan Geithøe och Rundtorn på 1372 meters höjd åker Trangia-köket fram för vår första middag i det fria. I år matas köket med Tenol som Shell säljer. Liksom Metanol är det helt sotfritt. Efter maten vandrar vi nedåt Veslådalen och ser sjön Gjende från ett håll vi inte sett den förr. I fjärran ser vi den imponerande Besseggen och i mitten av sjön anar vi var Memurubu ligger och närmast oss ligger den näst äldsta hyttan i DNT´s historia som är Gjendebu. Förra årets uppgift att den var den äldsta hyttan var inte rätt. Sjön Gjendes gröna glaciärvatten glittrar mot oss då vi vandrar nedåt utmed den vilt forsande Vesleåe. Vegetationen är tät och när vi befinner oss 600 - 700 meter från Gjendebu hajar vi till. Till höger om oss, bara på 25 meters håll, ser vi en älg. Den står still och vrider bara på huvudet och följer oss när vi sakta går vidare. Vi trodde inte att det fanns älg så högt upp. Vi är på ca 1000 meters höjd över havet. Troligen är det ett ungdjur. Vi går över en gammal bro och sedan checkar vi in klockan 14.15. Efter denna behagliga vandring hänvisas vi till ett litet hus som heter "Utkiken". Disk samt dusch och när kvällen kommer slår vädret om och övergår i ett fint regn. Vi blir många i "Utkiken" och sitter och samtalar i det lilla samlingsrummet under kvällningen. Gjendebu ligger väldigt bra till. Flera leder korsar anläggningen och man kan komma till och från Gjendebu med båt. Anläggningen är i mitt tycke väl sliten. Det sanitära kunde behöva en uppryckning!

När vi slår upp ögonen på morgonen regnar det kraftigt. Vi har diskuterat till och från om vi skulle ge oss upp för det branta "Bukkelägret" med packning och har lämnat det till vädrets makter att avgöra. Det är halt och slipprigt på bergsväggarna och det avgör lätt saken. Vi tar 08.35-båten mot Memurubu. För 55 kronor anländer vi till Memurubu klockan 09.00 och checkar in. Vi får ett stort rum med utsikt över backen där leden går antingen mot Besseggen eller mot Glitterheim. Vi dricker kaffe på den mycket fina anläggningen, skriver vykort och njuter av utsikten över sjön Gjende från samlingsrummet. Regnet öser ned. Från vårt rum kan vi se hur blöta och trötta vandrare kommer ned från backen. Några har gått i gymnastikskor och de har blivit genomblöta och nu har de fått rejält ont i den branta nedförsbacken. En stackare sitter i receptionen med gymnastikskorna i handen och jag ser på hans skavsår att hans vandring är över för denna gången. Vi tillbringar kvällen i samlingsrummet. Regnet och diset vill inte ge sig. Oavsett väder och vind ska vi ge oss iväg i morgon bitti.

Vi äter frukost på anläggningen. Regnet som vi sett på morgonen har försvunnit och vi ger oss iväg uppför den branta backen. Ovanför backen stannar vi kort och säger "hej då" till de australiensiska flickorna som bodde i "Utkiken" på Gjendebu och de försvinner vinkandes in i grådiset bortåt Besseggen. Vi viker av mot nedre Russglopet. Vi får runda ett snötäcke innan vi kan klättra ner mot den deltaformade grytan som utgör det nedre Russglopet. Enkel vandring mot Russvatnet (1175) när molnen skingras och solen tittar fram. Vi rundar den imponerande Gloptinden (1678) och ser en rovfågel kretsa över oss medan vi hör dess ungar skrika från en osynlig boplats på bergväggen. Troligen en vråk, säger Alve. Ett flott vattenfall kommer ner från bergssidan och en liten bro leder oss över vattnet vid det övre Russglopet. Här är så vackert och stilla och vi dricker en cappuccino innan vi går vidare. På mitten av 1800-talet kom en engelsk general, Blackwell, till området och han hyrde delar av vattnet och marken här. Han ville köpa delar av området men avstod, klokt nog, sedan han mött på lokalt motstånd. Hans lilla hydda, Blackwellbua, står dock kvar här som ett minne från förra seklet. Vandringen utmed sjön är enkel. Vi kommer till Sundodden och stranden är som vilken sandstrand som helst. Konstigt nog tältade ingen på detta utmärkta ställe. Terrängen i Jotunheimen är stenig och det är svårt att finna bra tältplatser på en del sträckor. Leden lämnar sjön i en lång seg backe. Kort därefter ska en sommarbro ta oss över den vilt forsande Blåtjønnåe och vi ska vara halvvägs på dagens etapp. I år går vi på ett annat sätt än vad vi gjorde ifjol. Vi går mer mot klockan och vet att vi har en ganska lång vandringsdag framför oss (vi räknar med 9 timmar) och dels går vi mera effektivt med ett minimum av pauser, ofta bara för förmiddagskaffe, en halvtimmes middagsrast och så eftermiddagskaffe. Förra året led vi av ömma fötter i slutet av vandringarna men i år har vi inte det minsta bekymmer. Vi har bägge hältejpat oss med Compeed i förebyggande syfte men hade inte behövt det. När de föll av använde vi inte oss av nya. Vissa sträckor är riktiga "kängdödare" och det är konstigt att utrustningen håller. Fötterna vinklas i alla vinklar. Vatten, sten, vass lava och moränlera sliter på kängorna.

När middagen avnjutits i närheten av bron vandrar vi upp på 1500 meters höjd och går över ett stenrikt område. Leden går sedan samman med leden som kommer från Gjendesheim och efter en svag högersväng når vi fram till V. Hestlägerhø. En ensamvandrande norrman dricker kaffe innan stigningen börjar och han berättar att han har problem med glasögonen och skulle behöva en mini-mejsel. Han blir mäkta imponerad av att Alve trollar fram exakt en sådan. Alve hade exakt samma problem förra året och har nu garderat sig! Vi klättrar upp och når 1685 meters höjd och ser ned mot Hestbekken. Förra året hade vi snöoväder där. Nu tätnar molnen allt mer. När vi är halvvägs ned i backen börjar det regna. Vi drar regnjackorna på oss och sätter på ryggsäcksöverdragen men är bekväma och tar inte på regnbyxorna. Vi har bara en halvtimme kvar till Glitterheim, resonerar vi. När vi gått 50 meter öppnar sig himlen helt. Typiskt!

En ung man, från Österrike, kommer i full fart med två stavar. Han far fram som ett skållat troll över stenarna med en poncho som står rätt ut i vinden. Han ser ut som batteri-reklam, "med Duracell går du längre", när armarna far fram och tillbaka med stavarna. Det låter som en kastanjett-orkester! Han ber oss binda ner ponchon över sovsäcken. Så far han åter iväg men kommer ur kurs, rätar in sig och far åter ur kurs. När han återhämtar sig passerar vi honom. -"Han är helt slut", säger jag upplysande till Alve men han har redan gjort samma analys. 16.45 checkar vi in på Glitterheim. Vi får rum på andra våningen i överbyggnaden och våra blöta byxor åker in i torkrummet. Efter sedvanlig rutin njuter vi sedan av samlingsrummet. Givetvis tar vi varje kväll en whisky och drar slutsatsen att "The Famous Grouse" är en del av livet. Regnet öser ned och vi ser då och då regnklädda vandrare anlända. Jag gillar verkligen Glitterheim. Det är en charmig anläggning och personalen är väldigt trevlig. Om nu bara vädret blir bra så ska vi ta en dagtur till Glittertind under morgondagen.

Morgonsol. Frukost på lite pasta och så tar vi och drar iväg mot Glittertind utan ryggsäckarna. Det är onsdag och en speciell dag för det ska bli solförmörkelse. Alve har kopplat loss locket på sin Everest-ryggsäck som är så smart konstruerad att det blir en midjeväska av den. Vi tar en Marabou chokladkaka med oss, vattenflaskorna och kameran och börjar klättra uppåt. Vår vän, som vi räknade ut totalt igår, är uppe med tuppen och med en rejäl dagtursäck sprintar han uppåt med stavarna smattrande. Vi kan inte hänga med. Ganska snart är vi uppe på 1600 meters höjd och kan se ner över Steinbuvatnes bägge sjöar. Så går vi in i moln och sikten blir 100-200 meter. Vi hoppas dock klättra genom molnen och fortsätter i diset uppåt. 1700 meter, grått! 1900 meter, lika grått! Vi når 2000 meter och sikten sjunker ibland ner till 50-100 meter. Det är kalt, grått och kallt. Plötsligt ser vi en glimt av en glaciär. Leden går tätt inpå Gråsubrean men det är Glitterbrean vi sett och vet att vi nu är över 2200 meter. Just innan vi når glaciärkanten öppnar sig molnen och vi ser toppen 20 - 30 sekunder. Vi når upp till 2274 meter (enligt kartan) men vill inte ge oss upp i snön då sikten är dålig och det snöar lätt. Vi väntar en stund för att se om vädret ska bli bättre men när det tätnar vänder vi nedåt igen. Det tog 3 timmar att komma upp till glaciär-kanten men ned går det fort. Vi bryter igenom molnen på samma höjd vi gick in i dem och står och pratar med två tyska tjejer, som pausar och letar tältplats, då molnen för solen skingras och vi ser en förmörkad sol. Tyskorna fann sin tältplats och gick över toppen dagen efter, berättade då vi senare mötte dem på Spiterstulen. Vi är åter på rummet 13.30. Kvällen i trivsamt sällskap på samlingsrummet.

Denna rutten har vi gått förut. Vi kom då från andra hållet och hade flera timmars hällregn över oss. Det är med viss respekt jag minns Skautflya. I år är det betydligt mindre vatten. Vi går också senare på året än vad vi gjorde 1998. Tiden på kartan säger att vi har 5 timmars gångtid utan pauser och vi inleder med att lämna Glitterheim på den lättvandrade stigen i Veodalen. Frukost i terrängen. Vi ser den imponerande Veobrean som omger Veobrea-tinden (2183). Vindstilla och strålande sol. Strax innan stigningen till Veslglupen är det slut på stigen och vi har åter sten som underlag. Vi klättrar brant uppåt och vid de sjöar som bär samlingsnamnet Veslgluptjönnen (1662) stannar vi och dricker kaffe. Under natten har snö kommit på topparna och de är vackert nypudrade. Vår norske rumskamrat kommer strax efter oss och dricker kaffe med oss. Så är vi åter på Skautflya. Molnfritt, vindstilla och torrt. En vacker sträcka! Förra året satt vi och gjorde mat med regnet ösandes ner över både oss och köket. Nu går vi sakta och mer eller mindre omedvetet drar vi ut på vandringen för det är så vackert. Vi passerar två sjöar på 1530 resp 1509 meters höjd, vadar lätt över grunt vatten och närmar oss Skautkampen. Galdhøpiggen ligger helt molnfritt i vårt synfält. Otroligt fint! Jag gillar Skautflya. Just när vi börjat den branta nedstigningen kommer 13 vildrenar farande mot oss. Det är så brant runt om oss att de tvingas passera oss i en halvcirkel och ledardjuret håller noga puls på oss medan ungdjuren snabbt springer förbi. Vi har bara sett ren på långt avstånd förut. Sista kilometern går sedan på landsvägen fram till den flotta anläggningen vid Galdhøpiggens fot, Spiterstulen. Rum 18 dånar vi in på klockan 15.00. Många tältar i området och från Spiterstulen, som man kan nå med bil, utgår en blandad publik som antingen klättrar upp på Nordens högsta punkt eller tar dagturer in i Visdalen eller till någon glaciär. En vackert belägen och mycket välskött anläggning!

När vi planerade vandringen enades vi redan förra året att återvända till Leirvassbu via den vackra Visdalen. Det är vackert och lättvandrat, kartans tid anger 5 timmar, och med flera glaciärer är inom synhåll. 08.10 är vi på väg. Morgonsol! Vi ser "blå-is" på Svellnos-breen. När vi intar frukost kommer en ensam norska vandrande. Vi mötte henne på Skauflya och hon berättar att hon ska vandra ner till Gjendebu via den steniga Uradalen och har många timmar framför sig. Hon viker av och klättrar sakta uppåt för att försvinna. Så är vi ensamma i Visdalen så långt ögat kan nå. Vi går fort och bestämmer oss för att gå upp på backen vid Kyrkjeglupen och laga mat där. Vi kommer upp dit och är på 1499 meters höjd med utsikt över hela Visdalen. Maten består idag av en "Tallriksrätt med kyckling, pasta samt ört och senapssås. En höjdarrätt! När vi äter slår vädret snabbt om. Regnmoln dyker upp i vindriktningen och från Visbreen kommer kalla glaciärvindar ner över oss. Jag fegar mig direkt och kastar på mig regnbyxorna. Vi vandrar förbi det mäktiga fjället Kyrkja (2032) och passerar några små sjöar innan vi ser Leirvatnet och Leirvassbu. Regnet hinner inte nå oss.

Efter 5 timmar från start checkar vi in på rum 221 och efter sedvanlig rutin tar vi ett par kalla Ringnes i det trevliga samlingsrummet och planerar vidare. Hittills har vi följt vår färdplan helt och hållet men härifrån har vi mer öppna planer. Antingen går vi mot Skogadalsböen men kommer att hamna rätt långt västerut och får en 7-9 timmars vandring tillbaka till Fondsbu eller så genar vi via Olavsbu och får en 5-timmars vandring ner mot Fondsbu. Väderrapporterna talar om regn. Vi bestämmer oss för att gå mot Olavsbu. Olavsbu är en halvbetjänad hytta och ligger i ett rätt så "rått område" om man ska tro kartan. Vi har ju inte heller bott på denna typen av hytta och det lockar!

Vi äter frukost på Leirvassbu. Alve frossar i sill och jag kastar mig över salamin, skinkan, bröden, kexen och ostarna. Mätta startar vi vandringen 08.15 och går vägen västerut en liten bit innan vi klättrar upp på Høgvaglen och stannar kort på 1518 meters höjd och ser ned över Leirvatnet. Så vackert Leirvassbu ligger! Synen åt andra hållet är enorm. Vi ser ned mot övre och nedre Høgvagltjønnen och ser även Langvatnet glittra i solen längre ned. Oerhört vackert! Vi dricker kaffe mellan övre och nedre sjöarna och viker sedan av mot Semmeldalsmunnen i riktning mot Olavsbu. Fortfarande strålande sol!

Så kommer vi fram till Raudalsbandet och ska upp ganska brant. Här går leden brant upp genom snön och lutningen är kraftig. Skulle vi halka i snön har vi en åktur på mellan 50-70 meter rätt ner i sten och lutningen är brant i sidled. Oväntat tuff sträcka. Jag som inte alls lider av höjdskräck tycker att det ser tufft ut. Undrar vad Alve tycker? Jag minns vad han tyckte om Besseggen. Men han är seg och tuff och säger inte ett ljud utan börjar klättra uppför. Vi klättrar sakta och ser till att vi har fäste. Uppe är det en helt underbar utsikt och vi beundrar den över en kåsa kaffe. Min Nikon skulle helst vilja motorköras rulle efter rulle här men jag får bromsa den. För min del var detta en av de vackraste utsikterna hittills och ljuset var helt rätt.

I sjöarna ovanför ligger det is. Vädret slår nu åter om ganska fort när vi vandrar vidare. Några småvad, lite hoppande på sten men annars lättvandrat. Vi går på ungefär 1500 meters höjd och ser plötsligt hela Rauddalen och Rauddalsvatnet i sol till höger om oss. Vi möter ett norskt par utan packning och mannen frågar oss om vi ska gå till Olavsbu. -"Det är inte bra", säger han och nämner alla fel som finns. Han ser nog att vi ser lite besvikna ut för plötsligt tar han tag i sin fleecetröja och drar ut den och texten "Hyttvakt" blir synlig. Han är en av de två hyttvakterna där och höll på att lura oss. Vi skrattar gott och han ger oss anvisning om var vi ska bo. Efter 4½ timmes vandring från Leirvassbu är vi framme. Vi är så tidiga att vi bestämt oss för att laga mat vid framkomsten och så blir det. Vi blev anvisade den nedre av de två stugorna och det är en charmig stuga med fyra sovrum, alla med fyra bäddar. Uppehållsrummet är stort och hyttan är fylld med mat för de som vill använda den i hyttan eller komplettera förråden inför vandringen. Sista 50 metrarna hade vi ett tilltagande regn och rusar i skydd. Nöjda och torra når vi fram. Medan vi lagar vår medhavda frystorkade mat eldar vi upp i spisen och hämtar även vatten till den jättekastrull som står ovanpå spisen. Tvättvatten! Ett norskt par kommer in och gör ett kort uppehåll i sin vandring. De har gått samma sträcka som vi och ska vidare ut på en 6-7-timmars vandring till Skogadalsbøen.

Efter lite kaffe och ett par smörgåsar går de ut i regnet igen. Norrmännen har så fin utrustning i regel. Norge är världens mest Gore-Tex-täta land och deras ryggsäckar från Norröna eller Bergans är fina. Hyttvakten berättar att Olavsbu har 44 sovplatser men att det under förra natten sov 65 personer där. Under eftermiddagen fylls hyttan på och i vår stuga finns slutligen bara en enda ledig säng. Vi delar rum med två normän, en ung man och hans farfar. De är i synnerligen gott skick och tar en rejäl "kvällspromenad" på flera timmar efter att ha klättrat sig till Olavsbu från Fondsbu. Olavsby är ett "mysigt" ställe. Vi köper ett paket kex samt några små-ostar och lagar till medhavd Blåbärssoppa och njuter av maten och sällskapet medan regnet och vinden tilltar utanför. Det är varmt och skönt och vi som ska övernatta turas om att hålla elden vid liv på kvällen.

Flera vi pratade med ansåg att det var en rätt besvärlig och trist vandring från Olavsbu till Fondsbu. När vi slår upp ögonen på morgonen regnar det ute. Molnen hänger väldigt lågt och det blåser kraftigt. Vi äter frukost och väntar 15 minuter på bättre väder men det ser mörkt ut och vi drar på oss regnkläderna och går iväg. Vi är inte väderberoende alls, brukar vi säga och nu är det "upp till bevis". Stora stenar, mycket klättring på dem, runt dem och väldigt halt kan man summera de första timmarnas vandring. Det är kallt och nederbörden pendlar mellan regn och småhagel samt ibland snö. Vinden sliter i ryggsäcksskydden. Allt är grått och trist när vi klättrat oss förbi den första sjön på 1444 meters höjd och stiger uppåt en aning för att sedan åter gå ned till nästa sjö på 1488 meters höjd. Det är väldigt halt och vi får tvinga oss att ta det försiktigt. Stundtals är det hård vind. Min regnjacka håller inte tätt (jag har klagat på den en gång och fått den utbytt men den håller inte måttet helt enkelt trots att det är en stor känd tillverkare som gjort den). Jag blir blöt runt handlederna och även min Fleece-tröja under regnjackan blir blöt och kall och jag morrar i vinden. Alve är väl skyddad i sin Gore-tex-jacka! Vi klättrar upp till ledmärkningen som berättar att vi kan välja mellan att gå till Skogadalsbøen, Gjendebu eller Fondsbu och sätter oss i lä och plockar fram ståltermosen och får lite varmt i oss. Vädret är rätt ogästvänligt! Vi kommer sedan i lä av Høgbrothøgde när vi klättrar ned mot Mjølkedalsvatnet och solen kommer fram för första gången på länge. Vädret blir klart bättre och vi blir av med vinden. Nu är det åter en tydlig stig och slut på stenklättrandet. Middag vid sjön. Vi gör den goda Vildmarksgrytan och jag bestämmer mig för att min ska dessutom bli peppargryta och spetsar den rejält med svartpeppar. Med brinnande tunga och hög vatten-konsumtion fortsätter sedan min vandring. Alve påminner mig om att vi har ett par danska öl liggandes i bilen. Vi nämner "bacon och ägg" som någonting vi verkligen är sugna på just nu. Bacon och ägg samt en kall dansk öl! Plötsligt ser vi Bygdin igen, sjön på 1058 meters höjd, och vårt slutmål Fondsbu. Vi går brant utför ned i Mjølkedalen. Sista biten, genom stugområdet, är det minst sagt lerigt och blött. Vi är glada för att vi haft regnbyxor på hela tiden för lera sprutar om oss. Trots regn och rusk har vi gjort sträckan på 5½ timme och väldigt nöjda med vandringsdagarna checkar vi åter in på Fondsbu och får rum i sovloftet där vi började själva vandringen för åtta dagar sedan. En varm dusch och en kall dansk öl gör gott nu! När de bägge norrmännen, våra rumskompisar från Olavsbu, anländer berättar de att de tagit en väg över ett bergspass och stannat på toppen och lagat "bacon och ägg". Vi bara tittar på varandra! Alve och jag vandrar ned till Eidsbugardens hotell och blir trevligt servade med var sin smörgås och kaffe. Verkligen ett trevligt hotell. Samma vemod känns åter att vandringen redan är slut. Vi har haft 9 underbara dagar och känner oss enormt friska och pigga. Alve har ett plåster på ett finger efter att ha tagit struptag på en sten på det hala partiet under dagens inledande etapp annars är vi helt skadefria. Inte ens trötta i fötterna! Efter en natts sömn ska vi glida de 80 milen tillbaka till Viken igen och då skriver vi dag 10 i dagboken. Kvällen tillbringas i glatt sällskap i samlingsrummet.

Alve brydde sig inte om att ta med sovsäcken i år och körde med lakanspåse och sparade vikt på detta sättet. Jag hade ett Terma-Rest liggunderlag i ryggsäcken men alla anläggningar erbjuder madrass så även detta kunde lämnats hemma. Vi hade två omgångar kläder med oss och tvättade dagens kläder vid vid hytterna och utnyttjade de utmärkta torkrummen. Små påsar med Y3 såg till att vi var rena. Våra nya kängor fungerade utmärkt. Ingen av oss hade det minsta ont och den eftermiddagströtthet vi kände av så tydligt förra året var helt borta. Vi kunde ha gått betydligt längre på dagarna och vi kunde gått betydligt flera dagar än vad vi nu gjorde. (Semestern är ju dock begränsad.) Förra året träffade vi en norrman som sa att han gick dubbla sträckor varje dag. I år hade vi också kunnat gjort det och det beror inte bara på kängorna utan att vi har kul ihop när vi vandrar.

Alve var mycket nöjd med sin nya Everest ryggsäck på 55-65 liter. Jag hade satt ett par sidfickor, av något piratmärke, på min Haglöfs Climber 65. Nu nådde jag snabbt regnbyxorna i den ena sidfickan och i den andra låg dagens mat, kaffepåsar, kåsa, bestick m.m. Som vanligt hängde min Nikon F90x runt halsen och den packades bara ner i ryggsäcken vid oväder. Ett 28 mm objektiv med polarisationsfilter samt en zoom på 80-200 mm fanns också med.

Förra året slängde jag in vår reseberättelse på Internet. Det var mest på skoj och jag sa självsäkert -"40 personer kommer att läsa detta årligen och förhoppningsvis kommer några av dem att läsa mellan raderna i den torra berättelsen och känna sig lockad av insikten att det här är mer än en vandring - det är en livsupplevelse."

Betydligt fler än 40 har läst den och i år tänkte jag samma stilla tanke igen. -"Jag hoppas att den som är tveksam bestämmer sig för att gå och har förmågan att njuta av allt det vackra, precis som vi gjorde. Jotunheimen är ett paradis". Livsupplevelsen finns där."

Från Viken, (eller Helsingborg), i nordvästra Skåne, är det 80 mil till Fondsbu/Eidsbugarden samt 78 mil till Gjendesheim. En hyfsad ryggsäck, ett par bra kängor, varma och regntäta kläder (ska jag säga då min regnjacka läcker) samt en termos är allt man behöver om man väljer att äta frukost/kvällsmat på anläggningarna. Där ges också möjligheten att själv bre sina mackor för dagen och ta med sig. "Niste-pack", kallar norrmännen detta. Vi bor ju i Skåne där "god mat är mycket mat" och vi var ju därför "tvungna" att ta med Trangia-köket. Vi levde gott på frystorkad mat och bara sedan ifjol har det kommit en massa nya rätter. Jag måste skaffa mig en bättre regnjacka!

I år lär det också ha varit ett rekord-år när det gäller besökande i området. Vi mötte fler folk ute på lederna i år och även på anläggningarna var beläggningen högre. DNT har god information och nytt för i år är att man gett ut två nya kartor över Jotunheimen öst och väst i skala 1:50 000. Förr krävdes det fyra kartor och skarvarna låg illa till. En del namn har fått annan stavning på de nya kartorna. Skautflya heter Skautflye som ett exempel. Något som förvånade mig lite var också att vad-ställena inte står utsatta på 1:50 000-kartorna. Enkelt att rita in vadställena i och för sig för de är inte så många. DNT har utmärkt information om vandring i Jotunheimen. Det är god idé att gå med DNT för både informationens skull, deras trevliga tidning och rabatternas skull.

Clas Gummesson.

Rolf och Alve, som skulle gått med mig, har fått avstå. Rolf bytte jobb och Alve fick ett virus och fick helt enkelt startförbud av doktorn. Så i år blev det en en-mansexpedition då jag bestämde mig för att åka själv. Planerna fick ändras snabbt och från Helsingborg fick det bli nattbuss till Olso. Klockan 00.55 startade bussen från Knutpunkten. Jag är dålig på att sova på en buss men lyckades sno till mig en halvtimmes sömn och resten fördrevs med några böcker. Swebuss ankom enligt tidtabellen till busstationen Gallerian i Oslo. Det är den 10:e juli 2000 och klockan är 08.20 när jag letar upp informationstavlan och finner avgångspunkten för Valdresexpressen som ska ta mig vidare till min startpunkt i Jotunheimen. Det är mitt tredje år i rad som jag ska till Jotunheimen och jag har valt att ta bussen till Gjendesheim. Tiderna har jag fått genom att checka med Internet.

Valdresexpressen avgår 09.15 och på vägen upp får vi två korta pauser och tid för fika. Klockan 14.30 ankommer bussen till Gjendesheim. Jag checkar in och hamnar i en sovsal med plats för 18 personer. Vädret har inte varit bra i år, det har varit få turister och snösmältningen är sen så det borde inte ha varit så fullt på anläggningen. Troligen en stor gruppresa som lagt beslag på de mera attraktiva rummen. Jag tar en kort promenad till hamnen innan kvällen fördrivs i trevligt sällskap i samlingsrummet på anläggningen. Tröttheten känns och jag går relativt tidigt i säng. Kvällen är mulen. När jag återkommer till sovsalen är den halvfylld. Tur att jag har öronproppar i ryggsäcken! Jag känner av bussresan och sover som en stock hela natten. Äntligen i Jotunheimen igen! Det är så skönt att vara tillbaka!

I Den Norska Turistföreningens utmärkta tidskrift, "Fjell og Vidde", skrevs det i senaste numret, innan avfärden, om den vackra promenaden under Besseggen. Massor med blommor och en mjukstart på 3,5 timmars vandring. Eftersom jag gått över den vackra Besseggen förut så bestämde jag mig för att gå den här vägen istället och av den anledningen har jag också med mig ett makro-objektiv till min Nikon. När klockan hunnit bli 08.00 är jag på väg. Jag har hunnit gå 500 meter då regnet kommer. Regnkläder på, ner med kameran i ryggsäcken, och så vidare utmed Gjendes strand. Regnet öser ned!

Att vandra ensam betyder ju att ryggsäcken har fått lite mera vikt. Jag har en påse med kläder, en påse med mat för en vecka, termos, bränsleflaska till Trangia-köket samt en sovsäck. En liten första-hjälpen-ask finns med liksom hygienartiklar. Allt som allt 13 kilo. Till det kommer en Nikon F90x med två objektiv, 28 mm samt 105 mm och det innebär 2 kilo till. Nu är termosen fylld med en liter varmt vatten och en vattenflaska på ytterligare 0,5 liter hänger på ryggsäckens höftbälte. Startvikten blir alltså runt 16,5 kilo inkluderat ryggsäcksvikten på något över 2 kilo. (Haglöfs Climber 65 liter).

Det hade varit lätt att strippa ned packningen. Sovsäcken kunde bytts ut mot en sovlakan (säljs på anläggningen), köket kunde lastats ur och maten kunde jag ätit på anläggningarna. Då hade vikten legat på runt 7-8 kilo. Nu är jag emellertid van att äta på dagen och tror att jag blir osedvanligt grinig om jag inte gör det och jag ser även vandringen som fysisk träning. Jag tycker dessutom att det är kul att laga mat. Jag hade kunnat ställa hela ryggsäcken på bryggan för vidaretransport till Memurubu men föredrar att ha den med mig. Jag har dessutom köpt mig en vandringsstav, en 3-delad stav med stativfäste på toppen för kameran. Jag resonerade som så att om jag nu skulle gå ensam och råka ut för något så skulle jag varjefall kunna ta mig framåt om det händer något.

Jag befinner mig mitt för Leirungsbue, som ligger på andra sidan sjön, och vet att jag då är mitt under den berömda Besseggen. Plötsligt trampar jag ned i ett gyttjehål och känner att min högra fot blir blöt. Jag passerar, hoppandes på stenar, ett vackert vattenfall och får sedan göra stopp. Våta fötter innebär snabbt skavsår. I sidfickan ligger ett par extra strumpor och det är bara att läa och byta strumpor. Jag lärde mig det under min första vandring att extrastrumpor ska man ha lätt tillgängliga och inte längst ner i ryggsäcken. Det är jag glad för nu! Regnet är intensivt och jag känner också att det är dags för min frukost. Tunnbröd och två små superstarka ölkorvar intas snabbt. Korvarna var nog de starkaste man kunde uppbringa i Skandinavien. Ungersk peppar? Jag får läa mot vinden och regnet smattrar mot min Gore-tex under tiden jag äter. Nu skulle man naturligtvis haft en vindsäck att fika under. Mätt och med torra strumpor fortsätter jag. Regnet ger sig inte.

Stigen går omväxlande upp och ned. Ibland kommer befriande enkla stenpartier men annars är det lervällingen som gäller. Mina kängor far fram som ubåtar och leran stänker omkring mig då jag går vidare. Efter 4,5 timmars vandring kommer jag fram till Memurubu. Memurubu betyder bua mitt på Gjende, vid floden Muru. Min uppfattning om att det här skulle vara en mjukstart är nu kraftigt reducerad. Den "enkla klövstigen" har varit en mycket arbetsam vandring, betydligt värre än de andra lederna jag gått häruppe i Jotunheimen. Allt berodde så klart på att stigen var en enda lervälling. Efter att ha fått plats i rum 105, ett 4-manna rum med utsikt över Gjende, blir det klädtvätt och kängrengöring och så in med allt det blöta i torkrummet. Allt var genomblött som inte legat i ryggsäcken. Den blöta Gore-texen har inte ventilerat så bra och jag hade inte ett torrt plagg på mig mer än strumporna. Regnskyddet över ryggsäcken har fått in vatten från sidorna och det har samlat sig längst ner och botten på ryggsäcken är också blöt. Som tur var hade jag plastkassar runt all packning inuti säcken även sovsäcken som ligger i botten. Jag är rätt trött vid ankomsten till Memurubu. Jobbig inledning! Utanför mitt fönster uppenbarar sig plötsligt svenska Lotta och amerikanska Lori. Vi pratades vid igår. De har gått över det branta "Bukkelägret" med full packning inkluderat tält. Imponerande i detta vädret! De verkar också väldigt vältränade. Vi lagar mat ihop och dricker en whisky på deras rum innan vi njuter av Memurubus fina samlingsrum på kvällen. En verkligt trevlig kväll i deras sällskap. De ska vidare över Besseggen för att sedan ta sig till Stryn för sommar-skidåkning.

Två år i rad har jag avstått "Bukkelägret" för vädret har varit dåligt. I år ska jag över. Vandringen börjar brant upp mot Sjugurdtinden. En del snö ligger kvar i backen och när man är rätt högt upp måste man korsa snön en gång och sedan korsa den på nytt högre upp. Mitt "spjut" är till stor nytta. Utsikten är underbar. Start 08.10 och vädret verkar bli bra. Utsikten över Gjende är underbar. Till vänster om stigen syns Memurudalen och den vilt framforsande floden Muru. Det är en vacker sträcka kort. Väl uppe på Sjugurdtinden, (1300 m.) går det sedan lite upp och ned och stigen vrider från sjön Gjende. Efter en timmes vandring dricker jag kaffe. Utsikten är nog den vackraste jag haft. Molnen hänger lågt och sjön Gjendes gröna vatten glittrar i morgonsolen. Här och var ligger fortfarande lite snö kvar som måste passeras. Låg-tunga passeras liksom sjön Kjuklingen (1420 meter över havet) på avstånd. Leden går upp till runt 1500 meter.

Innan jag kommer fram så att jag ser sjön Gjende igen gör jag stopp intill en bäck och köket åker fram. Blå Bands "Kyckling med grönsaker" blev valet och vatten kokas upp till termosen. Solen gick tillfälligt i moln och för-stärkningsplagget, i form av en fleece-tröja, åker på. Jag har ingen bakom mig och kan se ungefär en timmes färdväg bakåt. Ödsligt! Det känns skönt att gå på sten igen istället för leran igår. Så når jag bergskanten och ser åter sjön Gjendes gröna vatten. Här möter jag också lite folk som just tagit sig upp från Gjendebu. Och vilken naturvy! Nedstigningen är flott. Vackra blommor kantar stigen och utsikten är obetalbar. På en väldigt kort sträcka, kanske 10 meter, är det så brant att man tvingas hålla sig i en kätting som bultats in i berget. Jag kan tänka mig att höjdrädda inte ska gå ned mot Gjendebu. Staven var återigen bra att ha vid nedstigningen. Gav mig gott fäste och balans. Då och då stannar jag och fotograferar. Väl nere följer man stranden i 2 kilometer innan man når Gjendebu. "Bukkelägret" var en fantastisk sträcka. Klockan 14.45 checkar jag in och följer min sedvanliga rutin med disk och tvätt. På kvällen tar jag en Ringnes öl i samlingsrummet. Ganska folktomt!

Min idé var att gå till Leirvassbu, svänga av mot Skogadalsböen och sedan ta Olavsbu på vägen hemåt. Innehavaren i Gjendebu säger att det ligger en halvmil snö på vägen till Leirvassbu och jag pratar med några som kommit därifrån och de sa att det var slitsamt, tidsödande samt svårt att hitta snöbryggor över vattendragen. Inget för en ensam vandrare. Jag siktar istället på att gå den enkla rutten ner till Eidsbugarden och ta in på den fina anläggningen i DNT´s regi, Fondsbu.

Klockan 07.50 är jag på väg. Strålande sol. Veslådalen ligger helt öde. Lämnar åter lite björkskog bakom mig medan leder sakta stiger. Vesleåe forsar fram med stor kraft. Sträckan har jag gått tidigare så den erbjuder inget nytt. Det är den lättaste av alla leder jag gått. Det är mera snö i år. Då och då får man passera snötäckta områden. Ser ripa, hör en gök hoa och en vråk skrika. På ett ställe i snön ser jag färska och stora spår. När jag sätter handflatan i spåret är spåren betydligt större än min hand. Jag gissar att det har varit en järv som sprungit över snön nyligen. Vid foten av berget Rundtorn ligger det en liten sjö på 1372 meters höjd. Jag bestämmer mig för att äta middag där. Jag har haft en ganska hög marschfart utan pauser hittills.

Solen försvinner och det mulnar på. Jag finner ett utmärkt ställe i lä och "Vildmarks-gryta" blir dagens rätt. I mitt lilla kryddförråd ingår grönpeppar, grillkrydda, svartpeppar, socker och salt. Grönpeppar förgyller denna kulinariska höjdpunkt ytterligare. Cappuccino efter maten och så på väg ner mot nästa stora sjö, Bygdin. Bygdin är tre gånger större än Gjende.

Efter att ha passerat sommarbron utmed Höystakka går stigen sakta nedåt. När jag nått strandkanten var det åter en lerig sträcka fram till Fondsbu. Just innan man är framme vid DNT`s anläggning Fondsbu passerar man det gamla flotta Eidsbugardens Högsfjällshotell vid strandkanten. Det ser lockande ut och har skyltar som visar att priserna är vettiga men eftersom jag är medlem i DNT väljer jag deras anläggning och får ett 4-mannarum i det nya annexet. Jag har tidigare sovit i deras flotta sovsal där.

På kvällen lyxar jag till mig och äter middag på anläggningen. Den trevlige värden håller ett litet tal till oss innan maten och säger att två bord, som nu ockuperats av småbarnsfamiljer, tillhör en förbokat grupp och "ni andra kan se hur många ni är", säger han, och vi räknar oss till ett dussin ungefär. Det är vädret, säger värden lite uppgivet. Han har trollat till en underbar soppa till förrätt innan det blir starkt kryddad köttfärssås, pasta och sallad innan choklad-puddingen till efterrätt. Det var vansinnigt gott! Vi tar med oss kaffet in i storstugan och det blir en trevlig kväll där. Fler än jag hade sett de stora spåren och vi enas om att det måste ha varit en järv som varit på tur.

Jag beslutar mig för att behålla mitt fina rum, nr 43, och ta mig ner till Torfinnsbu för att se hur det ser ut därnere. Det blir lite vilodag för jag ska ta båten dit. En timme innan båten avgår går jag ner till Eidsbugardens Högfjällshotell och tar en kopp kaffe. Utsikten är läcker. Jag sitter och njuter av livet till det att jag ser båten på avstånd. Jag har läst om färjan "Bitihorn" som trafikerat Bygdin sedan 1912. Det lär vara den högst belägna färjerutten i hela Skandinavien. Bygdin ligger runt 70 meter högre än Gjende.

Väl ombord konstaterar jag att vi inte är många här heller. Några cyklister ska ner till Bygdin i andra kanten av sjön. Skepparen kallar på mig sedan han hört att jag var svensk och underhåller mig hela vägen ner till Torfinnsbu med historier från trakten. Hans färgstarka sätt ger mig många skratt under den timmen det tar att åka ner till Torfinnsbu. På ett ställe säger han till mig att leta efter bergsformationen "Fjällhäxan" som i viss vinkel framträder tydligt och girar mot land. Han höll färjan i exakt rätt vinkel och för 20-30 sekunder framträdde "Fjällhäxan" tydligt. Jag blir lite sen för jag ska bunkra diesel, säger skepparen då jag hoppar iland vid Torfinnsbu. Jag har ett par timmar på mig att utforska terrängen. Bygdin är en reglerad sjö, det kan man se på strandkanten. Nu fick jag lära mig att det också är en ganska djup sjö, upp till 250 meter. Gjende håller ett högsta djup på 130 meter.

Torfinnsbu ligger väldigt vackert. Stugorna är omgivna av blommor. Tyvärr regnade det vid framkomsten och jag börjar därför med en kopp kaffe i det lilla charmiga samlingsrummet. Jag har ju min "vilodag"! Allt verkar mycket gammalt och konceptet verkar vara "back to basic". Regnet och kaffet tog slut samtidigt och jag går en timme i terrängen. Torfinnsbudalen övergår högre upp till Svartdalen och dess mynning vid sjön Gjende har jag sett från "Bukkelägret". Kartan anger att det är 5 timmars effektiv vandring ner till Gjendebu. Längre tid tar det att gå till Fondsbu. Kartan anger 7 timmar och leden slingrar inåt land och man passerar nedanför ett par toppar som når över 2000 meter. 7 timmars karttid betyder med pauser, för mig, runt 8 till 8½ timme.

"Bitihorn" kommer åter tuffandes och jag åker tillbaka till Fondsbu. Mötte några vandrare som jag stött ihop med tidigare och vi fördriver tiden ombord med att diskutera världsliga problem som kvällsmat och väder. Återigen lyxar jag mig och äter middag. Det blir sedan en sen kväll i samlingsrummet.

Sol! Strålande morgon! Vindstilla! Skönt att dra kängorna på sig igen. Min norske rumsgranne startar en halvtimme tidigare än mig och jag ser honom då och då utmed stranden när jag är på väg samma rutt tillbaka igen. Idag har jag med mig förstärkt frukost i form av "Nistepack", två mackor som jag gjorde iordning i matsalen på morgonen.

Lerstigen är kvar och jag försöker hålla tungan rätt i munnen samt kör ner mitt "spjut" i marken och hoppar över de värsta gyttjehålen. Men så trampar jag snett i lervällingen. Klantigt! Vänster fot hamnar lite dumt till och jag stukar mig. Stigen leder uppåt och leran försvinner. Jag stannar kort på sommarbron och ser ut över Bygdin en sista gång. Tog av kängan och såg att foten var svullen. Får sakta ner farten. Så iväg igen. Det är is och snö på Höystakktjernet (1271) som jag har till vänster om mig. Så passerar jag återigen den lilla sjön intill Rundtorn och nedvägen mot Gjendebu börjar. Nu är jag inne i nationalparken igen och efter några snöfonder är jag på väg ned mot den punkt där leden svänger svagt höger och ger en oerhört fin vy utöver Gjende igen. Härifrån har man också en fin vy bortåt Besseggen. Jag stannar på några ställen och fotograferar. En förskrämd fjällämmel hinner inte fatta vad som händer innan jag har slängt mig ned och kört fram makro-objektivet 1 dm från nosen samt tryckt av. Sista biten är det ett lugnt tempo som gäller. Lätt haltande kommer jag fram till färjeläget klockan 14.00 men färjan har gått och nästa går inte förrän 17.15.

Matdags! Fram med köket nere vid bryggan. Efter maten blir det kaffe! Jag köpte någon lyxförpackning med kaffe i portionspåse och det här var en apelsinvariant som verkligen smakade bra. Efter maten går jag tillbaka till Gjendebu och pratar med en trevlig norska innan det är dags att passa båten. Jag har bestämt mig för att åka tillbaka till Memurubu och bo där över natten. Planen var att gå tillbaka till Gjendesheim via Besseggen men just nu vet jag inte om den planen kommer att hålla. Min vänstra fot kommer nog att protestera mot den planen. Jag får se imorgon hur det känns. På Memurubu är det nästan fullt. Jag får den sista sängen, som visar sig vara en soffa i rum 116. Återigen sitter jag i samlingssalen och dricker en kall Ringnes öl och ser ned över sjön samtidigt som solen sjunker. Blå himmel syns över topparna. Denna lördagkväll har lockat till sig det folket som avvaktat bättre väder hemma.

Solen skiner! En underbar söndagsmorgon! Många går ner och sänder sina ryggsäckar med båten innan de går i riktning mot Besseggen eller Gjendebu. Jag hoppades att jag skulle vara ok idag men känner att jag bara inte kan gå över Besseggen. Förbannar mig själv. Jag har ont i v. fot.

Tar båten till Gjendesheim och hamnar återigen i 18-mannarummet och denna gången blir det nog fullt. Känns retligt att avstå från den sista vandringsdagen men jag har haft fina dagar och det är ju inte sista gången jag är här. Sommaren var sen, snösmältningen var sen och det har regnat ovanligt mycket. Jag har satt upp Skogadalsböen på nästa års "önskelista". Det hade varit oklokt att ge sig ut på ensliga leder, med mycket snö och besvärligt att ta sig över vilt forsande vattendrag, helt ensam. Jag har visserligen mobiltelefonen med mig men den fungerar bara vid Fondsbu. I år fungerade den inte där heller för det var störningar beroende på vädret och ingen fick kontakt! Nej, det är bättre att hålla sig till de snöfria lederna även om jag kände mig missräknad inombords och det kortade resan några dagar då jag inte kunde ta mig Leirvassbu, Olavsbu osv.

Valdresexpressen avgick 09.40 och kom till Oslo 14.30. När jag gått in på terminalen och sett hur det såg ut på Köpenhamnsbussarna så visade sig att min väntetid bara blev 10 minuter och 22.00 är jag åter på Knutpunkten i Helsingborg. Buss blev ett billigt och bra sätt att ta sig från och till Joutheimen.

Att gå med stav var nytt för mig. Jag har för det mesta kameran hängande på bröstet och trodde att en stav skulle vara i vägen. Nu uppskattade jag verkligen att ha en stav, främst vid de ideligen återkommande små-vaden. Det var bara att plöja vattendragen. Om jag skadat mig, resonerade jag, så kunde jag varjefall hoppa på ett ben och ta mig i mål.

Ibland tänker jag på att jag kanske inte borde packa så noga - bara trycka ned kläderna men när jag gick i regnet, den första dagen, och där regnet äver kom genom ryggsäckens botten, kände jag mig så nöjd att allt låg väl förpackat. Min sovsäck, maten och mina kläder hade varit genomblöta annars.

 Kommentar:

Ryggsäcken tog den tyngre bördan lätt. Jag hade ingen större känning av att ryggsäcken var tyngre. Jag är väldigt nöjd med den. Maten, frystorkat, var som vanligt god. Jag är nog inte den ensam-vargen som njuter av att sitta ensam och fika. Faktum är att jag gick och gick och rätt som det var hade tre timmar gått.

En missräkning var det dåliga vädret men å andra sidan fick jag en fin dag på Bygdin och fick dessutom se Torfinnsbu. Jag kan mycket väl tänka mig att åka färjan tillbaka dit och börja vandringen med att gå till Gjendebu därifrån.

Inför årets vandring hade jag investerat i en Gore-tex jacka och hade sedan tidigare ett par Gore-tex byxor. Ryggsäcken, en Haglöfs Climber 65, har jag redan sagt att jag är väldigt nöjd med och ihop med ett par Salomon-kängor så har jag haft en väldigt bra utrustning för den stenrika terrängen som Jotunheimen innehåller. Första dagen hade jag 4,5 timmar rejält regn, duschades av terrängen som bestod av låg björkskog samt svettades rejält när stigen ständigt gick upp och ned. Någon som gått där kanske skrattar för i soligt och torrt väder var det säkert en superenkel och vacker vandring men jag fick en oväntat tuff upplevelse. När jag kom till Memurubu letade jag upp en vattenkran, utanför huset, och spolade av mig leran. Jag hade lerstänk till midjan och var genomvåt. Jotunheimen är lika imponerande som vanligt! Åk dit! Jag är väldigt nöjd med resan!