Kulturstig 3 |
Strandpromenaden Alvik - Ulvsunda slott |
Vandringen tar ca 2 timmar
Alternativt kan man fortsätta promenaden förbi Lillsjön
till T-banestationen i Abrahamsberg. Det tar ytterligare ca en halvtimme.
Sevärdheter längs denna alternativa väg beskrivs
i ett kommande häfte.
Alvik har fått sitt namn efter torpet Ahlwijken, som fanns redan i början av 1700-talet. Det låg strax väster om tunnelbanestationen. Torpet blev sedan krog. Ristningar i en berghäll vid södra fasaden på Tranebergsvägen 55 påminner om att de s.k. Augustibröderna höll en del sammankomster där.
Alvik(en)s gård bildades 1819 genom sammanslagning av torpen Ahlwijken och Asplund samt det då obebyggda Wijdängen. Gårdsbyggnaderna låg vid Alviksvägen 7-13.
Alviks gård köptes 1908 av Stockholms stad, som behövde marken. Mangårdsbyggnaden, som under några år efter försäljningen tjänade som kyrkoherdebostad och pastorsexpedition, revs 1923. Det enda, som nu finns kvar av gårdsbyggnaden, är rättarbostaden och den används som konstverkstad Alvikstorpet.
Nere vid Mälarstranden växte så småningom industrier upp. Det började med ett brännvinsbränneri 1825 och sedan kom Lars Monténs ljusfabrik 1864. (senare Barnängens fabriker). Ett tunnbinderi tillkom 1881. Där tillverkades bl. a. laggkärl för tvål- och såpfabrikens produkter, smördrittlar, snuskaggar mm. Verksamheten pågick till 1936. År 1963 flyttade Shantungskolan in i det gamla tunnbinderiets ombyggda hus. Huset revs 1978.
(Läs mer i BHÅ 1957, -68, -87, -94, 98)
SALK-hallen återuppfördes 1994, sedan den gamla hallen brunnit ned helt i en våldsam brand 1993. Den ursprungliga hallen uppfördes 1937.
Alviks Torg började byggas 1995 och första etappen närmast vattnet blev klar för inflyttning 1996. Hela Alviks Torg som invigdes hösten 1998, omfattar 4.000 kvm butiker och 30.000 kvm kontor. I östra delen av området står en av Brommas jätteekar, Gustavslundseken. Vid Alviks Torg anläggs också den västra ändhållplatsen för den nya snabbspårvägen.
Nere vid Mälarstranden, passerar man till vänster om restaurang Sjöpaviljongen, en modern efterföljare till gamla tiders sjökrogar. Vandringen fortsätter sedan efter strandkanten igenom bostadsområdet Tranebergs Strand som färdigställdes 1994/95. Vattnet i Mälaren är så rent, att det går att bada från kajen. Byggherren, Anders Bodin, har också byggt Alviks Torg.
Inklämd mellan Tranebergsbron och de nya bostadshusen vid Tranebergs Strand ligger Tranebergsstugan. Huset byggdes 1912 och låg då alldeles ovanför pontonbrons västra fäste. Bron, som en gång var en tillgång för festvåningsverksamheten, har med tiden blivit ett hot. Byggandet av betongbågbron på 1930-talet tog en del av stora matsalen och den just påbörjade breddningen av bron har tvingat ägarna att låta flytta hela huset.
Den nuvarande Tranebergsbron invigdes av kronprins Gustav Adolf den 31/8 1934 och var då världens längsta betongvalvsbro. Brovalvet är 181 m långt och den seglingsfria höjden är 26 m. Den kostade 4 miljoner kronor att bygga. Bron trafikeras i dag av ca 75.000 fordon per dygn.
Den första broförbindelsen med Kungsholmen invigdes 1787. Dessförinnan fanns bara färja. Den första bron var en flottbro av trä, som tillkom på initiativ av Gustav III, som ville ha en bättre väg till Drottningholm.
På 1860-talet fick flottbron en ny sträckning med ett brofäste ca 100 m längre söderut på Brommasidan.
1914 öppnades en ny pontonbro för trafik. Spårvagnslinje nr 2, som 1912 dragits fram till östra fästet för flottbron, kunde nu dras vidare över bron till Alvik och så småningom vidare till Alléparken och Ulvsunda. Brofästet med rester av spårvagnsspåren finns fortfarande kvar.
(Läs mer i BHÅ 1933-35, -48, -72, -84, -87)
Där Tranebergs gård nu ligger, fanns tidigare ett torp för färjkarlen (Ulvsunda färjestad), som skötte överfarten till Kungsholmen innan Tranebergsbron kom till. Där har även funnits ett mycket populärt värdshus, vars ägare, Bengt Trana, givit namn åt stadsdelen. Värdshuset lär ha besökts av Bellman och hans vänner.
Gården fick sitt nuvarande utseende omkring 1800. På andra sidan vägen låg Guldsmedstorpet med anor från 1700-talet. Det var en envånings knuttimrad parstuga, som revs helt i onödan, innan det hann skyddas som kulturminnesmärke vid exploateringen av Traneberg på 1930-talet. En mangelbod och en vedbod från Tranebergs gård finns kvar. Gården köptes 1905 av Stockholms stad.
(Läs mer i BHÅ 1932, 1986-89, -92, -94)
På en berghäll några meter från stranden SO om Tranebergs gård finns ytterligare minnesristningar, som gjorts av Augustibröderna, en orden, som bildades för att årligen fira minnet av Gustav III:s statsomvälvning 1772.
(Läs mer i BHÅ 1987)
Fotbollsplanen ovanför uthusen kom till år 1911 och hade då åskådarläktare och omklädningsrum. Den var hemmaarena för Djurgårdens IF och här spelades en del matcher under OS 1912. I västra kurvan finns resterna av en mur, som DIF:s medlemmar har byggt. Planen finns kvar, men läktaren revs 1935.
(Läs mer i BHÅ 1980)
På 1930-talet då Traneberg exploaterades var arbetslösheten stor och bostadssituationen för de mindre bemedlade katastrofal. inkomsterna medgav för de flesta bara mycket små, dåligt utrustade bostäder, där hela familjen, ofta med inneboende, trängdes. 1935 kom ett riksdagsbeslut, som skulle vända situationen. Stöd gavs till bostadsbyggen och fattiga familjer fick hyresbidrag. Barnrikehus byggdes.
Axel Dahlberg, fastighetsdirektör i Stockholm 1933-45 och envis förespråkare av likriktade smalhus, karikerad av Nils Melander i SvD 1939.
I Traneberg finns s.k. smalhus från 1930-talet. Husen byggdes
smala, för att även de minsta lägenheterna skulle kunna
vara ”genomluftningsbara”.
(Läs mer i BHÅ 1984)
Minnebergs bostadsområde byggdes på 1980-talet av HSB på ett område, som tidigare varit industrimark. Byggstarten föregicks av långdragna diskussioner om bullerstörningar från Brommaflyget, vars inflygningssträcka går rakt över området.
Nedanför Svartvikstorget ligger en liten park. Där finns en skulpturgrupp av Bror Marklund – Mäster Olofssviten. Den är skänkt till Stockholms Stad av bostadssamfälligheten och restes 1990.
Industriepoken i Sandvik/Svartvik inleddes med buteljtillverkning vid Sandviks Glasbruk, 1857-77. Den mest kända fabriken var dock Stockholms Benmjölsfabrik eller Sandviks Lim, som bedrev verksamhet här 1889-1965. Under industriområdets storhetstid anlöptes Sandviks och Svartviks ångbåtsbryggor varje halvtimme.
Längre norrut på udden fick Sofielund, en tvåvånings trävilla i italiensk stil, eller Smithska villan, som den kallades efter brännvinskungen L.O. Smith, ge plats för Tangens Trådgardinsfabrik, som verkade 1869-1956. En definitiv punkt för industriepoken sattes den 7 november 1980, då limfabrikens 70 m höga tegelstensskorsten sprängdes bort.
(Läs mer i BHÅ 1931-32, -56, -72, -80, -90)
Omedelbart
söder om det nya bostadsområdet skymtar i skogen till vänster
en stor blå järngrind. Innanför den ligger en gammal bostadsbebyggelse,
som finns kvar från industriepoken. Här finns också en
intressant flora, som är ett arv efter Hjalmar Du Rietz, botaniskt
intresserad chef vid limfabriken. Familjen Du Rietz bodde i direktörsvillan
1898-1939. Särskilt sevärd är den fantastiska vårblomningen.
Den botaniskt intresserade bör göra flera besök eftersom
de olika arternas blomning avlöser varandra under flera veckor.
 |
|---|
De
gamla bostäderna har renoverats och används nu som bostäder
igen. Närmast innanför den blå grinden ligger direktörsvillan
från 1850, ursprungligen sommarbostad åt ”Porter-Brinken”,
grosshandlare i porter.
Han kallade huset Öfre Mineberg efter sin
fru och dotter, som båda hette Wilhelmina. Huset var en tid försett
med ett torn. Längre upp i backen ligger ingenjörsvillan från
1897 och flera hus, som ursprungligen innehöll arbetarbostäder
med 4-8 lgh om 1 r.o.k. i varje hus. De byggdes successivt under åren
1905-20. Flera i en speciell amerikainfluerad stil kallad ”stickstyle”.
Den gamla kvarnstenen mitt i området kommer från Benmjölsfabriken.
(Läs mer i BHÅ 1984, -85, -91)
Johannelunds gård uppfördes i slutet av 1790-talet som lantställe av den pietetiskt inspirerade stadsmajoren Abraham Keijser på mark, som han fick arrendera av greve Eric Ruuth på Ulvsunda säteri. 1809 lät Keijser anlägga Svartviksvägen och 1810 köpte han hela det markområde som senare kom att uppdelas i Traneberg, Svartvik, (Sandvik, Minneberg) och Johannelund.
Ursprungligen var Johannelunds mangård en tvåvåningsbyggnad med inredd vind och brutet tak. Det fanns två flyglar. Till en början var huste bara tjärat, inte målat. Det kan ha berott på Keijsers pietistiska läggning. Senare panelades det av Carl Kaeding och målades ljusrött.
1856
köptes egendomen av landshövding Axel G Adlercreutz. Han
var en av grundarna av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) och
han överlät 1863 Johannelund till stiftelsen, som 1867 lät
uppföra kapellet i götisk stil på höjden ovanför
gården. Arkitekt var Per Ulrik Stenhammar. Strax intill finns
rester efter två klockstaplar och elevhem. EFS lämnade Johannelund
1969 och därefter hade Maranata verksamhet där en tid. Kapellbyggnaden
ägs idag av Ergonomi Design Gruppen AB, som renoverat den på
ett föredömligt sätt. Lägg märke till rosettfönstret.
Paviljongen, en liten villa i italiensk stil (nyrenässans),
byggdes 1843 av Carl Kaeding. Villan 
användes
av missionsinstitutet som bostad åt hemkomna missionärer och
där förvarades de etnografiska samlingarna.
Den renoverades 1984-85 och är idag privatbostad. Strax intill
låg tidigare ytterligare ett hus, Orangeriet eller ”Synvillan”
pga sin särpräglade utformning, byggt 1843. Det revs på
60-talet.
Under senare delen av 1800-talet byggdes Johannelunds
gård om kraftigt. Den uppdelades i smålägenheter och fick
sina tre glasverandor. 1919 köpte Stockholms stad Johannelund. Gården
renoverades 1978 och målades då gul.
På Tempelbacken finns f.d. Terapiskolan,
som byggdes 1928 som barnhem för först ”vanartiga” flickor sedan
pojkar. Den renoverades 1981. I dag rymmer de hörselklasserna från
Alviksskolans lågstadium. Den förfallna villan vid terapiskolan
kallas Tempelvillan. Den är från mitten av 1800-talet
och har varit lärarbostad. Lusthuset intill var från början
ett litet ”tempel”, sedan väntkur vid Johannelunds ångbåtsbrygga,
men återfördes till sin ursprungliga plats under Byggnadsvårdsåret
1975. Från den tiden är också skylten med texten ”Svenska
föreningen för byggnadsvård, Stockholms Läns Landsting”.
Den ursprungliga inskriptionen löd: ”All eder omsorg kasten på
Herran”.
Den gamla fruktträdgården disponeras av Johannelunds
koloniträdgårdsförening. På våren blommar enorma
mängder vitsippor och svalört under de stora ekarna. På
sensommaren har blekbalsaminens märkliga fröställningar
mognat och exploderar vid beröring. Har man tur kan man här få
höra kattugglan på vårvinternätter och näktergalen
på försommarkvällar.
Området har religiösa traditioner, vilket återspeglas
i namngivningen. Himmelfärdsberget (44 m.ö.h.), där
hyreshusen i Traneberg skymtar, fick troligen sitt namn redan på
Keijsers tid. Vissa uppgifter tyder på att han bröt mot konventikelplakatets
förbud och firade gudstjänster på bergets topp. Än
i dag firas där ottegudstjänst Kristi Himmelfärdsdagen.
Obekräftade uppgifter talar t.o.m. om att det funnits ett kloster
på Herrängen nedanför berget.
I Himmelfärdsbergets nordsluttning har man brutit
Stockholmsgnejs. Här kan man även hitta Johannelunds källa
och resterna efter en skvaltkvarn.
I Svartviken söder om resterna efter Johannelunds
ångbåtsbrygga finns både strandbad och badbrygga.
(Läs mer i BHÅ 1942, -47, -76, -95)
Margretelunds gård uppfördes 1830 av kakelugnsåldermannen Anders Westman. Marken arrenderade han av Ulvsunda. På platsen hade tidigare legat Ulfsunda Fajans och Porcelain fabrique. Fabriken, som grundades av Christian Arvid Linning verkade några decennier runt sekelskiftet 1800. Tillverkningen av konstporslin efterföljdes av kakelugnar och sockertoppsformar.
Huset är uppfört i empirestil och var ursprungligen gulmålat. Det användes under missionstiden på Johannelund som bostad åt eleverna. Margretelund förvärvades 1918 av Stockholms stad och har använts bl.a. som sommarläger av KFUM. Efter ett långtgående förfall renoverades det 1984-85 och målades rosa.
På det område, som nu utnyttjas för vinteruppläggning av båtar, låg tidigare Kungsholms Lådfabrik. På varvsområdet finns en gammal tegelbyggnad kvar från den tiden. I den inrymdes ångmaskinen. En lång brygga förde ut i viken, där segelskutor från Norrland och Finland lade till.
(Läs mer i BHÅ 1939 och 1998)
I Britadal står den gamla stubben efter Drottning Kristinas
ek eller Ulvsundaeken. Det var en jätteek, som dog långt
före sekelskiftet.
(Läs mer i BHÅ 1993 och 1998)
Ulvsunda slott byggdes på 1640-talet i tysk-holländsk renässansstil av Lennart Torstensson, en av Gustav II Adolfs främsta härförare. Arkitekt var troligen Nicodemus Tessin d.ä.
Efter Lennart Torstensson, hans son och sonson, brukades Ulvsunda av flera adelsmän: bl.a. riksrådet Ture Bielke, Gustav III:s finansminister Erik Ruuth och statsminister Gustav Åkerhielm. Flera av slottsherrarnas namn återfinns bland gatunamnen i området. Efter Åkerhielms död 1900 började slottets nedgång. Marken började avstyckas till villatomter. Kungsholmens Villastad växte fram. Sigfrid Siwertz har skrivit om detta i Selambs. Trevinge motsvaras av Ulvsunda slott och Selambshof av Hufvudsta.
1906-72 var slottet ”sinnesslöanstalt”. I dag tillhör det Landstinget och utnyttjas som kursgård. Slottet har i början av 1999 utbjudits till försäljning. Av den ursprungliga yttre prakten återstår inte mycket, men Rikssalen, Musikrummet och Paradisrummet är sevärda med sina praktfulla takmålningar. Slottet är vanligtvis inte öppet för visning, men den intresserade kan försöka kontakta receptionen.
(Läs mer i BHÅ 1930, -59, -65, -74, -75, -88, -89, -92, 1996-98)