Den här sidan är till minne av vår lille Olof
som vi aldrig fick lära känna
Hem
 Morgonen den 8 november 1999 kommer jag aldrig att glömma. Jag gick upp för att gå på toa när jag kände att det rann blod...jag var gravid i vecka 16+4 (16 veckor och fyra dagar sedan jag senast hade mens).
På kvinnokliniken kom vårt lilla barn ut, under tiden som vi väntade på jourläkaren. Efter obduktionen visste vi säkert att det var en pojke, så vi gav honom namnet Olof.
Olof hade varit död i två till tre veckor innan min kropp stötte ut honom. Jag kommer aldrig att glömma Olof. Han skulle ha blivit Pers första lillebror, men vi fick aldrig lära känna honom.
Många tror att ett missfall är något man snabbt glömmer. Men det gör man inte, det är ett barn man mist (en del mister tvillingar eller är med om flera missfall). Man måste få sörja det barnet. Minnet av det kommer alltid att finnas. Jag fick ett stort stöd genom "missfall-listan" jag hittade på föräldrakanalen. Efter jag fått Erik, så har det tillkommit en lista som heter "gravid igen efter missfall". Den hade jag behövt när jag väntade Erik. Det var så annorlunda att vara gravid efter att ha varit med om ett missfall. Oro, rädsla och funderingar genom hela graviditeten.
Känner Du någon som fått missfall? Tala om att du finns och fråga om personen vill prata om det som hänt. Men hoppa över alla kommentarer som: "Det var bäst det som hände", "Det var säkert något fel på barnet", "Du som är så ung kommer att hinna få fler barn", "Det går snart över", "Men nu är det ju så länge sedan det hände, har du inte kommit över det än?". Alla dessa kommentarer sårar mer, än hjälper till i sorgearbetet. |
Vill du läsa hela min berättelse om när vi förlorade Olof? Klicka här
********************************************
Copyright©2001-2005 Mamma Millan
********************************************