”Välkommen vänner” på zulu

Resan

Välkomna till våra berättelser från vår tid i Sydafrika när vi hämtar Nikita.
Tack för alla värmande hälsningar i  gästboken. Det känns verkligen som vi är omslutna av många människors omtanke.

Senast införda ligger sist. De olika etapperna av dagboken skiljs åt av en streckad linje.

Torsdag 18 april

Nu är det äntligen dags att ge sig av till Sydafrika. Vi hade bara fått
tio dagar på oss från barnbesked tills vi skulle resa. Ändå kändes det som tio långa dagar på att få träffa Nikita. Vi bytte flyg i Amsterdam. Där
träffade vi Ingela och Lasse från Oxie tillsammans med deras son Adam och Ingelas mamma Marianne. De skulle åka med samma flyg som oss för att ta emot sin son Jakob. Vi trängde oss ner i flygplanet och fick inte mycket sömn. Men på väg var vi.

Fredag 19 april

När Martie mötte oss på flygplatsen i Johannesburg visade det sig att ett holländskt par som satt intill oss på planet också skulle ta emot en dotter. Hon är precis lika gammal som Nikita!

Martie körde oss till The Rose Guest House. Det är ett väldigt fint ställe med gammal tjusig inredning och en pool i  trädgården. Ingela och Lasse bor på samma ställe men i en lägenhet eftersom de blir fem snart. Vi var så trötta att vi mådde illa så vi slocknade på en gång. Ett par personer försökte få kontakt med oss, men när vi hade kravlat oss upp ur sängen var de försvunna. De orkade väl inte vänta.

Klockan tre var det samling på Maritas guest house Lethabong för information om vad som ska hända oss. Vi började med att gå fel och komma för sent. Det kändes inte som något vidare första intryck. Men Marita var väldigt trevlig och profesionell i sitt sätt att informera om det stora som vi ska gå genom. Vi kände oss verkligen väl mottagna. När hon berättade hur omsorgsfullt föräldrar väljs ut till respektive barn kände vi att det finns mycket kärlek och omtanke här. Det finns också en stor förtröstan i att Gud finns med i denna process.

Efteråt träffade vi äntligen Nkhangwe, vår sydafrikanska vän från vår tid i Kristna studentrörelsen. Det var ett kärt återseende. Vi har inte träffat henne på över fem år, men det kändes som att vi kunde fortsatta som tidigare. Vi gick ut och åt tillsammans med henne och Kefilwe, en vän till henne. Nu började vi fatta att vi är i Sydafrika!

Lördag 20 april

På förmiddagen tog Nkhangwe och Kefilwe med oss på en shoppingrunda i Hatfield, ett shoppingcenter nära vårt guest house. Vi köpte diverse babyprylar. Nkhangwe gick igång ordentligt och vi lät henne hållas. Hon ska ju bli Nikitas sydafrikanska gudmor, så det känns roligt att hon engagerar sig.

Vi köpte också en del böcker, bland annat språkkurser i zulu och xhosa och barnböcker med svarta barn i. När Louise frågade efter en bok om zulu höjde personalen på ögonbrynen. Det är nog inte så många vita som är intresserade av det språket - ett av de vanligaste i Sydafrika.

Vi märkte ocksa hur djupt segregationen sitter när vi gick på vår runda tillsammans med Nkhangwe och Kefilwe som är svarta. Många stirrade på oss eftersom vi var de enda mixade som umgicks. Det kommer nog ta generationer innan det blir naturligt här.

På eftermiddagen besökte vi ett barnhem utanför Pretoria som Nkhangwe brukar stödja genom sin kyrka. Barnhemmet ligger i ett township och de lever verkligen ett tufft liv. De hade fått järnvägscontainrar av ett järnvägsbolag. I dem bodde föräldralösa barn och kvinnor som utsatts för övergrepp. Några kvinnor drev barnhemmet och var helt beroende av gåvor från kyrkor. En del företag stöder med punktinsatser, men få vill stödja dem med mat och annat som innebär ett mer långsiktigt stöd.

Vi lekte med barnen som verkligen var söta. En 3-årig flicka kröp direkt upp i Louise famn och släppte inte henne. Det var gulligt, men med våra insikter om hur barn på barnhem kan vara kändes det inte helt genom bra. Jag (Bosse) spelade in deras sånger på band. När jag spelade upp dem igen blev jag väldigt populär. De hängde som klasar runt mig och ville sjunga i bandspelaren.

På kvällen hälsade vi på hos Nkhangwe i hennes lägenhet i Pretoria. Hon bjöd oss på riktig sydafrikansk mat - boerwurst och pap (en majsgröt kan man säga). Där träffade vi också Nkhangwes pojkvän Goodwill. Vi var helt slut efter denna intensiva dag och bestämde att vi måste ta det lite lugnare i morgon. Vi hade ju knappt haft tid att tänka på Nikita!

Söndag 21 april

Vi gick upp tidigt för att gå på gudstjänst. Vi åkte till Tembisa, ett stort township nordost om Johannesburg. Där är Goodwill uppväxt och vi besökte hans församling som hör till Faith Mission Church. Vi kände oss varmt välkomnade av församlingsmedlemmarna och försökte sjunga med och dansa så gott vi kunde.

Att besöka ett township är verkligen ett måste om man är i Sydafrika (skippa safarin). Det är här de flesta svarta bor och lever sin vardag, om de inte har flyttat in till stan. De kämpar mot en hård verklighet. Hus som ser ut som skjul samsas med bättre hus som en begynnande medelklass har råd att bo i. Som vit besökare får man finna sig att bli uttittad, för här är de ovanligt med vita. Många vita sydafrikaner har aldrig varit i ett township.

Efter gudstjänsten åkte vi till Goodwills hus i Danville. Det är ett område i utkanten av Pretoria där många boer från arbetarklassen bott. Det bor fortfarande mest vita där, men också en del svarta eftersom de små husen inte är så dyra om man har en bra inkomst. Vi fixade till en braai (grillfest på sydafrikanska) i hans trädgård. Boerwurst förstås! Det var roligt att se Nkhangwe gå omkring där och tydligt visa att hon en dag också ska bo i  det huset. Ett hus intill var till salu så Louise och jag fantiserade om att vi skulle köpa det och flytta in där tillsammans med Nikita. Nkhange och Goodwill blev förtjusta över idén.

När vi kom tillbaka till The Rose tillsammans med Nkhangwe och Goodwill sken all denna vita (i dubbel bemärkelse) lyxen över oss. Kontrasten mellan Tembisa och The Rose blev så stor att vi skämdes. Det är inte här våra sympatier ligger i  Sydafrika. Det är inget fel på The Rose i sig men blir det en nästa gång vill vi nog inte bo så här.

På kvällen fick vi äntligen lite tid att känna in morgondagen och fundera på de frågor som vi vill ställa till de som skött Nikita. Det kändes ganska
lugnt denna sista kväll på tu man hand. Vi fattade nog inte riktigt vad som skulle hända nästa dag. Men det skulle vara annorlunda när vi vaknade.

Måndag 22 april - Nikita-dagen!

När vi vaknade kändes det inte så lugnt längre, trots att vi gick upp i god tid. Jag kunde knappt få i mig någon frukost eftersom jag var så spänd och nervös. Vad hade vi gett oss in på? Efter ett tag lugnade jag ner mig och kunde börja se fram emot vad som skulle hända. Pia som tar hand om svenskarna kom och hämtade oss strax före tio för den korta färden till Abba House som ligger nära där vi bor.

När vi kom in log alla mot oss och vi såg att de såg hur nervösa vi var. Marita mötte upp och pratade med oss så att vi skulle slappna av lite. Videokameran och den vanliga kameran testades och det tisslades och tasslades bakom dörren. Till slut öppnades dörren och in kom Nikita! Det var ett par kvinnor med men efteråt kan vi inte minnas vem som höll i  henne. Vi såg ju bara Nikita!

Jag (Bosse) tog henne i min famn och blev alldels varm och lealös i kroppen. Äntligen är vi hos henne! Jag sniffade på hennes mjuka lockiga hår som vi sett på bilderna som vi fått tidigare. Hon var hungrig så en nappflaska åkte fram och Louise fick mata henne. Hon fann sig till ro i Louise famn med nappflaskan och det kände fantastiskt att se henne dricka. Vi blev filmade och fotograferade hela tiden men omvärlden fanns inte för oss i denna stund. Det var bara vi och Nikita.

De lämnade oss en stund i rummet så att vi fick vara för oss själva. När vi gullade med henne sprack hela hennes ansikte upp i ett stort leende. Hon ler inte så ofta, men när hon gör det har man gjort sig förtjänt av det! Och då får man ett smile som involverar varje muskel i ansiktet så man blir riktigt knockad.

När vi hade haft vår stund för oss själva berättade två kvinnor som driver barnhemmet Bothsabelo om Nikita och vilka vanor hon har. Vi spelade in allt på band. Tack för tipset Kinna och Jonas - jag minns inget av vad de sa eftersom jag höll i Nikita!

Det känns som att hon har blivit väl omhändertagen och att kvinnorna också var rörda av stunden. De skickade med en bok med bilder och hälsningar från personalen till Nikita. Det känns verkligen bra att kunna visa för Nikita när hon växer upp. Det var ännu ett tecken på den kärlek och omtankte som finns här i Sydafrika vad gäller adoptioner. Nästa vecka ska vi besöka Botshabelo för att se hur Nikita haft det den första tiden.

Tillbaka till The Rose la vi Nikita på sängen och gullade med henne. Vi konstaterade att bilderna på henne som vi fått tidigare stämde - vi har verkligen fått världens sötaste tjej! Hon var lite sömnig efter all uppståndelse. Efter att ha bytt på henne och satt på nya kläder, la jag mig själv på sängen och la henne på mitt bröst. Att höra henne ligga där och snusa går inte att byta mot något annat! Nu börjar det gå in i mig att jag har blivit förälder!

På eftermiddagen tog vi en shoppingtur tillsammans med Ingela och Lasses familj. Vi visade upp Nikita och Jakob för hela världen. Louise bar Nikita i babyselen och det gillade hon. På kvällen kom Nkhangwe, Goodwill och Sandy, en vän till dem. Vi firade allihop att vi fått Nikita och Jakob med champagne.

Nu är det sent på kvällen när jag skriver detta. Nikita ligger och sover sött. När jag gav henne den sista nappflaskan för idag drunknade jag i hennes mörka vackra ögon som tittade in i mig. Vilken dotter Louise och jag har fått!

--------------------------

Tisdag 23 april

Nikita lät oss sova ända till klockan sju på morgonen utan att vakna en gång på natten. Vi får se hur länge det varar... . Själva sov vi dock inte lika bra. När Nikita grymtade till i sömnen ryckte vi till och undrade vad det var. Nu i början är vi superkänsliga för allt, men det blir väl också annorlunda med tiden.

Vi hade fått höra att Nikita brukar gallskrika när hon badar på morgonen. Lite tråktigt tyckte vi eftersom vi gillar att bada själva och såg fram mot att göra det med vårt barn. Men upplysningarna stämde inte alls. När jag (Bosse) doppade hennes fötter i vattnet sprattlade hon fortjust till och sedan var det benplaskande för hela slanten. Jag fick till och med tvätta henne om näsan som hon inte gillar annars. Så det blir nog en del badande tillsammans i alla fall!

På förmiddagen gick vi till Hatfield för att framkalla filmerna. När vi väntade på dem att bli klara drog vi omkring bland affärerna. Nu börjar vi få vänja oss vid att vi drar uppmärksamhet till oss. En blick på Nikita och en blick på oss och sedan ser man hur maskineriet går runt i huvudet på folk för att få det att gå ihop. Men de allra flesta är trevliga och charmas av vår söta dotter.

På eftermiddagen får vi besök av Ola och Camilla från Malmö som har adopterat Herman.

Onsdag 24 april

Idag ska vi besöka domstolen för att Nikita ska bli var dotter även juridiskt. Innan domstolen får vi besök av vår socialarbetare som går genom alla papper med oss. No turning back, säger socialsekretararen för att markera vad det är vi ger oss in på kan man förmoda. Som om vi skulle vilja vända om!

Vi får också veta att Nikita ar född en dag tidigare än vad vi fått veta tidigare! Det hade blivit ett fel i den rapport vi fått, men det är ju rapporten från sjukhuset som gäller. Så nu har hon samma födelsedag som sin farfar! Och idag fyller hon fem månader.

Pia skjutsar oss till domstolen i centrala Pretoria. När vi väntar på att få komma in till Children's Court tar jag på mig bärselen och bär Nikita i den. 20 par ögon vänder sig mot mig. En vit man bär ett svart barn på magen! Mycket ska man vara med om...

Domaren är mycket trevlig och pratar med oss om Nikita och uppskattar vårt intresse för Sydafrika. Hon är mycket informell och avslappnad. Det kändes skönt eftersom vi var lite uppsträckta i fina kläder och kände att det var ett stort ögonblick. Men hon sträckte fram några papper i slutet som det bara var att skriva under och det var allt. Sedan blev vi fotograferade tillsammans med domaren med den insmugglade kameran gömd bland blöjorna (det är så man gör).

När vi kom ut gratulerade Pia oss till att Nikita nu var vår. Det kände vi ju egentligen redan att hon var. Men visst kändes det speciellt att även
det sydafrikanska samhället ser det så nu.

Efter domstolen besökte vi en barnaffär tillsammans med Ola och Camilla. Då föll vi till föga och köpte ett babygym i plastiga grälla färger. Sådana saker hade vi lovat oss själva att inte skaffa. Men vi hade hört att Nikita gillade det, så det var bara att bita ihop. Och det var ju faktiskt ändå hennes födelsedag... Hm. Men babygymet godkändes i alla fall av Nikita.

Torsdag 25 april

Nikita sover fortfarande bra på nätterna. Men på dagarna har det blivit lite mer kaotiskt eftersom hennes föraldrar inte tittar på klockan utan lyfter upp henne från sängen när hon börjar gnälla och ger henne mat när vi tror att det är dags. Till slut vet varken hon eller vi om det är sömn, mat eller blöjbyte som gäller. Då blir hon förbannad. Vi ska skärpa oss, vi lovar Nikita.

Dagens stora händelse var att Louise fick i Nikita banan! Ni kanske förstår att vi nu börjar sjunka ner i gulligullträsket där man inte bryr sig om dregel och nerkräkta tröjor. Så fort gick det.

Vi träffade också Marita för att prata om saker som Nikita kanske är intresserad av senare i livet. Även om det inte går att få svar på allt kändes det ändå bra att prata om sådana saker. Marita och Abba House prioriterar också denna sida av adoptionerna vilket känns väldigt ansvarsfullt gentemot barnen.

På eftermiddagen åt vi cheese cake och badade i poolen, slöa av allt som hänt den senaste veckan. Vi besökte också Ola och Camilla på deras guest house Clark Gable, förlåt Park Gable ska det vara. De åker hem i morgon och börjar nu känna hemlängtan. Det kommer vi nog också göra om drygt en vecka när det är dags för oss att åka hem med Nikita.

Det känns som att Nikita börjar spana efter oss. När hon ligger i sängen sticker hon upp huvudet som en sköldpadda och när hon ser oss får vi ett stort leende. Vi vet förstås inte om det är så att hon känner igen just oss, men det känns ändå gott med där leendet och kommunikationen. Vi håller på att lära känna varandra.

----------------------

Fredag 26 april

Den här dagen tog vi det rätt lugnt. Vi besökte Pretoria Zoo på eftermiddagen. Vi tog en taxi dit och tillbaks och det gick hur smidigt som helst. Pretoria Zoo är tydligen känt för att vara ett av de bästa i världen. Och det var ett trevligt ställe med fina parkmiljöer. Det känns alltid lite ambivalent att titta på instängda djur, men här kändes det som att de flesta hade hyfsad yta att röra sig på. Vi såg "The Big Five" så vi behövde inte åka på safari...

På kvällen bjöd vi "hem" Nkhangwe med vänner. Vi bjöd dem på köttbullar med kokt potatis och löksås. Mycket exotiskt. Det mest exotiska var kanske att vi inte serverade maten på tallrikarna åt dem utan i grytor som de fick ta själva ur. Det blev lite förvirrande. Men Nkhangwe agerade svenskexpert.

Lördag 27 april - Freedom Day

Idag gick vi till parken nedanför Union Building (regeringsbyggnaden) som var platsen för firandet av Freedom Day. Denna dag firas varje år sedan det första fria valet 1994. Men den firas mest av svarta. Tydligen tycker inte så många vita att det är viktigt att fira att Sydafrika är en demokrati nu.

Vi strosade omkring i parken och lyssnade på talen (och fick stämma in i
Amandla - Awethu), musiken och tittade på vad olika hantverkare hade att erbjuda. Jag (Bosse) köpte äntligen Madiba-skjortan som jag så länge suktat efter. Vi beställde en xhosa-inspirerad klänning till Nikita som vi ska hämta senare i veckan.

Vi var själva en attraktion som några av de få vita på plats, dessutom med en svart flicka på magen. Många kom fram och frågade om hon var vår. Men alla var väldigt trevliga. Vi tycker att det är bara bra att folk frågar eftersom internationell adoption är så främmande och nytt i Sydafrika. En man kom fram och tackade oss för att vi var där och stödde deras sak. Det kändes bra att höra.

Jag köpte pap av några kvinnor som stod vid ett stånd och sålde mat. De blev mycket förvånade: "Det trodde jag aldrig att du skulle beställa", sa en kvinna. Pap är det nog få vita i Sydafrika som äter. Synd för det är rätt kul och god mat när man får kläm på det. Man formar till pap-gröten så att den blir lite urgröpt. Sedan använder man den som en sked och föser i lite grönsaker och sås och äter något kött till. De som kan konsten stoppar in alltihop i munnen utan att bli kladdiga om fingrarna. Riktigt så långt har inte vi kommit.

Förvåningen över matvalet var dock inget mot när jag skulle byta blöja på Nikita i parken. Jag var själv så koncentrerad på själva arbetet, så jag såg inte reaktionerna hos folk runt omkring. Men Louise såg hur hakorna hängde på bröstet på säkert 20 människor. "Hhawu!" (Jisses!) Om det berodde på att en vit bytte blöja på en svart, att jag är man eller om det skedde öppet i en park är osäkert. Förmodligen var det en kombination.

Söndag 28 april

Idag åkte vi ut till Mamelodi i utkanten av Pretoria där Nkhangwe är uppväxt. Det är ett stort township där hennes föräldrar bor i en villa. Nkhangwe hade ordnat så att Nikita skulle bli välsignad i henns kyrka. Det kändes bra att kunna göra det eftersom Nkhangwe är Nikitas sydafrikanska gudmor. På så sätt knyter vi de band till Sydafrika som vi tror att Nikita har glädje av senare i livet.

Nkhangwes kyrka hör till Assembly of God (pingströrelsen). När vi kom in i kyrksalen var trycket högt av alla sånger som sjöngs. Mitt i gudstjänsten fick vi komma fram till pastorn. Han berättade att vårt barn skulle få Guds välsignelse, Nkhangwe presenterade oss och vi fick tillfälle att säga några ord. När jag berättade att vi älskar Sydafrika och att vi nu är stolta över att Sydafrika är en del av vår familj, sken alla upp och gav oss en dånande applåd. Det var länge sedan jag fick en sådan respons på något jag sagt! Sedan läste pastorn ett bibelord och bad för Nikita och oss.

Nikita fick också ytterligare ett namn. Vi hade bett Nkhangwe att ge henne ett namn. Nkhangwe hör till folkgruppen venda och valde namnet Rendani som betyder prisa (praise). Vi är mycket glada för det namnet. Nikita Rendani. Det  blir nog ett svenskt namn också som vi väljer! Men Nikita är tilltalsnamnet.

Efter gudstjänsten bjöds vi hem till Nkhangwe familj på middag. Det var
verkligen ett gott gäng med Nkhangwes systerson tre månader som yngsta familjemedlem och ugogo (farmor) på 102 år som äldsta. Vi besökte Nkhangwes familj 1996 och det var roligt att träffa dem igen. Vi hoppas att Nikita kan känna att det är hennes sydafrikanska familj. Ugogo försökte visa oss oerfarna föraldrar hur vi skulle hantera Nikita. Det var svårt att säga nej till alla som ville hålla henne. Det funkar inte riktigt här i Sydafrika att förklara att det inte är så bra att slita ett adopterat barn ur famnen på sina nya föräldrar. Alla menar ju så väl. Men Nikita protesterar ibland och det är ju ett sundhetstecken tycker vi. Vi har kommit på att bärselen är bra även ur denna aspekt. Då sitter hon fast i vår famn!

Måndag 29 april

Idag skulle vi besöka Cultural Village tillsammans med det holländska paret som kom med samma plan som vi. Cultural Village är en uppbyggd by där några olika folkgruppers traditioner visas upp. Förmodligen rätt så turistigt, men vi tänkte att det ändå kunde vara roligt.

Men Martie som skulle ta oss med dit fick fel på bussen innan vi hann lämna Pretoria. Så hon vågade inte köra oss dit med risk för att bussen skulle haverera halvvägs med två bebisar i. Så hon tog oss till Menlyn Park i Pretoria, ett gigantistiskt shoppingcenter. Vi var nog lite besvikna först. Men när vi kom dit kom Louise och jag igång ordentligt. Här snackar vi seriös shopping. Vi tillbringade den mesta tiden på ena sidan av en våning. Och det finns tre (3) våningar. Så om man inte gillar att gå i affärer så är det en pest. Om man gillar det så är det paradiset. Vi var på det humöret idag. Så vi fick hålla i plånboken. Men för en svensk är det väldigt billigt här (tyvärr till stor del beroende på att den sydafrikanska randen har gått så dåligt den senaste tiden). Så vi passade på att köpa saker som vi ändå behövde. Plus lite annat.

När vi kom hem träffade vi Ingela och Lasse som visade upp en artikel från The Star där de fanns med som exempel på adoptivföräldrar. Rubriken på framsidan och löpsedlarna var: "Babies SA's new export". Artikeln var vinklade på att vi desperata europeer åker hit för att köpa barn. Sedan glömmer vi deras kultur. Inte så nyanserat alltså. Som journalist vill man dra en filt över sig. Adoption är kontroversiellt här - det är inte så svårt att förstå och det är viktigt att debatten förs. Men det är också viktigt att folk förstår hur adoption fungerar, varför det sker och att de flesta svenskar faktiskt valt att adoptera från just Sydafrika därför att de känner sig engagerade i det landet. Vi vill inte att våra barn ska glömma sitt ursprung utan tvärtom vara stolta över det.

-----------------------------

Tisdag 30 april

Louise gick till frissan idag för klippning och färgning av håret. Nu har Nikita en riktigt ärtig mamma!

På eftermiddagen besökte vi svenska ambassaden för att hämta Nikitas pass med hennes uppehållstillstånd i. Vi måste gå till tingsrätten i Göteborg när vi kommer hem för att adoptionen ska vara helt genomförd även från svensk synpunkt. Sedan blir hon både sydafrikansk och svensk medborgare.

När vi satt och pratade med Anna som har hand om passen för adopterade barn, kom självaste ambassadören Helena Nilsson förbi och hälsade på oss. Hon välkomnade Nikita till Sverige å kungens och statsministerns vägnar! Inte dåligt. Sedan blev det fotografering tillsammans med ambassadören och utanför ambassaden framför riksvapnet. 

På kvällen var vi bjudna till en middag med Riekie van der Berg som tillsammans med sin man Justus leder Abba House. Det var väldigt intressant att få träffa Riekie som startade alltihop i Sydafrika. Hon är en mycket engagerad och varm kvinna.

På middagen var också Lasse och Ingela med familj och holländarna Riekelt och Antine med sin dotter Agnes. Alla våra barn fick varsin bibel med en särskild dedikation på insidan som handlade om meningen med att de fått oss som nya föraldrar. Det är svårt att beskriva här, men oss berörde det djupt.

Vi pratade rätt mycket om barnens situation i Sydafrika. Justus berättade att idag är 700 000 barn hemlösa och om fyra år räknar man med att två miljoner barn är hemlösa/föräldralösa framförallt på grund av aids. Reike berättade om flera barns livsöden. De gör ett fantastiskt arbete på Abba! Den stora utmaningen är arbetet här i Sydafrika - att hitta adoptiv- eller fosterfamiljer här och att hitta andra lösningar för barnen. Internationella adoptioner är bara en liten del av deras arbete.

Onsdag 1 maj

Idag var Marties buss fixad så vi kunde åka till Lesedi Cultural Village (www.lesedi.com). Vi behöver träna Nikita att sitta i en bilbarnstol. Det är nämligen inte alls populärt. På vägen dit illvrålade hon och tårarna sprutade. Till slut var vi tvungna att sätta henne i bärselen istället. Inte så trafiksäkert men vad gör man när hjärtat håller på att krossas på en? Och trumhinnorna... 

Cultural Village var väldigt turistigt, men ändå väl värt ett besök. Vi guidades runt i små byar uppbyggda för folkgrupperna zulu, xhosa, basotho, pedi och ndebele. I byarna visade de upp hur de lever och om man vill kan man få stanna över natten i en hydda. De flesta sydafrikaner bor knappast så här längre, men på landsbygden finns det kvar och traditionerna har många ändå en relation till. Efter rundturen visade de upp olika danser och vi fick vara med på en enkel dans också. Sedan var det dags för afrikansk middag. Det är väl egentligen mer exotiskt än traditionellt för även en sydafrikan att äta krokodil, men gott var det.

Nu börjar det kännas att de sista dagarna närmar sig. Lite tråkigt för vi känner oss mer och mer hemma nu. Några veckor till hade inte varit dumt. 

-----------------------------

Torsdag 2 maj

Idag besökte vi barnhemmet Botshabelo som Nikita bodde på från hon var bara ett par veckor gammal tills vi fick henne. Botshabelo ligger i Midrand-området mellan Pretoria och Johannesburg och drivs av kyrkan där. Martie körde oss dit och vi laddade med kameror och videokamera. Det kände väldigt spännade att se hur Nikita haft det under sina första månader och vi kände att det var viktigt att dokumentera det för Nikitas skull.

Botshabelo ligger mycket vackert på landsbygden. När vi körde in på gården stojade barnen i trädgården. Elke Day som driver barnhemmet och som var med vid överlämnandet av Nikita, tog emot oss och visade oss runt. När vi gick in i det rum som Nikita sovit i och de pekade ut den säng som hon legat i kändes det andäktigt. Som att närma sig en helig plats. Detta var hennes liv före hon träffade oss. Vi satte försiktigt ner henne i sängen för att ta en bild på henne. Det såg ut som att även Nikita tyckte att det var lite speciellt, för hon blev alldeles tyst.

Det är svårt att säga om Nikita kände igen de andra på barnhemmet. Några äldre barn kände i alla fall igen henne. Vi lät dem leka lite med varandra i trädgården. Vi gav några teckningar till barnhemmet som Louise elever har gjort. Vi gav också lite barnkläder som vi tagt med hemifrån. När vi skulle gå bad personalen för oss och Nikita att det skulle gå oss väl i livet.

Det kändes verkligen bra att besöka Botshabelo, både för oss själva och för att kunna berätta om det för Nikita när hon blir äldre. Det känns som att hon har fått en bra och kärleksfull start på Botshabelo.

När vi kom tillbaka till Pretoria besökte vi Abba Shelter, barnhemmet som Abba House driver. Barnhemmet låg tidigare i samma hus som administrationen. Där var det väldigt trångt, men nu har de gott om utrymme. Efter att ha besökt två barnhem idag med engagerade människor som arbetar där både avlönat och oavlönat, kände vi oss väldigt imponerade. Det känns som att de människor vi mött inspirerar oss att göra något själva när vi kommer hem.

På kvällen åt vi middag tillsammans med Ingela och Lasses familj. De åker hem i morgon så snart är vi ensam barnfamilj på The Rose.

Fredag 3 maj

Idag gick vi och hämtade alla våra papper på Abba House som ska med hem till Sverige för att slutföra adoptionen. Vi fick också vår livsbok som
vi gjorde i höstas för att presentera oss med bilder och text. Det kändes lite speciellt att titta i den igen efter fem månader.

Eftermiddagen ägnade vi åt att promenera omkring i centrala Pretoria. Vi började med att traska upp till Union Building för att beundra utsikten
över Pretoria. En busslast med japaner var inte enbart intresserade av utsikten utan också vår dotter. Till slut tröttnade jag (Bosse) på att vara en turistattraktion med Nikita på magen och skyndade mig ner igen. Det kan bli lite för mycket ibland, även om alla är trevliga.

Vi beställde ytterligare en xhosa-inspirerad klänning till Nikita eftersom vi inte hört något ännu från den första sömmerskan. Det gör ju inget om det blir två klänningar, de blir ändå olika. Vi beställde klänningen i centrala Pretoria på Image D´Afrique som ligger på Church Street. De syr alla möjliga kläder i vackra, traditionella tyger och vi var sugna på att köpa något till oss själva också. Men det får bli en annan gång.

Vi såg på nätet att temperaturen inte är alltför hög i Göteborg just nu. Här är vi vana vid runt 26 grader på eftermiddagen och ett par dagar till
och med närmare 30. Trots att höstlöven faller från träden! Så om ni inte fixar lite varmare väder tills på måndag när vi kommer hem, så kanske vi bokar om våra biljetter...

----------------

Lördag 4 maj

Vi har vant oss vid att inte sätta någon klocka på morgonen eftersom Nikita väcker oss. Men denna morgon skulle jag (Louise) iväg tidigt på bröllop, så det var det bäst att sätta klockan.

Vi åkte lång väg till Mafokeng, nordväst om Pretoria. Det var varmt och fullt av vägbyggen så det tog fyra timmar dit. Det var Nkhangwe, Godwill/Marathana och två vänner till från kyrkan som var med. Detta var ett så kallat "white wedding", ett kyrkbröllop. Sandy och Orathile var redan gifta i traditionell och juridisk bemärkelse. De bor ihop. Vilket föranledde deras pastor i pingstkyrkan i Pretoria att rekommendera folk att inte åka på deras bröllop eftersom de levde i synd - dvs ovälsignade av kyrkan. Som väl var protesterade några mot det och åkte dit i alla fall. Men inte många. Sorgligt.

Vi kom till slut fram, just när brudparet kom ur kyrkan... Sedan var det middag och mottagning i "Folkets hus", en jättehall med säkert trehundra gäster. Brudparet satt på scenen vid ett honnörsbord. Här vet man aldrig hur många som kommer på ett bröllop. Inbjudningarna är inte så strikta som hos oss, utan man kan mycket väl ta med mig några vänner på ett bröllop man är bjuden till.

Det var bara jag som var vit och utlänning. Det kändes bra att vara där trots den långa resan. Men sen blev jag sjuk, mitt under fotograferingen i en park fick jag hasta bort i en buske och kräkas... Då var det inte så kul att vara så synlig som man är som enda vitingen. En välvillig kille som tyckte synd om mig kom med sin pastor som bad helandeböner för mig. Mycket ska man vara med om. Jag bad mina böner jag också. Jag repade mig så smått sen och vi lyssnade på tal och sånger på sotho och drack hemgjort ingefärsöl. Jag förstod inget och kunde inte dricka något men det var rätt trivsamt ändå.

Vi åkte hemåt igen vid femtiden och jag fick köra en del av hemresan. Det var kul men lite lurigt eftersom det är vänstertrafik. Passagerarna verkade inte alltför oroliga. Vi sjöng en massa i bilen och jag kunde imponera på de nya vännerna med att kunna sånger på zulu. Nkhangwe berättade skrönor om hur hon handgripligen lyftes ut från sin kristna förening på sitt universitet. När jag kom hem kom jag på att jag inte hade haft något körkort med med mig. Tänkte på Nkhangwes ord : Law is not an issue here!

Jag (Bosse) stannade hemma med Nikita eftersom vi tyckte att bilresan till bröllopet var alldeles för lång för henne. Vi tog en lugn dag, Nikita och jag. Den ena xhosa-klänningen levererades till vårt guest house. Den var jättefin i organge färg med svarta ränder. Jag provade den på Nikita tillsammans med Lucy i personalen. På eftermiddagen var Nikita och jag hembjudna till Pia och hennes man Tomas som jobbar på SIDA i Pretoria. Det var väldigt skönt att sitta på deras altan och äta en bit mat, dricka vin och prata om Sydafrika.

När jag kom tillbaka till The Rose med Nikita på kvällen hade den andra klänningen levererats. Den var gul med svarta ränder och lite annorlunda modell än den första. Dessutom fick vi med en huva som man knyter på huvudet. Nikita kommer att se ut som en riktig xhosa-prinsessa! Strax efter att jag kommit tillbaka kom Louise hem, trött av den långa dagen.

Söndag 5 maj

Idag skulle vi åka hem. Det kändes både vemodigt att lämna Sydafrika och lite skönt att komma hem till vardagen. Vi undrade om vi skulle få ner allting i väskorna, men det gick bra.

Pia kom förbi och sa adjö till oss och gav Nikita en Ndebele-skyddsängel. Nkhangwe kom för att följa oss med till flygplatsen. Vi sa adjö till personalen på The Rose som varit fantastiskt fin och hjälpsam mot oss. Vi spelade in hälsningar på video från dem. Martie kom och hämtade oss och vi körde ut till flygplatsen. När vi närmade oss flygplatsen kände vi att - nej, vi vill inte åka hem än på några veckor i alla fall. Vad ska vi hem och göra? Jag kan göra en u-sväng, sa Martie, som också sa att om det känns så för oss så betyder det ju att vi haft en bra tid i Sydafika. Och det har vi verkligen haft. Det får inte dröja så länge som sex år igen tills vi är tillbaka.

Vi hade rätt kraftig övervikt i handbagaget med kameror och viktiga papper. Men Martie skällde ut den stackars KLM-kvinnan som inte ville släppa genom vår väska och hämtade hennes chef, så vi fick genom den efter att ha plockat ut videokameran. Vi kramade om Nkhangwe flera gånger och hoppades att hon har möjlighet att komma till Sverige nästa år som hon vill.

Eftersom fler familjer hade haft problem med att få sängar på flyget till sina barn, så uppmanade Martie oss att slåss för det när vi kommer ombord. Jag (Bosse) hoppade på ett par flygvärdinnor på en gång vilket gav resultat. Vi fick vår säng som fästes i väggen framför oss. Tur för oss, annars hade det varit jobbigt att flyga hela natten. Nikita somnade fint i sängen och hade inga problem med flygningen som vi befarade att hon skulle kunna ha. Själva fick vi ingen vidare sömn, utan försökte ömsom vila och ömsom titta på film eller läsa en bok.

Måndag 6 maj

Vad gör man på Amsterdams flygplats mellan halv sex och åtta på morgonen i väntan på flyget till Göteborg? Längtar efter en säng. Inte ens stolarna kan man lägga sig raklång över eftersom armstöden är i vägen. Vi hasade ner i stolarna, jag la Nikita på min mage och vi slumrade till alla tre ett tag i alla fall.

Vi åt frukost klockan fyra på morgonen. Då är man inte så sugen på mackor och omeletter. Så vi längtade efter det andra flygets förtäring. En macka skulle sitta fint nu. Men icke. En svampig sockerkaka och jordnötter var vad vi fick. Inte precis vad man suktar efter när man är trött och lätt illamående.

När vi så äntligen landade på Landvetter - till ett Sverige som slagit ut i blom - blev vi välkomnade av mormor och morfar och våra vänner Anna-Lena och Micke. Nu kändes det bra att komma hem i alla fall. Vi ville ju visa upp vår fantastiska dotter! Men fortfarande kändes det märkligt att vara hemma och komma hem till lägenheten. Vårt hem påminde oss om tiden före Nikita, så främmande nu. Vi hade varit i vår egen bubbla i Sydafrika tillsammans med henne. Nu ska de olika världarna föras samman.

Senast uppdaterad: 12 maj 2002