(Källor: Grammatik från grunden, s. 72-76, Allmän grammatik, s. 146.148, Nya Språket och vi, s. 238-239, Nationalencyklopedin, band 17 s. 391.)
I Nationalencyklopedin beskrivs subjektet enligt följande:
"grammatisk term för det satsled som tillsammans med predikatsledet (d.v.s. det finita verbet och dess bestämningar) utgör en sats."
Detta betyder alltså, att om vi tar en valfri mening och plockar bort predikatsdelen så har vi subjektet kvar:
En kulen natt styrde jag min båt på havets våg.
Predikatsdelen i ovanstående mening är En kulen natt styrde min båt på havet våg. Kvar är jag, subjektet. I nästa exempel består subjektet av flera ord:
En mycket bra bok jag verkligen kan rekommendera är Stumpen av P C Jersild.
Predikatsdelen är är Stumpen av P C Jersild. Subjektet är alltså En mycket bra bok jag verkligen kan rekommendera.
Subjektet svarar på frågan Vem/Vad är det som gör någonting? eller riktigare Vem/Vad + predikatet?
Om vi går tillbaka till Nationalencyklopedins definition av subjektet, ser vi att en sats måste ha både ett subjekt och ett prediakat för att vara en sats, eller riktigare, för att vara en fullständig sats. Man brukar kalla detta för subjektstvång (Grammatik från grunden, s. 73).
Har åkt till mormor.
Kommer hem vid fyra.
Ovanstående är alltså inga fullständiga satser, eftersom båda saknar subjekt. Men den som vill skriva någonting lättsmält eller poetiskt bör naturligtvist lägga sådana här regler på hyllan. En grammatiskt korrekt text blir inte sällan jobbig och formell.
Ett undantag gäller vid verb som står i imperativ. Här är subjektet underförstått:
Kom genast hit! Kom genast hit! Askungen!!!
Subjektet står i grundkasus (nominativ).
I en del satser saknar subjektet referent:
Det regnar.
Vad är det egentligen som regnar? Svaret det är inte riktigt meningsfullt. Detta kallas opersonligt subjekt. Erik Andersson menar dock att det rör sig om ett formellt subjekt (Grammatik från grunden, s. 74). Formellt subjekt anser man annars att det endast förekommer tillsammans med ett egentligt subjekt:
Det står två pojkar på gården.
Satsens egentliga subjekt är två pojkar; det är ju de som står på skolgården. Det är emellertid också subjekt i satsen, formellt subjekt. Det formella subjektet kan utelämnas om satsens skrivs om en smula:
Två pojkar står på gården.
Om man vill ändra ordföljden, visar det sig dock att det är det som kommer att uppträdda som subjekt (Allmän grammatik, s. 147):
Står det två pojkar på gården?
Det är mellan predikatet står och det formella subjektet det som ordföljden ändras. Jämför meningarna:
Håkan går till affären.
Går Håkan till affären?
I tyskan böjs alltid finitet efter det egentliga subjektet (Modern tysk grammatik, s. 131):
svenska: Det kommer två män på vägen.
tyska: Es kommen zwei Männer auf der Strasse. (inte
*Es kommt...!)
I tyskan, där substantiv böjs i kasus, är det viktigt att man inte blandar ihop det egentliga subjektet med ett ackusativobjekt:
svenska: Det kommer en skur.
tyska: Es kommt ein Schauer. (inte *Es kommt einen
Schauer.)
Detta tar jag upp på grund av att jag fortfarande grämer
mig för att jag gjorde fel på denna uppgift på ett läxförhör
på högstadiet.