ATT VÅGA HOPPA!

Du tittade på mig och jag såg in i dina bruna och underbara ögon.
I denna mörka höstkväll såg jag att dina ögon gnistrade.
Du pekade nedåt, med handen och visade mig det otäcka stupet.
Du räcker ut din hand och frågar:
- Vågar du hoppa??
Din hand snuddar vid min hand och jag känner
magin som finns mellan dig och mig.
Jag ställer mig så nära dig, så tätt intill, kramar dig
och hoppas att du kan förstå min rädsla.
Stupet är så otäckt och så svindlande.

Jag tvekar, vågar jag ta din hand?
Du står fortfarande tätt intill mig och dina ögon gnistrar.
Jag kan inte ljuga, jag vill ta din hand.
Jag vill leka, skratta och njuta av livet.

Men jag kan inte ljuga, jag tvekar fortfarande, vågar jag?
Vågar jag ge dig min hand? Vågar jag hoppa en gång till?

Att våga är att tappa fotfästet en stund, att inte våga alls är att förlora
sig själv och lite till.....

Du står och kramar mig och mina tårar trillar ned.
Jag är så rädd, så rädd……
För vad händer om jag hoppar? Tänk om jag slår mig?
Tänk om det blir fel? Tänk om jag blir sårad igen?
Men om jag inte hoppar, förlorar jag dig.

Dina ögon gnistrar och helt plötsligt kysser du mig.
Inom mig hör jag en röst som säger
" Du måste våga hoppa!!"
- Visst vågar du hoppa?
Du frågar mig en gång till och jag nickar till svar.
Du räcker ut din hand. Jag ger dig min hand.
Jag tittar på dig och ler igenom mina tårar,
medan vi samtidigt tar det
avgörande steget, över kanten och hoppar.
I fallet upplever jag en lyckokänsla,
samtidigt som jag är livrädd.
Men snart övergår min rädsla till ett obeskrivlig glädje
över att jag vågade
hoppa och att jag vågade trotsa mig själv.
Jag vågar vara mig själv, vågar trotsa mig själv,
jag vågar älska mig själv,
jag vågar njuta av livet och
jag vågar älska dig utan alla dessa murar…..