Eva Björklund: Castros megafon i Sverige av Alexis Gainza Solenzal och Carlos Manuel Estefanía.

 

Castrotrogna Eva Björklund har förklarat sina synpunkter i en insändare på Läsarnas DN (24/9). I diskussionen om Kubabiståndet är det lämpligt att påminna om regeringens beslut: "Regeringen beslutar att Sida genom internationella och svenska institutioner och organisationer får stödja initiativ i Kuba som bidrar till att skapa förutsättningar för ekonomisk och politisk öppning och som främjar demokratiska reformer och respekten för mänskliga rättigheter." Det är därför häpnadsväckande att Svensk-kubanska föreningens ordförande inte en enda gång nämner den kubanska oppositionens situation i sitt inlägg. Detta visar att den regimtrogna organisationen knappast uppfyller de nödvändiga moraliska kraven man kan ställa på en organisation som får förmedla bistånd till Kuba.

Däremot pratar Eva Björklund flitigt om USAs blockad. Hon använder regimens officiella term för något som rent juridiskt heter handelsembargo. Handelsembargo har föga att göra med USAs imperialistiska anspråk. Det är 2 miljoner exilkubaner bosatta i Amerika som tvingar USAs president till denna åtgärd. De ser i handelsembargot sitt sista vapen mot diktaturen. I sin kritik blundar Eva Björklund för det faktum att handelsembargo inte hindrar mat- och medicinsändningar till Kuba. Även efter att embargot skärptes år 1992 har den amerikanska regeringen godkänt 36 av 39 tillståndsansökan för medicinsändningar. Det har skickats ca 227 miljoner dollar till Kuba i form av medicinskt stöd. Bara under 1996 har exilkubaner i USA överfört 800 miljoner dollar till sina släktingar på Kuba. Allt handlar om att stödja folket utan att ha den kommunistiska staten som mellanhandlaren.

Eva Björklund är bekymrad för kubanernas hälsa, men pratar inte om den rådande apartheid i den kubanska sjukvården. Utlänningar har tillgång till vilken behandling som helst men det har inte kubanerna. Hur kan Eva Björklund veta att den medicin som hennes organisation skickar till Kuba inte kommer att säljas för dollar, eller användas för behandlingen av utländska turister? Björklund är oroad för de pengar som förloras p g a handelsembargot, men säger inte ett enda ord om summorna som regimen slösat bort i främmande krig över hela världen (Etiopien, Angola, Salvador, Bolivia, Venezuela, etc.), krig som Svensk-kubanska föreningen stödde. Hon nämner inte de miljoner som Castro slösar bort för att utvidga och modernisera militären. Hon är bekymrad över kubanernas låga levnadsstandard, men inte över att kubanska arbetare inte har rätt till demonstration eller att vara medlem i fria fackföreningar. Hon säger inte att svälten på Kuba beror på att det ekonomiska systemet. Eva Björklund vill inte prata om det monopol som regimen har över massmedia.

Om svensk-kubanska Föreningen inte är en megafon för Fidel Castros diktatur, varför bjuder de inte hit studenter och intellektuella som blivit avskedade från sina jobb för att de har sagt det behövs flerpartisystemet och yttrandefriheten på Kuba? Svensk-kubanska föreningen är en reklambyrå i Sverige för Castros diktatur. Eva Björklund deltar aktivt i förtalskampanjer mot oppositionen. I en av hennes artikel i tidskriften "Kuba" (no. 4/95) kallar hon Carlos Alberto Montaner, ordföranden för Unión Liberal Cubana (ULC, Kubansk Liberal Samling) för "en känd CIA-avlönad exilkuban." Har Eva Björklund något bevis på det som hon så bestämt hävdar? Det bör sägas att ULC är en bestående del av "Demokratisk Plattform", en organisation som omfattar socialdemokratiska, kristdemokratiska och liberala partier både inom och utanför Kuba, och vars strategi mot diktaturen är dialog.

Det allra viktigaste i detta sammanhang är att Eva Björklund vägrar se kärnproblematiken i Kuba. Det är inte konflikten Kuba-USA, utan Fidel Castro och hans förtryck. Varje gång man tar upp USA:s agerande avlägsnar man sig från det verkliga problemet, nämligen att Fidel Castro vägrar att vare sig erkänna eller samtala med den interna oppositionen. Därför anser vi att det mest väsentliga i svensk Kubapolitik är att öka stödet till den interna kubanska oppositionen.

 

Alexis Gainza Solenzal, exilkuban, verksam vid CEIFO, Centrum för invandrinsforskning, Stockholms universitet.

Carlos Manuel Estefanía Aulet, exilkuban, chefredaktör för tidskriften Cuba Nuestra (Vårt Kuba).

(Denna insändare skickades till Läsarnas DN 19970925, men tyvärr blev aldrig publicerad).

Back Back

Index Home