Detta albumet är mig veterligt det senaste (förhoppningsvis
inte det sista) i LL-serien. Trots detta har det några år på
nacken, det utkom första gången 1987. Teckningarna är som
vanligt gjorda av Morris och man kan faktiskt märka en viss utveckling
av dennes teckningar jämfört med tidigare album. Skillnaden får
dock ändå sägas vara hårfin. Berättelserna är
skrivna av en för mig tämligen okänd person nämligen
Claude Guylouis. För att vara en i den nya gruppen LL-författare
är hans manus faktiskt ganska bra fast det är ju fortfarande
långt, långt efter Goscinnys nivå. Personligen tror jag
att det aldrig kommer att finnas någon som kan ersätta denne,
under förutsättning att LL-serien lever kvar förstås
vilket man i och för sig hoppas men ändå är lite tvivelaktig
till när det förmodligen inte har kommit några nya album
sedan 1987. Morris ska tydligen leva fortfarande men är väl i
så fall ganska gammal och därmed krymper väl chanserna
till LL:s eviga liv; att hitta både en suverän manus- författare
och en suverän tecknare går inte att göra på en planet
med bara 6 miljarder invånare.
Men trots allt så är hoppet det som lämnar människan
näst sist, precis innan stolteten, så man ska ju inte vara pessimistisk;
helt klart är dock att det aldrig blir detsamma som radarparet Morris
& Goscinny.
För att lämna denna nostalgitripp och återvända
till albumet så kan nämnas att det består av fyra olika
äventyr, allihopa fristående. Äventyren är de följande:
Kidnappad, Athletic City, Los Daltonitos samt Hästtjuvarna, i nämnd
ordning. Att sammanfatta avsnitten är omöjligt eftersom de är
så korta och handlingen så snabb att man hade avslöjat
hela innehållet; därför låter jag bli att göra
det utan låter istället läsaren själv ta reda på
det. Personligen föredrar jag längre album eftersom handlingen
ofta är mer sammanhängande och det är lättare att bygga
upp en bild av själva äventyret. En annan nackdel med korta avsnitt
är att persongalleriet ofta blir tunt och man kan inte stifta bekantsskap
med rollpersonerna på samma sätt som i de längre avsnitten.
Trots detta håller serierna hög klass och är fyllda med
mycket humor, något som man gärna ger en eloge till den där
Guylouis för.
Som vanligt rekommenderar jag albumet och hoppas även att det
inte är det sista i LL-serien.
Jag ger betyget: 72%
Andreas Abrahamsson