NATURRÄTTEN & UPPLYSNINGEN

Året 1789 brukar betecknas som det år då det gamla samhället började raseras i samband med den Franska Revolutionens utbrott samma år. Människorna hade vänt sig mot statens och kyrkans förtryck och folk började nu efterfråga ett rättsamhälle som värnade om individens rättigheter och trygghet i samhället – man ville att individen skulle bli fri från de börder som stat och kyrka påtvingade den. Omständigheter som dessa bidrog starkt till att Europas, och senare övriga världen, folk började intressera sig för de naturrättsliga principerna.

Naturrätten, med sin härkomst från antiken, kan indelas i två olika huvudinriktningar. Den första utgick ifrån att det i världen fanns ett visst antal gudomliga lagar som var beroende av varken tid eller rum. Sådana lagar uppfattade och definierade människan som sitt förnuft. Dessa lagar var nyckeln till individens frihet men individen hade gett upp dessa gudomliga lagar till förmån för samhället i sig; man hade underordnat sig politikens lagar och förordningar och var därmed inte längre en fri människa. Den andra inriktningen utgick också ifrån människans tilltro till sitt förnuft men förkastade teorin om att förnuftet skulle vara ett gudomligt påfund (om en gud ens existerade tvistades det nu om). Förnuftet var helt enkelt, enligt denna inriktning, en persons inre önskan om att än en gång få bli en fri och naturlig människa. Det var den senare formen som bl.a. upplysningsfilosoferna anammade och började utveckla ett rättsystem som blev alltmer sekulariserat än tidigare och som mer och mer satte individen i centrum.

Den rättsliga utvecklingen i Europa hade i och med den Franska Revolutionen fått sitt centrum i Frankrike; landet blev i mångt och mycket ett föredöme bland de övriga europeiska folken för hur ett rättsamhälle skulle utformas. T.ex. särskilde man nu kyrkan från staten och därmed från politiken eftersom man ansåg att den kanoniska rätten inte återspeglade människans sunda förnuft. Detta och mycket annat introducerades i samband med Franska Revolutionens s.k. deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.

Trots ovannämnda deklaration var situationen i Frankrike efter revolutionen allt annat än trygg för individen; under summariska rättegångar var det vanligt att folk, rika som fattiga, blev avrättade i den för revolutionen så karaktäristiska giljotinen – en rättsäkerhet värd namnet fanns inte för någon, inte ens för de regerande (regenten Robespierre blev t.ex. själv avrättad i giljotinen efter en sammansvärjning bland hans närmaste). Detta var något som ändrades under Frankrikes kejsare Napoleon, tillträdd 1799, som med sitt samlade lagverk Code Napoléon inte bara fastställde revolutionens frihetsideal utan också garanterade individen rättssäkerhet.

Code Napoléon gick också under benämningen Code Civil. Av namnet framgår det att denna lagbok, vid sidan av deklarationen om mänskliga fri och rättigheter, också fastslog förordningar som gällde det civilrättsliga området. I detta avseende bidrog Code Civil till att stärka familjens rätt i samhället med mannen som överhuvud; det var underförstått att kvinnan skulle ha en underbetydande familjeroll när det gällde t.ex. disponeringen av egendom efter skilsmässa. Det är dock viktigt att komma ihåg att Code Civil fastslog varje parts, man som kvinna, rättighet att skilja sig.

Vad som också fastslogs var att det än en gång, efter den kanoniska rättens ränteförbud, blev tillåtet i Frankrike att ta låna ut pengar i utbyte mot ränta. Napoleon ansåg för övrigt att hans livs bästa bedrifter bestod i just Code Napoléon.

Det bör påpekas att upplysningsfilosofer och naturrättsförespråkare också verkade utanför Frankrike och innan Franska Revolutionen. Man kan säga att den rationalistiska (icke-religiösa) naturrätten uppstod under 1700-talets renässansen. England ansågs, innan den Franska Revolutionens utbrott, länge vara det land vars lagar var utformade utifrån upplysningsfilosofiska och naturrättsliga värderingar. Bland framstående upplysningsfilosofer och naturrättsförespråkare kan personer som Hugo Grotius, Christian Thomasius, Francois Voltaire nämnas. Vid sidan av Code Napoléon utkom naturligtvis andra lagverk som var präglade av naturrättsideal, såsom ”Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch” (ABG) vilket är en österrikisk lagsamling från 1800-talet som fortfarande i stora delar tillämpas än idag i landet.