Besök även www.ihimlen.com

Homiletik betyder läran om predikokonsten. Det kommer av grek. homilia vars ursprungliga betydelse är gemenskap, umgänge. I fornkyrkan blev homilia den tekniska termen för församlingsföredraget, d.v.s predikan, undervisningen, samtalet. Först på 1600-talet blev begreppet homiletik en teknisk term för konsten att predika (Lönnebo 1989:15). Min uppsats kommer att röra sig inom predikokonstens område. Jag har valt att studera språket hos pingströrelsens främste predikant i Sverige; Levi Pethrus.

Orsaken till mitt ämnesval är nyfikenheten på det religiösa språket. Varför använder en predikant vissa ord som man i vanliga fall inte använder? Varför utmärker sig predikospråket så tydligt hos en del predikanter och i olika samfund? Enligt min uppfattning kan man i bland till och med tala om sociolekter i samfund, exempelvis pingströrelsen. Eftersom jag själv i flera år hade nära kontakter med denna frikyrkorörelse har jag personliga erfarenheter av detta. Ofta förundrades jag över medlemmarnas språkbruk. De använde ofta ord som jag inte riktigt förstod, eller som jag inte riktigt tyckte passade in i sammanhanget.

Jag valde Levi Pethrus eftersom han trots sin död fortfarande är pingströrelsens förgrundsgestalt. Dessutom har han en rik bok- och predikoproduktion bakom sig, som är värd att utforska. Levi Pethrus har skrivit tio predikosamlingar. Jag valde den första Gud med ossI som utkom 1933. Det är den första delen av 10 ur Levi Pethrus samlade predikningar. Orsaken till att jag valt att enbart behandla den första predikosamlingen är helt enkelt att det bara i den fanns så många spännande ord att undersöka. Jag tyckte att språket i den avvek mest från vanlig svenska. Att undersöka alla predikosamlingarna skulle kräva ett mer omfattande arbete än det här.

2. SYFTE OCH METOD

Uppsatsens syfte är att undersöka några ord i predikosamlingen som jag anser ger texten en speciell prägel. Det gäller ord som visar Levi Pethrus religiösa tillhörighet, alltså biblicismer. Jag kommer att undersöka hur Levi Pethrus använder de bibliska orden i sin text, sitt sammanhang och sin tid. Min uppsats kommer alltså att handla om semantik. Min avsikt med uppsatsen är inte att undersöka huruvida Levi Pethrus hade ett nyskapande eller ålderdomligt språk för sin tid. Eftersom biblicismerna är ord som härstammar från Bibeln kommer de och har väl alltid utgjort en del av predikospråket, mer eller mindre. Nu kommer jag att undersöka biblicisismer som återkommer i predikosamlingen Gud med oss I. Hur stor plats dessa har får undersökningen utvisa.Lindström definierar kort biblicism som sådana bibliska ord och uttryck som ingått i predikospråket och som genom en ålderdomlig, arkaiserande form färgar förkunnelsen (Sundström 1974:126). För att tydliggöra mitt syfte och min uppläggning finner jag det nödvändigt att placera in Gud med oss I i en specifik stilart. Jag kommer också att redogöra kort för stilistik och semantik, eftersom undersökningen kommer att röra sig inom dessa områden. Inte oväntat kommer jag att placera in Gud med oss I i det som Cassirer kallar religiös stil.

När det gäller min metod så har jag tagit hjälp av Fritz Askebergs två uppsatser om Wallins predikostil i Nysvenska studier. Askeberg går i polemik mot Tor Perssons avhandling Studier i J.O Wallins predikostil (1950) och det gör kanske att han blir ganska tydlig i sitt resonemang. Persson försöker enligt Askeberg med hjälpmedel som den moderna stilistiken erbjuder att ge en fördjupad förståelse av en centralgestalt inom den andliga talekonsten (Gjerdman 1954:51). Askeberg ger termen predikostil en vidsträckt innebörd. Den handlar inte bara om det språkliga uttrycket och framförandet utan även om den religiösa bakgrunden och inställningen hos talaren. När det gäller predikokonst, inställer sig också frågan om hur man ska dra gränsen mellan stilistik och retorik. Kan begreppet stilistik överhuvudtaget få en adekvat tillämpning, såvida man inte bara avser att beskriva de tryckta predikningarna?(Gjerdman 1954:50f) Eftersom det är en tryckt predikosamling jag ska behandla kommer det naturligtvis att handla om stilistik och inte om retorik eller någon teknisk synpunkt.

I ett avsnitt behandlas Wallins användning av orden hjärta, sinne, själ och ande (Gjerdman 1954:102f). Askeberg påpekar Perssons misstag att enbart godta SAOB:s och Östergrens lexikaliska betydelse av orden. Det får till följd att Persson anser att orden har samma betydelse, vilket Askeberg opponerar sig emot:

"En ordbok kan emellertid endast i grova drag ange den sfär, till vilken ett ord hör. Det är ju genom semantiska undersökningar, som ordböckerna komma fram till en schematisk översättning. Ordens mångtydighet gör, att betydelsen, särskilt hos de abstrakta orden, ej exakt och definitivt kan avgränsas i en generellt giltig definition. En textfilologisk interpretation måste alltid pröva en förutsatt betydelse mot kontexten. De ifrågavarande fyra orden ha bl.a. en bibliskt-kristlig innebörd, men användas de i denna funktion alltid utan nyanser? Skulle Wallin utan vidare kunna byta ut t.ex. hjärta mot själ eller sinne mot ande? Eller tillmäter han dem var för sig någon speciell betydelse, som gör det möjligt för oss att genom en noggrann prövning av dessa betydelsenyanser bättre förstå hans förkunnelse? Jag tror, att Persson här hade kunnat ge ett textkritiskt bidrag av värde (Gjerdman 1954:103)".

På samma sätt som Askeberg går igenom dessa fyra ords semantiska betydelse och dess innbördes faktiska olikheter (Gjerdman 1954:104ff) så ska jag jämföra mina utvalda ord hos Levi Pethrus innbördes likheter och olikheter.

Jag kommer först kort att redogöra för SAOB;s förklaring av de utvalda orden. Jag kommer bara att ta upp de förklaringar som är relevanta för sammanhanget. Eftersom det är ordens religiösa innebörd jag är intresserad av, kommer jag lägga tyngpunkten på Illustrerat Bibellexikons beskrivning av dem. Sedan kommer jag att jämföra Illustrerat Bibellexikons tolkningar med Levi Pethrus användning av orden. Nämnas bör också att några av de ord jag undersöker ligger så långt bak i alfabetet, att SAOB inte hunnit behandla dem ännu. I dessa fall har jag använt Nusvensk ordbok av Olof Östergren. I vissa fall kommer jag också att hänvisa till andra författares tankar om orden, om jag anser det vara relevant för sammanhanget.

Illustrerat Bibellexikon står i samma tradition som pingströrelsen (den säljs på rörelsens bokförlag Dagenhuset). Därför är det intressant att undersöka om Pethrus tolkar orden på samma sätt som Illustrerat Bibellexikon. Det skulle i och för sig vara intressant att jämföra Levi Pethrus tolkning av orden med en annan teologisk tradition, men det finns det varken tid eller rum för. Inte heller blir det tid för att undersöka pingströrelsens sociolekt, utan undersökningen får stanna vid Levi Pethrus ord.

För att förenkla läsningen för läsaren har jag valt att dela upp biblicismerna i olika kategorier, eller grupper. Jag kommer att styrka mina funderingar med citat ur Gud med oss I.

3. STILART

3.1 Stilistik och semantik

Enligt Peter Cassirer är en stilart en texttyp med specifika språkliga och innehållsliga egenskaper. Den utvecklas ur en typisk språksituation och orden har en enhetlig stilvalör och ligger på samma stilnivå. Att ange om texten tillhör något stilmönster, och i hur hög grad texten ansluter sig till respektive avviker från mönstret är ett givet mål för en stilbeskrivning (Cassirer 1993:31).

Stil och stilistik ingår enligt Cassirer i den klassiska retoriken. Han betraktar inte stilistiken som någon gren av språkvetenskapen. För språkvetenskapen står själva språksystemet i centrum medan stilistiska kategorier endast i begränsad utsträckning är språkliga. De opererar med hjälp av språket på olika nivåer. De klassiska stiltermerna beskriver fenomen i en text. Dessa antas få en viss effekt och som ibland också mer eller mindre tydligt antyder avsändarens avsikt (Cassirer 1993:12). Stilen i en framställning är ett uttryck för författarens förhållande till sin egen verklighet, liksom till den verklighet han beskriver. Här ingår författaren själv liksom språksituationen, dvs. den han vänder sig till och det ämne han behandlar.

Det finns flera olika stildefinitioner. Det beror enligt Cassirer på att det finns och har funnits olika vetenskapsideal hos olika forskare i olika tider (Cassirer 1993:15). Men nästan alla dessa kan enligt Cassirer underordna sig grundfrågan: "hur framställer en skribent ett visst tema och vilken effekt har det? (Cassirer 1993:15)" Cassirers förslag på god definition lyder: "Det sätt varpå en författare framställer ett visst innehåll (Cassirer 1993:14).

En stilistiker undersöker det speciella förhållandet mellan hur? och vad? i en text samt vilken effekt denna relation har på läsaren. Stil blir alltså resultatet av förhållandet mellan tre dimensioner, dvs. relationen mellan form, innehåll och verkan. De allra flesta stildefinitioner är överens om att stilistikens främsta intresse är att klarlägga hur en viss effekt uppnås. Hur? är stilistikens huvudfråga. Hur framställer texten ett visst tema och vilken effekt har detta framställningssätt? Begreppet hur? ersätter i sin tur begreppet vad?

Eftersom det är en predikosamling jag kommer att undersöka, så handlar det om religiös stil. Cassirer karaktäriserar den religiösa stilen som: "åldersomligt, stort, varierat ordförråd. Hög stilnivå, känsloladdade ord (Cassirer 1993:32)". Min undersökning kommer främst röra sig inom den deskreptiva och den interpretativa stilistiken. Jag kommer på sätt och vis beskriva stilen i Gud med oss I genom de ord jag kommer undersöka. Samtidigt kommer jag också att tolka de ord jag undersöker och därmed också texten. Därmed kommer jag automatiskt in på semantiken som enligt Cassirer har gemensamma undersökningsområden med stilistiken (Cassirer 1993:155). Det är en semantisk undersökning av orden jag kommer att göra.

Askebergs huvudkritik av Perssons avhandling gäller främst hans semantiska brister:

"Den som inte inser nödvändigheten av klara semantiska distinktioner, är tvungen att stå för uppfattningen, att Wallins tal i ett sådant fall som det ovannämnda skulle vara rent svammel.

Ordböckerna ger dock i grova drag hänvisning om att orden har skilda betydelsefält, och det är stilistikerns, lika väl som exegetens, skyldighet att hålla gränsdragningen i sikte , att visa hur orden ej planlöst tumlar omkring utan samarbetar med varandra i organiserade helheter. I bibeln spelar dessa distinktioner en given roll /.../ (Gjerdman1959:18)."

Semantik betyder 'betydelselära'. Peter Cassirer definierar semantik som läran om ords betydelse (Cassirer 1993:155). Ordens betydelse sägs vara bestämd av konventioner. De har för det mesta i vardagslag inte har någon exakt betydelse, som är given en gång för alla. Eftersom olika människor har olika erfarenheter av världen kommer därför orden inte att innebära exakt detsamma för alla (Cassirer 1993:156).

Cassirer skiljer också mellan kognitiv, emotiv och associativ betydelse. Den kognitiva betydelsen är själva referenten. Enligt Cassirer bör emellertid denna snarare avse lexikalisk betydelse, dvs. den konventionaliserade meningen i ett ord eller uttryck som innefattar såväl kognitiva (referentiella, denotativa) som emotiva och additiva (associativa) element. Emotiv kallas den komponent i betydelsen då vi uttrycker eller framhäver vår inställning till det refererade. Den associativa betydelsen betingar bl.a det vi kallar för stilnivå. Cassirer menar vidare att det kan vara skäligen likgiltigt huruvida användningsområdet för ett ord ska sägas ingå i det man kallar dess betydelse:

"Huvudsaken är att vi inkluderar användningsområdet i vår beskrivning av ordet , annars löper vi risken att använda ordet felaktigt. Omvänt gäller, att om ordet används i en ovanlig kontext så får detta en viss stilistisk verkan. Kontexten, dvs. de situationer i vilka vi använder vissa ord, är ju en del av det samhälle vi lever i och betingar vår världsbild (Cassirer 1993:160)."

Kontexten kommer att ha en stor betydelse i min semantiska undersökning av biblicismerna. Levi Pethrus skriver utifrån sin kristna världsbild. Det är naturligt att han använder bibliska ord. En del av hans ord kan sägas ha en emotiv betydelse, andra kanske en associativ betydelse.

3.2 Det religiösa språket

Ibland har termen religiöst språk dykt upp i teologi- eller predikosammanhang. I Människan och Gudbeskriver författarna sin syn på vad ett sådant språk ger uttryck för:

"Religiös uppenbarelse ligger på en annan nivå än vårt empiriska kunskapsinhämtande, och religiöst språk har sin speciella karaktär genom det sätt på vilket det genom metaforisk och analogisk användning av vårt ordinära språk söker uttrycka en dimension i verkligheten som aldrig fullt adekvat kan beskrivas med hjälp av detta vårt språk (Hemberg 1982:54)."

Per Block använder termen i sin uppsats Predikan som religiöst språk, och då i ett sammanhang som behandlar språket i olika kristna samfund:

"En pingstpredikant börjar med en kort bön, där han kanske ber att Jesus skall möta med oss. Han ropar gärna halleluja åtminstone någon gång under predikan, och det i ett speciellt tonläge; men också en schartauan har en karaktäristisk röstbehandling och särskilda älsklingsord (Sundström 1974:42)."

Block börjar sin uppsats genom att visa på skillnaderna mellan tre olika predikocitat varav ett är från pingströrelsen, ett från svenska kyrkan och det tredje från katolska kyrkan. Han menar att forskaren måste sortera sitt material, vilket innebär att man måste lära sig att uppfatta likheter och skillnader, så det som hör ihop hamnar i samma fack. Detta gäller också studier i det religiösa språket (Sundström 1974:41). Block menar också att de egenskaper i en religiös text som kännetecknar grupper är viktiga för forskare. Dessa grupper förenar människor så att sociala mönster bildas. Det är sådana mönster man måste ge akt på om man vill förstå sin samtid (Sundström 1974:43).

I och med mitt uppsatsval är det självklart att jag själv funderat en hel del omkring termen religiöst språk och dess relation till Levi Pethrus predikospråk. För mig känns termen aningen vid i detta sammanhang. Kristendomen är en bland alla religioner i världen och alla religioner borde ha sitt eget språk beroende på urkunder, skrifter, traditioner och världsbilder. Kan man då sätta Levi Pethrus predikospråk i relation till ett speciellt kristet språk? Termen kristet språk är enligt min uppfattning i detta sammanhang också alldeles för vid. Det finns alldeles för många kristna samfund och traditioner och dessa kan inbördes också vara väldigt olika varandra.

Askeberg påpekar också Wallins känsla för traditionen, vilket visar sig i att hans predikostil från början tycks vara väsentligen färdig (Gjerdman 1954:113). Askeberg menar vidare att en av anledningarna till att Persson spårat ur i sina ansträngningar att belysa Wallins stilistiska mönster är att han inte ansett det vara nödvändigt att först klarlägga Wallins förhållande till den gamla svenska predikotraditionen (Gjerdman 1959:6).

Levi Pethrus språkbruk är naturligtvis på samma sätt en del av en predikotraditionen. Pingströrelsen är ju en del av frikyrkorörelsen som i sin tur har rötter i 1800-talsväckelsen och pietismen. Levi Petrus språk måste vara en del av den frikyrkliga predikotraditionen med dess inbördes olikheter.

Är det kanske mer relevant att som Runar Eldebo tala om trons språk?(Eldebo 1995:35f) Han för ett resonemang omkring det faktum att trons språk upplevs som utarmat:

"Den första generationens kristna bar på en befriande omvändelseerfarenhet. Orden kring tron var äkta och sprungna ur det egna livets möte med Gud. För den andra generationen levde ännu språket. Orden bar erfarenhet även om avståndet mellan ord och liv var större. Den tredje generationen kastade språket överbord. Guds barnbarnsbarn kunde inte acceptera trons språkförtryck av det egna intellektet (Eldebo 1995:35f)."

Med andra ord tycks Eldebo mena att den religiösa väckelsen föder starka ord som sedan blir utslitna då de inte gör rättvisa åt sitt sammanhang, då väckelsen är över. De bibliska orden kan upplevas som vackra i Bibeln. Men används de av någon predikant idag kan de låta scablonmässiga. De är inte hans eget språk.

Jag är beredd att instämma med teologen Gustaf Wingren då han kallar det kristna språket urvattnat och förstört. Han tycks mena att det har avskiljt sig för mycket från de klassiska urkunderna, alltså Bibeln (Wingren 1995:175). Martin Lönnebo är inne på liknande tankegångar:"Vårt språkbruk har vi fått från Bibelns värld där de heliga ordens ontologiska laddning är mycket högre än i nutiden (Lönnebo 1989:11)."

Härmed är övergången naturlig till Bibeln och dess språk. Bibeln är ju den främsta skriften i kristna sammanhang och är ju därför också en gemensam utgångspunkt för alla kristna traditioner. Mer eller mindre har den säkert färgat deras predikospråk. Att de bibliska orden rycks ur sitt sammanhang och används av dagens predikanter i deras egen situation är egentligen en ganska säregen tradition. Helt plötsligt ska de placeras in i en ny tid, ny tradition och inte minst i en helt annan världsbild.

Enligt Askeberg var Wallin ingen nyskapare av predikoord (Gjerdman 1954:112). Det är inte Levi Pethrus heller, såvitt jag kan se. Däremot har han som andra predikanter sina speciella egenheter. En är förkärleken för de starka orden, vilken tidigt gav sig till känna (Linderholm 1925:230). Askeberg menar att bibelstilen har en karaktäristisk prägel med sina metaforer, liknelser, allegorier och personifikationer. Rytmen bygger i stor utsträckning på antiteser och parallellismer (Gjerdman 1954:85). Askeberg anser också att rytmen är ett väsentligt drag hos Wallin. Något sådant kan jag inte finna hos Levi Pethrus. Hans språk är enkelt, med korta meningar. Det är vissa ord som är bibliska, inte rytmen.

Enligt Askeberg finns det vissa begrepp och föreställningar som samtidigt är aktuella inom olika nationer, som oavsett de språkliga frändeskapsförhållanden tillhör samma kulturgemenskap. Det finns t.ex. en andlig begreppssfär, som i alla kristna länder präglat ord av biblisk och religiös natur: Gud, Jesus, själ, ande, himmel, synd, nåd osv. Det finns också litterära, filosofiska, sociala, tekniska begreppssfärer som beskrivs i samma eller motsvarande termer inom olika språkområden, och som i sin mest extensiva form har internationell giltighet. Orden lever alltså inte bara i en nationell tradition utan även i en kulturell nexus, som både bestämmer deras innebörd och påverkar deras frekvens. L. Spitzer har särskilt understrukit den roll som religionen spelat som 'fixing factor'för begrepp och vokabulär i den västerländska civilisationens kontinuitet (Gjerdman 1959:15f).

Hemberg, Holte och Jeffner diskuterar i Människan och Gud frågan om Bibelns mytiska språk, som de definierar som ett försök att antyda något om Gud i mänskliga kategorier (Hemberg 1982:122). Denna fråga har varit aktuell i den sk avmytologiseringen där en av grundfrågorna har varit hur man ska närma sig det som kallas mytiskt språk i Bibeln. Mytiskt språk innebär förfarandet att med inomvärldsliga termer tala om utomvärldsliga makters verksamhet. Det är fråga om samma fenomen som när man talar om metaforiskt och analogiskt bruk av språket. En del av de utsagor som anses vara av ett mytologiskt språkbruk förutsätter uppenbarligen en föråldrad och felaktig verklighetstolkning, t ex en världsbild som strider mot den moderna, naturvetenskapliga uppfattningen, likaså sättet att tala om vissa sjukdomar som onda andar:

"I den mån trevåningsvärldsbilden himmel-jord-underjord används, med inplacering av Gud i himlen och de onda makterna i underjorden, är det ett ännu mer uppmärksammat exempel på samma sak och av speciellt intresse därför att det aktualiserar konflikten mellan antik och modern världsbild. Andra omdiskuterade drag i det bibliska språket är de sätt på vilka detta återspeglar föråldrade sociala strukturer. När Gud benämns 'konung', 'herre', 'allhärskare', är metaforerna hämtade från enväldiga monarker med imperialistiska drömmar, och när Guds uppenbarelse går från 'fader' till 'son' känner vi igen det gamla manssamhället (Hemberg 1982:48f)."

Författarna menar också att det i den kristna teologin och förkunnelsen ofta finns ett kunskapsteoretiskt oansvarigt sätt att fly från frågorna om vad som är verkligt och i vilken mening något är verkligt genom att oproblematiskt tala samma bildspråk som bibeln gör utan att klargöra vilken karaktär man ger sina termer (Hemberg 1982:98).

Martin Lönnebo har i sin Homiletik några intressanta funderingar omkring predikospråk. Han menar att det har givits åtskilliga svar på den frågan, men att få är principiella. De flesa är historiska eller språksociologiska. Undersökningar om predikospråkets specificika sätt att kommunicera har gjorst särskilt i USA. Lönnebo beklagar att man där kanske främst funnit en del likheter med reklamens. Bland dessa visar sig upprepningen, psykologiska positiva värdeord, sk honnörsord, vädjanden, vackra ord, idealtillstånd (Lönnebo 1989:60).

Lönnebo menar vidare att det är en självklarhet att predikan alltid präglas av det bibliska språket. Han har i prästkanidaternas övningspredikningar funnit användningen av genitivattribut utan ägandebetydelse t ex livets segerfurste, syndens stämpel, korsets lidande, livets vattenkälla. Han har också funnit användningen av adjektiv- och genitivattribut i kombination, t ex livets eviga källa, sanningens klara ljus, nådens rika gåvor. Dessa konstruktioner har predikanten enligt Lönnebo ärvt både från bibelöversättningar och klassisk predikostil. Han tycker heller inte att något hindrar att de används, bara det sker i rätt sammanhang. Men man bör vara uppmärksam på dem eftersom de skiljer sig från nutidsspråket. Utvecklingen mot ett enklare tilltals- och vardagsspråk har skapat korta meningar som i predikningar ofta består av huvudsatser. Enligt Lönnebo är det heller inte riskfritt att predikanterna omedvetet följer med i samtidens språkströmningar, eftersom det måste finnas en principiell grund också för predikans form (Lönnebo 1989:61).

Trots kristna traditionernas språkliga olikheter kan man konstatera att de har en gemensam urkund, nämligen Bibeln. Därifrån hämtar man mycket av sitt språk, men hur man tolkar Bibeln och vad man lägger mest vikt vid i den har naturligtvis en avgörande betydelse för det språk, de ord ur Bibeln man väljer att använda sig av. Mer härom när jag kommer in på orden. Ett bibeltroget samfund som pingströrelsen ser predikan som Guds direkta ord till församlingen. Predikan handlar alltså om konkreta sanningar. Det mytiska språket blir ett språk som uttrycker den absoluta sanningen.

4. PINGSTRÖRELSEN OCH LEVI PETHRUS

Petrus Levi Johansson, sedanmera känd under namnet Levi Pethrus, föddes 1884 i Västergötland. Hans föräldrar var baptister och tillhörde arbetarklassen, med vilken också Levi Pethrus kände samhörighet (Carlsson 1990:21). Han började så småningom ägna sig åt förkunnandet på heltid. Sommaren 1906 flyttade han till Lidköping för att arbeta i baptistförsamlingen där. Pingstväckelsen kom till Sverige från Norge genom den före detta metodistpastorn pastor T.B Barratt. Hans betydelse för pingströrelsen var avgörande. Han var den amerikanska pingstväckelsens störste och sannolikt förste egentlige apostel i Norge såväl som i Europa . Metodismen i Amerika hade haft en enorm betydelse för den helgelserörelse som utgjorde bakgrunden för pingstväckelsen. Sambandet visade sig bland annat i de båda rörelsernas uppskattning av tungomålstalande, andedopet och de andliga nådegåvorna. Dessa fenomen hade präglat pingstväckelsen från dess första början. Den uppkom i Amerika strax efter sekelskiftet Utmärkande för denna väckelse var att den inte hörde till något speciellt samfund. De täta förbindelserna mellan Amerika och England var av avgörande betydelse för pingströrelsens ingång i Sverige. 1907 nådde den verkliga pingstväckelsen Sverige. Rörelsens utmärkande yttringar bestod av tungotal, profetior, en stark känslomättad förkunnelse om Jesu förestående ankomst, etc (Lindberg 1985:148).

Tungomålstalande är ett fenomen som beskrivs i Bibeln. Jesu lärjungar fick som hjälpare den helige Ande:

"När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som anden ingav dem (Apg 2:1-4)."

Emanuel Linderholm tar fasta på ytterligare två drag, det apokalyptiska inslaget, samt det extatiska. (Linderholm 1924:19f). Med apokalyptik menas spekulationen om de yttersta tingen, och bör särskiljas från ordet eskatologi som rätt och slätt betyder läran om de yttersta tingen. I alla religioner tycks det förekomma föreställningar om tidens slut och vad som händer med människorna efter döden. I kristedomen grundar man sina tanka främst från uppenbarelseboken. Denna Bibelns sista bok beskriver i målande bilder den sista striden mellan ont och gott, hur det onda efter lidande och död slutligen besegras, samt hur en ny himmel och en ny jord upprättas. Den skildrar också hur människorna slutligen döms efter sina gärningar och sänds antingen till evigt straff eller till evigt liv. I alla tider tycks religiösa grupper ha trott sig leva i den yttersta tiden. Det gjorde man också på Levi Pethrus tid.

Det var främst inom Svenska Baptistsamfundet pingstväckelsen började, men snart blev de ledande personerna inom rörelsen alltmer betänksamma inför den nya rörelsens yttringar. Man upplevde den som oroande och splittrande. Levi Pethrus blev pastor i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm 1911. Församlingen var medlem i Svenska Baptistsamfundet trots att den helt hade anslutit sig till pingstväckelsen. 1913 uteslöts dock Filadelfiaförsamlingen ur Svenska baptistsamfundet. Orsaken var synen på nattvardsfirandet. Levi Pethrus ansåg till skillnad från förbundet att varje troende och troendedöpt (alltså vuxendöpt) person hade tillträde till nattvardsbordet även om denne inte tillhörde någon baptistförsamling. Uteslutningen blev startpunkten för en ny frikyrkorörelse, pingströrelsen. Under Lewi Pethrus handfasta ledning byggdes den nya rörelsen sedan snabbt upp och kondoliserades. Rörelsen fick ett bokförlag, bibelskolor, sångboken segertoner 1914, samt tidningen Evangeli Härold.

Under 1920-talet inleddes sammarbetet mellan Levi Pethrus och Sven Lidman. 1930 byggdes den stora Filadelfiakyrkan i Stockholm, som fortfarande är den största och den ledande av Sveriges pingstkyrkor. 1930-talet innebar också en stark medvind, både för Levi Pethrus och pingströrelsen. Han drev igenom startandet av den kristna dagstidningen Dagen, samt radiomissionen Ibra radio. Dessa är fortfarande aktiva. 1948 bröt Levi Pethrus med sin tidigare vän och kollega Sven Lidman. Schismen hårdbevakades av pressen. Under denna period inföll vidare en del av LP;s politiska projekt. 1958 lämnar Levi Pethrus föreståndarskapet i Filadelfiaförsamlingen, 74 år gammal. 1964 var han med om att bilda KDS dvs kristen demokratisk samling, nuvarande Kd, kristdemokratiska partiet. Levi Pethrus ger vidare uttryck för sin författariver med flera böcker innan han avlider 1974, 90 år gammal (Carlsson: 1990:19-26).

Teologiskt hör pingströrelsen hemma i en västerländsk protestantisk tradition. De lärouppfattningar som varit utmärkande för pingströrelsen sammanfaller till stor del med äldre ortodox luthersk uppfattning, men den skiljer sig också därifrån på många punkter. Pingströrelsens betoning på helgelse kommer från den Wesleyanska metodismen. Dop- och försammlingsfrågan är besvaras på samma sätt som den äldre baptismen. Läran om andedopet och de andliga nådegåvorna är utmärkande för pingströrelsen. Ingen direkt föregångare står att finna sedan de bibliska apostlarnas dagar (Carlsson 1990:42).I Levi Pethrus i Närbild avslöjar Pethrus själv den tradition han tillhör med sin beundran för Wycliff, Hus, Calvin, Zwingli och de stora engelsmännen. Därtill kommer också Luther och pietisterna. Tertullianus och den tidiga väckelserörelsen montanismen hålls också högt i kurs. Pethrus tilltalas mer av den reformerta riktningen än av den lutherska eftersom den enligt honom är friare (Lundgren 1973:110f). Ett tydligt drag kan avläsas här: Levi Pethrus ställer sig själv i ledet av den långa, kristna väckelsetraditionen. Han skapar inte någon ny lära. Idag är pingströrelsen en av de största frikyrkorörelserna i Sverige. Den blev Levi Pethrus livsverk.

5. PREDIKOHISTORIA

Den förste predikanten torde väl knappast vara någon annan än Jesus själv. Hans förkunnelse är enligt Bert Franzén och Erland Sundström i uppsatsen Ur predikans historia utgångspunkten för den kristna predikan. Den har i alla tider av naturliga skäl kommit att framstå som den främsta förebilden för predikan (Sundström 1974:18).Vidare tycks predikan ha haft en självklar plats i den kristna församlingen redan från början. Apostlar, profeter och lärare efterträdde Jesus i uppgiften som förkunnare. Huvudpunkterna i den apostoliska predikan var korsfästelsen och uppståndelsen. Man försökte också tolka deras innebörd. Argumenten hämtades från profetiorna i GT. Redan från allra första stund levde flera olika predikotyper sida vid sida, till exempel karismatisk förkunnelse och skriftutläggning (Sundström 1974:19).

Andra Klemensbrevet från mitten av 100-talet är den första fullständiga kristna predikan som är känd utanför NT. Det bär dock drag av den förskjutning i moralistisk och legalistisk riktning som predikan sedan genomgick. De tidiga kyrkofäderna Origines och Tertullianus som levde på 200-talet representerar olika predikotyper. Tertullianus var den förste tema-predikanten, medan Origenes predikade allegoriserade skriftutläggningar.

Efter 300 år hade den kristna kyrkan blivit helt förändrad. Predikan fick nu endast hållas av biskopen. Nu infördes också perikopsystemet, dvs ordningen med fasta texter. Syftet var att man skulle skydda predikan från förfall genom att hålla den nära skriften. Temapredikan tog också alltmer över efter skriftutläggningen. På 400-talet var kyrkofadern Augustinus den främste predikanten. Hans predikospråk var enkelt, och han var den förste som sammanställde lärobok i homiletik (Sundström 1974:20ff).

Kyrkan förvandlades snabbt från en förföljd minoritetsgrupp till en priviligerad statskyrka. Denna innebar dock en ödesdiger förändring för predikan. Dock fanns predikotraditioner som mystiker, munkar och den reformpredikan som definitivt förebådar reformationen. John Wycliffe och Johan Hus utmärkte sig särskilt bland dessa. Wycliffe hade som syfte med sin predikan att nå sina landsmän med Guds ord på sitt eget språk. Likaså gjorde han en egen bibelöversättning. På nytt fick lekmännen förmånen att vara predikanter (Sundström 1974:23).

Under reformationstiden återppväcktes evangeliet på nytt, och predikan lösgjordes ur sin fångenskap. På nytt blev predikanterna profeter (Sundström 1974:24). Utvecklingen fullbordades i och med reformatorn Martin Luther som blev en stor bibelpredikant. Nu återfick predikan sin centrala ställning i gudstjänsten. Tyvärr sjönk predikostandarden oroväckande snabbt under den följande periodens ortodoxi. Predikans innehåll blev alltmer dogmatiskt och formen abstrakt och konstlad. Bibeln ersattes av läromeningar (Sundström 1974:24f).

1600-talet anses vara århundradet där det moderna projektet och enhetssamhällets upplösning börjar. Detta visar sig också på religionens område, bl a i pietismen som slog vakt om den egna upplevelsen och hjärtats tro hos människan. I och med den pietistiske predikanten Johan Arndt, död 1621 började predikan hitta tillbaka till en praktiserande tro från sin fokusering på vetenskap och teori. Pietistpredikanterna framhävde nåden men varnade också för den falska säkerheten. Vikten lades vid behovet av omvändelse och helgelse.

Den pietistiska predikan kunde inte helt besegra rationalismen. Så småningom kom en utjämning mellan uppenbarelse och förnuft till stånd som den kristna trons yttersta auktoritet (Sundström 1974:25f). John Wesley förändrade i hög grad det engelska samhället genom sin förkunnelse. Hans predikan var liksom Luthers lärobetonad. Den betonade Guds kärlek. Frälsningen var en omedelbar verklighet för alla som tog emot den i tro. Livet förvandlades sedan i kärlekens spår (Sundström 1974:26f).

Under slutet av 1700-talet blev upplysningen en kontrast både till ortodoxi och pietism. Förnuft och nytta blev dess slagord. Det mänskliga förståndet stod alltså över uppenbarelsen. Underverk och andra övernaturliga händelser ansågs som myter och sagor. Religionsuppfattningen blev universialistisk. Relgioner och världsåskådningar ansågs ha ett gemensamt ursprungligt innehåll som motsvarade förnuftets krav. Detta kallades den naturliga uppenbarelsen som ansågs ge kunskap om verklighetens religiösa sida. Den sk neologin 'nylärighet' ville förändra trosläran så att den överensstämde med förnuftet, men bergspredikan och evangelierna var också viktiga och fick bredvid förnuftsargumentet motivera kravet på sanning, rättvisa, tolerans, barmhärtighet och humanitet.

Det rådde naturligtvis en stark polaritet mellan pietismens folkliga väckelseförkunnelse och de bildades upplysningsteologi. Sundström och Franzén påpekar med rätta att motsättningen har tydliga efterverkningar i motsättningen mellan nutidens kulturradikalism och frikyrklig väckelsekristendom (Sundström 1974:32). Lewi Pethrus levde själv i en tid som präglades av denna motsättning och han pläderade starkt mot den pågående avkristningen av Sverige som enligt hans åsikt skulle leda till det svenska folkets undergång (Carlsson 1990:145).

1800-talet blev i Sverige ett väckelsens århundrade. Det slutna agrarsamhället avlöstes av folkrörelsenas samhälle. Läskunnigheten och folkbildningen ökade markant. Nya idéer som rationalism, liberalism, humanism och naturalism utövade inflytande på åsiktsbildningen. Också kyrkolivet färgades av denna pluralism. Meningsriktningar uppkom som gammalkyrklighet, högkyrklighet, lågkyrklig väckelse samt en folkkyrkofromhet med rötter i bondesamhället och ortodoxin. Den kyrkliga predikan präglades mycket av pietismen. Huvudströmmen var dock folkkyrklighet som fick lyssna till en ofta medelmåttig, lite moraliserande, förmanande och tröstande predikan.

Under 1800-talets senare del radikaliserades väckelsen till frikyrklighet. Kyrkokritiken var ofta brysk. Läran och förkunnelsen kännetecknades av tidens allmänna pluralism. Frikyrkligheten kännetecknades av mångfald och splittring. Väckelserörelsen delade upp sig i olika grenar som metodism, baptism, salvationism och så småningom Levi Pethrus egen rörelse, pentecostalismen eller pingströrelsen. Antalet förkunnare växte kraftigt. Många kom direkt ur folkets led.

Under 1800-talets senare del började också den anglosaxiska fromheten med bakrunde i reformert teologi att på allvar påverka den svenska predikan. Genom bla emigranter skedde ett livligt utbyte kyrkorna emellan vilket, ledde till nya lärosätt och predikometoder. Predikan blev ofta provokativ. Den svenska frikyrkliheten övertog den amerikanska väckelsens massmöten med botbänk och systematiserande omvändelsemönster.

Pingstväckelsen har framför allt två utgångspunkter; en i baptismen och en i metodismen som jag tidigare nämt i samband med John Wesley. Anders Wiberg blev baptismens banbrytare i Sverige. Förkunnelsen om troendedopet som en följd av omvändelsen, liksom församlingen som bestående av troende och döpta var det radikalt nya. Detta övertog pingströrelsen, liksom metodismens betoning på ett helgat liv. Pingstväckelsens egenart var främst de karismatiska uttrycken av urkristen typ. Som bekant blev Levi Pethrus dess främste företrädare i Sverige.

Sundström och Franzén visar i fyra punkter några karaktäristiska drag hos den frikyrkliga predikan under 1900-talets början:

"1. Biblicism i betydelsen relativt oproblematisk förtröstan på bibelordet, ingen doktrinär fundamentalism.

2. Väckelseförkunnelse med stark evangelisk grundton och personlig inriktning.

3. Obundenhet av homiletisk teknik och form, men originell gestaltning av bibelutläggning och profetisk utmaning.

4. Stor variation mellan olika riktningar: Wesley-präglad metodism, amerikanskt påverkad baptism, av Waldenström förmedlad nyevangelism med fasthållande av kyrkans textordning och utveckling mot mer liturgisk gudstjänstform i Svenska missionsförbundet, utveckling av det expressiva draget i pingströrelsens förkunnelse (Sundström 1974:37)."

6. PREDIKOSAMLINGEN GUD MED OSS I

Gud med oss I utkom 1931 och är den första delen av 10 predikosamlingar som Levi Pethrus gav ut.

Predikosamlingen är uppdelad i 19 kapitel. Varje kapitel bär en rubrik som i sin tur grundar sig på ett bibelord. Detta bibelord får sedan utgöra grunden för handlingen i de olika kapitlen. Predikosamlingen består egentligen alltså av en samling predikningar eller om man så vill diskussioner och tankar runt några bibelverser och de teman och tolkningar som Levi Pethrus drar ut av dessa bibelverser. Det kan ibland vara svårt att helt definera innehållet i kapitlen. Levi Pethrus tolkar ju bibelverserna på sitt eget vis.

Ibland är kapitelrubriken direkt tagen ur den bibelvers som kapitlet grundar sig på. Ett sådant exempel är Vägen, sanningen och livet (s.15). Jesus svarade honom :" Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig" (Joh 14:6). Kapitlet utgörs sedan av Levi Pethrus tankar om innebörden av vägen, sanningen och livet. Ett liknande är uppmaningen "Bättra dig!" (Upp 2:5). Uppmaningen till oss läsare att bättra oss exemplifieras här av en historia om en avfällig kvinna som dör och uppenbarligen hamnar i helvetet. I några andra fall har Levi Pethrus varit friare i valet av kapitelrubrik i förhållande till bibeltexten, tex i kapitlen Offervägen, Det personliga själavinnandet och Död från synden.

Det är inte helt lätt att fastställa vilken typ av predikan Gud med oss kan hänföras till. Martin Lönnebo delar i sin Homiletik upp predikan i olika predikotyper; karismatisk, dramatisk och mediativ predikan (Lönnebo 1989:110), samt Bibel- katekes- och essäpredikan (Lönnebo 1989:113). För mig känns det naturligt att hänföra Levi Pethrus predikostil till den karismatiska predikotypen. Pingströrelsen är ju en karismatisk rörelse, dvs den lägger tonvikten på de andliga nådegåvorna, såsom tungotal och profetior. Lönnebo talar om "den där förfärliga halleluja-glättigheten" (Lönnebo 1989:51) vilket ju avslöjar hans inställning till denna predikotyp.

James Braga delar upp predikan i textenlig predikan och ämnespredikan. I en ämnespredikan är huvudavdelningarna hämtade från ämnet, oberoende av en text. Den börjar alltså med ett ämne eller ett tema och predikans huvudavdelningar består av idéer som kommer från dessa ämnen. Den kräver inte en text som utgångspunkt. Ämnet måste dock vara bibliskt (Braga 1989:13f). Den textenliga predikan utgår istället från en text. Denna text antyder budskapets dominerande idé. Texten kan bestå av enbart av en versrad från bibeln. Det kan också röra sig om en hel vers eller om flera verser (Braga 1989:29).

Eftersom Levi Pethrus grundar sina predikningar både på ett ämne och på en text, så håller sig hans predikosamling sig inom ramen både för textenlig predikan och ämnespredikan. Dessutom gäller ju dessa predikotyper talade predikningar som äger rum på gudstjänster, medan Gud med oss är en skriven predikosamling. Men det är ju trots allt samma genre, så en jämförelse är enligt min uppfattning ändå inte irrelevant.

7. BIBLICISMER

Harry Lindström definierar biblicismer som sådana bibliska ord och uttryck som kommit att ingå i predikospråket. Genom en ålderdomlig, arkaiserande, form färgar de förkunnelsen. Hos predikanter som i ungdomen lärde sig den äldre bibelöversättningen och mottog avgörande impulser från förkunnare som brukade den, kunde ibland märkas ålderdomligt präglade uttryck som påverkade deras predikostil (Sundström 1974:126). Ur stilsynpunkt innebär detta enligt Lindström ofta en brytning mellan ett gammalt och ett nytt språk. Särskilt om stilnivån i stort ligger ganska lågt (Sundström 1974:126). Jag är fullt beredd att hålla med Lindström om att de ålderdomliga, lite högtidliga orden lätt kan få en komisk effekt när de blandas in i ett annars alldagligt uttryckssätt. Inblandningen av ålderdomliga ord och ord med högt stilvärde har givit upphov till benämningen på predikans språk som Kaanans tungomål. Detta uttryck byggs ju själv upp av två ålderdomliga ord med speciellt stilvärde (Sundström 1974:127).

Albert Wifstrand hävdar i sin avhandling Andlig talekonst att predikan vid 1800-talets början åter började ställas på en biblisk grund. Därmed började själva det ålderdomliga språket i bibelöversättningen att uppfattas som värdefullt. Detta är en uppfattning som präglar den mer retoriska 1800-talspredikan, liksom också den schartauanska och övrig ortodox förkunnelse. Denna inverkan på den rosenianska predikan har inte varit lika medveten.

* På 1900-talet har förhållandena blivit varierande. Vissa håller fortfarande mer eller mindre medvetet fast vid sitt ålderdomliga språk, medan andra övergivit det. Bibelöversättningen 1917 och dess provisoriska förstadier under 1800-talets sista hälft har också enligt Wifstrand medverkat till detta. De nyevangeliska och frikyrkliga predikanterna lade sig gärna till med nya formuleringar som de olika provöversättningarna erbjöd (Wifstrand 1943:79). Visserligen var ju Levi Pethrus verksam även innan 1917, men predikosamlingen min uppsats behandlar utkom 1931, alltså 12 år efter 1917 års bibelöversättning. Jag drar därav slutsatsen att Levi Pethrus språk i huvudsak främst är influerat av den, inte av äldre översättningar. Hans bibelciteringar utgår från 1917 års översättning. Använder han en äldre översättning så anger han det.

8. VÄGEN TILL GUD

8.1 Frälst, frälsning

* räddning

* motsvarighet till räddning i religiöst språk (SAOB Band 8:1685f).

Begreppet förekommer enligt Illustrerat Bibellexikon i alla religioner, men frälsningsuppfattningarna är inte desamma. I Bibeln är frälsning ett nyckelord. I GT rymmer begreppet frälsning befrielse från inre och yttre trångmål, tvång eller fiender på olika områden samt ett tillstånd av lindring, frihet, ro, vila, säkerhet, trygghet och välstånd. Frälsningär i GT mycket omfattande. Det innesluter hela människolivet med alla dess aspekter. Det innebär räddning från allt som hotar och fördärvar. Guds frälsningsverk med Israel är en förebild till hans messiansk-eskatologiska frälsning av församlingen, det nytestamentliga gudsfolket. Frälsningen är emellertid också individuell. Gud frälser den enskilde från hans fiender. Israel ska efter sin förskingring en gång i framtiden få uppleva Guds frälsning med nationell, social men framför allt religiös, andlig återupprättelse som följd. Genom sin frälsning återupprättar Gud sitt skapelseverk. Han helar det från fallets alla destruktiva verkningar. Slutligen återinför han paradistillståndet med dess helhet, harmoni och hälsa. Frälsningen kommer från himlen, från Gud själv, även om Gud också kan använda sig av människor i sin frälsningsgärning. De är dock bara hans redskap.

I NT innebär frälsning urtillståndets återupprättelse och fulländande, samt utplåning av fallets alla destruktiva följder. Frälsningsbegreppet är där mer begränsat än i GT. Den religiösa betydelsen är den dominerande. En rent fysisk-materiell frälsning förekommer dock också. Frälsningen är framför allt religiös-etisk. Frälsningsprincipen präglas av bibelns grundsyn, där människans huvudfiende är synden och att all nöd är en följd av synden, dvs skilsmässan från Gud. NT:s frälsningssyn är alltigenom messiansk-eskatologisk. Den eskatologiska frälsningstiden började redan vid Jesu första tillkommelse. Frälsningens fullbordande tillhör dock framtiden, och är i sin helhet Guds gärning. Människan kan inte på något sätt frälsa sig själv. Ur frälsningshistorisk aspekt är frälsningen trefaldig. I forntiden upplevdes den som Guds gåva, en upplevelse. I nutiden är den en uppgift, något som vi lever i och dagligen får erfara. Frälsningen i framtiden innebär att nå ett mål, målet för vår tro, något som vi en gång ska uppleva (Gilbrant Band 2 1988:156ff).

Enligt min uppfattning är det den nytestamentliga definitionen av frälsning som Levi Pethrus följer. Om man tar emot Jesus Kristus som sin personliga frälsare, räddas man undan det eviga straffet till ett evigt liv i gemenskap med Gud. Han använder dock inte alltid ordet frälst på samma sätt som Illustrerat Bibellexikon.. Han följer den då han talar om frälsningen som Guds handlande med människans liv, då han räddar henne till det eviga livet. Men ibland "översätter" Pethrus helt enkelt ordet omvänd med frälst, vilket ger begreppet en betydligt smalare betydelse:

"En människa som blir verkligt frälst, dör från det närvarande. Hon skiljes från världen. De band, som binder henne vid den, skäres av, och hon säger farväl till denna världen. Och det liv hon lever, lever hon i tron på Guds Son, som dött och uppstått för henne. Hon får syssla med de jordiska tingen, hon får ha hand om dem, men hon är löst från dem (s.209)."

Det faktum att händelseförloppet äger rum i detta livet gör att ordet frälst skulle kunna ersättas av ordet omvänd. En omvändelse innebär ju att lämna de jordiska lasterna och att leva som troende.

Här skulle ofrälst kunna ersättas av icke-omvänd: "Du som är ofrälst, vill inte även du komma över helt på Herrens sida idag? Jesus förmår frälsa, bevara och giva en underbar segerkraft (s. 160)."Detta är en typisk uppmaning som skulle kunna äga rum på ett väckelsemöte, där predikanten uppmanar folk att bli frälsta, dvs omvända till tro på Gud, och därmed lämna de syndiga lasterna i livet. Enligt bibliskt språkbruk kan dock människan inte frälsa sig själv genom sin vilja. Det kan bara Gud.

Levi Pethrus varierar ibland ordet frälst med ordet räddad. Trots att frälst egentligen betyder just räddad blir skillnaden i ordens innebörd hos Levi Pethrus ganska viktig:

"Vi har i sanning ett högt och underbart mål att leva för, när vi har samma uppgift som Gud själv. Och vi, som är ute för att rädda själar och önskar bli till frälsning för våra medmänniskor, har samma uppgift som Guds käre Son, Jesus Kristus (s.43)."

För Levi Pethrus är rädda är mer en handling och frälsning ett tillstånd (ett kristet liv efter omvändelsen, eller tillståndet efter döden). Dessutom kan räddning vara en människogärning, medan frälsning alltid förknippas med Gud:

"Guds församlings verksamhet ska vara ett räddningsarbete. Det är, som när man samlas för att rädda en skara skeppsbrutna eller man är med för att rädda dem som är innestängda i ett brinnande hus. I våra möten skall vi samlas om vårt stora mål; själars frälsning (s.45)."

Människan tycks också kunna bidra till sin egen räddning, genom att själv vilja få kontakt med Gud: "Ni, som ej har frälsningsvisshet utan släpat med, stå upp och rädda era själar idag (s.54)." Levi Pethrus kommenterar själv att frälst och räddad uttrycks med samma ord på engelska, 'saved' (s.54).

Frälsning innebär också syndaförlåtelse: "Det är stort, att Herren renar från alla synder i det förgångna, men det är om möjligt ännu underbarare, att han gör det möjligt för oss att segra över frestelserna (s.224)."

När man blir frälst, eller rättare sagt omvänd, får man lämna sitt gamla, usla liv bakom sig. Man är förlåten av Gud, och är fri att börja ett nytt och bättre liv:

"Du må vara en döende sardessjäl, men om du kommer, så skall han frälsa dig, förlåta dina synder och göra dig levande. /.../ Om du vill taga emot detta ord från Herren, så skall du få allt lagt till rätta - få dina synder förlåtna och bli en upprättad och lycklig själ, som lever i gemenskap med Herren (s. 244)."

Endast Gud kan förlåta synder. Syndernas förlåtelse innebär början till ett bättre liv, men också en inträdesbiljett till himlen, till det eviga livet. Man blir frälst.

Enligt min uppfattning använder Levi Pethrus ordet frälst på två sätt. Den första användningen är förknippad med räddad, där en viss skillnad mellan räddad och frälst framkommer. Levi Pethrus använder bara ordet frälsning om Guds handlande. Endast Gud kan frälsa människan från hennes synder och till ett liv i gemenskap med honom efter döden. En människa kan aldrig frälsa en annan människa till evigt liv, däremot medverka till hennes räddning, d.v.s att komma till tro i sitt jordiska liv. Detta innebär att hon ska kunna leva sitt liv på ett bra sätt, för att därigenom tillskansa sig en inträdesbiljett till himlen. En människa kan alltså bidra till en annan människas räddning till ett nytt och bra liv i en kristen tro, men hon kan inte frälsa henne till ett evigt liv. När frälst sammankopplas med det eviga livet efter döden är överensstämmelsen med Illustrerat Bibellexikon god. Den andra användningen av ordet frälst är som synonym till omvänd är enligt min uppfattning ganska missvisande.

8.2 Förlossning, förlossad

* lösa, befria ngt från ngt. Används numera bara i högre stil i fråga om fångenskap, bojor o dyl. Det används även bildligt i fråga om förtryck av övermakt. I religiöst språk betyder det befria från syndens/det ondas välde. När det används om Kristus betyder det frälsa. Det kan också betyda friköpa, lösköpa, t.e.x erläggande av lösensumma.

* lossa, lösa (band, bojor o dyl.). Förlossa ngn ur fängelse, sätta ngn på fri fot

* befria (en kvinna) från hennes foster, förlösa (SAOB Band 9:2877ff).

Idag är det främst barnafödande vi tänker på då vi hör ordet förlossning. Ordet i den betydelsen tillhör normalprosan. Den religiösa betydelsen är något annorlunda, och används knappast i dagligt tal.

Enligt Illustrerat Bibellexikon benämns det bibliska ordet frälsning gärna förlossning eller återlösning. Den kristna tron är en förlossningsreligion, vilket innebär att den förkunnar återlösning tillbaka till Guds gemenskap från fångenskap i synd och död. I systematisk teologi används förlossning ofta i mer avgränsad betydelse om försoningens följder. All förlossning från fördärvsmakterna har sin grund i försoningen med Gud. Guds vrede är den bibliska försoningslärans egentliga problem. Återlösningen är därför teocentriskt bestämd. Försoningen med Gud leder till ett förlossat liv.

Begreppet antyder ett familjeförhållande mellan Gud och Israel. På grund av sin utkorelse av Israels folk är Gud skyldig att lösköpa sitt folk. Det stora temat i deuterojesaja, den sk Trösteboken är att Gud uppenbarar sig som förlossare, dvs den som lösköper sitt folk från fångenskapen i Babel. Dessa profetior har ett messianskt-eskatologiskt perspektiv. Återlösningen är en fri nådehandling av Gud. Befrielsen från Egypten omtalas ibland också som förlossningen från träldomshuset Egypten. I Psaltaren är tanken på förlossning från all nöd vanlig. Den nöd man ber om befrielse och förlossning ifrån är hämtad från nästan alla livssituationer. Återlösningstanken i GT står sällan i förbindelse med förlossning från synden. Detta beror på att frälsning från synden är knuten till försoningsbegreppet.

I NT däremot är förlossningstanken främst knuten till tanken på frälsning från syndens skuld. Den täcker dock även försoningstanken. Förlossningen i Kristus har omedelbar relation till Kristi försoningsdöd, med andra ord befrielse från syndens skuld för vilken Kristi blod är täckning. Återlösningen preciseras också som syndernas förlåtelse. Denna förlossningstanke belyses av det myckna talet om Jesu blod och hans död som lösen för världens synd. Detta lösköpande från syndaskulden och Guds vrede lovar full förlossning från alla fördärvsmakter. Förlossning handlar också om förlossning i etisk bemärkelse, men först och främst om den framtida, eskatologiska förlossningen. Med det avses dels kroppens förlossning från förgängelsen i uppståndelsen, dels förlossningens dag då helas skapelsen ska förlossas, med andra ord uppståndelsen och världsförnyelsen (Gilbrant Band 2 1988:218f).

Innebörden i förlossa/återlösa är ungefär densamma som frälsning i betydelsen rädda, befria. Jag tycker dock inte att man någon gång kan översätta återlöst eller förlossad med omvänd. I Gud med oss I är det i samband med förlossad/återlöst hela tiden Gud som handlar med människan: "Och Herren har icke bara skapat dig, utan han har också köpt dig med sitt blod. Kom ihåg det, du som är borta från Herren, med vilket pris du är återlöst (s.193)."

Att vi är återlösta innebär också att alla våra synder, all vår skuld är utplånad: "Gud utplånar vår skuld, och vi kan med full frimodighet se upp i hans ansikte. Vi är återlösta 'icke med förgängliga ting, med silver eller guld', utan med Kristi dyra blod (s.219)." Ibland förenklar Levi Pethrus det något högtidliga återlösa: "Han blev människa för att kunna dö och lösa oss från våra synder (s.215)."

Det är tydligt att Levi Pethrus ibland hämtar orden direkt ur det bibliska sammanhanget. Förlossades skulle här mycket väl kunna ersättas av återlöstes, befriades, eller frälstes från: "Det fanns ingen, som fötts i Israel, som ej hört om den underbara händelsen, då Israel, då Israel som ett folk förlossades ur Egyptens land (s.215).

Levi Pethrus uttrycker ibland återlösa eller förlossa på mer vardagsnära svenska. Kristus har köpt oss:

"Genom Lammets dyra blod skall du också få vara med och sjunga till lammets ära, som köpt oss åt Gud med sitt blod (s.222)."

Återlösa/förlossa ersätts också av friköpa:

"Men, vänner, om vi ska tro vårt eget samvete så väl som skriften, så måste vi gå med på att försoningen är nödvändig på grund av vår synd. Det är egentligen mycket naturligt att tro, att Gud icke kunde låta udda vara jämt utan att det måste till en uppgörelse - och att denna uppgörelse skedde på Golgata, när Jesus tog vår plats och friköpte oss med sitt dyra blod (s.20)."

Levi Pethrus använder inte på långa vägar förlossning eller återlösning i samma utsträckning som frälsning. Innebörden är dock ungefär densamma. Möjligen blir förlossning/återlösning ofta något mer kristocentrisk. Kristus friköper oss åt Gud med sitt blod. Frälser gör både Kristus och Gud. Visserligen är det ibland också Gud som förlossar/befriar, som i exemplet med Exodus-berättelsen, uttåget ur Egypten. Den största skillnaden mellan fräls och förlossad/återlöst, består enligt min uppfattning i att användningen av ordet frälsning hos Levi Pethrus blir mycket vid, medan betydelsen av förlossning/återlösning är mer specifik. I Levi Pethrus teologiska tradition, pekar GT och det gamla förbundet hela tiden fram mot NT och det nya förbundet. Exodusberättelsen pekar fram mot Jesu offer på Golgata och hans befrielse av mänskligheten från synden. Exodus och evangelierna är berättelser om befrielse, förlossning, återlösning och frälsning, befrielse från det onda till det goda.

8.3 Försoningen, försonaren

* I högre religiöst språk är betydelsen fritagande från skuld, straff: förlåtelse, tillgift

* konkretare; gottgörelse för brott eller förseelser

* återställande av vänskap och gott förhållande, förlikning (ingå försoning)

försoning i religös mening, bibliskt språk. Den teologiska betydelsen innebär återställande genom Kristi lidande och död av den genom synden brutna gemenskapen mellan Gud och människorna (SAOB Band 9:3207f).

Enligt Illustrerat Bibellexikon är försoningen det centrala temat i Bibeln. Frälsningsfrågans centralproblem är syndarens försoning med Gud. Synden skapar en farlig skuldkonflikt mellan männsikan och Gud. Denna måste lösas om inte syndaren ska gå under i mötet med Guds vredesdom. Enligt Bibeln kan försoningen med Gud, dvs den genom synden brutna gudsgemenskapen endast ske genom att ett sonande offer frambäres. Soningen sker genom ställföreträdande strafflidande, genom att ett oskyldigt liv ges för förbrutet liv. På så sätt utlöses det förbrutna. Det oskyldiga liv som ges blir ett offer.

I GT:s kultiska liv hade soningen en fundamental funktion. Offerkultens uppgift var att avvärja och sona Guds vrede. Befrielsen från Egypten hade redan den soningen som utgångspunkt. Blodet från påskalammet som man strukit på dörrposten gjorde att fördärvaren gick förbi. Hela det mosaiska förbundet grundades på förbundets blod, dvs soningens grund. Offerkulten hade sakramental verkan, men den måste åtföljas av ett äkta syndamedvetande, annars missbrukades den.

I och med det eskatologiska hoppet började insikten om ett nytt förbund växa fram. Gud ville sluta ett nytt förbund med folket. Genom detta ville han skänka Israel en fullkomlig och slutgiltig syndaförlåtelse. Profetiorna om Herrens tjänare (Ebed-JHWH) ger upphov till tanken att denne Messias ska ge sitt liv såsom skuldoffer för folket, som ställföreträdare för det, som ett offerlamm som förs bort för att slaktas. Detta eskatologiska förbund omfattar även hednafolken. Summan av denna soning, försoningen uttrycks i ordet 'salom , fred, frid.

Även i NT står försoningen i frälsningslärans centrum. Också där vilar försoningen helt och hållet på soningen. NT har ingen ny försoningslära. Hela försoningen i Kristus tolkas utifrån ljuset av GT;s offerkult. Den blir en realisering och en uppfyllelse av den försoningsverklighet som den avspeglade och förebildade. Särskilt Hebréerbrevet har Kristi slutgiltiga eskatologiska offergärning som huvudtema. Han har offrat sig för mänsklighetens synd vilket skänker fullkomlig förlåtelse och omedelbar gudsgemenskap. Den gammaltestamentliga offerkulten ses endast som en skugga av Jesu kommande offer. Kristus ses som medlare för ett nytt och bättre förbund än det gammaltestamentliga. I Hebréerbrevet framstår Kristus som människosläktets överstepräst.

I de synoptiska evangelierna framstår Kristus som den lidnande människosonen. I honom har profetiorna om Herrens tjänare uppfyllts. Det faktum att omkring en tredjedel av Jesus-traditionen är passionshistoria, visar klart att urkristendomens huvudsyfte var att förkunna Jesu död för våra synder, alltså försoningen. I de Johanneiska skrifterna är lammet som bär och borttager världens synd huvudtemat. Han är det nya förbundets påskalamm. Jesus är försoningen för världens synder. Paulus brev ger försoningsläran dess djupaste utformning. Försoningen uttrycks som talet om korset. Detta är för Paulus evangeliets fundamentala ord. Hans försoningslära rör sig omkring tanken på Kristus som påskalammet. Hans blod skänker syndernas förlåtelse. Ställföreträdartanken är också tydlig. Kristus går i döden för de ogudaktiga. Paulus använder lösköpningsbegrepp. Jesus friköper oss från skuldförhållandet till Gud genom att ge ut sitt eget liv till lösen. För varje enskild människa förverkligas försoningen dock endast genom att han låter sig försonas med Gud. Frälsningen från Guds vrede och syndernas förlåtelse tillkommer människan först genom att hon personligen inträder i gemenskap med Gud på den objektiva försoningens grund. Försoningen är verksam endast i gemenskap med försonaren (Gilbrant Band 2 1988:248ff).

Levi Pethrus använder ordet försoning ungefär på samma sätt som återlösning/förlossning.Ordet kan också jämföras med frälsning, men frälsningens betydelse är också här vidare: "Brännpunkten i allt vad frälsning heter är dock, att synden ska försonas och komma undan (s.215)."

Försoningen ges en kristologisk innebörd. Det är Kristus som genom sin offerdöd på Golgata försonar människan med Gud: "Där talas om honom, som är försoningen för våra synder och icke allenast för våra utan för hela världens (s.214)."

Ibland kan man hos Levi Pethrus ersätta försoning med frälsning och betydelsen skulle ändå bli densamma: "Där finnes försoningen för all din synd, och där är en viloplats även för dig (s.233)."

Försoning skulle ibland också kunna ersättas av återlösning/förlossning utan komplikationer: "Jesus var Guds lamm. Det betyder, att det var Gud som gav detta lamm. Det är en underbar tanke. Försoningen är ett Guds verk (s.217)."

Försoningen innebär att synden avlägsnas, alltså en syndaförlåtelse. Man skulle dock inte kunna byta ut ordet försoning mot ordet syndaförlåtelse hur som helst. Även om innebörden är likartad så är den inte identisk. Försoning innebär ett större skeende än syndaförlåtelsen, som är en del av försoningen:

"'Se Guds Lamm, som borttager världens synd!' Det är en underbar tanke att denna försoning är för alla. Det är världens synd han kommit för att försona, och var och en som vill kan få uppleva detta underbara (s.220)."

Är det egentligen någon skillnad på att uttrycka det som att Kristus försonat människan med Gud, än att han har återlöst/förlossat henne? Även om det frälsningshistoriska skeendet är detsamma så är de språkliga uttrycken olika. Den språkliga betydelsen av försoning innebär ett möte mellan de parter som ska försonas, medan förlossning/återlösning betyder befrielse från något. Levi Pethrus följer helt naturligt den likartade teologiska innebörden av orden, och inte den normala språkliga betydelsen.

8.4 Omvändelse, överlåtelse

* Handlingen att omvända ngn/ngt, förhållandet att ngn omvänder sig eller blir omvänd, vanligtvis i religiös eller sedlig mening

* förändring (SAOB Band 19:922ff).

Enligt Illustrerat Bibellexikon spelar omvändelse- och bottanken en dominerande roll i det gammaltestamentliga förbundsförhållandet. För att förstå NT;s omvändelseförkunnelse måste man känna till den profetiska omvändelseförkunnelsen i GT, eftersom den helt bestämmer NT;s omvändelseförkunnelse. I GT förekom två slag av omvändelseförkunnelse. Den första benämner Illustrerat Bibellexikon som den kultisk-rituella boten. Under tider av nöd då folket eller den enskilde kände Guds hotande dom över sig, var det med boten som man försöker avvärja Guds vrede och straff. Om nöden angick hela folket så utlyste man gärna en allmän bothögtid. Botgöringen åtföljdes framför allt av en syndabekännelse.

Den profetiska omvändelseförkunnelsen innebar en intensiv religiös-etisk prövning av den kultisk-rituella boten. Det som krävdes var en bättring som gick ner på djupet, som var en frukt av ett verkligt möte med Gud. Detta innebar personlig inre omvändelse som skulle leda till ett nytt liv i förbundstrohet och lydnad mot Gud. Omvändelse betydde tillbakavändande från avfällighet till Guds gemenskap och vilja. Profeterna anklagade folket för att bara göra en ytlig bättring. Ett starkt krav utgick också på en omvändelse till social rättfärdighet.Ibland framstår omvändelsen för profeterna som en eskatologisk gåva. Den orienteras ibland utifrån Guds förlossande nyskapelse och nåd. I efterprofetisk tid fick omvändelsetanken en mer lagisk prägel vilket hängde ihop med den mer lagiska utveckling som judendomen kom in i.

En bibelteologisk undersökning visar att omvändelseförkunnelsen i NT ligger helt i linje med den klassiskt profetiska. Johannes döparen är den som först ropar ut det nytestamentliga omvändelsebudskapet. Omvändelseimperativet (gören bättring= vänden om)bestäms i hela NT;s omvändelsetanke av evangeliets indikativ (Guds rike är nära).Detta gör omvändelsen till Guds gåva, alltså till något som Gud erbjuder. Det faktum att Gud vänder sig till syndare och förlossar dem ur syndens bojor och träldom gör omvändelsen till honom möjlig. Jesu radikala omvändelseförkunnelse för vidare det som Johannes påbörjade. Även hos honom framspringer omvändelsens imperativ ur evangeliets indikativ. På så vis blir omvändelsekravet djupast sett en gåva. Att omvända sig innebär att vända om till Jesus som den som bringar himmelriket nära. Gud inbjuder och skänker i Jesus omvändelse till syndare. Även om Paulus inte använder ordet omvändelse så mycket, är det en central del i hans förkunnelse. Det sammankopplas med tron. Medan tron hos Jesus är innesluten i omvändelsen, är omvändelsen hos Paulus innesluten i tron. Omvändelsen är också hos honom en total nyskapelse av människans väsen under verkan av Guds nåd.

Omvändelsetanken går igen genom hela NT med en inre kontinuitet och och en tydlig enhetlig prägel. Genom omvändelsekravet anropas människan att låta sig tillskänkas omvändelse av Gud. Omvändelsen är alltså både krav och gåva. Guds kallelse till omvändelse kan komma till människorna på många sätt, exempelvis genom predikan eller levande kristnas goda exempel. Omvändelse och tro hör oupplösligt samman. Det är bara möjligt att omvända sig i tron på Kristus och den kraft den ger. Å andra sidan kan man inte komma till en levande tro utan omvändelse. På grund av dessa begrepps intimitet använder Bibeln dessa begrepp växelvis. Ofta framhäver Bibeln att tro och omvändelse är en viljehandling. Å andra sidan är omvändelsen ett Guds under eftersom den naturliga människan har en medfödd motvilja och fruktan för honom. Omvändelsen är människans frivilliga ja till Guds kallelse. Omvändelsens paradox är att Gud ger omvändelse men detta upphäver inte människans ansvar (Gilbrant Band 5 1988:165ff).

Levi Pethrus användning av ordet omvändelse ligger i linje med den nytestamentliga, och därmed också den klassiskt profetiska i GT. Det klassiska omvändelsemöntret hos Levi Pethrus är följande:

Först lever man ett liv i sus och dus, ett liv i ett fullständigt mörker, gärna med spritproblem. Detta har säkert att göra med att alkoholproblemet var en av den tidens stora folksjukdomar och folkväckelsen berörde gärna människor ur dessa led. Sedan kommer man i kontakt med kristendomen vilket - om allt går väl - leder till en personlig omvändelse i och med att man möter Jesus, gärna i samband med ett väckelsemöte. Omvändelsen innebär sedan en radikal förändring av den berördes liv. Han börjar leva i enlighet med den bibliska etiken och i en personlig gemenskap med Gud. I Gud med oss I ges ett exempel:

"En annan broder hade varit frälst i 7 år. Han hade också varit slav under rusdryckerna. Han såg, att det gick längre och längre utför. Han älskade sin familj och ville så gärna, ja helst av allt i världen, bli fri från spriten, men han kunde det icke. Men så lämnade han sig åt Gud i ett av våra möten, och från den dagen har Gud bevarat honom. Från den stund han lämnade sig åt Gud har han även varit fri från spritbegäret (s.205)."

Även om Levi Pethrus ibland använder ordet frälst i samma innebörd som omvänd, så är omvändelsen en jordisk företeelse. Människan omvänder sig av egen fri vilja, det handlar alltså om ett val. Frälsning är enbart Guds handlande med människan. Han frälser henne till evigt liv. En omvändelse garanterar inte det eviga livet. Den omvändne kan ju avfalla till synden igen.

Levi Pethrus använder ytterst sällan själva ordet omvänd. Han har dock funnit några olika varianter med samma innebörd. Han talar till exempel om att sluta förbund med Gud:

"Broder och syster, hör du till dem som slutit förbund med Gud på Golgata genom Jeus blod och kors, då är du en verklig kristen, då hör du Jesus till, då är du inne på vägen, och då har du endast att fortsätta (s.35)."

Levi Pethrus uttrycker också omvändelsen som att man lär känna Jesus. Det är dessutom ett av hans vanligaste uttryck för omvändelsen: "Mina vänner, vad vår tid behöver är att lära känna Jesus som sanningen (s.21)."

När man har omvänt sig är man på rätt väg, den som ger evigt liv efter döden: "När du lärt känna Jesus, så är du på den väg, som bär till himmelen (s.23)."

Ett annat uttryck för omvändelsen är att komma till tro: "Att komma till tro, bli döpt i vatten och få den helige Ande, det var kristendom i den apostoliska tiden - och det är den kristendom vi behöver komma tillbaka till (s.143)."

Det händer också att Levi Pethrus använder det vanliga ordet omvänd även om det är sällsynt:

"Varje själ, som är verkligt omvänd, har erfarit, att då hon blev frälst, kastade Herren sanningens ljus över hennes inre, och hon fick se lögnen, smutsen, skammen och domen, som fyllde hennes liv (s.23)."

Ett annat uttryck för omvändelse är avgörelse: "Stå upp idag och kom till verklig avgörelse, låt det bli en verklig brytning med det gamla och lägg ditt liv helt i Guds händer (s.160)!

Ett ord med närliggande betydelse till omvändelse är hos Levi Pethrus överlåtelse: avhända sig, överflytta, överlämna, anförtro, hänskjuta, hänvisad till (Östergren Band 10:645). Ordet finns inte med i Illustrerat Bibellexikon, så jag har istället tagit hjälp av Carl Gustav Carlssons avhandling Människan, samhället och Gud, i min min redogörelse för ordets religiösa innebörd. Han talar där om Levi Pethrus överlåtelseteologi. Enligt den har Gud inte det grepp över människan som han skulle vilja ha. Överlåtelseteologin är ett svar på hur Gud ska få herraväldet eller övertaget över människan. Termerna överlåtelse/överlämnande är ett uttryck för något grundläggande i Levi Pethrus uppfattning om människans rätta förhållande till Gud. Bakgrunden är främst dualismen på viljeplanet: Innan överlåtelsen skett står Guds vilja mot människans, och människans mot Guds. Genom att Gud möter människan och hon överlämnar sig i hans händer övervinns denna dualism. Problemet består i hur denna överlåtelse ska bli fullständig.

Med utgångspunkt i Levi Pethrus text En hel överlåtelse menar Carlsson att det klart framgår att Gud allena kan frälsa, människan kan alltså inte frälsa sig själv. Samtidigt framkommer dock att Gud inte kan ordna människans överlåtelse på egen hand. Människans överlåtelse ses alltså inte som Guds eget initiativ, men dock som en följd av Guds initiativ. Överlåtelsen måste alltså vara människans egen reaktion på det Gud gjort och gör. När hon säger "ja" handlar det om en viljeakt. Omvändelsen är att betrakta som en attityd där viljan riktar sig till Gud. Före omvändelsen har människan vaknat upp till medvetande om att hon är en syndare och behöver Gud. Det sker genom Guds nåd. Hans Ande väcker människan. Gud knackar på dörren, men väntar tills människan själv öppnar. Han bryter sig alltså inte in. Levi Pethrus menar vidare att syndernas förlåtelse inte är allt. När människan lämnat det gamla, behöver hon kraft och nåd till att kunna möta det nya på ett rätt sätt. Synden är inte bara skuld, den är också en makt som vi kan befrias ifrån.

Enligt Carlsson sammanfattar Levi Pethrus sin egen ståndpunkt som att pånyttfödelsen är det första vi får uppleva då vi bekänner våra synder och möter Jesus. Sedan kommer vattendopet och därefter Andens dop. Enligt Carlsson jämställer Levi Pethrus här rättfärdiggörelse, syndernas förlåtelse och pånyttfödelse. Carlsson menar själv att termerna överlåta, överlämna klarare visar Levi Pethrus teologiska uppfattning än ordet omvändelse. Gud ska ha makt över människan, inte tillsammans med henne. Genom den frivilliga överlåtelsen har människan dock givit sitt bifall till detta. Poängen med överlåtelsen är att man nu tillhör Gud för tid och evighet. Det finns inga möjligheter att vända tillbaka. Seger eller undergång är de två enda alternativ som finns. Frågan varför Gud ska ha makt över människan ställs aldrig (Carlsson 1990:67ff).

Överlåtelse innebär alltså inte exakt detsamma som omvändelse. Som tidigare nämts använder ju Levi Pethrus hellre ordet överlåta, än ordet omvända: "Broder och syster, jag ska säga dig, att den enda väg, som finns för dig att få hela din varelse bevarad åt Gud, är att överlåta och lämna dig själv åt Gud (s.39)."

Överlåtelsen innebär att helt och fullt lämna sig åt Gud och nå frälsning:"Det är en hel överlåtelse, som skänker denna naturliga trygghet och vila mitt uppe i livets svåraste påfrestningar (s.196).

Det allra vanligaste uttrycket för överlåtelse hos Levi Pethrus är att lämna sig åt Gud:

"Skall syndare våga lämna sig åt Gud, måste de ha reda på att det finns kraft att bli bevarad och kraft att bli bevarad och kraft att leva för Gud. Orsaken till att många syndare icke vågar lämna sig åt Gud är, att de ser på en hel del slöa kristnas liv, och de vill icke bli sådana kristna (s.134)."

Jag har alltså funnit några olika uttryck för omvändelse och överlåtelse hos Levi Pethrus. För att tydliggöra min uppfattning om nyansskillnaderna mellan de olika uttrycken, har jag valt att dela upp dem i tre olika grupper.

1. Avgörelse, omvändelse, komma till tro

2. Överlåtelse, lämna sig åt (överlämnande)

3. Lära känna

Dessa tre grupper har en gemensam grundbetydelse; ett JA till Gud. Enligt min uppfattning är de två första grupperna i ganska närbesläktade.Det handlar om en övergående handling i en speciell situation. Men rent intiutivt upplever jag, liksom Carlsson också påpekade, att en hel överlåtelse till något är att gå lite längre än att "bara" omvända sig till något. Man beslutar sig inte bara för något, utan man går helt upp i det. Den språkliga betydelseskillnaden mellan omvändelse och överlåtelse är enlig min mening mer tydlig än den teologiska. Angående uttrycket att lära känna Jesus borde detta ju handla om en process som varar hela livet, och inte bara i en speciell omvändelsesituation. Det kommer dock inte alltid fram i Gud med oss I.

8.5 Pånyttfödd, pånyttfödelse

Ordet används ofta i högre eller vitter stil, egentligt eller bildligt, (ofta med sakligt subjekt) med avseende på ngn/ngt som ges ny gestalt eller ny existens(form), eller som uppväckes till nytt liv; ge nytt liv; (åter)uppväcka till nytt liv.

* Uppväckande av nytt liv i religiöst avseende

* allmännare, med avseende på en persons inre egenskaper, eller med avseende på ngns sinne, hjärta, förmåga, intresse o dyl. ingjuta nytt liv i, återuppliva. I övergående betydelse; omskapa (till ngt).

* en person blir som en ny människa (SAOB Band 21:2858)

Enligt Illustrerat Bibellexikon är pånyttfödelsen detsamma som att vända om från döden till livet, att förnyas till en högre, ursprunglig livsform. Pånyttfödelsebegreppet har ingen direkt gammaltestamentlig parallell. Men det som uttrycket rymmer representeras också i GT, exempelvis utsagor om levandegörelse av döda, om nyskapelse och återställelse av skapelseverket och gudsbilden, samt uppståndelsen och förhärligandet till ett högre himmelskt liv. Pånyttfödelsen kan vara både kosmisk och individuell.

Den kosmiska pånyttfödelsen är ett mycket viktigt Jesusord. Det framspringer ur det gammaltestamentliga eskatologiska hoppet. Där spelar skapelseverkets förnyelse och nyskapelse spelar en mycket stor roll. Detta återkommer i Jesu förkunnelse. Alltings pånyttfödelse ska ske vid människosonens tillkommelse. Denna nyfödelse av kosmos är en engångsföreteelse, frälsningshistoriens hela slutmål. Paulus ser Kristus som både skapelsemedlare och skapelsens slutmål. Han är skapelsens förnyare och den genom vilken pånyttfödelsen fullbordas. Den individuella pånyttfödelsen förekommer i NT endast i Tit. 3:5. Den är eskatologiskt bestämd och begreppet uttrycker dels frälsning till en ny, högre existens, dvs det eviga livet, dels sedlig förnyelse. Det första är dock viktigast.

Föreställningen att bli född av Gud tillämpas av Jesus utifrån Ps. 2:7. Uttrycket har då ett gammaltestamentligt bestämt adoptionsförhållande med ett messianskt-teokratiskt innehåll. Samtidigt utsäger det något om Jesu väsensenhet med Gud. Pånyttfödelsetanken innehåller en bland andra bilder i NT av vad som sker då en människa blir frälst. En kristen blir till genom en suverän skapelseakt av Gud. Paulus använder sällan ordet pånyttfödelse, men desto oftare den parallella nyskapelsetanken. Den refererar ofta till återupprättandet av Guds avbild. Nådens ordning framställer gärna försoningen och rättfärdiggörelsen som något som föregår pånyttfödelsen. Pånyttföddblir den som blivit försonad med Gud i Kristus och blivit förklarad rättfärdig av Gud genom tron på Kristus. På så sätt blir pånyttfödelsen den sista akten i frälsningsögonblicket. Pånyttfödelsen innebär dock inte syndfrihet, utan istället att vackla och falla som ett litet barn.

Hos Levi Pethrus används ordet pånyttfödelse enligt min uppfattning synonymt med omvändelse, och i vissa fall med ordet frälst, då detta betyder omvändelse.Här markerar han dock skillnaden mellan pånyttfödelsen och andedopet. Eftersom det heller ej i Bibeln alls handlar om samma sak, så är den skillnaden inte så svår att avgöra:

"Lägg märke till att de var frälsta och döpta i vatten, men den helige ande hade ännu inte fallit på någon av dem. Vad vill det säga? Tror man då, att Filippus skulle ha döpt pånyttfödda och opånyttfödda om varandra. Det kan ingen tro, som något känner Nya Testamentet. Dessa, som blev döpta, hade kommit till tro. Filippus döpte inga andra än dem som var födda på nytt. Och det står, attAnden ännu icke hade fallit på någon av dem. Hur kan man då påstå att Andens dop och pånyttfödelse är samma sak (s.138)!"

Inte heller här förklarar Levi Pethrus egentligen pånyttfödelsens egentliga innebörd, utan ordet skulle kunna ersättas av omvänd:

"Det går an att vara född på nytt men ändå icke vara döpt i den helige Ande. Den är pånyttfödd, som tror på Jesus, ty det står skrivet, att den som tror har övergått från döden till livet. Prisa och lova Gud för att du är född på nytt och är medborgare i Guds rike!(s.139)"

Som Carlsson också framhåller skiljer Levi Pethrus inte mellan pånyttfödelse och omvändelse(Carlsson 1990:69). Han hänvisar också till Bloch-Hoells arbete Pinsebevegelsen där denne hävdar att Levi Pethrus användning av orden omvändelse, rättfärdiggörelse och pånyttfödelse inte är teologiskt genomtänkt (Carlsson 1990:67). Jag är beredd att instämma. Pånyttfödelsen är ju inte detsamma som själva omvändelsen, utan det sista ledet i frälsningsakten. Detta kan upplevas som en nyansskillnad, men jag anser den vara värd att markera. Omvändelse, överlåtelse och pånyttfödelse är inte exakt samma sak.

9. DEN INRE MÄNNISKAN

9.1 Själ

Eftersom själ är det ord Levi Pethrus helt klart använder mest, kommer jag främst att koncentrera mig på det. Hjärta och ande kommer jag att undersöka främst i vilken relation de har till ordet själ. Sinne använder han ytterst sällan, så det kommer jag inte att ta upp.

Enligt SAOB är ordet själ ett ord med många innebörder:

* om bärare, organ eller säte för vissa psykiska och även fysiska förmögenheter hos en människa. Under olika tider med olika uppfattning av människonaturen och olika religiösa åskådningar, repressenterar den förmågan att utöva olika mänskliga funktioner. I vissa naturfolks och i platonismen föreställs själen som bärare av dessa förmögenheter. Själen uppfattades som en immateriell substans eller som ett immateriellt självständigt väsen. Detta kan tillföras, ta sin boning i, avlägsnas från, eller lämna kroppen.

* I vitter stil om människans själ med särskild tanke på själen som utrustad med vissa egenskaper som är karaktäristiska för människan; själsläggning, mentalitet, sinnelag, (inre) karaktär,"hjärta".

* Både vitter stil och vardagligt; mer eller mindre klart metonymisk för: människa (eller annan levande varelse). Vissa stående uttryck: ex. en godmodig själ, en orolig själ. Ett sådant resonemang gör ofta intryck på svaga själar (SAOB Band 25:2570ff).

Själ betecknar enligt Illustrerat Bibellexikon först och främst det fysiska livets princip, dvs livsanden både hos djur som människor. Denna gör alla varelser till levande väsen. Härigenom skiljs själen från kroppen. Själ blir ibland därför synonymt med själva livet. Termen själ kan ibland också beteckna personlighetens inre liv, eller delar av detta. I tredelningen av människan i ande, kropp och själ får själen utgöra föreningslänken mellan anden och kroppen. Självmedvetandet har sitt säte i själen, medan kroppen förmedlar kontakten med den världsliga verkligheten. Anden förmedlar på samma sätt kontakten med den gudomliga verkligheten. Själen är alltså organet för människans intellektuella verksamhet och förstånd. Däri finns också människans känsloliv, jagmedvetande samt hennes vilja. När människan dör skiljs hennes själ från kroppen. Själen lever vidare efter döden.

Termen själ får ibland också beteckna hela den mänskliga personligheten i dess helhet. Människan är i sin helhet en själ, hon inte bara har en. Den troendes måsl är själens fulla utveckling och slutgiltiga frälsning. Termen själ kan också stå för Gud själv. Kristus hade som sann människa en själ med alla dess funktioner. Han kunde bli bedrövad, ha ångest, gråta, men framför allt älska. Den helige andes personlighet tillägnas på samma sätt egenskaper som kännetecknar själen.Uppfattningen av människan som skapad till Guds avbild syftar främst på människans själsförmögenheter som korresponderar med Guds egenskaper. Dessa gör det möjligt för människan att leva i gemenskap med Gud (Gilbrant Band 6 1986:161).

Enligt Fritz Askeberg har Tor Persson i sin avhandling Studier i J.O Wallins predikostil framhållit att hjärta, själ sinne och ande är synonymer. Askeberg protesterar och menar att dessa ord tvärtom har distinkta semantiska funktioner. Enligt Askeberg har Persson rört ihop det semantiska (Gjerdman 1959:17). För min studie är de olika semantiska innebörderna som Askeberg finner hos hjärta, själ, sinne och ande intressanta.Enligt Askeberg är de inte synonymer. Själen är den gudomliga varelsen, och den inre människan. Den ska en gång frigöras ur det jordiska genom frälsningen. Anden är föreningsbandet mellan Gud och människan. Hjärtat är kvaliteten eller jordmånen hos människan. Det avgör förhållandet både till Gud och människor. Sinnet är sinnelaget, attityden, det aktiva i den yttre människan (Gjerdman 1954:108).

Jag ska nu undersöka hur dessa ord förhåller sig till varandra i Gud med oss I. För ovanlighetens skull gör Levi Pethrus ett litet avsteg från att enbart använda ordets religiösa innebörd. Enligt min uppfattning följer han främst SAOB, själ som metonym för människa. Dock kan man också se det som att han följer Illustrerat Bibellexikon: enligt detta kan ju själ ibland I Bibeln få stå för hela människan.

Här är ett exempel där själ helt klart måste uppfattas som en metonym för människa: "Jag vill särskilt säga till er, nyfrälsta själar, slå edericke till ro, sedan ni fått smaka syndernas förlåtelse, utan sträck er framåt till nya andliga erfarenheter (s.8)." Också här kan själ "översättas" med människa: "Den själ, som lever vid korset, har frid och fröjd och är lycklig, men de andra vet icke, vad glädje och verklig gemenskap med Gud är (s.34)."

Människans själ behöver frälsning, alltså hela människan. Här kan man också relatera till Askebergs tolkning av ordet själ hos Wallin; själen som den gudomliga, inre människan, som en gång ska skiljas från kroppen för att nå frälsning: "Kära vänner, vad det är viktigt, när vi har en verksamhet, att vi har detta mål: själars frälsning (s.45)."

När Levi Pethrus talar om den väldiga mängd människor som ska fyllas av Andens dop, visar han själv genom sin upprepning att det är människor, män och kvinnor, han menar då han talar om själar: "Ja, en större krets t.o.m än tretusen eller femtusen själar eller än mängd män och kvinnor, som hastigt 'lades till'(s.82)." Själens, människans frälsning är det viktigaste av allt. Synen på själen som odödlig kan spåras här: "Guds sak och själars frälsning griper våra hjärtan, och vi kan för dessa mål offra krafter, tid och allt (s.39)."

Hjärta och själ nämns någon gång i samma andetag och får då uttrycka samma sak, alltså människa. Själen och hjärtat hör alltså ihop:

"Där har du endräkten. Vad var orsaken till denna? Jo, det var detta, att synd och orättfärdighet drivits ur. Hande sådant fått vara kvar, så skulle det snart ha varit två partier i församlingen. Och då hade det icke blivit ett hjärta och en själ längre (s.114)."

9.2 Hjärta

* Benämning på den i stort sett trubbigt konformade, kraftigt utvecklade, ihåliga (två-, tre-, eller fyr-rummiga) muskel som utgör blodomloppets motoriska centralorgan hos människan och de högre djuren /.../.

* Bildligt om hjärtat: betraktat som säte för människans andliga förmögenheter;

*. (högre stil, religiöst språk) sinne, själ (SAOB Band 11:1059ff)

Enligt Illustrerat bibellexikon används hjärta i GT om det mänskliga livets tre huvudfunktioner; förstånd, känsla och vilja. Ibland också i betydelsen samvete. I GT står hjärta främst för den gudsfrånvända människans stolta och gudsfientliga hjärta. Det är själva syndens källa i henne. Det behöver renas och förnyas, vilket endast kan ske genom Guds ingripande och upplevs då människan vänder om till Gud. I GT uttrycks det särskilt av det messiansk-eskatologiska hoppet, där (främst i Hesekiels profetior) ett nytt hjärta utlovas.

NT för GT:s framställning av hjärtat vidare. Det betecknar därför också i NT människans innersta självmedvetande och hennes personlighet. Här återfinns ett av NT:s betydelsefullaste bidrag till läran om syndarens förhållande till Gud. Hjärtat är av naturen förmörkat, oförståndigt, orent och tillslutet. Därför måste det öppnas av Gud som skapar hjärtats tro genom sitt ord och sin ande. På så sätt tar Kristus sin boning i hjärtat. Gud som är domare över hjärtats uppsår, välsignar de renhjärtade, de uppriktiga (Gilbrant Band 3 1988:179f).

Hjärta tycks i högre grad än själ symbolisera våra känslor. Dessutom tycks ordet sällan kunna ersättas av människa på samma sätt som själ: "Om din mor tror på Jesus, så kan du icke göra henne större glädje på denna jord än låta henne veta, att du givit ditt hjärta och liv åt den Frälsare, som är hennes allt (s.65)."

Den bildliga betydelsen av hjärta är betydligt mer känslosam och personlig än innebörden av själ:

"När vi är sönderslagan och våra hjärtan blöder och skälver och bävar, då kan vi vara säkra på att han icke kommer i storm och eld och krossar det stackars stoftlornet, som är kvar. Då kommer han och läker de i hjärtat förkrossade (s.31f.)".

Hjärtat tycks mer än själ uttrycka det personliga I människan: "Den stund du kommer till Jesus och låter sanningen lysa in i ditt hjärta, blir du levande (s.25)."

Det är helt klart att hjärta och själ används I helt olika betydelser hos Levi Pethrus. Den tycks vara större hos honom än hos Wallin. Levi Pethrus använder nästan uteslutande själ som metonym för människa, medan hjärta får stå för personlighetens inre centrum.

9.3 Ande, andlig

* Övernaturligt väsen

* Det immateriella, en från Gud utgående kraft

* Personlighet (SAOB Band 1:1297f)

Enligt Illustrerat Bibellexikon har termen ande i Bibeln ofta en ren fysisk betydelse; livsande, andedräkt, livskraft, det som skänker kroppen och materien liv. Kroppen utan ande är död. Ande har i Bibeln också en antropologisk innebörd. Den betecknar den inre, immateriella, osynliga delen av människans personlighet och är ett verk av Guds skapelse. Tillsammans med kroppen bildar den en hel personlighet. Ande får också en psykologisk betydelse. Den betecknar då en impuls hos människan, t.e.x fruktans och försagdhetens ande kommer inte från Gud. Ande uttrycker ibland också det moraliska hos människan, hennes sinnelag, moraliska halt och hållning, själva hennes grundkaraktär. Att skaffa sig en ny ande hör till sann omvändelse. I ett vidare sammanhang betecknar ande också den andliga tidsålder som kännetecknar det nya förbundet, där anden verkar. Ibland används ordet också om personliga andeväsen utan materiell kropp. Gud själv är en ande. Anden i absolut mening är den tredje personen i Guddomen (Gilbrant Band 1 1988:73ff).

Levi Pethrus följer den bibliska indelningen av människa som ande, kropp och själ: "Vi skall även frambära våra kroppar till ett offer. Vi skall icke bara ge vår själ och vår ande som offer, utan vi skall ge oss så helt, att Gud får hela vår varelse (s.38)."

Ordet ande används inte så mycket. Adjektivformen andlig används desto mer. Helt i enlighet med Illustrerat Bibellexikon är det andliga hos människan den del som har kontakt med Gud:

"Människoandens rätta element är Gud, och när den blivit skild från honom, upphör dess livsbehov och livsyttringar. Det andliga hos människan liksom krymper samman, och man kan tro, atten person, som är i ett sådant tillstånd, icke är annat än förgänglig materia. Hennes skilsmässa från Gud har lamslagit och, som det synes, dödat alla andliga behov. Men när en sådan människa kommer i förbindelse med Gud, så visar det sig, att hon kommit in i sitt rätta element. Hon börjar levar ett andligt liv. Livsbehoven vaknar, och livsyttringarna ger sig till känna (s.25)."

Det andliga är det som är evigt i människan: "Men tänk så härligt att komma in på Guds offerväg, där våra offer, där våra offer får en hög och helig mening och får givas för andliga och eviga mål (s.32)."

Det kan konstateras att Levi Pethrus i stort sett följer Illustrerat Bibellexikon i sin användning av själ, hjärta och ande. Undantaget är själ, som istället stämmer överens med SAOB, som metonym för människa. Att själ kan illustrera människa kan dock hänföras till synen på själen som det gudomliga i människan, eller åtminstone som sätet där människans tankeförmåga finns (vad vore en människa utan tankeförmåga?). Därför är det ju nära till hands att "översätta" människa med själ.

Förutom att själ får ersätta människa, kommer det inte riktigt fram vad ordet själ egentligen innebär för Levi Pethrus. Men det ligger nära till hands att hänvisa till Askebergs tolkning av Wallin: själen som den gudomliga varelsen, som en gång ska frigöra sig från det jordiska genom frälsningen. Likaså tycks både Wallin och Levi Pethrus tolka orden ande, andlig som Illustrerat Bibellexikon: föreningsbandet mellan Gud och människa. På samma sätt tycks ordet hjärta hos dem båda få stå för jordmånen eller kvaliteten hos människan. Levi Pethrus använder som tidigare nämnts inte hjärta så mycket, men man kan ändå utläsa att det står mer för känsla och personlighet än ordet själ.

10. OLIKA BENÄMNINGAR PÅ GUD

10.1 Vägen

* Mer eller mindre iordningställd led för samfärdsel

* Avstånd

* Bildligt, ex. våra vägar korsas (Östergren Band 10:18).

Enligt Illustrerat Bibellexikon brukas ordet väg i bildlig betydelse ofta som uttryck för människans levnadssätt. Syndarens och de ogudaktigas väg omtalas i motsats till de rättfärdigas och ostraffligas väg. Väg kan också beteckna en människas tro och gudsdyrkan. Jesus talar om två möjliga vägar att välja emellan; den breda och den smala vägen. Själv betecknas han som vägen till livet (Gilbrant Band 7 1988:216). Illustrerat Bibellexikon ger också några exempel på bilbelord som brukar ordet väg: Den rätta vägen 2.Petr 2 Sanningens väg v. 2 2 Den raka vägen v15 3 Rättfärdighetens väg v.21. Vägen som biblicism i Gud med oss I kommer närmare bestämt från Joh 14:6: "Jesus svarade honom: 'Jag är vägen, sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig'."

Det är också detta bibelcitat som får utgöra grunden för Levi Pethrus använding av ordet vägen och allt vad det får symbolisera. Det andra kapitlet i predikosamlingen inleds av just Joh 14:6 och har också fått namnge rubriken Vägen, sanningen och livet. Dessa tre ord är bibliska symboler för Kristus. Kapitlets syfte är alltså att förklara innebörden av dessa begrepp.

Jag kommer främst att koncenterera mig på ordet vägen. Det tillhör bredvid synd, världen och frälst Levi Pethrus favoritord. Sanning och liv är alltför vanliga ord i liknande betydelse för att vara särskilt intressanta som biblicismer. Sanning har alltid ansetts som något moraliskt högt stående, och livet som gudagivet. Vägen däremot får mer dubbla betydelser, dels kan man tänka på en vanlig landsortsväg, dels på vägen som biblisk symbol, en synonym

för Kristus som den som ledsagar människan till Gud.

Levi Pethrus formulerar vägliknelsen så här:

Jesus är vägen ifrån synden till Gud. Förbindelsen mellan Gud och mänskligheten hade genom synden blivit bruten, men Gud ville komma i förbindelse med världen. Genom löftet han gav oss på fallets dag och genom att i tidens fullbordan sända sin Son slog han en brygga från jorden till himlen (s.18).

Kristus är enligt Levi Pethrus vägen till syndfrihet och full gemenskap med Gud också här i jordelivet: "Vill du bli kvitt dina synder, så kom ihåg: Jesus är vägen. Och så fort du träder in på denna väg, försvinner din synd, och du blir ren och fri och kan börja leva i förening med Gud (s.19). "Jesus Kristus blir därmed också naturligtvis vägen till det eviga livet, till himmelriket, dit endast de rättfärdiga hade tillträde (enligt Levi Pethrus). Bibelvetenskapen har ju delade meningar om denna tolkning.

Det är ändå nära till denna väg enligt Levi Pethrus: "Syndare, du behöver icke gå lång väg - himlastegen är, där du är; du behöver bara behöver bara sätta din fot på dess första steg, så är du uppe på den härliga väg som är Jesus Kristus (s.20)." Kristus har enkelt uttryckt öppnat vägen till Gud, och han är själva vägen till frälsningen: "Och vill du komma in på frälsningens väg och i verklig förbindelse med Gud /.../ (s.21)."

Levi Pethrus ställer trons väg mot den mänskliga vägen, där trons väg är Guds väg och den mänskliga vägen är ett liv utan Gud:

Det är nästan alltid så, när det blir fråga om tro på Gud, att det finns en mänsklig väg så väl som en gudomlig. Och vi får välja mellan de båda vägarna. Går man trosvägen, blir det ofta förkrossande för den gamla människan. Frälsningens mål är ju också att göra slut på det gamla väsendet hos oss. Det kostar understundom mycket att gå trons väg. Den vägen bär upp på Moria berg, där Gud vill ha oss att offra det käraste vi äger. - En annan väg finns även, och huru många gånger går ej de troende den mänskliga vägen, när de icke vill ge trons offer (s.37).

Enligt Levi Pethrus leder en personlig relation med Jesus till att människan kommer in på rätt väg, den som leder till det eviga livet: "När du lärt känna Jesus, så är du på den väg, som bär till himmelen (s.23)." Levi Pethrus uttrycker ibland också vägsymboliken som just den rätta vägen: "Han behöver någon, som hjälper honom fram på den väg, som är den rätta (s.22)."

Levi Pethrus tolkning av Bibelns Kristus är entydig. Kristus har en avgörande betydelse för människans frälsning. Han utgör alltså grunden för hela kristendomen. Han är alltså den enda vägen på vilken människan kan vandra för att nå Gud. Detta uttrycks i klartext: "Det finns bara en väg, och den vägen är Jesus Kristus (s.28).

Levi Pethrus rör sig med starka uttryck, som kan upplevas som alltför tvärsäkra, inskränkta, ja rentav stötande. Finns det verkligen bara en väg som leder till Gud? Hur kan det vara möjligt? Men enligt Levi Pethrus är det en självklarhet. Enklast är att låta ett citat av författaren själv förklara vad han menar med uttrycket den enda vägen:

"Varför är Jesu blod den enda vägen till förening med Gud? Jo, just därför, att det är synden, som skiljer Gud och människorna åt. 'Det är', som profeten säger, 'edra synder, som skilja eder och eder Gud ifrån varandra.' Vad är det som försonar synden? Det är korset, blodet, Jesu död. Vi kan aldrig bli kvitt vår synd annat än genom Jesu försoning (s.34)."

Här kommer kritiken mot samtiden fram. Levi Pethrus levde i en tid då den kristna tron verkligen började ifrågasättas, och sekulariseringen på allvar började vinna insteg i samhället. Levi Pethrus kämpade hårt mot avkristningen av samhället (Carlsson 1990:145ff). Han var en hård kritiker av upplysningsteologin och den moderna bibelvetenskapen, som genom talet om Jesu enkla lära redukerade Jesus till en etisk lärare, och religionen till enbart en etik. Människan kan inte skapa sig en egen väg till Gud genom förnuft och vetenskap. Endast Jesus Kristus kan vara den vägen.

10.2 Sanning

* egenskapen (hos en utsaga eller framställning eller dyl.) att vara sann

* egenskapen att överrensstämma med tankelagarna

* egenskapen att vara verklig, faktisk

* egenskapen eller förhållandet att vara, ngt som är i överensstämmelse med vad som anses vara rätt och riktigt: a. ifråga om religiös eller profan åskådning, b förhållandet att vara eller vad som är rätt och riktigt enligt den kristna lärans eller Bibelns uppfatt ning (SAOB:1101).

Enligt Illustrerat Bibellexikon företräder i Bibeln begreppet sanning en långt djupare betydelse än i vanligt språkbruk. I GT är sanning ett fundamentalt uttryck för Guds väsen. Därför hatar Gud all etisk och orättslig sanning, falskhet, hyckleri och lögn. Gud kräver sanning av sitt folk i hela det sociala livet.

Också i NT är sanningen bestämd av ett gudomligt väsen samt en etisk kvalité, vilket innebär människans rätta förhållande till gudsgemenskapen. På samma sätt som lögnen och den syndiga människan hör samman hör Gud och sanningen samman. Liksom i GT är också i NT sanning, trofasthet och rättfärdighet nära sammanhängande begrepp som karaktäriserar Guds handlingssätt.

Den viktigaste betydelsen av sanningsbegreppet är dock dess uttryck för Guds uppenbarelsesanning i Kristus. Den kristna läran kallas ibland rätt och slätt för sanningen, dvs den rätta tron eller läran. Johannes-litteraturen tar särskilt ofta upp sanningsbegreppet. Det innebär där ett avslöjande av ett fördolt förhållande. Kristus representerar i sin person Guds uppenbarelseverklighet i dess eskatologiska frälsningsfullhet (Gilbrant Band 6 1988:107f).

Levi Pethrus ställer ofta upp lögn och sanning som kontraster. Jesus står för det goda, dvs sanningen, medan lögnen tillhör det onda. Sanningen avslöjar alltid lögnen:

I beskrivningen av Jesus sammankopplas sanning med renhet: "Det är underbart med Jesus - han är sann och ren, men han drar sig icke för att taga sig an arma syndare (s.21)." Levi Pethrus använder ibland sanning som ett slags förstärkningsuttryck. Det skulle kunna bytas ut mot sannerligen: "Vi har i sanning ett högt och underbart mål att leva för, när vi har samma uppgift som Gud själv (s.43)." Levi Pethrus använder sig också av ordet sannerligen. Här skulle det mycket väl kunna ersättas av uttrycket i sanning: "Och om det är sant, att Jesus icke gjort anspråk på att vara Guds Son - då har vi sannerligen ingen anledning att tro på hans guddom (s.16)."

För Levi Pethrus är det av högsta vikt att Jesusorden i Bibeln är sanna (det gäller förresten hela Bibeln):

"Det är betydelsefullt för oss att lägga märke till vad han säger i de upplästa orden - just därför att de är sagda inför döden, inför döden på korset. Det ska hjälpa oss att förstå, hur sanna de måste vara (s.15)."

Också i användningen av ordet sanning och dess varianter, tycker jag mig spåra kritiken och kampen mot samtidens liberalism och avkristning. Levi Pethrus ständiga betoning av hur sann Jesus och kristendomen är, visar hur viktig denna kamp var för honom.

10.3 Livet

* tillståndet att vara levande, förmågan att leva

* levnad, tillvaro, levnadslopp, levnadstid

* teologiskt, religiöst; att leva i gemenskap med Gud ellr Kristus; de troendes tillstånde efter döden

* om ngt/ngn man helt lever för eller går upp i (SAOB Band 16:865).

Enligt Illustrerat Bibellexikon är den grundläggande betydelsen av liv i GT att det helt och hållet är givet genom Guds skapelseakt. Livet kan endast bevaras genom Guds nåd. Livet utgår från Guds livsande, inte från kroppen. Den förnyar ständigt allt levande. Livet är en gåva och dess bevarande en frälsningsförmån. Gud kan återta livet när han vill. Människan är skapad till odödlighet. Ett liv i gemenskap med Gud är ett dödsbesegrande liv. Att Gud ställer människan inför valet mellan död och liv är en central tanke i GT. Där hör också ljus och liv ihop. I GT skymtas också hoppet om ett liv efter döden fram i upplevelsen av Gud som herre över döden.

Också i NT upplevs jordelivet som en gåva från Gud.Människolivet är oersättligt och värdefullt. Det får inte kränkas. Det naturliga livet måste dock underordna sig ett högre livs intressen. Guds ord måste överordnas njutandet av detta livets goda. Johannesevangeliet skildrar Jesus som den evige Gudens son. Han både är liv och förmedlar liv till världen. Det andliga, eviga livet är den sanna kristendomens särmärke och väsen. Människan som lever utan Kristus är främmande för det liv som är av Gud. Det nya livet är följden av en ny födelse genom sanningens ord. Det är resultatet av en död och uppståndelse med Kristus. Jesus pläderade för uppståndelsen och själens fortsatta tillvaro efter kroppens död. Gud har slutligen utlovat ett evigt liv för sitt folk (Gilbrant Band 4 1988:222ff).

När det gäller liv är det helt klart att Levi Pethrus håller sig till den religiösa betydelsen av ordet. Liv får man i gemenskap med Gud. På samma sätt som han använder motsatsparet lögn-sanning, använder han kontrasterna liv-död: "Skriften kallar livet i synd för död, och gemenskapen med Gud kallas för liv (s.25)." Liv förknippas också med frälsning: "När vi blir frälsta, kommer vi tillbaka till Fadern och fadershuset. Och detta kallas av Jesus att få liv igen (s.26)." Att vara en troende kristen uttrycks som att äga livet: "Vi, som idag äger livet, var alla döda i överträdelser och synder (s.23)." Jesus är själva livet: "Han är icke endast vägen och sanningen utan även livet (s.23)."

Levi Pethrus menar att dessa tre synonymer visar Jesu höga anspråk. Antingen får man tro honom på hans ord, annars måste man anse honom som sinnesrubbad. Han lyfter sig själv ur det mänskliga sammanhanget på jorden och ställer sig på en plattform för sig själv (s.15f.). Genom att Jesus verkligen är Guds son - och inte bara en etisk förkunnare - är han verkligen livet självt.

11. VÄGEN BORT FRÅN GUD

11.1 Förlorad, förlora

Ett typexempel på ordet är uttrycket den förlorade sonen, från liknelsen i Luk 15, om den yngre sonen som for till främmande land och kom på villovägar. förlora:

* mista, gå förlustig

* gå miste om ngt, låta ngt undgå sig

* bli övervunnen, besegrad, ligga under, duka under (ingt) motsats till vinna

* försvinna (så småningom) utplånas, bortgå, fördunsta, avtyna

* (numera i bildlig vitter stil, föga brukligt) refl. gå vilse, förirra eller förvilla sig

* fördärva ngt/ngn förstöra, bringa i fördärv, olycka

* adjektivistisk betydelse: tillspillogiven, som icke kan räddas, som det är ute med, slut med, hemfallen åt undergång, gå förlorad - gå under (SAOB Band 9:2868ff).

Enligt Illustrerat Bibellexikon framställer Bibeln människan som förlorad från Gud. Hon har kommit bort från Gud och gått förlorad. Gud vill uppsöka de förlorade och återföra dem till sin gemenskap. Redan i GT är det klart att det handlar om den enskilda människan. Ibland kan det dock gälla en nationell samling av Israel. Ibland är innebörden också rent andlig. I NT förklarar sig Jesus som den som kommit för att uppsöka och frälsa det som gått förlorat. För Jesus är alla de som lever utanför Guds gemenskap förlorade. Dessa har han kommit för att återvinna för Gud vilket gestaltas i de tre liknelserna om det förlorade fåret, den borttappade penningen och den förlorade sonen.

Levi Pethrus användning av ordet förlorad (liksom förtappad) stämmer väl med Illustrerat Bibellexikon. Liksom SAOB talar Levi Pethrus om den förlorade sonen. Han får illustrera den förlorade människans situation: "Nej, varenda en av oss är lik den förlorade sonen. Vi har gått ut från fadershuset med stor rikedom, och vi har förslösat det vi ägt och står i skuld (s.218)." På samma sätt är människan en förlorad syndare, som dock har hopp om frälsning från Gud: "Å, vilket härligt och underbart budskap till dig, som är en förlorad syndare (s.19)!" Levi Pethrus opponerar sig också mot dem som tror att det eviga livet är alltför lättköpt. Han menar tvärtom, att man lätt kan förlora det: "De säger att det eviga livet aldrig kan förloras. Men det är klart, att förlorar man Jesus, så förlorar man också livet, ty'han är livet'(s.190)."

Att vara förlorad innebär i princip samma sak som förtappelse (se nedan). Man har halkat ur Guds gemenskap och förlorat inträdesbiljetten till det eviga livet. Man har alltså förlorat livet. Förlorad (eller förlora) används bara i perfekt particip (eller presens och infinitiv). Substantivformen förlust används inte. Istället använder Levi Pethrus förtappelse.

11.2 Förtappelse

* förlust

* i religiöst språk; tillståndet att vara (evigt) förlorad, (evig) fördömelse, (evig) osalighet (SAOB Band 9:3387).

Illustrerat Bibellexikon tar inte upp ordet, antagligen för att det är alltför uråldrigt (SAOB hänvisar till NT översättning 1526). Även om Levi Pethrus inte använder ordet förtappelse överdrivet ofta, ansåg jag det ändå värt att ta upp, eftersom ordet är tämligen ovanligt och därmed också iögonfallande. Uppfattningen om att en människa kan kan gå evigt förtappad eller förlorad förutsätter tron på en dubbel utgång, dvs tron på eviga straff och ett evigt helvete. Förtappelse - himmel bildar här ett motsatspar: "Men jag skall icke se mitt liv förfelat, om jag bara vunnit en själ, ty det är värt att leva ett helt liv av kamp och strid för att vinna en själ från förtappelsen för himmelen (s.50)."

Att Levi Pethrus omfattar tron på den dubbla utgången visar hans egna ord: "Till ett verkligt frälsningsbudskap hör även ordet om en evig förtappelse för dem som icke mottager frälsningen (s.74)."

Kampen för att rädda människor undan det eviga straffet motiverar Pethrus i hans pastorsgärning. Med starka ord försöker han övertyga människor om syndens förödelse så att de ska slippa hamna i det eviga helvetet: "Vi är alla människor som har möjlighet att falla i synd. Det är en fruktansvärd sanning, men dock en sanning: Vi kan hamna i förtappelsen, om vi icke är på vår vakt (s.155)."

Förtappelse skulle kunna översättas med helvete. Intressant är att Levi Pethrus inte en enda gång använder just ordet helvete. Han talar istället om den eviga förtappelsen, som det straff som väntar de icke-kristna efter döden:

En fiende lurar på dig varje ögonblick. För varje nådatillfälle, som du avvisar, jublar han. Om du går ut från ett möte utan att ha sagt 'ja'till Jesus , skall fienden klappa i händerna bakom din rygg. Ännu en gång har han övervunnit dig och fört dig ett steg närmare den eviga förtappelsen (s.233).

Levi Pethrus användning av ordet förtappelse förutsätter alltså en tro på den dubbla utgången, en uppdelning av människorna i får och getter, där fåren går till evigt liv, och getterna till evigt straff. Förtappelse och gå förlorad har enligt min mening samma innebörd hos Levi Pethrus. Skillnaden består bara i ordklasserna. Förtappelse används bara i substantivform, medan gå, vara förlorad är perfekt participformen av förlora. Verbet förtappa har Levi Pethru inte använt i Gud med oss I.

11.3 Synden

* I religiös (och moralisk) betydelse

* osedlighet (Östergren Band 7:828)

Enligt Illustrerat Bibellexikon är synden till sitt djupaste väsen ett religiöst begrepp och en andlig realitet. Den är något helt annat än mänsklig svaghet som kan förklaras psykologiskt och kan övervinnas genom god vilja och upplysning. Synden har ödelagt människans gudsförhållande. Själva gudsbilden i människan är fördärvad. I Bibeln är synden något fruktansvärt allvarligt. Där uppdagas Guds syn på synden. Hela det bibliska budskapet kan sammanfattas i två riktningar; läran om synden och förkunnelsen om frälsning från den. En mängd olika typer av synder benämns också, både i Mose lag och i NT;s sk syndakatalog.

Syndbegreppet handlar egentligen om att missa målet, ta miste om vägen, alltså göra felsteg eller förgå sig. Enligt Illustrerat bibellexikon kan man faktiskt välja om man vill uppfatta begreppet rent bokstavligt som ett feltramp på vägen, eller om man vill överföra det till den klara undermeningen, antingen som ett intellektuellt misstag som uppstått genom ett alltför hastigt beslut, eller som ett moraliskt felsteg, alltså synd. En annat ord som översätts med synd har grundbetydelsen vika av från vägen. Man överger alltså med vilja den rätta vägen för en annan. Det uttrycker ett handlingssätt snarare än en enstaka handling. Betydelsen blir överträdelse av Guds lag, missgärning. Här ingår också den skuld man ådrar sig och det straff som är förbundet med denna skuld. En starkare betydelse är göra uppror, överträda. Att vända sig mot Gud i ett öppet uppror. Andra ord som ingår i syndbegreppet kan betyda möda, besvikelse, tomhet, fåfänglighet, besvär.

GT;s syn på synden samlas i tre huvudgrupper:

1. Syndafallet och dess lära om en universiell syndighet. Människan avfaller från Gud eftersom hon vill bli som Gud. Hon frestas till detta av djävulen. Människan är alltså syndig i sin själva tillblivelse, i sitt innersta väsen. Denna medfödda syndighet tar sitt uttryck i onda gärningar och ett allmänt fördärv.

2. Mänsklighetens synd som når sin höjdpunkt i berättelserna om syndafloden och Babels torn, därefter i pprofeternas domsförkunnelse över folkslagen.

3. Israels synd som först och främst är avfall från Guds förbund och brott mot Guds lag som han gav på Sinai.

I NT är synden inte bara brott mot Guds lag utan förgriper sig på Guds person, vilket manifesterar sig i gudsmordet på golgata. Synd är otro och förkastelse av evangeliet. I Jesu ögon var alla människor syndare och behövde omvändas. Men han älskar dem också och kallar dem till omvändelse. För Jesus var synd heller inte något rent yttre - som att plocka ax på sabbaten - utan var något som utgick från hjärtat. På så sätt fördjupar och vidgar Jesus innebörden av begreppet synd. Han radikaliserar lagen till att gälla förbud mot det onda sinnelaget och det onda begäret. Synden har fört människan in i en bottenlös skuld.

Paulus talar om en universiell synd. Den sammanhänger med en nedärvd syndaskuld och syndanatur. Detta härstammar från det första syndafallet då synden kom in i världen. Adams synd är prototypen för synd. Paulus instämde alltså i uppfattningen om en kollektiv skuld. Alla har blivit syndare genom Adams synd. Synden har invaderat den mänskliga naturen. Paulus kallar den för köttet. Han talar också om synden som ett personifierat väsen, något som tagit sin boning i personlighetens centrum och får människan att göra det onda. Synd är alltså något aktivt ont och destruktivt. Den är en störning som uppträdde då människan avföll från Gud, från sin rätta ställning (Gilbrant Band 6 1986:252ff).

Synd är ett av Levi Pethrus absoluta favoritord. I stort sett tycker jag att hans användning av ordet följer Illustrerat Bibellexikon. Synden är en ond kraft, som endast Kristus genom sin död på korset kunde få bukt med: "Tacka Gud, att dina synder en gång blev burna i Kristi kropp på korsets stam (s.7)." Också här handlar det om sinnelaget, vilket enligt Jesus skulle förändras genom omvändelsen: "De som varit vid korset lever med Gud, lever ett medvetet liv i Guds gemenskap. De har något sig och Gud emellan. De har varit vid Golgata och blivit kvitt sin synd (s.34)."

För Levi Pethrus är det viktigt att lämna synden och världen bakom sig. Man ska alltså lämna hela sitt gamla liv bakom sig. Jag antar att Levi Pethrus underförstått menar världsliga nöjen. Perspektivet här blir nästan dualistiskt:

"Det är så med dig, som är en syndare. Du har en eländig tillvaro, men du anser dock, att det skulle vara något att offra. Jag tycker icke det är något offer att försaka synden och världen, då man i utbyte får mottaga allt det underbara, som finns i frälsningen. Men du måste säga nej till det gamla och lämna det bakom dig (36)."

Ibland förminskas syndbegreppet och tycks innebära sedliga misstag. Här fördöms Herodes för sitt omoraliska leverne:

"En arm syndens slav, som levde ett sedeslöst liv, gav fester och avlade eder i berusat tillstånd. /.../En arm syndens slav, en slav under människors omdöme, en feg syndare på en lydkonungs tron - det var, vad Herodes var (s.69)."

Ibland blir talet om synd rent moraliserande:

"Du som läser detta är kanske en ung man, som lever i synd och flärd; du tjänar pengar men förstör dem på nöjen. Du har kanske en gammal far eller mor, som behöver din hjälp. Eller kanske ett brev skulle vara nog (s.65)."

I Levi Pethrus världsbild är vi människor arma, förlorade syndare. Vår mänskliga natur är uppfylld av synden. Enda chansen vi har till räddning från synden är genom Jesus Kristus, genom omvändelsen. Den bör leda till ett bättre, dvs sedligare liv. Även om Levi Pethrus i vissa fall följer NT;s syndbegrepp, dvs att Jesus avvisade yttre ting som synder (plocka ax på sabbaten) och istället fördömde det onda sinnelaget, hamnar han ändå ofta där GT var; att bedöma det yttre levernet som synd. I många fall lämnar han alltså begreppets religiösa innebörd, och använder synd i betydelsen osedlighet. Klart är att han har övertagit NT:s syndakatalog, och anpassat den till sin egen tid. Syndakatalogen hade en stark ställning i hela frikyrkligheten under Levi Pethrus tid. De största synderna tycks för Levi Pethrus vara världsliga nöjen. Orsaken till denna uppfattning låg säkert till stor del i de stora sociala problemen, exempelvis det utbredda alkoholmissbruket.

11.4 Världen

* Kosmiskt

* Jordklotet och dess inbyggare

* Jordelivet (Östergren Band 10:124f)

Bibeln använder ordet värld i en vidare betydelse än den vi vanligen förknippar ordet med (jorden, universum). Om man vill försöka förklara begreppet världen såsom det förstås i Bibeln måste man först få någon uppfattning om den värdsbild man kan utläsa ur den. Enligt Illustrerat bibellexikon kommer den gammaltestamentliga grundsynen på världen till uttryck i ord som:'Jorden är Herrens och allt vad därpå är, jordens krets och de som bor därpå', Ps.24:1. Av samma innebörd är uttrycket Herren 'har gjort himmel och jord' Ps 115:15, jfr Jes. 44:24; Jer. 10:16. Denna grundsyn på Gud som jordens och himmelens skapare framkommer redan i skapelseberättelserna i Bibelns början. Denna värld tillhör dock inte bara Gud. Den har också avfallit från Gud i och med de två första människornas syndafall. Den står också därför under Guds förbannelse. Hela skapelsen fördärvades därmed genom människornas ondska. Gud relation till denna världen präglas både av vrede och dom över synden men också med barmhärtighet mot de goda (Gilbrant 1986:225).

Enligt Illustrerat bibellexikon har NT har på naturlig väg övertagit GT;s budskap om Gud som världens skapare och herre. Jesus talar om sin far som himmelens och jordens herre, en syn på Gud och världen som genomsyrar den urkristna förkunnelsen och tron. Kristus framstå sin tur som skapelsemedlaren. Begreppet världen får olika betydelse alltefter sammanhanget. Det kan ibland beteckna inbegreppet av allt det skapade. Ordet avser ofta jorden, och då särskilt mänskligheten. I NT står världen i motsatsförhållande till Gud på grund av synden. Detta märks tydligast i Johannesevangeliet samt Johannes första brev. Här blir världen (grek kosmos) identisk med hela den fallna skapelsen. Enligt Illustrerat bibellexikon sammanfattas Johanneslitteraturens beskrivning av denna värld bäst i 1 Joh. 5:19:'Hela världen ligger i den onde (el. det onda). Världen är alltså i sin helhet i den onde/ det ondas våld. Begreppet världen symboliseras ibland av flera andra begrepp. Dessa bildar motsatspar som synonymer till motsatsparet värld- himmel. Exempel på sådana är: mörker - ljus, lögn - sanning, träldom - frihet och slutligen död - liv

Gud och den gudomliga världen förknippas med ljus, sanning, frihet och liv. Dessa begrepp är gudomliga realiteter. Guds avsikt med sin skapelse av människan var att hon skulle leva hans liv, se hans ljus och sanning. I och med syndafallet valde mänskligheten att följa djävulen eller ormen. I Johannesevangeliet benämns han som "Denna världens furste" (12:31) och "en lögnens fader" (8:44). Gud sände sin son Jesus till den fallna världen, men världens svar är ett sataniskt hat. Förhållandet Gud-världen utmärks också av att världen inte känner det gudomliga. Dock förutsätter NT att Guds kraft och kärlek är förnimbar och märkbar i världen på samma sätt som ljuset skiner i mörkret. Också Paulus brev innehåller undervisning om förhållandet Gud-världen. Han förmanar de troende att bruka världen såsom gjorde de inte något bruk av den eftersom den i sin nuvarande gestalt kommer att gå under. Uttrycket världens makter (Gal 4:3, Kol 2:8, 20) brukas av aposteln sannolikt med syfte på de andemakter som behärskar den gudsfrånvända människan. De frälsta är dock friköpta från dessa. Även på andra ställen i GT förekommer förmaningar om att inte leva efter denna världens normer. Men världen kan frälsas och därför sände Jesus ut sina lärjungar för att evangelisera i hela världen (Gilbrant 1986:226).

Levi Pethrus följer enligt min mening främst den nytestamentliga användningen av begreppet världen. Man kan uppfatta Levi Pethrus världsbild som väldigt dualistisk. Han har ju övertagit evangeliernas och främst Johannesevangeliets språkbruk. Det skrevs i en tid där gnostisismen och dess dualistiska världsbils var en dominerande tankeströmning, och behöver inte betyda att varken Johannesevangeliets författare eller Levi Pethrus bekänner sig till denna dualism. Levi Pethrus ansåg heller inte att man helt skulle sky världen, utan den framstår för honom som en byggplats eller ett versamhetsfält (Carlsson 1990:287). Vidare har Gud försonats med världen och den har försonats med Gud (Carlsson 1990:273).

Världen är också ett pietistiskt nyckelord (Gjerdman 1954:111). Åke Kussak diskuterar begreppet i Författaren som predikant. Avhandlingen är en studie över motiv i religiösa berättelser. Enligt den härstammar den pietistiska intställningen till världen från Joh. 17:11, 16, i världen men inte av världen. Det faktum att de kristna lever i världen får inte låta dem gripas av det som representerar det världsliga.

Det som förkastas är bland annat världsliga nöjen, som är den vanliga skiljelinjen mellan de troende och världens barn. Dansen är det främsta exemplet på sådana världsliga nöjen. Dryckenskapen är ett annat exempel på världens avigsidor. Väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen hade en stark anknytning i nykterhetsrörelsens början. Många frikyrkomedlemmar var engagerade där (Kussak 1982: 130ff).

Ordet världen fungerar i Gud med oss I oftast som ett samlingsbegrepp för människor som lever i synd, dvs inte är kristna i Levi Pethrus mening. Ibland talar han om världens barn, vilket med andra ord innebär syndiga människor: "Man skall icke begära, att världens barn skall förstå andliga ting (s.144)." Omvändelsen innebär att man ska bryta med världen, dvs ett okristligt leverne: "Du som en gång levde i dryckenskap och osedlighet och deltog i världens nöjen, du bröt med det gamla (s.151)."

Det är köttets eller människans värld som är ond, inte andens eller Guds värld: "Vi har flyttat ur den yttre cirkeln, köttets värld, och in i Andens, där vi nu lever Kristus-livet (s.156)." Orden synd och värld går ofta hand i hand. De står ju för ungeför samma sak: "Han kan frälsa från den syndabörda, som tynger dig och gör dig olycklig, han kan frälsa dig från den odrägliga lusten till världen, frälsa från de band, som håller dig kvar vid synd och värld (s.169)."

Levi Pethrus ondgör sig här i starka ordalag över det gamla livet i världen. Här är det pietistiska arvet tydligt genom orden satan och världen:

"Världen skulle icke ha någonting emot att åter ta hand om oss. Det är plats för oss också därute på guldkrogarna, i spelhålorna, på teatrarna och biograferna, det är plats för oss på alla usla nästen i världen. Satan och världen skulle icke ha något emot att hälsa oss välkomna tillbaka (s.193)."

Världen har fallit från Gud och är nu i den ondes våld. Den Johanneiska begreppsapparaten är uppenbar: "Han genomgick denna oerhörda smärta för att frälsa en fallen värld (s.181)."

Världen har hos Levi Pethrus blivit en symbol för det onda. Den förknippas med Satan och synd, och därmed också med de människor som i Levi Pethrus föreställningsvärld inte är kristna. Synden och världen är det som står emot Gud. Världen blir ett symbolladdat ord som täcker in allt som enligt Levi Pethrus är emot Gud. Allt från onda makter till teatrar och biografer. När Levi Pethrus på detta sätt vill ta avstånd från världen skapar han automatiskt en klyfta mellan vi kristna och de andra.

11.5 Avfall, avfälling

* falla ned från ngt, även bildligt om klädnad, täckelse, lossna, fällas, falla bort

* falla ifrån, avlida, dö

* vika av eller avlägsna sig (från ngn eller sin väg)

* (numera nästan bara i vers, föga brukligt): Bibelöversättning 1541: afföll Moab, 'Faller någon af ifrån vår rätta avangeliska lära MB1:3 (Lag 1734)'

Enligt Illustrerat bibellexikon innebär avfall ett frivilligt principiellt avståndstagande från Gud. Ett sådant exempel är Judas Iskariot. Den religiösa innebörden av avfall är att man överger tron på Gud och hänger sig åt någon form av avgudadyrkan. På det intellektuella planet innebär avfall att man föraktar eller förkastar Guds ord. Det moraliska avfallet innebär i sin tur att man vänder sig bort från Guds normer för etiskt liv, individuellt och socialt. Avfall är alltså medvetet uppror mot Gud, mot hans person och auktoritet (Gilbrant 1986:151).

Avfall kunde också äga rum i andevärlden. Satan var en ängel från början som avföll från Gud. I GT utgjorde avfallet en ständig fara för folkets existens och utveckling. Även i NT hotades Guds folk av avfall till exempel genom villolärares och falska profeters verksamhet. På det moraliska området kunde avfallet uppkomma av penningbegär, ytliga nöjen, köttsliga lustar, prövningar och bekymmer. Oftast börjar det med ett fall som inte leder till upprättelse. Det fallet sker i regel invärtes i hjärtat. Detta följes ofta av ett yttre fall, alltså ett fall i handling. Bakgrunden till NT;s allvarliga varning för avfall är den definitiva och absoluta uppenbarelse som Gud skänkt mänskligheten i Kristus. Förkastar man Kristus förkastar man alltså Gud själv. Man avvisar då det enda gällande offret för människans synd. I den yttersta tiden kommer den i alla tider fortgående avfallsprocessen att nå sin slutpunkt och jämna vägen för antikrist, Satans siste inkarnation.

Problemet med avfall är ytterst aktuell i NT. Genom dopet rycktes människan ur sin gamla existens och in i en ny, dvs kyrkan. Men alla orkade uppenbarligen inte med det nya liv som krävdes. Somliga felade så grovt att en uteslutning ur kyrkan blev ett faktum. Därmed uppstod frågan om hur man skulle behandla dessa avfallna. Kunde de på nytt upptas i kyrkan om de gjorde bättring? Från första början var det uppenbarligen olika uppfattningar om detta. Hebréerbrevet framhåller att ingen bot är möjlig för de kristna som avfallit. Botproblemet fortsätter att vara ett svårt problem ännu långt efter den nytestamentliga tiden. Två apostoliska fäders skrifer, Hermas Herden och Andra Clemensbrevet fortsätter att behandla problemet. Clemens tycks förutsätta att det finns bot även för döpta som avfallit, medan Hermas anser att det endast finns ett bottillfälle till för en döpt som återfallit i synd (Gerhardsson 1989:346). Botproblemet var också högaktuellt under förföljelsetiderna i Rom. Fanns det bot för de kristna som gav vika och offrade åt kejsarens genius?

Levi Pethrus använder ordet avfall i betydelsen sluta vara kristen, eller närmare bestämt att lämna församlingen. De flesta exempel talar inte klart om själva tron, utan det är främst avfall ur församlingsgemenskapen som fördöms. Kanske bedöms sådana yttre kriterier för att en människas tro är svårdefinerad och Levi Pethrus tar för givet att man då man lämnar församlingen också har lämnat tron: "Du som läser detta var kanske en gång en levande kristen, och då hade du makt att leva ett rent liv i alla avseenden. Men så blev du slö. Det är så avfallet börjar (s.241)."

Av avfall har adjektivet avfälling bildats. Levi Pethrus använder det om sådana människor som avfallit från församlingsgemenskapen (och/eller tron). Kort sagt, en människa som varit kristen men slutar vara det. Det var ett faktum att man också kunde uteslutas ur församlingen om man inte levde som församlingen ville, om man slutade gå till kyrkan eller uppenbart hade tappat tron:

"Han gick upp i affärer och hade ej tid att gå på bönemötena, och så blev han avfälling.

- Vi talade då med honom och bad honom lämna sig åt Gud på nytt. Men han slog bort alltsammans och brydde sig icke om vad vi sade. Så blev han skild från församlingen (s.96)."

Levi Pethrus är också noga med att undervisa om vad som kan hända om man umgås för mycket med världens barn, eller på vanlig hederlig svenska hamnar i dåligt sällskap. Vistas man i icke-kristliga miljöer är det lätt att man lämnar sin kristna tro till förmån för de värderingar som är rådande i den nya miljön: "Men i de kretsar , där de uppehöll sig, trodde man icke på detta, och därför brydde de sig ej om dessa sanningar, och följden blev, att de slutade som avfällingar (s.96)."

Levi Pethrus varierar ibland ordet avfall med förfall. Han är skeptisk till de moderna tankar som gjort sig gällande på 1900-talet, bl.a neologi och upplysningsteologi som leder till avkristning av samhället (Carlsson 1990:145ff): "Det är härligt, att vi i denna tid, då så många förfalla till tvivel på de gamla bibliska sanningarna, får tro på dem och att de är dyrbara för våra hjärtan (s. 213)."

Ibland förenklar Pethrus avfall med fall: "Har du fallit, så res dig upp från ditt fall (s.132)."

Klart är att Levi Pethrus brukar ett uttryck som SAOB anser vara mycket omodernt. Men Levi Pethrus, som ju levde mestadelsen av sitt liv på 1900-talet, använde det ändå ofta. Ordet bidrar till den uppdelning i saliga - förtappade (hedningar, avfällingar), världen - kyrkan, kristna - icke-kristna, vilket innebär en genomgående uppdelning i vi och dom, som ofta kan utrönas i Gud med oss I. Att som Levi Pethrus gör, kalla någon som lämnar kyrkan eller tron för avfälling, utsöndrar också en bitterhet. En avfälling är en som sviker.

11.6 Hedning

* person som bekänner sig till eller lever efter en annan religion än den kristna. Om individ tillhörande ett folk med primitiv religion. I GT om individ av annan stam än den judiska; uttryck för intolerans använt som beteckning för person av annan (kristen) bekännelse än den talades, förr ofta liktydigt med kättare, fritänkare.

bildligt; den hedniske vilden med barbariskt och hänsynslöst uppträdande.

* (folkliga föreställningar) om odöpt barn

* om person som icke ånjutigt kristendomsundervisning (SAOB Band 11:624).

Enligt Illustrerat bibellexikon är hedningar i GT för Israel de folk som dyrkar främmande gudar istället för Jahve. De står under Guds vrede och dom eftersom de anses vara orättfärdiga och ogudaktiga. Gud tuktar dem ofta för synder de begått både mot varandra och mot Israel. Det finns också ord som visar att Gud vill frälsa också hedningarna. Särskilt psaltarpsalmerna uttrycker ofta tanken att Israel ensamt räckte till för att lovsjunga Gud. De skall till slut få del av hans frälsning. Deras frälsning är intimt knuten till Messias.

I NT skildras hedningarna som religiöst ovetande. De är orena och befinner sig i mörkret och i Satans våld. De offrar åt onda andar och inte åt Gud. Paulus skildrar i 1 Rom. 1-18 hur hedendomen uppstod. Hedningarna hade inte tagit tillvara på den naturliga uppenbarelsen utan var otacksamma och förkastade sanningen. Så förlorade de också den sanna kunskapen om Gud. Istället för Gud tog de till sig avbilder och dyrkade dessa. Gud lämnade då hedningarna åt sitt öde av moralisk förvillelse och upplösning. Jesus uppmärksammade hedningarnas frälsning först i slutet av sin verksamhet. Missionsbefallningen uttalar han först efter sin uppståndelse. Först måste han grundlägga sin församling i Israel, eftersom detta utvalda folk också var utvalt till att föra frälsningsbudskapet till hedningarna. Petrus började den första hednamissionen, men Paulus blev den främste hednamissionären. Hednamissionen uppfattades i NT som en nödvändighet i det eskatologiska skeendet, ett villkor för Kristi återkomst (Gilbrant 1986:126ff).

Ett citat från Gud med oss I illustrerar väl Levi Pethrus' användande av ordet hedning:

Ni vet, att det finns mycken kristlig verksamhet, som icke har som sitt första och enda mål att söka få människor frälsta. Men kristendom utan frälsning är något av det farligaste, som finns. Jag har hört därom utifrån hednafälten, där man satt som sitt mål att i första hand civilisera hedningarna. Man har givit dem den kristna civilisationen, skolbildningen och världens framsteg. De har fått barmhärtighetsinrättningar, och man har givit dem en hel del saker, som hör till kristendomens ytterverk. Men man har ej fört fram dem till en verklig frälsningsupplevelse. Jag har hört missionärer säga, att detta är den största fara , som kan tänkas, ty folket blir på så sätt icke annat än civiliserade hedningar och får en skev uppfattning om allt vad kristendom heter. Jag hörde någon säga, att de som varit med bland levarna i upproren och de stora förföljelserna mot utlänningarna i Kina till stor del är sådana, som fostrats vid de kristna skolorna, men icke blivit frälsta (s.44).

Det är tydligt att ordet hedning för Levi Pethrus har med tron att göra. En hedning för honom tycks vara en människa som kommer från en utomeuropeisk kultur och inte bekänner sig till den kristna tron. Blir en sådan människa en kristen så är hon dock ingen hedning längre, trots sitt ursprung. Hedning är i Gud med oss I alltså en allmän benämning på icke-kristna, underförstått sådana som aldrig tidigare varit kristna.

I likhet med ordet avfälling upplever jag hedning som ett schablonartat kristet skällsord mot oliktänkande.Skillnaden mellan orden är dock egentligen ganska tydlig. Medan hedning avser icke-kristna människor som aldrig tidigare heller varit kristna, är avfälling sådana människor som en gång varit kristna men av någon anledning lämnat tron och/eller kyrkan. Levi Pethrus är helt klart mycket mer negativ mot avfällingarna än mot hedningarna. För honom är det mycket värre att lämna en tro, än att aldrig få någon. Man har fått en chans men försuttit den. Hedning innebär, liksom de föregående orden i detta kapitel en uppdelning i vi kristna och de andra.

12. LOVSÅNG TILL GUD

12.1 Halleluja, hebr. halelu-Jah

* Förekommer i frälsningsarmén (genom engelskt inflytande), i vers. Interjektion i den judiska gudstjänsten ( ofta begynnelse- eller slutord i lovsången). Förekommande liturgisk formel för lovprisande, vilken upptagits av den kristna kyrkan, där den upptagits av den kristna kyrkan där den kommit i användning inom liturgi, psalmer o dyl. Frälsningsarmén har dock gjort ett mer vidsträckt bruk av ordet. Halleluja som substantiv kan också vara namnet på en enskild akt av denna interjektions användning i tal och sång (SAOB Band 11:82f).

Ordet halleluja är enligt Illustrerat Bibellexikon sammansatt av imperativ pluralis av verbet hillel, lovsjunga, prisa, och JHWH, det heliga och outalbara gudsnamnet. I den svenska Bibelöversättningen har JHWH ersatts av HERREN. Halleluja betyder alltså Loven Herren. Det är en uppmaning att hylla och ära Gud. Halleluja förekommer rikligt i Psaltaren, GT:s psalmbok. I den israelitiska tempelgudstjänsten var halleluja församlingens kultrop eller svarssång. Den förekom efter det att kören hade sjungit en psalm. Detta kultrop var ett centralt moment i gudstjänsten. Ordet förekommer också rikligt i de sk. hymnerna. Deras huvudtema är lovprisning av Gud för hans gärningar i skapelsen, historien och i den enskilda människans liv. Hymnerna inleds med uppfodran till lovprisning Loven Herren eller Lovad vare Herren. Därpå omtalas orsaken till lovprisningen, och psalmen avslutas med en ny uppfodran till lovprisningen eller en bön om Guds ingripande. I NT är halleluja en segersång. Lovsång och lovprisning hade en dominerande plats i urkristendomen. Hallelujaropet hade en framträdande roll i dess gudstjänster och uttryckte glädje och tacksamhet för frälsningen i Jesus Kristus. Ordet har bibehållits som liturgiskt utrop i församlingen (Gilbrant Band 3 1986:89).

Ordet halleluja har ingått som en del av pingströrelsens gudstjänst. Detta har inneburit en klar åtskillnad från flera andra samfund. Emanuel Linderholm beskriver sina känslor inför pingströrelsen:

"I vår svenska kyrka är det fromt att se så oberörd ut som möjligt, i frikyrkorna är det fromt att se berörd ut och ge uttryck däråt. Man suckar, pustar eller instämmer och understryker därmed det sagda på allom känt sätt genom ett: Pris ske Gud! Tack och lov! Jesus! O, Jesus, käre Jesus! Halleluja! o.s.v. Det behöver inte vara så djupt personligt, men det hör till god ton. Det eldar talaren eller framsägaren av de långa bönerna, som icke äro verklig bön, utan predikan i böneform.

Oftast lämnades under de nya mötena ledningen "åt Anden" enligt urkristligt föredöme. Alltså har man ingen egentlig ledare, utan mötet förvandlas till ett fritt vittnesbörds- och bönemöte, där den ene efter den andre tar till orda. Vid tungomålstal händer det, att flera samtidigt uppträda några minuter. I ty fall får den ordinarie predikanten tiga, tills Anden talat till slut (Linderholm 1925:173f)."

Utan att lägga någon direkt värdering i det kan man instämma med Linderholm att dessa gudstjänster kan kännas märkliga för en ovan besökare. Och varför inte? Det handlar ju faktiskt om en främmande tradition som förts in i den vanligtvis "stela" svenska kulturen, imitationen med fornkyrkan är tydlig. På samma sätt har lovsången och tacksägelsen sin tradition ända tillbaka till GT och psalmisterna, där den verkligen var en del i den tidens psalmtradition. Halleluja är ett ord man lånat därifrån. Det är uppenbart att biblisk och babylonisk psalmdiktning har del i samma poetiska tradition (Ringgren 1967:141). Denna tradition gör sig nu gällande i 1900-talets Sverige, med allt var det innebär i traditionskollisioner.

Hos Levi Pethrus förekommer halleluja! rikligt i den löpande texten. Liksom hos Bibelns psalmister tycks det vara ett tacksägelseutrop till Gud. När Levi Pethrus berättar om något som han tycker är underbart eller härligt återföljs det ofta av ett halleluja! som en illustration. Jag upplever utropet som i högsta grad känsloladdat, emotivt. Det utropas för att uttrycka en känsla av att någonting är fantastiskt.. För en hängiven kristen - som ju Levi Pethrus anser sig vara - finns det ingenting mer underbart än att möta Gud i en gudstjänst och uttrycka sin tacksamhet över att få tillhöra honom. Lovprisningen är därför också ett uttryck för tacksägelse:

"Vi vet, att de lärde gång på gång säger, att förbön för sjuka kan hjälpa endast för sådana, som lider av nervösa åkommor. Inga organiska sjukdomar blir helade genom trons bön, säger man. Men Gud är icke en så liten begränsad varelse, som teologerna kan stänga in på det område de ger honom. Nej, Gud går över deras gränser, halleluja (s.9)!"

Här är halleluja ett tacksamt utrop till Gud för hans fantastiska förmåga att bota sjukdomar, och därmed visa sin makt för icke-troende: "Det första offer, som ligger till grund för vår gemenskap med Gud, har icke Gud krävt av människorna, utan det har han givit själv, då han gav oss sin enfödde Son. Halleluja (s.33)!"

Här uttrycker Levi Pethrus sin tacksamhet över Kristi gärning på korset:

"Gud vare tack för den helige Ande, att han är ibland oss och att han verkar i världen idag! Halleluja! Han är en mäktig faktor och lyckliga de troende och lycklig den församling, som räknar med den helige Ande (s.104)."

Här prisar och tackar Levi Pethrus Gud för att han skänkt den helige Ande åt människan som gåva. Anden är ju en viktig del inom pingströrelsen, liksom hos Levi Pethrus. Lägg märke till att Halleluja! och Gud vare tack lika gärna skulle kunna byta plats med varandra och betydelsen skulle ändå bli densamma: "En dag, broder och syster, är du framme vid målet. Och du sjunker kanske ned där, uttröttad efter kampen för att vinna segerlönen - och nu är du framme. Halleluja(s. 130)!"

Ibland får halleluja fungera som ett segerutrop. Det förstärker känslan av att målet är nått: "Det kan också bli lika sant och verkligt i våra liv som kristna, att 'jag är hans'. Det är icke mindre underbart att kunna säga detta: 'Jag är hans' - jag tillhör honom. Halleluja (s.191)!" Lägg märke till sammanfallet mellan halleluja och ordet underbart!

Hallelujas grundbetydelse var ju Lovad vare Gud, och Levi Pethrus varierar också halleluja med några svenska varianter. Dessa används precis på samma sätt i den löpande texten som halleluja. Det rör sig om uttryck som kombineras med varianter av verben lova, prisa och ära.

12.1.1 Lova

* berömma, prisa jfr högt-lovad, vanligt i religiöst språk i fråga om (hänfört, tacksamt) prisande av Gud; ofta i uttryck Gud eller Herren eller himmelen vare lovad, förr även Gud vare eller varde dess lovad, vare lovad för detta.

Främst förknippar vi dock lova med :

* att ge ngn lov till ngt eller löfte (om ngt)

* försäkra (att ngt är sant) (SAOB Band 20:1890f).

Levi Pethrus använder i detta sammanhang ordet lova i betydelsen lovprisa. Illustrerat Bibellexikon hänvisar även till ord som lovprisning, lovsång, lovsäga, prisa, tacksägelse, upphöja, ära, jubel, fröjderop, tacka, tillbedja. Det säger mycket om ordet lovas innebörd hos Levi Pethrus.

Bibeln är full av lovprisning till Gud. Den innebär den hyllning och ära som skapelsen ger sin skapare. Människan lovar Gud av tacksamhet för hans gudomliga egenskaper, hans barmhärtighet och stora välgärningar emot oss människor, till exempel helande från sjukdom. Eftersom Gud är vårt liv bör han också vara föremål för vår lovprisning. Människan är skapad till att lova och prisa Gud.

Gud lovas också av änglarna, den himmelska härskaran.Hela skapelsen ska också lova sin skapare, även naturen med himmel, jord, berg, hav, träd och djur. Psaltaren är den Bibelbok som är mest rik på lovsång. Människan kan lova Gud i bön, sång och med hela sitt liv. Sången och musiken hade också stor plats i den israelitiska gudstjänsten, och denna tradition är fortfarande stark än idag. Lovsång sjungs i dagens kyrkor, i svenska kyrkan främst i psalmsång. I frikykorna råder ofta vissa musiktrender som blir till ett visst mode. I den himmelska församlingen ska till slut lovsången brusa som dånet av stora vatten (Gilbrant Band 4 1986:234f).

Lovad vare Gud! (s.88)

Gud vare lov! (s.227)

Högtlovat vare Herrens namn!

Tack och lov! (s.80)

Tack och lov och pris! (s.169)

12.1.2 Prisa

* (i synnerhet i skriftspråket eller högre stil) i tal eller skrift yttra sig mycket uppskattande eller fördelaktigt om (ngn/ngt), framställa ngn/ngt som synnerligen utmärkt eller förträffligt o dyl., berömma (ngn/ngt), sjunga ngns lov, förhärliga (ngn/ngt), uttrycka sin stora glädje eller tacksamhet över ngt, lovprisande av Gud eller Guds namn eller godhet, förr även utgjuta sig i lovprisningar, jubla, glädjas.

(SAOB Band 20:1890f). (Illustrerat Bibellexikon, se lova)

Pris ske hans dyra namn! (s.70)

Pris ske Herrens namn! (s.107)

Pris ske Gud! (s.14)

Pris ske hans namn! (s.124)

12.1.3 Ära

* berömmelse (ofta i högre stil)

* hedersbevisning (Östergren Band 10:434).

Ära används i detta sammanhang i betydelsen halleluja, lova och prisa. Begreppet ära förekommer enligt Illustrerat Bibellexikon rikligt i både NT och GT. Hela meningen med historien är att Guds ära ska uppenbaras. Världen söker dock sin egen ära, och människan ärar skapelsen framför skaparen. Allt Guds verk med Israel syftar till Guds ära.

Det finns i GT många beskrivningar av Guds ära, medan NT saknar denna mängd. Där finns istället en rad utrop av hyllning och lovprisning, tex Rom. 11:36:

Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.

Ett annat exempel ges i 1. Tim 1:17:

Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, enda Guden, vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen! (Gilbrant Band 7 1986:258ff).

Jag får känslan av att Levi Pethrus imiterar sådana bibelord, medvetet eller omedvetet.

Ära vare Gud! (s.50)

Ära vare Herrens namn! (s.187)

Ära vare hans namn! (s.107)

Ära vare Gud i himlen! (s.100)

13. AVSLUTNING

Jag har i min uppsats valt ut några ord ur Levi Pethrus första predikosamling Gud med oss I. Jag har valt dem därför att jag tycker att de på något sätt utmärker sig. Det kan vara att ordet förekommer i riklig mängd (frälst, värld, synd, själ och väg). Men det kan också vara för att ordet i fråga används på ett iögonfallande sätt. Detta gäller t.e.x frälst, som i vissa fall "översätter" omvänd.

Jag har också valt att undersöka vissa ord som egentligen inte alls förekommer särskilt ofta, men de ger ändå en betydelsefull prägel åt texten. Några exempel är avfälling, hedning och förtappelse.

För att tydliggöra uppläggningen delade jag upp orden i olika grupper. Huvudsyftet med min uppsats har varit att göra en semantisk undersökning av orden. För att lättare kunna göra en sådan jämförelse fick grupperna bestå av ord, vars semantiska likhet var påfallande, även om den sällan var helt identisk. I gruppen Vägen till Gud placerade jag in ord som innebär ett närmande till Gud. Denna grupp domineras av ordet frälst. Som tidigare nämts används det både i betydelsen räddad och omvänd. Den senare betydelsen är enligt min mening egendomlig. Frälsning betyder ju egentligen räddning till evigt liv. Sålunda kan man ju då inte bli frälst förrän efter döden. Det handlar inte om en omvändelsesituation.Människans överlämnande av sig själv till Gud uttrycks också ofta av orden överlåtelse och omvändelse med alla dess varianter.

Den aspekt som mer betonar Guds befrielse av människan uttrycks genom ord som återlösning/ förlossning, syndaförlåtelse, och försoning. Av dessa är det ordet förlossad/återlöst med dess varianter som används mest. En liten men dock ej betydelselös begreppsförvirring uppstår då Levi Pethrus använder ordet pånyttfödelse i samma betydelse som omvänd. Pånyttfödelsen är något som följer efter omvändelsen. Den är inte själva omvändelsen. I det bibliska språkbruket måste man först bli omvänd för att kunna bli pånyttfödd, eller född av Gud. Här måste jag instämma i Bloch-Hoells kritik, att Levi Pethrus användning av begreppen omvändelse, rättfärdiggörelse och pånyttfödelse inte är teologiskt genomtänkt (Carlsson 1990:67). Det samma skulle jag vilja säga om förhållandet mellan orden frälst - omvänd. I dessa ord kan enligt min uppfattning också kritiken mot upplysningsteologin spåras. Den ställde inte sådana krav som omvändelse och pånyttfödelse, till skillnad från frikyrkligheten med dess pietistiska arv. Väckelsekristendomen var den enda sanna formen av kristen tro, enligt Levi Pethrus.

I nästa kapitel Den inre människan undersökte jag ordets själs betydelse i förhållande till ande och hjärta. Levi Pethrus använder nästan uteslutande ordet själ som metonym för människa, vilket därmed lätt urskiljer ordet från hjärta och ande. Ande står för den del av människan som har kontakten med Gud., medan hjärta får stå för kvalitén eller jordmånen hos människan. Det har enligt min uppfattning ingen egentlig teologisk betydelse, hos Levi Pethrus, utan snarare poetisk. Själ och ande blir ibland betydelsefulla begrepp i teologiska sammanhang. Teologin har ibland varit tvungen att noggrant slå vakt om deras innebörd för att avgränsa mot läror som gnosticism och trosförkunnelse, Livets Ords ideologi. I det bibliska perspektivet består människan av ande, själ och kropp, som är sammansatt i en helhet. Gnosticismen däremot skiljde anden från kroppen, det materiella, och hävdade att den var ond. Trosförkunnelsen har övertagit denna uppdelning. Levi Pethrus sällar sig inte till den typen av dualism, även om det med tanke på alla uppdelningar av vi kristna och de andra inte är långt borta.

Angående Vägen, sanningen och livet, var det intressant att upptäcka formuleringar som den enda vägen. Den har ju blivit känd inom dagens politik. I en tid då hela den kristna världsbilden i och med sekulariseringen börjar ifrågasättas på allvar, tycks det bli oerhört viktigt för Levi Pethrus att försvara "den rätta läran". Det finns bara en väg till Gud, inte flera. På samma sätt finns det bara en sanning, Jesus Kristus. Jesus är inte bara en lärare i etik, utan han är verkligen Guds son, alltså själva livet. Den kan man inte kringgå som liberalteologerna gör, enligt Levi Pethrus. Också här är kritiken mot upplysningsteologin och sekulariseringen tydlig.

I nästa grupp Vägen bort från Gud har jag samlat ord som hedning, avfälling, förtappelse, synd och världen. Dessa ord innehar en mycket negativ klang och avslöjar Levi Pethrus benägenhet att dela upp människor i kristna - icke-kristna, saliga - förtappade, alltså ett vi och dom-perspektiv. Detta är enligt min uppfattning ett ganska vanligt (frikyrkligt) teologiskt misstag. Genom att avskärma sig från icke-kristna kommer Levi Pethrus långt bort från evangeliernas Jesus, han som umgicks med syndare. Dessutom kan uppdelningen leda till den typ av gnostisk dualism som jag nämnde i samband med ande och själ. Levi Pethrus myckna tal om ta avstånd från världen, världens barn och världsliga nöjen leder honom enligt min uppfattning farligt nära gnosticismens avsky för världen och materiella ting. Dessutom leder det till en risk att bli stämplad som sekt, en stämpel som egentligen är orättvis eftersom pingströrelsen och Levi Pethrus haft ett utåtriktat socialt engagemang, och i praktiken inte verkat bakom stängda dörrar. Man får dock större förståelse om man ser till hans sociala kontext. För Levi Pethrus och många i hans generation var världsliga nöjen detsamma som alkoholmissbruk och spelmani.

Det har också varit spännande att undersöka användningen av Halleluja och ordets alla svenska varianter. SAOB förknippar halleluja främst med frälsningsarmen, men själv tänker jag helt klart på pingströrelsen då jag hör ordet, vilket också Emanuel Linderholm tycks göra (se ovan, Halleluja). Det var särskilt intressant att se att halleluja-uttrycken kunde användas så flitigt i en skriven text. En skriven predikan behöver inte ligga särskilt långt från en talad. Av egen erfarenhet har jag märkt att halleluja och dess varianter är oerhört känsloladdade uttryck. På en frikyrlig gudstjänst kan vem som helst brista ut i ett halleluja! eller ett Prisad vare Herren! om stämningen tillåter det. Levi Pethrus använder uttrycken då någonting är underbart eller härligt, och han tycks vilja betona det ordentligt. Det tycks helt klart vara ett uttryck som uppkommer spontant under en viss stämning, vare sig man skriver eller predikar. Jag associerar genast till extatiska pingstmöten då jag hör sådana uttryck.

Kan man då tala om ett särskilt samfunds språk? Jag tror att man i viss mån kan göra det. Man kommer från samma tradition, vilket naturligtvis inverkar på språket. I Pingströrelsen är det explosionsartade och innerliga ett karaktärsdrag. Naturligtvis måste det påverka språket. Men enligt min uppfattning är Bibeln ändå den viktigaste källan till det kristna språket, och därmed också till Levi Pethrus språk. Till sist måste jag ändå medge att Levi Pethrus besitter ett färgrikt och uttrycksfullt språk. Man kan inte undgå att fängslas av språket i predikosamlingen, vad man än tycker om det. Faran med att använda så mycket ord är att man kan missa ordens egentliga betydelse, såsom ju här skett angående orden frälst och pånyttfödelse.

Valet av ord har också att göra med vilken bibelsyn man har. Levi Pethrus gör ingen hemlighet av att han är bokstavstroende. Han kritiserar liberala bibelsyner hårt, och tycker att dessa är på villovägar. Naturligtvis präglar detta hans språk. Han värjer sig inte för att låna ord direkt ur bibeltexten. Därav uppkommer ibland till och med komiska effekter. Wifstrand kallar sådana ord biblicismer. Levi Pethrus lånar de bibliska orden och placerar in dem i en helt ny tid, en ny kontext. Varje språk är naturligtvis beroende av sin kontext, och avspeglar de problem som är aktuella i tiden. Bibelns syndakataloger skapades utifrån andra villkor än de som var aktuella under Levi Pethrus samtid. Jesus hade ingenting emot att dricka vin, men för Levi Pethrus var spriten djävulen själv. Här är det hans tids sociala problem som skapar hans uppfattning, inte Bibeln eller teologin. Han skriver hela tiden i polemik mot sin samtid och sin omgivning, för att försvara "den rätta läran" och "det rätta levernet". För Levi Pethrus handlade det inte bara om politik och samhällsförändringar, det gällde liv och död. Hans huvudsyfte med predikosamlingen och hela sin pastorsgärning är att rädda människor från den eviga förtappelsen. Istället vill han förmedla inträdesbiljetter till det eviga himmelriket i gemenskap med Gud. Enligt min uppfattning är det främst detta syfte som skapar hans val av de skarpa orden. Det gäller ju evig död eller evigt liv.

Käll- och litteraturförteckning

Bibeln Gamla Testamentet, GT

Nya Testamentet, NT

Braga, James Bibliska budskap Multnomah Press WSOY, Finland 1989

Carlsson, Carl Gustav Människan, samhället och Gud. Grunddrag i Levi Pethrus kristendomsuppfattning Lund University Press, Lund 1990

Cassirer, Peter Stilistik & stilanalys Natur och kultur, Borås 1993

Eldebo, Runar Konsten att predika Verbum Förlag, Borås 1995

Gerhardsson, Birger En bok om Nya testamentet Gleerups förlag, Kristinasstad 1994

Gilbrant, Thoralf, Gilbrant, Tor Inge Red. Illustrerat Bibellexikon. Band 1-7 Illustrert Bibelleksikon a.s SKI, Norge 1988

Gjerdman, Olof, Östergren, Olof och Jansson, Valter Red.Nysvenska studier Nr 32. Tidskrift för svensk stil- och språkforskning Appelbergs boktryckeri Uppsala 1954

Gjerdman, Olof, Östergren, Olof och Jansson, Valter Red.Nysvenska studier Nr 38. Tidskrift för svensk stil- och språkforskning Carl Bloms boktryckeri, Lund 1959

Jarl Hemberg, Ragnar Holte, Anders Jeffner Människan och Gud. En kristen teologi Gleerups, Arlöv 1982

Kussak, Åke Författaren som predikant. Ett frikyrkosamfunds litterära verksamhet 1910-39, Gummessons, Stockholm 1982

Lindberg, Alf Väckelse, frikyrklighet, pingströrelse. Väckelse och frikyrka från 1800-talets mitt till nutid Pingstskolornas skriftserie, Södertälje 1985

Linderholm, Emanuel Pingströrelsen Bonniers, Stockholm 1924

Linderholm, Emanuel Pingströrelsen i Sverige. Extas, under och apokalyptik i nutida svensk folkreligiositet Bonniers, Stockholm 1925

Lundgren, Ivar Levi Pethrus i närbild. Ett intervjusamtal och en bildkrönka Den kristna bokringen, Bergen 1973

Lönnebo, Martin Homiletik. En introduktion i kyrkans förkunnelse Verbum Förlag, Arlöv 1989

Persson, Tor Studier i J.O Wallins predikostil, 1950

Pethrus, Levi Gud med oss I Förlaget Filadelfia, Stockholm 1931

Ringgren, Helmer Forntida religioner i Mellanöstern Plus Ultra, Löberöd 1987

Sundström, Erland Red. I predikans ärende. Orientering i homiletik för förkunnare Gummessons förlag, Falköping 1974

Svenska akademins ordbok; Band 1, 8, 9, 11, 16, 20, 25

Wifstrand, Albert Andlig talekonst. Bidrag till den svenska predikokonstens historia Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Lund 1943

Wingren, Gustaf Credo. Den kristna tros- och livsåskådningen Artos, Skellefteå 1995

Östergren, Olof Nusvensk ordbok Band 7, 10 Wahlström & Widstrand, Stockholm 1957