Jag kan inte skriva. Det blir bara skräp. Idag har jag åstadkommit två hångelskildringar som... ja, hey, de är hångelskildringar och inte mer än så. Inte bra på något vis.

Istället har jag genomskådat mig själv och mitt bekräftelsehoreri, och varit tacksam mot mig själv och alla inblandade för att jag inte hamnade i ett destruktivt förhållande i vintras. Alltså, det kunde helt enkelt inte blivit något bra. Jag var rubbad.
Och det är bra att jämföra förstahandskälla med efterbilder. När jag läser det jag skrev då framstår alla mina handlingar som logiska, om än stundtals djävulsiska. Mörkret var en rimlig, om än inte giltig, orsak. Det var inte enbart vackert och jag var inte enbart oförklarligt grym.
Det är skillnad mot nu; visst. Men jag ska inte blanda in mig själv i något, nu heller. Jag behöver bottna mer, bli tryggare, gladare.
Jag behöver lära mig med hela mig, och inte bara en liten mästrande del av överjaget, att kärlek inte ska handla om mig och mitt bekräftelsebehov, utan om någon annan.
De här distraktionsorgierna som jag kallat olycklig kärlek är inte heller riktig kärlek. Det visste jag ju också, men det är ännu tydligare nu.

Jag vet inte vad som händer sedan när jag kommer ut i livet igen. Det är så lätt att vara klarsynt när man sitter så här med sig själv.
Det svåra och fantastiska är ju interaktionen med andra människor.

Jag vill ha den andra Tomas Andersson Wij-skivan. Jag vill.
Men jag börjar ju jobba nu, och då får jag lön, och jag tror att den är billig?
(Nej, tröstshopping har aldrig löst några problem.)

(89 kr på cdon. Jag ska inte.)