Passagen konsumentguider visar vägen till lånegivare som erbjuder Smslån på 9000 kronor.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 42-45, Allmän grammatik, s. 79-106, Nya Språket och vi, s. 227-230.)
Ordet verb kommer från latinet och betyder ord. Det mest typiska för verben är att de böjs i olika tempus, tidsformer. Verben uttrycker en handling eller ett tillstånd. Man brukar säga att ett verb uttrycker något man gör, t.ex. går eller finns. Att de kan böjas i olika tidsformer leder till att de naturligtvis även uttrycker något man gjorde, har gjort, hade gjort, skall eller kommer att göra. Förutom handlingar kan de uttrycka tillstånd, t.ex. universella sanningar, exempelvis att fyra och tre är sju.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 42-43, Allmän grammatik, s. 80, Nya Språket och vi, s. 227.)
Verben delas in i finita och infinita verbformer. De infinita formerna är de som står förenat, t.ex.:
skall hoppa
har åkt
Till skillnad från de finita verbformerna, kan de infinita inte själva utgöra predikatet i en sats:
*Han hoppa mycket högt.
*När du åkt pulka klart?
Verbets grundform, infinitiven, är en infinit form som står efter att:
att skjuta, att leva, att se o.s.v.
De finita formerna står självständigt, och kan själva utgöra predikat i en sats.
Han åkte till Uppsala för att tentera miljörätt.
Hon bor i Vårgårda.
Tre plus fyra är sju.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 146-148, Allmän grammatik, s. 84-85, Nya Språket och vi, s. 228.)
Verben har olika tempusböjningar, tidsformer, som visar när handlingen ägt rum i förhållande till talögonblicket. Här skiljer man på tre olika huvudgrupper, dåtid, nutid och framtid.
Då man talar om tempus i språk brukar man skilja på enkla och sammansatta tempus. Enkla tempusformer är sådana som skapas med hjälp av finita verbformer, d.v.s. helt enkelt ett verb. Sammansatta tempusformer är sådana som möjliggjorts tack vara att man satt samman ett hjälpverb med en infint verbform av huvudverbet.
Enligt Ljung/Ohlander (Allmän grammatik, s. 87) bör man räkna konditionalis till modusen. De påpekar även att andra ser konditionalis som en speciell typ av konjunktiv. I Anderssons bok (Grammatik från grunden) existerar konditionalis över huvud taget inte i registret. Modern engelsk grammatik (s. 133) tar upp konditionalis som ett tempus. Själv ser jag konditionalis som ett modus, se alltså konditionalis längre ner.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 146-148, Allmän grammatik, s. 85, Nya Språket och vi, s. 227-228.)
Om handligen ägt rum före talögonblicket talar man oftast om dåtid. Dåtid kan på svenska uttryckas med imperfekt (preteritum), perfekt och pluskvamperfekt.
Imperfekt av svaga verb (se nedan) bildas genom att ändelsen -ade läggs till stammen: hoppade, arbetade. Imperfekt räknas alltså som en finit verbform, då den själv kan utgöra predikatet i en sats:
Han bodde i Risätra.
De perfekta och pluskvamperfekta tempusen måste däremot ha ett hjälpverb. Perfekt och pluskvamperfekt tempus bildas med hjälpverbet ha tillsammans med supinumformen av det aktuella verbet. Supinumformen av ett svagt verb bildas ofta av stammen + -(a)t:
vila — vilat
hoppa — hoppat
Supinumformen är infinit — den kan inte ensam utgöra predikatet i en sats. Supinumformen kan egentligen inte göra speciellt mycket ensam. Tillsammans med olika tempusformer av ha kan den alltså däremot bilda två tempus.
Perfekt bildas med presensformen av ha (har) och pluskvamperfekt med imperfektformen av ha (hade):
Han har gått två kilometer.
Han hade festat tre dygn i rad nu.
I bisatser kan faktiskt supinumformen stå ensam utan något hjälpverb. Detta är då underförstått:
Det är inte troligt att han (har) gjort det.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 146-148, Allmän grammatik, s. 84, Nya Språket och vi, s. 227-228.)
Om handlingen äger rum i talögonblicket, använder man verbets presensform, som är en finit form. Presens kan även användas utan att det för den skull betonar att handlingen sker just nu. Det kanske mer handlar om ett tillstånd. För att göra en berättelse mer levande, kan man även använda s.k. historiskt presens, d.v.s. man använder presens trots att händelsen tilldragit sig i det förgångna.
Vanligt presens: Åke skjuter fotbollen rakt genom
grannens fönster.
"Allmänt presens": Jag har två
malfiskar i mitt akvarium. Tre gånger fyra är tolv.
Historiskt presens: År 1066 utkämpas så
slaget vid Hastings.
Även om meningarna här ovan kan tolkas olika i våra medvetanden, rör det sig ändå rent grammatiskt om samma form, presensformen, d.v.s. den form som består av verbstammen + -(a/e)r.
Presens kan på svenska även användas i futural betydelse. Det betyder att man använder verbets presensstam för att uttrycka något som skall ske i framtiden. I stället för att säga
I slutet av augusti [skall jag/kommer jag att] flytta till Linköping.
kan vi på svenska lika korrekt säga
I slutet av augusti flyttar jag till Linköping.
Denna konstruktion är på engelska omöjlig.
*At the end of August, I move to Linköping.
I stället måste meningen "översättas" till futurum:
At the end of August, I'll move to Linköping.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 146-148, Allmän grammatik, s. 85, Nya Språket och vi, s. 227-228.)
Om en framtida handling använder vi oss i svenskan av futurum. Vi använder den speciella futurumformen, som består av skall/kommer att + infinitiven. De två meningarna kan verka vara tårta på tårta, men så är det faktiskt inte. Man kan ju uttrycka futurum utan att använda en futurumform av verbet, t.ex. med presens, som vi såg ovan. På ryska uttrycker man futurum genom att böja det perfektiva verbet i presens (Raz, dva, tri 1, s. 147).
Här följer några exempel på meningar med futurumkonstruktioner:
Du kommer helt säkert att älska dem!
Jag skall åka till Italien i sommar.
Vart skall du gå?
Dessa exempel är solklara fall på futurum. Det finns emellertid futurumvarianter i svenskan som kan vara knepigare (Allmän grammatik, s. 85). En av dem är futurum exaktum, som anger vad som vid en viss tidpunkt i framtiden skall vara gjort.
Klockan fem skall jag ha ringt fyra samtal, skrivit ut två
rapporter och hämtat ungarna på dagis.
Den tjugonde februari skall jag ha gått ner fyra kilo.
I bland vill man dock betrakta framtiden ur det förflutnas synvinkel. Då använder man sig av futurum preteriti. Vill man ur det förflutnas synvinkel betrakta vad som vid en viss tidpunkt i framtiden (d.v.s. det som är framtid ur det förflutnas synvinkel) skall vara gjort tar man till futurum exaktum preteriti. Om inte förr, kan nog några exempel vara på sin plats nu:
Hon menade att han borde ha kommit hem för flera timmar sedan.
(futurum preteriti)
Han skulle ha slutat röka i vecka två. (futurum exaktum
preteriti)
(Källor: Grammatik från grunden, s. 45, Allmän grammatik, s. 84.)
Man delar in verben i två olika typer beroende på om de tar objekt eller inte. De intransitiva verben står utan objekt och de transitiva står med objekt. En del verb kan fungera både transitivt och intransitivt.
1. Han springer. (intransitivt)
2. *Hon köper. (transitivt)
I mening 2 krävs en bestämning till verbet, ett s.k. objekt. Man kan inte bara köpa, man köper alltid någonting:
Hon köper två kilo potatis.
Vill man ha en liknande betydelse, fast transitivt, får man i stället använda sig av verbet handla.
Stefan är på Konsum och handlar.
I mening 1 ovan kan verbet inte ta någon bestämning i form av ett objekt.
*Han springer en gran.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 43, 154-156, Allmän grammatik, s. 89, Nya Språket och vi, s. 230.)
Ett verb kan stå i aktiv eller passiv form. Dessa två former kallas verbets huvudformer eller diates. Verbets diates kan alltså vara aktiv eller passiv. Följande exempel illustrerar skillnaden mellan aktiv och passiv form:
Aktiv: Bengt tvättar bilen.
Passiv: Bilen tvättas av Bengt./Bilen blir tvättad
av Bengt.
Den passiva formen bildas här genom att det typiska r:et i presens byts ut mot -s (eller med hjälpverbet bliva). I övriga tempus bildas passivum med aktuell tempusform + s: tvättades, har tvättats, hade tvättats, skall/kommer att tvättas.
I engelskan och tyskan kan passivum endast bildas med hjälpverb (Modern engelsk grammatik, s. 134-136 respektive Modern tysk grammatik, s. 83, 87):
Bilen tvättas av Bengt. --> Bilen blir tvättad
av Bengt.
engelska: The car is washed by Bengt.
tyska: Der Wagen wird von Bengt gewaschen.
Du kan läsa mer om aktiv och passiv form i avsnittet Agentadverbial.
(Källor: Allmän grammatik, s. 83.)
I många språk, dock ej i svenskan, böjer man verben efter den grammatiska person som är subjekt i satsen där de fungerar som predikat. I engelskan lägger man t.ex. ett -s till verbet i tredje person singular (Modern engelsk grammatik, s. 134):
I run — he runs
I tyskan är skillnaderna desto större. Nedanstående tabell illustrerar skillnaden i presensböjning av verbet komma i svenska och tyska (Modern tysk grammatik, s. 86). Som man kan se, saknar svenskan personböjning:
| pronomen | svensk personböjning | tysk personböjning |
| jag: ich | kommer | komme |
| du: du | kommer | kommst |
| han, hon, den/det: er, sie, es | kommer | kommt |
| vi: wir | kommer | kommen |
| ni: ihr | kommer | kommt |
| de, Ni: sie, Sie | kommer | kommen |
Tidigare upprätthöll man i svenskan en viss skillnad i böjning av verben. Det handlade då om singular — plural:
| jag, du, han/hon/den/det | kom | är |
| vi, ni, de | kommo | äro |
Detta kan vara bra att ha i åtanke när man vill försöka vara lite gammaldags. Min handledare Inger Döhl berättade om en reklamkampanj av IKEA, som kunde ha slutat med stora reklamskyltar med följande text:
*Tomten äro här.
Det rätta var naturligtvis "Tomten är här." eller "Tomtarna äro här.".
(Källor: Grammatik från grunden, s. 43-44, Allmän grammatik, s. 82.)
Temaformer brukar man kalla de former man måste kunna av ett verb för att kunna böja det helt och fullt i alla former som behövs. I svenskan innehåller temat infinitiven, imperfekten och supinumformen.
Om man tar bort det -a som oftast kännetecknar infinitiv och i stället lägger till -ar, brukar man få presensformen (som ju i svenskan är lika för alla personer). Med hjälp av imperfekten kan vi bilda just imperfekttempus och med supinumformerna får vi perfekt och pluskvamperfekt.
Temat av verbet skratta är skratta, skrattade, skrattat. De övriga formerna bildas enligt följande mönster:
skratta --> skratt --> skrattar (presens)
skrattade (imperfekt)
skrattat --> hade/har skrattat (pluskvamperfekt/perfekt)
Med det här exemplet verkar temat överflödigt — man hade ju kunnat bilda alla former utifrån bara infinitiven! Det är helt rätt — när det gäller regelbundna verb. Men läs igenom nästa avsnitt och tänk sedan igen på vilka former man måste kunna av ett oregelbundet verb för att kunna böja det ordentligt. Just det! Temaformerna.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 43-44, Allmän grammatik, s. 83.)
Verb kan böjas på två sätt, regelbundet eller oregelbundet. De regelbundna böjs enligt ett visst mönster som är lika för dem alla. De får t.ex. en viss ändelse på slutet:
bor, bodde, bott
läsa, läste, läst
sova, sov, sovit
hitta, hittade, hittat
Ovanstående verb är ganska lika och räknas alltså till de regelbundna verben i svenskan. På grund av de små olikheterna brukar man föra dem till olika konjugationer, som läsaren kan fördjupa sig i längre fram.
Till de oregelbundna verben för man sådana verb vars former inte liknar varandra speciellt mycket. Verben kan t.ex. ha avljud eller andra konstigheter för sig:
gå, gick, gått
vara, var, varit (konstigheterna märks i presens: jag är)
skriva, skrev, skrivit
I bland delar man upp dem i ännu fler grupper, eftersom en del kanske böjs regelbundet till en viss del, men ändå inte helt regelbundet. I tyskan har man svaga, starka och oregelbundna verb.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 43-44, Allmän grammatik, s. 81.)
Konjugationerna är helt enkelt verbens motsvarighet till substantivens deklinationer. De verb som böjs på liknande sätt förs till samma konjugation. De regelbundna verben förs till tre olika konjugationer och de oregelbundna till en fjärde. Det kan kanske tyckas lite märkligt att dela in de regelbundna verben i grupper beroende på böjning — om de nu böjs så lika — men det är de små skillnaderna man vill komma åt, sådant man egentligen bara är intresserad av om man lär sig svenska som utlänning och alltså inte riktigt kommit in i det där med vad som "känns rätt".
(Källor: Grammatik från grunden, s. 149-156, Allmän grammatik, s. 86, Nya Språket och vi, s. 229.)
Modus betyder uttryckssätt och talar om för oss vilken inställning till verbet den talande har, vilken verklighetsstatus verbet har. De tre vanligaste modusen i svenskan är indikativ, konjunktiv och imperativ. Dessutom redogör Erik Andersson för moduset opativ (Grammatik från grunden, s. 42) medan författarna till Allmän grammatik (s. 87) menar att konditionalis kan räknas som modus. Konditionalis brukar annars räknas som ett tempus. Jag kommer attt redogöra för samtliga ovan nämnda modus under den här rubriken:
(Källor: Grammatik från grunden, s. 149, Allmän grammatik, s. 86, Nya Språket och vi, s. 229.)
Indikativ är den vanliga verbformen som allra oftast används. Den används då det uttalade är ett verkligt förhållande, t.ex.:
Han springer fort.
Hon lever länge.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 149, Allmän grammatik, s. 86, Nya Språket och vi, s. 230.)
Konjunktiv anväds för att beskriva en tänkt handling, en önskan eller fruktan:
Jag önskar att han sprunge fortare.
Denna form kan verka onödigt gammaldags och högtravande. I stället säger vi oftast
Jag önskar att han sprang fortare.
Denna form sammanfaller men imperfektformen, som ju också kallas preteritum. I just det här fallet, där den har en modal funktion, brukar man kalla den modalt preteritum. Denna ersätter alltid konjunktiv vid svaga verb, som inte har någon speciell konjunktivform.
Alf Henriksson
(Källor: Grammatik från grunden, s. 149, Allmän grammatik, s. 86, Nya Språket och vi, s. 227.)
Imperativ är uppmaningsformen. Den används vid en befallning eller en order, men även vid mer positiva uppmaningar, som t.ex. en inbjudan:
Giv akt!
Sväng till vänster i nästa korsning!
Slå dig ner!
Kom in!
I de flesta fallen ovan består alltså imperativen av verbets stam. I fallet Slå! sammanfaller imperativen med infinitiven. Vanligare än i fallet med ordet slå är dock att infinitiven slutar på -a:
Städa ditt rum!
Tvätta händerna!
Spela inte så högt på stereon! Jag kan nämligen inte
koncentrera mig på specialarbetet!
(Källor: Grammatik från grunden, s. 149.)
Opativ hade jag aldrig hört talas om innan jag öppnade Erik Anderssons Grammatik från grunden. Opativen anger en tänkt handling som oftast inte är förverkligad. Idag är den så ovanlig att den nästan enbart förekommer i fasta uttryck, t.ex.
Leve konungen!
Man böjer alltså inga verb i opativ längre, och tur är väl kanske det.
(Källor: Allmän grammatik, s. 87.)
Order konditionalis kommer via conditionalis ursprungligen från det latinska ordet conditio som betyder villkor. Konditionalis används då satsinnehållet är hypotetiskt och förenat med ett villkor. I en del språk kan man genom ändelser visa att det rör sig om konditionalis. I svenskan använder vi oss av hjälpverb:
Om du var lika dum som du är söt, skulle du ha en IQ som en tallrik filmjölk.
Då konditionalis är ett modus och alltså existerar vid sidan av satsens tempus, kan en sats med konditionalismodus stå i olika tempus. Detta kan verka självklart, men i exempelvis Modern engelsk grammatik (s. 133) framställer man konditionalis som ett eget tempus, vilket gör att man tvingats införa begreppen konditionalis I och konditionalis II för att täcka in alla varianter. (Det är troligt att författarna till Modern engelsk grammatik inte är de första, men jag har inte kunnat kolla upp detta.)
Konditionalis finns alltså även i engelska:
If you were as stupid as you're sweet, you would have the same IQ like a plate of processed sour milk (Och ja, jag har slagit upp filmjölk i en ordlista!)
Intressant är dock, att jag ju faktiskt böjt be i konjuntiv... På tyska blir det likadant. Det är ju lite mystiskt.
I min Modern tysk grammatik står ordet konditionalis över huvud taget inte med i registret. Min språkkänsla säger mig dock att meningen bör se ut så här:
Wenn du so blöd wärest, wie du nett bist, würdest du eine IQ wie ein Teller mit Sauermilch haben.
(Källor: Allmän grammatik, s. 101-103, Nya Språket och vi, s. 229.)
Ordet modalt i beteckningen modalt hjälpverb har naturligtvis med ordet modus att göra. Modala hjälpverb är alltså sådan verb som har ett uttryckssätt inbyggt i sig och uttrycker den talandes förhållande till huvudverbet.
Således är skola, vilja, kunna och böra exempel på svenska modala hjälpverb. Det modala skall får inte förväxlas med det futurumbildande skall:
Jag skall åka till München under sommarlovet. (futurum)
Doktorn säger att jag skall ligga till sängs i två veckor.
(modalt)
I det första fallet handlar det om ren futurum. Det är bara ett kallt konstaterande. I det andra fallet handlar det om ett tvång, ett måste. Det är doktorn som har bestämt, uttryckt sin vilja angående sängliggandet.
De modala hjälpverben uttrycker förhållningssättet till det uttalade: tvång, vilja, förmåga o.s.v.
Jag [skall/vill/kan/bör] göra läxan genast!
Ett vanligt grammatiskt fel, speciellt i talspråk, benämns dubbel supinum. Det innebär att man i stället för infinitivformen använder supinumformen av ett verb efter ett modalt hjälpverb i perfekt eller pluskvamperfekt:
Han hade kunnat göra det. --> *Han hade kunnat gjort
det.
Hon har inte velat sjunga. --> *Hon har inte velat sjungit.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 150-153, Allmän grammatik, s. 99, Raz, dva, tri 1, s. 148-149.)
Avsnittet om verb började jag skriva på efter att ha gått lite djupare in på verbböjning i ryskan, och jag känner att jag fått ett vidare perspektiv på ämnet. I svenskan har vi ju tre olika tempus för dåtid, men jag anser att det bara borde vara huvudgruppen dåtid som kan kallas tempus. Sedan man fått klart för sig att handlingen skett i det förflutna, handlar det egentligen bara om nyansskillnader som inte har så mycket med tid att göra, utan mer om handlingens aspket, d.v.s. huruvida den är påbörjad, fullbordad, pågående o.s.v.
Detta återkommer i många språk, om än i lite maskerad form. I tyskan använder man olika konjunktioner för när beroende på om det handlar om en upprepad eller en enstaka handling (Modern tysk grammatik, s. 181):
Als er den Jungen sah, lächelte er. (När han såg pojken, log han.) — enstaka handling
Wenn er zum Mittag gegessen hatte, ging er immer is Kino. (När han /hade/ ätit middag, gick han alltid på bio.) — vana
I engelskan skiljer man också på om något sker en enstaka gång eller om det handlar om en vana eller en upprepning (Modern engelsk grammatik, s. 144-145):
She does her homework between seven and eight p.m. every day. (Hon gör sin hemläxa mellan sju och åtta på kvällen dagligen/varje dag.) — vana
He can't come out and play football right now, since he's just doing his homework. (Han kan inte komma ut och spela fotboll just nu, eftersom han gör sin hemläxa.) — enstaka handling
I Grammatik från grunden (s. 42) menar författaren Erik Andersson att imperfektum hellre borde kallas preteritum.
I det ryska språket finns bara ett tempus för dåtid, och det kallas preteritum (Raz, dva, tri 1, s. 148-149). I stället uttrycks de nyansskillnader mellan fullbordade och ofullbordade handlingar vi i svenskan upprätthåller med perfekt och pluskvamperfekt genom att det är olika sorters verb man böjer i preteritum. Man har ett s.k. aspektsystem där verben förekommer i par, ett perfektivt och ett imperfektivt verb. De perfektiva verben uttrycker fullbordade handlingar medan de imperfektiva uttrycker ofullbordade.
I svenskan uttrycker vi i en perfektiv aspekt genom att i dåtid välja att böja verbet i perfekt eller pluskvamperfekt i stället för i imperfekt. I ryskan böjer man det perfektiva verbet i preteritum, i stället för det imperfektiva som man valt om det varit frågan om en ofullbordad handling:
| imperfektiv aspekt | perfektiv aspekt | |
| svenska | Jag åt kvällsmat. | Jag hade/har ätit kvällsmat. |
| ryska | Ja uzjinal. | Ja pouzjinal. |
(Källor: Raz, dva, tri 2, s. 172-175, Nationalencyklopedin, band 7 s. 439.)
"Vad sjutton är det där för något?" tänker nog läsaren nu. När man läser på inför ett prov, är det ju lätt hänt att man glider in på andra saker i läroboken än just dem man har att banka in i skallen till provet. De där andra sakerna är ju alltid mycket intressantare, precis som att städa rummet, se på teve eller ringa klasskompisar man aldrig ringer annars.
För några veckor sedan skulle jag i alla fall ha prov i ryska, och satt och bläddrade i lärobokens grammatik, fick se ett avsnitt med rubriken "Gerundier" och tänkte i mitt stilla sinne just: "Vad sjutton är det där för något?"
Jag läste vidare och fick klart för mig att gerundier används i meningar som uttrycker samtidighet. Nationalencyklopedin (band 7, s. 439) definierar gerundium som en "grammatisk term för en infinit verbform med substantivisk funktion och böjning". Följande exempel ges i Raz, dva, tri 2:
När de åt middag tillsammans började de tala om ekologi.
I den ryska satsen är ordet för äta middag inte böjt i preteritum pluralis som det borde. Dessutom saknas ett ord för när, vilket tyder på att äta middag i det här fallet står i gerundium. Inom parentes finns också en variant med ordet för när och en preteritumböjning, vilket betyder att man använder gerudium vid satsförkortningar. På svenska skulle "när de åt middag" kunna bytas ut mot t.ex. "ätandes middag", vilket skulle vara den svenska gerundiumböjningen.
Ovanstående är lite personliga gissningar, då de två grammatikor jag haft tillgång till helt saknat uppgifter om gerundium. Jag tror emellertid inte mina slutsatser emotsägs av vare sig Nationalencyklopedin (band 7 s. 439) eller Raz, dva, tri 2 (s. 172-175).
(Källor: Grammatik från grunden, s. 146-147, Allmän grammatik, s. 80-81, Nya Språket och vi, s. 227-228.)
Klassiskt räknas particip som en speciell verbform, medan t.ex. Erik Andersson (Grammatik från grunden, s. 43) tycker att particip kan föras till en egen ordklass.
Participerna fungerar som en slags adjektiv. Det finns två olika typer av participer, nämligen presensparticip (oböjliga) och perfektparticip (böjs som adjektiv). Båda formerna är infinita.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 146, Allmän grammatik, s. 80-81, Nya Språket och vi, s. 228.)
Presensparticipen är oböjlig och bildas av verbts stam med ändelsen -ande (som efter betonad vokal blir -ende). Eftersom participer fungerar som adjektiv, kan de naturligtvis kompareras. De kan dock inte kompareras med hjälp av ändelser, vilket är helt normalt för många långa adjektiv, utan det måste ske med mer (komparativ) och mest (superlativ):
| positiv | komparativ | superlativ |
| talande | mer talande | mest talande |
| åtsmitande | mer åtsmitande | mest åtsmitande |
| störande | mer störande | mest störande |
Ur exemplet kan vi se att man, då man gör presensparticip av delbara verb, ofta sätter den s.k. verbpartikeln sist:
klänningen smiter åt — en åtsmitande klänning
Det är lätt att blanda ihop andra ord som slutar på -ande med presensparticiper, t.ex. främmande. Försök söka ett lämpligt verb, så inser du att du är på villovägar: *att främma.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 146, Allmän grammatik, s. 80-82, Nya Språket och vi, s. 227.)
Perfektparticipen böjs som ett vanligt verb och kan oftast kompareras med ändelser, även om detta naturligtvis undviks i bland. Den bildas hos svaga verb med -d eller -t:
akta — en aktad man
spela in — ett inspelat program
lära — en lärd man
Beroende på vilken typ av verb perfektparticipet är bildat av, har det olika betydelse.
Om verbet är transitivt, blir betydelsen passiv. Huvudordet blir dessutom objekt:
en hyllad talare — en talare som hyllats
Om verbet är intransitivt, blir betydelsen aktiv:
en sprucken ballong — en ballong som spruckit
(Källor: Grammatik från grunden, s. 157, Allmän grammatik, s. 155, Nya Språket och vi, s. 230.)
Deponens talar man om då det gäller vissa verb som slutar på -s utan att vara passiva. De uttrycker en ömsesidighet som annars kan uttryckas med hjälp av det reciproka pronomenet varandra:
Flickorna slår varandra. — Flickorna slåss.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 45, Allmän grammatik, s. 104-105.)
Kopulaverb är sådana verb som egentligen inte uttrycker någon speciell handling eller något förhållande. På svenska har vi verben vara och bliva:
Han är psykopat.
Hon är läkare.
På ryskan har man insett hur löjligt det är med ett verb som egentligen inte betyder något, så man sätter helt enkelt bara ut tankstreck:
Ona — medsestra. — Hon är sjuksköterska.
Kopulaverbet har egentligen bara en funktion och det är att tala om för oss i vilket tempus satsen står. Det är ju bara verben som kan tempusböjas. I ryskan är det emellertid så smart uträknat, att man bara använder talstrecksmetoden i presens. I de andra tempusen måste man ju tala om i vilket tempus satsen står, ty inte heller på ryska kan ord ur andra ordklasser än verb tempusböjas.