Den är texten är skriven av havannas förra ägare, inget är ändrat.

Den förra ägaren vill inte att hans namn ska visas offentligt, han ville kallas hundrackan

 

Det började med att Havanna aldrig lyckades trivas hos mig. Första veckan lekte jag med henne och försökte få henne bättre till mods. Låta henne mjukt komma in i ”flocken”. Hon fick medicin utskrivit för eksem hon dragit på sig. Men sånt hör till valplivet och det var kul att fixa grejer till henne. Att lära henne vad som var rätt och fel började jag med i andra veckan. Jag började även med enkel träning som ”sitt” och ”hit”. Efter att ha rest ragg och gjort utfall mot folk som gick förbi, började jag klia i skägget och försökte träna bort det. Då var hon 8-9 veckor. Vid det här laget kändes det inte bra alls att inte veta varför hon gjorde som hon gjorde, och jag tänkte att någonting inte stämde. Hon var aldrig direkt nyfiken där hemma utan låg mest och jämrade sig i ett hörn. Leka med ett snöre och dragkamp tyckte hon var kul, och jag också. Då piggnade hon till. Efter lekandet återgick hon i apati. Jag trodde jämrandet skulle släppa efter några veckor men det gjorde det aldrig. När hon var 3 månader vaccinerades hon och ungefär samtidigt började Havanna följa med mig också i koppel. Vi började gå promenader och det tyckte jag var kul. Hon hade nu lärt sig att vänta in ”varsågod” vid maten bla och innebörden av ”nej”. Dessvärre tyckte hon inte någonting var kul och enda gången hon viftade på svansen var en kort stund på morgonen. Resten av dagens gick hon omkring och gäspade och gnällde. Men jag körde på och nu också mer med fostran. Det gick åtminstone bra med ensamhetsträningen. Det var en sporre till att fortsätta jobba med henne.

 

Då hon inte var en glad liten valp som var nyfiken på allt, hade jag svårt att vara tillräckligt bestämd mot henne i alla situationer. När jag tidigare hade börjat klippa hennes klor och borstat henne så försökte hon undvika borstningarna, men också klappandet och plockandet. Nu när jag också höll fast henne när hon ville lämna mig, blev hon skogstokig och började hugga okontrollerat. Hon var som en hyena och bara skrek. Då fick jag hålla fast henne på marken i någon timme tills hon lugnade ner sig och somnade. Jag tänkte att hon måste ha ont nånstans. Efter några dagar så ringde jag veterinären och fick komma så dom kunde kolla på Havanna. Dom sa att hon hade benhinneinflammation och jag fick medicin utskrivet åt henne, samt remiss till någon påstådd duktig veterinär. Medicinen verkade inte ge de resultat jag förväntade mig för vi ägnade ungefär 2 h om dagen till att bara låta henne lugna ner sig efter att ha bitit och rivit mig efter att jag torkat hennes päls och pillat med tassarna och diverse kroppshantering. Jag lekte fortfarande mycket med henne och tränade henne så mycket jag kunde. Tyvärr hade hon ingen motivation och gick annars bara omkring och gäspade. När hon var drygt 14 veckor kom jag till den remitterande veterinären och han bedömde det kort sagt som om att hunden var ett specialfall och att vi inte passade ihop, jag och Havanna. Han rådde mig att jag skulle omplacera henne eller börja arbeta enormt hårt med att återfå henne förtroende för mig. Han menade att hon inte hade ont och att det inte var förklaringen till hennes beteende. När han pratade om att ge hunden psykisk medicin så kände jag att väldigt mycket luft och energi hade gått ur mig. Att sitta på en stol hos veterinären och indirekt höra att man är dålig hundägare från både experter och veterinärer, samt som hundägare bli misstänksamt bemött av vänner och bekanta, så var det ingen situation jag tyckte var toppen. Jag skaffade hund för att lyfta mig själv, inte för att sänka mig. Allting var oklart och det fanns inga konkreta svar på problemet.

 

Texten om havanna

Eftersom jag tänkte att den här veterinären pratade strunt kontaktade jag en annan veterinär i stan för att få en annan diagnos. Jag visste att hon verkligen hade ont då veckan innan jag tog henne till den nya veterinären hade Havanna så ont i kroppen att hon flåsade bara hon rörde på sig och ylade när man satte ner henne efter att ha burit på henne. Varför den förre vet. inte upptäckte detta var märkligt. Nu fick jag istället höra att Havanna hade växtverk och fick ytterligare medicin utskrivet. Hennes onda kunde förklara hennes aggressivitet menade veterinären och att hon trodde det skulle bli gott med henne om vi la ner mycket tid och träning tillsammans. Det kunde också förklara varför hon inte blivit rumsren, eller lärt sig ”sitt”, som jag tränat med henne varje dag sen jag fick henne, eller varit allmänt undanglidande. Det var olika bud. Vid det här laget var jag ordentligt trött på både veterinärer, bekymmer, förståsigpåare och mediciner. Allra tröttast var att jag inte haft en enda dag som varit speciellt rolig sedan jag skaffade Havanna. Min motivation hade tagit slut, jag brydde mig inte längre, jag ville slippa denna soppa som tog massor av tid och energi från mig. Det enda vi hade gjort tillsammans var att gå till veterinären och försöka förstå varför hon bara gick omkring och flåsade och gäspade. Efter att ha fått veta att Havanna borde omplaceras, hade jag börjat rucka på nej-kommandot. Koppelträningen som i början gick bra, började falla tillbaka då hon inte fick gå några promenader enligt veterinären pga växtverken. Rumsrenheten gick inte alls trots att jag burit ut henne enligt vanlig ordning vid de rätta tillfällena. Det var dags att låta någon annan, en duktig och erfaren hundkännare, ta över vid rodret. Vid den här tidpunkten hade jag varit i kontakt med Byracka ett slag och kort och gott kom vi överens om att han skulle ta över Havanna och göra hund av henne. Han skulle börja om från början med nya friska tag. Han bodde på landet och det gav en möjlighet till en mindre stressig miljö, tillsammans med andra hundar och fria ytor. Framför allt skulle hon få komma till en duktig hundägare som tidigare hade haft många ”problemhundar” bland sina meriter. Det kändes bra att hitta en seriös ägare åt Havanna. Jag tyckte faktiskt om Havanna och ville att hon skulle få chans att komma på fötter när hon fortfarande befann sig i valpstadiet. Byracka kom en helg upp till Småland, sommaren -08, och hämtade Havanna till sin flock.

 

 ///Hundrackan